Jag tror att ni håller med mig

teddybearCharb (Stéphane Charbonnier) var en av de människor som dödades i attacken mot Charlie Hebdo den 7 januari i år. Han var en skribent och redaktör, och dessutom en serietecknare, och jag köpte nyligen en tunn samling av hans artiklar som gick under namnet A Little Treatise of Intolerance (sv. En liten avhandling om intolerans). Det var på ett sätt det minsta jag kunde göra: den kostade bara tre euro.

I varenda en av de 60 artiklarna gjorde Charb satir över en särskild aspekt av det moderna livet som han avskydde, och han avslutade varje artikel med att säga ”Jag tror att ni håller med mig att…”, varefter han föreslog ett originellt, men välförtjänt, straff för de som var ansvariga för just denna aspekt. Alla artiklarna hade titeln ”Död åt…” det ena eller det andra.

Hans mål var ofta värdiga sådana. Till exempel i ”Död åt instruktioner som uttrycks i första person!” klagade han på Paris myndigheters ökande tendens att utfärda direktiv på detta sätt. Texten på bussarna lyder inte ”Visa din biljett, annars får du böter” utan ”Jag stiger på, jag visar”. Detta infantiliserar befolkningen och förvandlar staden till en gigantisk förskola. Myndigheterna, enligt Charb, skulle lika gärna kunna uppmana befolkningen ”jag kissar inte på mig” eller ”jag skiter inte i portuppgångar”.

”Jag stiger på, jag visar”: detta infantiliserar inte bara, utan det bidrar dessutom med sin egen unkna lukt till den stinkande osanning som vi nu allt mer tror att vi lever i. För faktum är att många folk kliver på utan att visa sina biljetter. På en bus i Montreuil som jag nyligen reste med var jag faktiskt den enda som visade sin biljett, vilket fick mig att känna mig som en av H. M. Batemans seriefigurer som just hade begått en hemskt socialt brott. I Paris tunnelbana ser man ofta unga människor hoppa över spärrarna för att undvika att betala, och det är aldrig någon som konfronterar dem. Igår såg jag en ung man med en iPhone i sin hand hoppa över spärren med ett uppkäftigt ansiktsuttryck som gjorde det uppenbart att han tyckte att han hade rätt att göra så, och att det enbart var dårar som betalade.

Är det så att världen har fler Charb-liknande irritament än tidigare? Jag tror det, fast man måste samtidigt komma ihåg att irritament fyller sitt syfte: De håller oss vakna då vi annars hade somnat, eller i alla fall blivit sömniga. Vidare är det irritament som gör modernitetens enda erkända dygd nödvändig, nämligen tolerans, vilken kan definieras som ett bibehållet civiliserat beteende trots irritament. Man håller sin vilja att bestraffa för sig själv och bibehåller ett yttre sinneslugn.

Vad skulle jag ta med om jag skulle skriva en egen avhandling om intolerans? Först och främst, de som tuggar tuggummi. Det är omöjligt att verka trevlig eller civiliserad medan man tuggar tuggummi, och även om ingen tuggummituggare kommer att erkänna att han har gjort sig av med sitt tuggummi på ett antisocialt sätt, kvarstår likväl det faktum att tuggade tuggummin i miljontals hittar fram till ytor där de inte borde vara. Endast tuggummituggare kan ha placerat dem där. För följa Charbs exempel, jag tror att ni håller med mig: tuggummituggare borde få sina öron och ögon fyllda med tuggummi och de borde likt tuggummi fästas på asfalt.

Sen har vi de människor som promenerar omkring med hörlurar – jättestora sådana för hiphoppare, små och diskreta för andra som har en IQ över 100. De befinner sig i sin egen lilla värld, oemottagliga för allt som sker omkring dem. De är eremiter, men utan ett uns av andlighet. I tunnelbanan eller på andra platser hör du dessutom det där irriterande tish-ter-tish – ljudet som härrör från deras förment privata lilla värld.

De kommer att bli döva. Många är faktiskt på god väg mot dövhet, vilket förklarar varför de måste lyssna på så hög volym. De lyssnar aldrig på något som är värt att lyssna på heller, och ofta nickar de huvudet i takt med musiken vilket enbart får dem att se ut som de där idiotiska nickande hundarna som bilägare brukade placera i sina bilar.

När de väl uppnått dövhet kommer de att kräva offentlig hjälp för att kunna få de allra bästa hörselhjälpmedlen och andra former av subventioner. Det kommer att göras olagligt att diskriminera mot de självförvållat döva, och barnböcker kommer att vara tvungna att innehålla döva personer för att förhindra hör-ism. Jag tror att ni håller med mig: de som går omkring med hörlurar borde låsas in i ett rum där Schönberg spelas på högsta volym, utan avbrott, i 10 år.

Ack så enkelt (och underbart!) det är att reta upp sig själv till en indignerad ilska! Precis på samma sätt som bankerna privatiserade sina vinster och socialiserade sina förluster, privatiserar vi beteende och socialiserar dess konsekvenser.

Sen har vi de automatiserade telefonmeddelanden som försöker intala dig att ”ditt samtal är väldigt viktigt för oss”, följt av ett beslutsträd som får en normal ek att framstå som en telefonstolpe, följt av en hemsk pausmusik ackompanjerad av lögnaktiga och förinspelade ursäkter om hur trist det är att det dröjer innan man kommer fram till ”en av oss”. När man väl kommer fram är det ofta till fel avdelning, vilket gör att hela processen måste starta om från början medan samtalet kopplas om. När man uttrycker sin irritation över detta och får man skuldkänslor, eftersom den person man pratar med inte är den som är ansvarig för detta, utan är en dåligt betald och garanterat uttråkad arbetare. Man lovar sig själv att man aldrig kommer att tappa fattningen igen. Löfte följs till nästa gång.

Växeln till en tidning som jag ibland skriver för (utan att lyckas höja dess otroligt låga standard) driver mig till vansinne. ”Växeln är väldigt upptagen idag”, säger den. Men växeln har varit ”väldigt upptagen idag” varje dag de senaste 15 åren. Det är inte en lögn i ordets strikta bemärkelse, eftersom växeln är väldigt upptagen idag, men tillägget av ordet idag implicerar, utan att säga det rakt ut, att det finns dagar då den inte är väldigt upptagen. Jag tror att jag skulle föredra en hel lögn, snarare än en halv.

Jag skulle kunna göra min lista på irritament oändligt lång, och det gäller för alla andra också. Det är därför tolerans är så otroligt nödvändigt i vår moderna värld. Utan tolerans skulle livet vara som Flanderns himmel under första världskriget: full av explosioner. Av en melankolisk tillfällighet lyder den sista av Charbs lilla gliringar ”Död åt de som är rädda att dö!”. Han tillhörde garanterat inte denna grupp, annars hade han inte gjort det han gjorde. Hans föreslagna straff för de som är rädda att dö är att de borde provoceras till självmord genom att tvinga dem att titta på en film som går igenom hela deras liv, fast som bara visar de delar då de diskar.


Originalartikeln har översatts av Joakim Kämpe.

2 kommentarer till ”Jag tror att ni håller med mig

  • Självklart riskerade Charb ingenting, med de exemplet som tas upp här eller liknande satir, och det var inte därför han miste livet. Det var pga till skillnad mot exemplet här ett insiktslöst satir utan någon vidare motiv, resonemang eller stimulans för tänkande, ren provokation och förnedring. Jag spekulerar men jag tror att det ända motivet var att röra om i grytan för sakens skull, ganska hjärndött om du frågar mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *