Spelets regler är regler för spelet

I alla tider har politiska spelare funnit sig släpade längs de stigar som leder till mera makt för det politiska systemet. Till en början må nyblivna politiker känna överraskning över hur regerandet kräver att de smutsar ner sig och kompromissar med eventuella övertygelser för att få saker gjorda. Den känslan försvinner dock snart, om den någonsin fanns. Ett liv av tjänst till det politiska systemet är ett liv av skräck, och politiker-egot tillåter inte att moralitet eller djup tankeverksamhet lägger en dimridå över de omedelbara krav som ställs på den som ämnar utöka eller försvara sina landvinningar.

PR-maskineriets lögner, löftena till massorna, opportunismen, de personliga vendettorna, lobbyistmutorna och vänskapskorruptionen är blott dagligt bröd för politiker. För att hitta det saftigaste köttet måste de gå till marknaden för rädsla och avund, där människa ställs mot människa. Socialisterna, knarkarna, de homosexuella, tiggarna, sverigedemokraterna, eu-migranterna, kapitalisterna, människorna med eller utan penisar, människor med eller utan arbete — samtliga fås att se varandra som separata från varandra och tillhörande egna kollektiv med moraliskt försvarbara rättigheter som ståendes i ständig konflikt med andra gruppers omoraliska, själviska driv.

Vanligt förekommande mänskliga egenskaper och livsförhållanden etiketteras och paketeras för att skapa konstgjorda gränser mellan människor. Över dessa gränser kan man sedan låta kampen bölja fram och tillbaka, allt i takt till det som passar för stunden. Rösterna kan läggas på den ena eller den andra sidan, lagstiftning kan för stunden gynna specifika särintressen, dagens populäraste ideologi kan favorisera endera grupperingen. För maktapparaten som helhet spelar detaljerna i denna process ingen särskild roll, huvudsaken är att den är ständigt pågående. Om folk dessutom är upptagna med att vara arga på varandra över signalpolitiska trivialiteter kan man passa på och smyga igenom lagstiftning som utökar systemets makt som helhet.

Söndra och härska lyder ordspråket. Visst finns det sanning i det, kortsiktigt är det en strategi som faktiskt fungerar för att få till stånd en maktposition. Men vem är det egentligen som härskar på längre sikt, vem vinner slutligen i söndringen? Vem är kung över askan?

Är det verkligen de politiker som sitter vid makten just nu? Är det de politiker som lyckats genomdriva lagstiftning som gynnar just deras kompisar eller deras väljare på bekostnad av andra? Nej, det är någonting djupt mörkare som är den egentliga härskaren, och den bryr sig inte om någon omröstning hit eller dit. Den har all tid i världen på sig.

Det är till denna avgud som politiker oundvikligen säljer sin själ. Det är denna avgud som vi hjälper dem att mana fram ur avgrunden när vi tyst accepterar deras handlingar eller till och med hurrar när de förmår införa kategoriska och totalitära lösningar på alla och envar. Vi märker inte detta. Så uppslukade är vi av den fråga som just nu ligger på bordet (den är nämligen SÅ viktig!). Så uppslukade är vi av agg till våra fiender (de tycker så fel!).

Jag är inte själv troende, men vad ska jag benämna det som vi tjänar när vi låter oss uppslukas av politiken och dess centraliserande, kategoriska och slutligen totalitära tendenser? Jag hittar inget bra ord utanför religiöst språkbruk. Men låt oss för argumentets skull säga att vi genom politiken tjänar anti-tesen till det goda.

Även om det vi försöker åstadkomma genom politiken för stunden tycks oss ovedersägligt gott; det faktum att vi åstadkommer det med kategorisk och betvingande kraft gör att vi ökar söndringen, korruptionen i deltagarnas hjärtan, den ideologiska enögdheten, kraven om att välja sida. Bitterheten. Harmen. Agget.

Där vi istället borde söka lyfta en verklig börda och bära den uppåt, marscherar vi ivrigt käbblande mot avgrunden, och åstadkommer som bäst skenbara segrar. Är det verkligen värt det? Att vi kanske vinner några omröstningar på vägen dit?

choices

För de personer som för tillfället lyckats arbeta sig fram till maktapparatens kärna tycks allt kanske som sig bör. Bland dem finns de ideologiskt övertygade politikerna som i allt väsentligt ämnar goda saker till alla och envar, just deras kamp har varit den rätta, just deras kompromisser har helgats av ändamålet. Där frodas också de opportunistiska ormarna som bara bryr sig om sin egen förträfflighet och maktposition och för vilka principer eller moral är utbytbara som vore de nytt vårmode.

Det enda sättet att nå framgång i det politiska spelet är att spela enligt de regler som samtidigt stärker systemet. Vapnen är desamma för samtliga deltagare; att lova mer, instifta fler lagar, subventionera mera, utöka anslagen för myndigheter och att på bästa sätt tolka populismens vindar. I samband med detta hittar människor och organisationer födkrokar i systemets näringskedja, strukturer bildas som är nära nog omöjliga att göra sig av med. När en politiker är klar tar någon annan över, kanske någon med värderingar som går stick i stäv med den föregående — och i dennes händer lämnas ofelbart ett större och starkare maskineri.

Vem som för tillfället tror sig sitta vid makten spelar alltså inte heller någon roll för maktapparaten. Om man skulle tillskriva makten mänskliga egenskaper så har den ett enormt ego, den vill att människan ska kämpa om att uppnå den, och i allt övrigt vill den ha lydnad. Det är denna process i sig som är maktens bränsle och näring, och den går bara att studera över tid, inte över de knappt märkbara skillnader som uppstår över en mandatperiod.

Vi har fått lära oss att ingenting är särskilt heligt jämfört med heligheten i det system under vilket vi måste foga oss. Fördelarna ältas genom hela skoltiden; systemet tillåter trots allt att du kan välja en ideologi eller gruppering för vilken du kan kämpa en kamp, det tillåter att din röst blir röstad, att du tillsammans med miljontals andra får bestämma över din kropp, din familj och din egendom.

När man ser tillbaka i historien, är det enkelt att se alla hemskheter som framstående politiker och maktinstitutioner har lyckats åstadkomma. Det råder inte brist på exempel. Ändå är slutsatsen alltför ofta denna: “Om ändå rätt person hade styrt istället för fel” eller “om ändå EU-parlamentarikerna hade tryckt på rätt knapp!”. Denna slutsats är för bekväm, och för bitter. Problemet med livet på jorden är mycket svårare än så. Det kräver ditt aktiva deltagande i uppbygglig verksamhet, eller att du åtminstone inte deltar i de verksamheter som raserar samhället.

Det är sällan någon vågar föreslå: “Om ändå det inte hade varit någon som styrt alls. Om ändå folk hade kunnat lämna varandra i fred. Om ändå folk förstod att livet på jorden är deras egen börda att lyfta. Att det är bara vi, om vi väljer att engagera oss produktivt och positivt, i frivilliga samarbeten, som kan göra världen bättre.”

4 kommentarer till ”Spelets regler är regler för spelet

  • Ibland när det diskuteras regleringar och subventioner och folk säger att den eller den gruppen borde också få bidrag så brukar jag påpeka att man ist skulle kunna sluta med den sunvention som från början skapade den obalans som diskuteras, detta bemöts då med ett ”ahaa! Så skulle man ju också kunna göra.”

  • https://www.youtube.com/watch?v=g1otcHVPtFI

    Bra föreläsning av Thomas Sheridan.

    Läs även boken political ponerology som stoppades först av sovietunionen och sedan efter att blivit skriven tredje gången när dom tidigared manusen förstörts, blockades av Zbigniew Brzezinski i väst. Men den finns att köpa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *