Ska vi testa att respektera barnen?

sudburykidsNär jag spelar ett parti Go får jag ofta rådet att kommande drag skall stötta tidigare drag. ”Drag A uttryckte en idé, en avsikt — men sedan bytte du idé. Dina stenar (drag) arbetar inte tillsammans.” Det här gäller även när jag skriver kod till datorn, eller en artikel; tydliga och konsekventa idéer hjälper mig att nå mina mål. Slutresultatet tenderar att bli begripligt, användbart och lätt att arbeta med.

Hur vore det om vi använde detta koncept för barnens utbildning? I grund och botten tillämpar Demokratiska fria skolor vad vi skulle kunna beskriva som ”klassiskt demokratiska principer” i utbildningen. Barnen har verkliga rättigheter; de har en reell röst i verkliga beslut; barnen är till fullo självständiga. I korthet upplever de dagligen livet i ett sammanhängande, konsekvent klassiskt liberalt sammanhang — eller i alla fall så nära dessa idéer som en skola kan komma.

Jämför detta med de flesta skolor. De skiljer sig markant från vuxenlivet. På samhällskunskapslektionerna i amerikanska skolor läser barnen om begrepp såsom ”oskyldig till motsatsen bevisats”, ”yttrandefrihet”, ”folks rättighet att vara trygga för sin personliga säkerhet, sina hus, sin korrespondens och sina ägodelar”[1] och, framför allt, det kuriösa ”frihet”, som om de studerade en främmande kultur helt fri från kopplingar till deras egna erfarenheter. De antas leva i ”de frias land”, men de själva är inte fria — de är tvingade att vara i skolan. Deras klädskåp kan brytas upp och genomsökas utan rättslig fullmakt. De kan utsättas för godtycklig och oproportionerlig bestraffning. De har låtsasregeringar i form av elevråd, helt utan inflytande över något alls av verklig betydelse. Alla dagens minuter är hårt styrda, som om barnen vore en armé av slavar. De längtar efter att bli 18 år och få mottaga sitt fribrev från skolan och hoppas att efter det få bli behandlade som fria människor. Andra länders skolor må se annorlunda ut i detaljer, men de allra flesta har en sak gemensam: barn åtnjuter inte verklig frihet eller självständighet förrän de passerar en magisk åldersgräns. Att lära sig om frihet utan att få uppleva den orsakar kognitiv dissonans, förvirring och nedstämdhet hos lyhörda barn.

Vad skulle hända om vi behandlade barn mer som självständiga vuxna förväntar sig att bli behandlade? Tänk om elever tilläts vara fria? Om vi, i stället för konstruerade ”val” som ”för att uppfylla matematikkraven kan du välja mellan alternativen konsumentmatematik, algebra 1 eller geometri”, faktiskt skulle tillåta elever att fritt fylla varje ögonblick med innehåll. De skulle till exempel kunna välja att leka, studera, delta i en föreläsning, öva på trumpet eller något annat ur den uppsjö av möjligheter som står fria människor ute i verkligheten till buds.

Kanske låter detta som galenskap. Kan barn hantera så mycket ansvar? Skämtar jag? Pratar jag om en mytisk, men obefintlig, utopi?

1968 startade Daniel Greenberg tillsammans med några andra Sudbury Valley School, grundat på just denna idé — att barn kan och borde få hantera självständighet och ansvar.

Livet i Sudbury Valley School, liksom i många andra ”fria demokratiska skolor”, styrs på ett väldigt direkt sätt via ett veckomöte där barnen — några bara fyra år gamla — såväl som personalen, har en röst var. Detta är en riktig ledningsgrupp. Den bestämmer skolans regler. Den anställer och sköter uppsägningar. Personalen (de kallas inte ”lärare”) har inte fast anställning; de har bara en röst var och de är långt färre än eleverna. Deras anställning, från ett år till ett annat, beror på röstningsförfarandet i denna veckoförsamling. Det gäller även budgeten, eventuella förbättringar och renoveringar, och så vidare. Detta är radikal direktdemokrati.

Skolans regler är i huvudsak en utveckling av några enkla principer — använd inte våld; stjäl inte; ställ inte till med oreda.

Regler kring närvaro i klassen lyser med sin frånvaro. Faktum är att det inte finns klasser i vanlig bemärkelse. Det finns något som liknar klasser, men de spelar en mycket mindre roll än du kanske föreställer dig. Låt mig återkomma till dem.

Så hur lär sig barnen? Precis hur de vill, med mycket få undantag (de får inte stjäla, inte använda våld, inte vara så högljudda att de stör andra elever). Till exempel: Ett barn spenderade fyra timmar per dag med att spela trumpet, varje dag i flera år. Han fick så småningom plats i en prestigefull orkester där han spelade första blås.

Ett annat barn, Bob, bad om hjälp med kemi. Han fick en text på universitetsnivå med följande instruktioner: Läs varje sida. Gör övningarna. Kom till mig direkt du har någon fråga. Bob försvann. Den vuxne blev nyfiken — Bob var känd för att bete sig ansvarsfullt och genomföra sina projekt — men var var han? Veckor förflöt. Fem månader förflöt. Bob dök upp och bad om hjälp: ”Ursäkta, jag har ett problem på sidan 252”. Den vuxne försökte att inte visa sin förvåning. Bob fick hjälp med problemet. Bob försvann, avslutade boken och bad om en ny, denna gång i matematik. Den boken avslutade han helt utan hjälp. Bob arbetar idag som matematiker.

Ägna en stund åt att låta ovanstående sjunka in. Barn som läser en bok från pärm till pärm och får hjälp enbart när de ber om det, men som behöver långt mycket mindre hjälp än vad man kanske förväntar sig. Vad är det mer som fattas? Prov och tester hör till undantagen, liksom lektioner och förklaringar. Betyg, övervakning och kontroll är helt frånvarande — det finns inget ur den enorma arsenal av intrång som vi har vant oss vid att förvänta oss som ”normala” inslag i skolan.

Alla barn klarar inte av att motivera sig själva, kanske du tänker. Grejen är att så gott som alla barn på Sudbury Valley gör det; det är skolans kultur, det normala sättet att göra saker. En undersökning bland 100 av de som utexaminerats från skolan visar att 80 procent gick vidare till college och hade klarat sig bra där. De andra 20 procenten var inte dagdrivare och vaktmästare; de flesta av dem var entreprenörer inom varierande områden.

Vad är en ”klass” på Sudbury Valley? Det är bara ett av många sätt att lära på. Det är ett frivilligt arrangemang mellan elever och någon i personalen eller ibland en annan elev. Daniel Greenberg beskrev ett tillfälle: ungefär ett dussin barn i åldrarna 9 till 12 begärde en klass i matematik. Greenberg kom överens med dem om att hålla en 30 minuters klass, tisdagar och torsdagar, i 20 veckor. Eleverna förband sig att vara där i tid, varje gång. Klassen skulle ställas in helt om någon eller några elever kom fem minuter försent två gånger. Eleverna samtyckte till att göra hemläxor och avslutningsprov.

Vänta nu: 20 klasstimmar med instruktioner. Inte fem dagar i veckan, 180 dagar, gånger 40 minuter, gånger sex år. Bara 20 instruktionstimmar, totalt. Vad täckte Greenberg in? All låg- och mellanstadiematte.[2] Dag 1 och 2 täckte addition. Dag 2 och 3, subtraktion. Och så vidare. Bråk, decimaler, exponenter, kvadratrötter, multiplikation och division. Och massor av problemlösning, hämtat ur en lärobok från 1898.

Eleverna sög i sig allt. De klarade provet galant. När de 20 timmarna var avklarade hade de fest. Och de behärskade sin aritmetik perfekt, bättre än många som går ut högstadiet.

När Greenberg berättade detta för en expert i matematik förväntade han sig åtminstone en antydan till beundran, kanske lite häpnad eller misstro. Experten nickade bara. Varför? ”Ämnet är inte svårt. Det som är svårt är att banka in det i huvudena på barn som inte vill lära.” Det vill säga, de vill inte lära sig just den matten precis där och då. De får aldrig ett val. De tillåts aldrig säga nej eller ens göra något annat som, för dem, skulle vara ett mer värdefullt användande av deras tid.

Så, varför dessa tusentals timmar av att ”banka in det i deras huvuden”? Har bankandet ett egenvärde? Om det kan läras in på 20 timmar i stället för tusentals, varför inte använda den enklare, överlägset mer effektiva metoden: vänta på att barnet blir intresserat? Om det bara tar 20 timmar — och detta har demonstrerats många gånger — varför då denna brådska med att banka in det tidigt och ofta?

De etablerade, fundamentala, antagandena om utbildning och barnuppfostran utmanas med stor kraft av demokratiska fria skolor som Sudbury Valley, och hela avskolningsrörelsen. De utmanar oss att behandla barn som om de verkligen var människor vi respekterar; som om de hade rätt till väsentligt större doser självständighet än vad som idag är deras gängse tilldelning.

Märk väl, jag säger inte att allt vi upplevde i skolan var dåligt, inte heller att alla verktyg, i sig, var dåliga. Jag tar inte ställning mot tester som sådana (även om jag tror att de är väldigt överanvända), utan mot hur de trycks ned från ovanifrån samt mot hur det antas att vi inte kan få utbildning utan konstant testning, övervakning och ingrepp. En självständig person kan mycket väl be om ett test och en självständig person kan gå med på att testas. Men en självständig person skall inte tvingas till att bli testad, eller bli placerad i en miljö där konstant testande är dennes enda alternativ. En utbildning skulle kunna vara som Bobs: 99 procent självständiga studier. Eller så skulle den kunna vara mer som mattelektionerna jag beskrev ovan: cirka 80 procent självständigt studerande. Eller till och med korvstoppning: 10% självständigt studerande. Men det skall vara ett äkta val gjort av ett självständig barn som känner till sina möjligheter.

Jag känner till exempel till avskolade barn (det vill säga barn som deltar i naturligt, självständigt lärande och aldrig blir påtvingade ”skolning” i traditionell mening) som ber om mycket struktur, med övningar, tester och tydlig ledning — men detta skall vara ett fritt val, inte det-enda-sättet, ej heller standard-sättet.


Översättarens (Peter Strömberg) kommentarer:

  1. Jag skyller den något yxiga formuleringen på Wikipedia där jag hittade denna översättning av det relevanta stycket ur det fjärde författningstillägget
  2. ”K-6 arithmetics” i det engelska originalet.

3 kommentarer till ”Ska vi testa att respektera barnen?

  • För varje dag som går, går det upp för mig hur mycket tid jag slösade bort i skolan på bara skit rent ut sagt. Det jag hade intresse för läste jag på egen hand och allt jag gjorde i skolan var mer eller mindre ointressant. Om jag inte varit tvungen att sitta i skolan, då hade jag kunnat ägnat ännu mer tid åt det jag gillade att lära mig. Om jag tänker tillbaka på vad jag lärde mig i skolan är jag mest glad åt att jag valde ett s.k. fritt valt ämne och då valde maskinskrivning. Det tycker jag har varit ovärderligt att kunna fingersättningen. Det mest praktiska jag fick ut av skolan.

    Artikeln inspirera mig att tänka sig en ”drop-in-skola”. Man går dit när man behöver hjälp med något. Först kan det vara att få hjälp med lämpliga böcker i ett ämne jag vill lära mig. Sedan läser jag det ämnet och ”droppar in” när jag behöver hjälp eller har något att fråga om.

    Kunskaper för högre utbildning? Jag förmodar att någon gymnasieskolan inte behövs lägre. Det helt enkelt för en 15-åring med en ”drop-in-modell” helt enkelt har samma kunskaper vid den åldern än vad en 19-åring har eller ännu mer. Således direkt till en högskola. Faktiskt kan man bli antagen till högskola mycket tidigare. Prov för betyg behövs ej, då intagning till en annan skola, utbildning, program eller vad vi nu vill kalla det sker med antagningstester. En 10-åring skulle kunna uppfylla kunskaperna för att bli läkare t.ex. På samma sätt kan utbildning dras ut på tiden och kombineras med jobb, så jag väljer att studera till läkare vid 30 års ålder.

    Hur, var, vad och när utbildning ska ske, det är i högsta grad en individs frihet. All form av kontroll av utbildning borde betraktas med väldigt stor skeptiskhet och misstänksamhet. Hur kommer det sig att staten vill tvinga på mig en viss utbildning och på ett visst sätt? Jag kan inte tänka mig att en socialist har några som helst intressen av att ge mig en utbildning som ger mig möjlighet att starta ett företag eller mer råare att bli en kapitalist. Det finns bara ett sätt att hålla ihop en socialistisk stat eftersom det strider mot naturen och det är genom en kraftfull indoktrinering.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *