Minimilönens rashygienska ursprung

NooseI sitt “Letter from Birmingham Jail” identifierar Martin Luther King Jr staten som de svartas fiende, både när det kommer till rättigheter och värdighet. Han fängslades för att ha demonstrerat utan tillstånd. King tar upp polisens och särskilt rättsväsendets övergrepp, och han lyckades inspirera en rörelse som ökade allmänhetens medvetenhet om statens brutalitet, särskilt när den involverade vattenkanoner, batonger och fängelser.

Det fanns dock ett mer dolt medel som användes för att underkuva folk, en form av statligt tvång som var djupt inbäddat i lagen och USAs historia, och de fördes fram som politik som hade en sund grund i vetenskap och i samhällets vetenskapliga administrerande.

Ta minimilönen som ett exempel. Hur mycket har det egentligen med rasism att göra? Betydligt mer än folk faktiskt inser. En genomgång av dess historia visar att minimilönen ursprungligen fördes fram som en rashygienisk strategi, ett försök att skapa en härskarras med hjälp av en politik vars syfte var att rensa massan från de icke önskvärda. För att uppnå detta mål måste staten isolera, sterilisera och utrota de icke-privilegierade medborgarna.

Den rashygienska rörelsen, som nästan uteslutande stöddes av akademiska institutioner och massmedia under 1900-talets första årtionde, uppstod som en reaktion på de dramatiska demografiska förändringar som inträffade i slutet av 1800-talet. Inkomsterna steg och den förväntade livslängden ökade på ett sätt som aldrig tidigare hade skådats. Sådana landvinningar gynnade alla raser och klasser. Spädbarnsdödligheten minskade drastiskt. Allt detta hade att göra med den massiva expansionen av marknader, teknologi och handel, och det förändrade världen. Det innebar en dramatisk expansion av befolkningen bland alla grupper. De massiva otvättade massorna levde längre och fortplantade sig snabbare.

Denna trend oroade härskarklassen i de flesta europeiska länderna och i USA. Som John Carey visar i sin Intellectuals and the Masses (1992) så hatade skaparna av den moderna litterära kulturen, från H. G. Wells till T. S Elliot, det nya välståndet och talade ibland fördelaktigt om utrotning och rasrensning som ett medel för att få stopp på den nya framträdande demografiska trenden. Som Wells summerade det:

”Det extravaganta myllret av nya födelser var 1800-talets huvudsakliga katastrof”.

Den rashygienska rörelsen var en del av idén om det ”planerade samhället” och den var väldigt fientligt inställd till den fria marknaden. Som The New Republic skrev i en ledare 1916:

Idioti föder idioti på samma sätt som vita hönor föder vita kycklingar; och under laissez-faire ges idiotin största möjliga utrymme att fortplanta sig och gör så i en takt som är vida överlägsen de dugligare folklagren.

För att motverka den frisläppta kapitalismens kraft började den nationella staten och de federala staterna att implementera en politik med syfte att stödja de ”överlägsna” raserna och klasserna och hindra de ”underlägsna” rasernas fortplantning. Som Edwin Black förklarade i sin bok från 2003, War Against the Weak: Eugenics and America’s Campaign to Create a Master Race, var målet uteslutning när det kom till kvinnor och barn, men när det kom till de icke-vita raserna var målet utrotning. De valda medlen var inte arkebusering eller gaskammare utan fredligare och mer subtila metoder som sterilisering, uteslutning från jobb och tvingande segregering.

Det var under denna period, och av just denna anledning, som vi såg de första försöken med minimilöner, i Massachusetts 1912. Den nya lagen gällde enbart för kvinnor och barn i ett försök att utesluta dem från arbetsmarknaden. Även om åtgärden var begränsad och inte upprätthölls särskilt, lyckades den med sitt mål att öka arbetslösheten bland de avsedda grupperna.

För att förstå varför detta inte ansågs vara ett misslyckande behöver vi enbart titta på den första moderna diskussionen om minimilöner i den akademiska litteraturen. De flesta av dessa skrifter skulle helt ha glömts bort om det inte vore för en viktig artikel från 2005 i Journal of Economic Perspectives av Thomas C. Leonard.

Leonard har dokumenterat ett oroväckande antal akademiska artiklar och böcker som framträdde mellan 1890 och 1920 och som var otroligt tydliga gällande de olika försöken att lagstifta bort folk från arbetsmarknaden. Dessa artiklar skrevs inte av marginella figurer eller radikaler utan av yrkesledare, författare till kända läroböcker, och opinionsledare som formade den allmänna opinionen.

Som Leonard förklarar:

”Progressiva ekonomer, precis som deras neoklassiska kritiker trodde att tvingande minimilöner skulle innebära att folk förlorade sina jobb. Men de progressiva ekonomerna trodde också att denna förlust som orsakats av minimilönen var en samhällsnytta, eftersom den gjorde det rashygienska jobbet att avlägsna de ’oanställbara’ från arbetsmarknaden”.

Den rashygienska rörelsen var, trots allt sitt pseudovetenskapliga pladder, långt ifrån naiva när det kom till effekten av minimilöner. I dessa dagar kan du istället lita på att media och oräkneliga politiker hyllar den fantastiska minimilönen som om den vore de fattiga till hjälp. De hävdar att minimilönen kommer att öka levnadsstandarden. Men 1912 visste de bättre. De visste att minimilönen uteslöt vissa arbetare från arbetsmarknaden, och de stödde lagen av just denna anledning. Folk som inte kan arbeta, kan inte heller blomstra ekonomiskt och de avskräcks således från att fortplanta sig. Minimilönen skapades särskilt med avsikt att rensa det demografiska landskapet från de underlägsna raserna, och för att hålla kvinnor utanför samhället.

Den kända fabianska socialisten Sidney Webb var väldigt tydlig i sin artikel från 1912, “The Economic Theory of the Minimum Wage”:

Minimilönen ökar den nationella industrins produktivitet genom att säkerställa att överskottet av arbetslösa arbetare alltid utgörs av de allra minst effektiva arbetarna; eller, vilket är samma sak, genom att säkerställa att alla platser fylls av de allra mest effektiva arbetarna.

Den intellektuella historien visar att minimilönens hela syfte var att skapa arbetslöshet bland folk som eliten inte tyckte var värdiga nog att inneha ett jobb.

Men det blir värre. Webb skrev:

Hur kommer minimilönen att påverka de arbetsgivare som envisas med att anställa pojkar, flickor, gifta kvinnor, äldre män, svagsinta, skröpliga, nedbrutna invalider, och alla de andra alternativen till den kompetenta vuxna mannen som anställs till en full standardlön? Kort sagt, allt sådant arbete parasiterar på alla andra klasser i samhället, och för tillfället är de enbart anställda på detta sätt just eftersom det är parasitiskt.

Vidare, hävdar Webb:

De oanställbara, för att gå rakt på sak, kommer inte och kan inte under några omständigheter tjäna sitt uppehälle. Vi måste se till att så få av dem som möjligt produceras.

Även om Webb skrev om Storbritannien, och även om hans fokus var att hindra de lägre klasserna från att blomstra, var hans åsikter inte ovanliga. Samma tänkande fanns i USA, men där var det ras, och inte klass, som blev den avgörande faktorn.

Henry Rogers Seager från Columbia University, och senare president för American Economic Association, förklarade i “The Theory of the Minimum Wage”, som publicerades i American Labor Legislation Review 1913:

Minimilönens effekt skulle enbart vara att utöka definitionen av defekta till att omfatta alla individer, som även efter att de har fått särskild träning skulle vara fullständigt oförmögna att på ett adekvat sätt kunna försörja sig själva.

Han skrev vidare,

Om vi ska kunna upprätthålla en ras som utgörs av kapabla, effektiva och självständiga individer och familjegrupper måste vi ha modet att kapa de arvslinjer som har visat sig vara ej önskvärda, antingen genom isolering eller sterilisering.

Isolering och sterilisering av de mindre önskvärda grupperna i samhället är en form av utrotning i slow-motion. Minimilönen var en del av denna agenda. Det var dess avsikt. Opinionsledarna på den tiden såg inga problem med att säga det öppet. Denna politik var ett viktigt vapen i deras rashygienska kamp mot de folkgrupper som inte tillhörde eliten.

Wodroow Wilsons arbetskommisionär Royal Meeker, från Princeton University, argumenterade 1910 så här:

Det är mycket bättre att lagstifta om en minimilön även om det innebär att dessa stackare inte kan arbeta … Det är bättre att staten tar hand om de ineffektiva helt och hållet och hindrar dem från att fortplanta sig, än att subventionera inkompetens och osparsamhet, vilket bara innebär att de har möjlighet att skapa fler och fler av sin sort.

Frank Taussig, som i övrigt var en bra ekonom, ställde sig frågan i den bästsäljande läroboken Principles of Economics (1911): Vad ska vi göra med de oanställbara?

Hans slutsats: ”Vi borde helt enkelt göra oss av med dem”.

Vi har ännu inte nått det stadie där vi kan söva ner dem och göra oss av med dem en gång för alla; men de kan i alla fall segregeras, stängas in, och hindras från att fortplanta sig…

Vad finns det för möjlighet att anställa alla hälsosamma och dugliga till de föreskrivna lönerna? De personer som drabbas av sådan lagstiftning är de som befinner sig i de allra lägsta ekonomiska och sociala grupperna. Den lön där de kan hitta en anställning beror på vilket pris som deras produkt kan säljas till på marknaden; eller i den moderna ekonomins tekniska språk, på deras tjänsters marginalnytta. Alla de vars ytterligare produkt skulle minska priset så mycket att minimilönen inte längre kunde betalas av arbetsgivaren skulle vara tvungna att gå utan jobb. Det må vara fullt möjligt att hindra arbetsgivare från att betala någon en lön som är lägre än minimilönen; men lagens makt måste vara stark och dess upprätthållande rigoröst, för att lyckas hindra överenskommelser där båda parterna är villiga att komma överens.

Detta har enbart varit några få exempel, och det rör endast en enda politisk åtgärd. Rashygieniska tankar utövade inflytande på andra delar av den amerikanska politiken, särskilt när det kom till rassegregation. Det är uppenbart att du inte kan tillåta att raserna umgås och festar med varandra om målet är att utrota den ena rasen och framhäva den andra. Detta mål var en stark drivkraft bakom politiska åtgärder som exempelvis regleringar av dansklubbar. Det var också orsaken bakom spridandet av giftermålslicenser, vars syfte var att se till att de odugliga inte gifte och fortplantade sig.

Men minimilönen faller in i en alldeles egen kategori eftersom den i dessa dagar är så dåligt förstådd. För hundra år sedan var minimilönelagar en medveten politik vars uttryckliga syfte var att utarma de lägre klasserna och de icke önskvärda så att de inte uppmuntrades till att fortplanta sig. Ett artigt gulag.

Över tiden minskade den rashygienska rörelsens blodtörst, men minimilönens framhävande fortsatte. En nationell minimilönelag stiftades 1931 i och med Davis-Bacon Act. Den krävde att företag som fick federala kontrakt skulle betala rådande löner, vilket betydde facklöner. Denna princip omvandlades sedan till den nationella minimilönen.

Tal till stöd för lagen var tydliga med att peka ut rädslan för att de svarta arbetarna skulle arbeta för lägre löner än de fackföreningar som enbart bestod av vita. Minimilönen gjorde det omöjligt att arbeta för mindre. Avsikten bakom lagens smutsiga historia är hemsk men den var i alla fall realistisk med vad den skulle resultera i: att stoppa social rörlighet uppåt.

Efter andra världskriget tappade rashygien sin lockelse, eftersom den associerades med det Tredje Riket. Arbetsmarknadspolitiken som den gav upphov till försvann dock inte. Hur otroligt det än låter började de att förespråkas som ett medel för att hjälpa de fattiga, och inte som en metod för att utesluta eller utrota dem.

Oavsett vad avsikterna var, var effekten ändå den samma. Där hade den rashygieniska rörelsen rätt. Oavsett hur ondskefulla deras motiv var förstod de i alla fall denna grundläggande ekonomiska sanning: att minimilönen stänger ute folk från arbetsmarknaden. Den ser till att de allra mest marginella människorna inte längre kan använda sig av sitt allra viktigaste vapen: att arbeta för lägre löner. Den kartelliserar arbetsmarknaden genom att ge högelönegrupperna tillgång till den, medan låglönegrupper utesluts.

King skrev om statens ondska på sin tid. Ondskan sträcker sig dock längre tillbaka i tiden och den kristalliseras i en lönepolitik som effektivt förbjuder produktivitet och social rörlighet uppåt. Om man vill förkasta rashygienisk politik och den rasistiska illvilja som ligger bakom den måste man även förkasta minimilönen, och istället erkänna den universella rätten att förhandla.


Originalartikeln har översatts av Joakim Kämpe.

1 kommentarer till ”Minimilönens rashygienska ursprung

  • Först vill jag tacka Joakim Kämpe för översättningen och att han hittade denna artikel! Den känns väldigt viktig.

    För det andra finns det säkert en hel del för historier att gräva fram ur arkiven vad gäller den socialistiska utvecklingen i Sverige eller vad våra politiska partier har hållit på med under slutet av 1800-talet och till mitten av 1900-talet. Steriliseringsprogram, lobotomeringsprogram och rasbiologiska program framställs som enskilda företeelser, men lite forskning på området skulle behövas för att se om det faktiskt kan knytas ihop till en hel enhet.

    För det tredje. Hur kan en rådande uppfattning om effekterna av minimilöner blir precis tvärtom? Åtminstone som den rådande doktrinen, för vi får inte glömma bort de lilla skara (mises.se bl.a.) som faktiskt har och har haft den korrekta uppfattningen. Vi har haft 100 år av studier av effekten av minimilöner. Förlåt, ”studier” har kanske inte skett, men jag tycker dagens forskare borde vara bra mycket klokare i denna fråga än vad deras kolleger var vid 1900-talets början.

    Till programmen ovan vill jag lägga till programmet för den samhällsvetenskapliga likriktningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *