Jag har förlorat min vita pegas

I

Jag har förlorat min vita pegas.
En reslig kuse, sinnebild av godhet och prakt.
Med utspridda vingar, som huggen ur marmor,
en spärrvakt för ont i min port.
Med förträffliga hovslag och flödande man,
en garant att luta sig mot.

Har du också förlorat din vita pegas?
Min lät jag släppa i skogen,
att aldrig skåda igen.
Jag har sökt utan nytta,
men gräset och träden är tysta.
Jag har kallat dess namn.
Men inte ett eko svarar,
på rop från en vilsen gestalt.

Har du också förlorat din vita pegas?
Jag lät falla det remtyg som band oss,
till ljudet av röster som manade mig;
“Låt gå, låt fara och flyga,
de vingar som skuggar din värld.”
I ett slag blev mitt sinne fritt,
men samtidigt stegen tunga.
Utan elegant skritt, utan enkel paroll,
och en sorg som knappt ryms i min lunga.

Jag har förlorat min vita pegas.
Kan du ana hur ensam man blir?
De som stod vid min sida,
förskräcks nu av mitt kätteri.
Ty, en man som framåt skrider,
utan sagodjur vid sin hand,
väcker kraftig bestörtning.
Är en olidlig asymmetri.

II

Av tvång en betraktare bliven,
genom medömkans tårar jag glor,
efter sprickor i praktdräkt och skruder.
Det är där sanningen bor.
Får jag låna ditt öra?
Kan du låta mig viska en sång?

Låt gå, låt fara och flyga,
de vingar som skuggar din värld.
Låt tysta, låt stilla och tiga,
de hovslag som dövar din jordafärd.
Riv bort de symboler som pryder ditt ärmslag.
Lyft nu din blick. Möt din broder.

Jag kan vara din like,
jag vill ge dig i byte,
bördor frivilligt burna.

Jag kan vara din vän,
jag vill lyfta din tyngd,
så länge den inte är du.

Jag kan vara din lärare,
jag vill se dig prova vingar,
så länge de inte är mina.

Jag kan vara ditt barn,
jag vill älska dig kravlöst,
så länge jag får vara fri.

2 kommentarer till ”Jag har förlorat min vita pegas

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *