En liberal EU-kritik

Följande artikel är riktad huvudsakligen till liberaler, och försöker argumentera ur ett allmän-liberalt perspektiv och inte ett strikt libertarianskt sådant.

EU?

EU?

Efter det senaste EU-valet, där partier som generellt anses vara höger-extrema gick framåt, har det börjat höjas röster om att även liberaler måste erbjuda någon form av EU-kritik, och inte längre kan ställa sig odelat positiva till EU så som det ser ut idag. Mycket av detta handlar om realpolitisk positionering, men förhoppningsvis finns det även uppriktiga liberaler som fått sig en tankeställare av att allt färre väljare i Europa egentligen tycks vilja vara del av det EU är idag. Denna text är riktad till dem, som undrar hur en liberal EU-kritik bör se ut.

Liberaler har överlag svårt för att bistå med någon form av demokratisk systemkritik, vilket sannolikt har att göra med att det är svårt att kritisera ett demokratiskt system med den historia som liberalismen har – ständigt strävandes efter “mer demokrati”. Likaledes finns det historiskt gott om systemkritik från både konservativa och socialister, där konservativa varnar för demokratins urartande i pöbelvälde, och socialister klagar på att demokratin inte urartat i pöbelvälde snabbt nog. I en sådan situation kan det kännas som att hälla bensin på en öppen eld om man som liberal väljer att hitta ytterligare en systemkritisk angreppsvinkel.

Det första steget är dock att erkänna att det finns ett problem. Och det gör det, ett gigantiskt problem ur liberal synvinkel. Den nuvarande EU-konstruktionen vilar nämligen på en högst ostadig grund, där det folkliga stödet ligger någonstans mellan “huvudsakligen ointresserad” och “direkt fientlig”. I dagsläget är det huvudsakligen ett fåtal grupper som är positivt inställda till EU : Liberala politiker, företagare som tack vare EU har sluppit tullar och andra nationella begränsningar, samt de som på ena eller andra sättet får del av bidrag från EU. Lägg därtill en grupp demokrati-aktivister som anser att det är av yttersta vikt att man röstar i alla val man har rätt till, enbart för att man har möjlighet. Övrig befolkning tycks på det stora hela vara ganska ointresserad – valdeltagandet är under 50% i Sverige, och vi är ändå ett av de länder som har högst deltagande i EU-valet. I Slovakien är det i storleksordningen 15%.

Om det stannade där, med att EU var ganska dammigt och ointressant så vore det en sak, men om man upplyser människor om vad EU faktiskt ägnar sig åt, hur mycket det kostar och vad de reella konsekvenserna är rent politiskt så tenderar de att gå från ointresserade till negativa. EUs numera berömda försök till en konstitution var en flopp av historiska mått, där alla som fick rösta om det i någon folkomröstning röstade emot. Detta löste man genom att förvandla det hela till Lissabon-föredraget, och sedan antingen låta folk rösta tills man fick rätt resultat, eller helt enkelt strunta i att ha en folk-omröstning om det (i t.ex. Sverige)

Resultatet av detta är att den lagstiftande makten nuförtiden inte huvudsakligen ligger i riksdagen, utan i EU. Förvisso är det upp till riksdagen att se till så att dekret från EU efterföljs med nationell lagstiftning, men det är inte frivilligt. Sverige fick t.ex. böter för att datalagrings-direktivet inte infördes i tid. Böter som EU komiskt nog insåg att de var tvungna att betala tillbaka då datalagrings-direktivet skrotades. Likaledes visar det sig att lobby-grupper är enormt inflytelserika i EU, och att det utan större problem går att köpa sig EU-parlamentariker som säljer sitt kontaktnät och sina möjligheter att influera lagstiftning. Detta är självklart inget nytt (nationella politiker kan också vara väl så korrumperade), men det ger en indikation om att det kan vara värt att ifrågasätta hur mycket av EUs principer som är fagert tal för att upprätthålla ett politiskt maskineri som många av politikerna tjänar på. För att de tjänar på det råder det inget tvivel om. EU-parlamentariker är mycket välbetalda – såpass välbetalda att man också bör fundera på om EU-parlamentariker är en pensionsplan snarare än ett yrke. Ytterligare bevis för att parlamentariker och deras associerades intressen går före sunt förnuft ges av det faktum att trots idog kritik gällande astronomiska kostnader så pendlar hela förbaskade parlamentet med såväl material som biträden mellan Bryssel och Strasbourg.

Nåväl, säger den liberale EU-förespråkaren, ännu har du inte bevisat mer än att EU tycks lida av ungefär samma problem som politik och politiker i största allmänhet. Där det finns makt finns det korruption. Och detta är förvisso helt sant – den liberala demokratin är tvungen att acceptera korruption och orättvisor, åtminstone i undantagsfall, som ett pris vi får betala för styrelse-skicket. Problemet är att en sådan acceptans kan, ur en liberal synvinkel, enbart existera om styret är nödvändigt och i övrigt legitimt. Och det är detta jag ämnar argumentera att det inte är.

EU växte fram ur EG som i sin tur växte fram ur det som en gång i tiden var kol- och stål-unionen. Ett i grunden hedervärt projekt som gick ut på att riva handelstullar och skapa en gemensam marknad för varor och tjänster i Europa, vilket skulle knyta nationerna samman och förhindra krig. Detta var helt i linje med Bastiats berömda uttalande om att “när varor inte passerar nationsgränser, kommer arméer göra det”. Det faktum att handel skapar beroenden mellan de inblandade parterna, och skapar ovilja och incitament mot krig är fullt möjligt en av de huvudsakliga anledningar att det varit relativt fredligt i vår del av världen sedan andra världskriget.

Men är detta fortfarande EUs syfte? Är det för fri handel, fria kapitalflöden och fri rörlighet som EU existerar? Om så vore fallet så skulle det knappast behövas att enbart Sverige betalar 37 miljarder årligen i medlemsavgift. I själva verket ägnar sig EU huvudsakligen åt rena imperie-ambitioner, och driver politik som inte är det minsta liberal eller demokratisk. Hur oliberalt kan EU bli innan liberaler bör ge upp idén om “reformer” och helt enkelt börja argumentera för ett utträde? Enligt undertecknad har den gränsen passerats för länge sedan. Frågan kan ställas på ett annat sätt – vad bidrar EU med som inte medlemsnationerna kan klara av själva, utan ett ohyggligt dyrt byråkratiskt maskiner som ägnar sig åt vad som närmast får kallas ideologiskt subversiv verksamhet för att framhålla hur viktiga de är? Är poängen att våra nationella parlament är så fruktansvärt inkompetenta att de vid ett utträde omedelbart skulle stänga gränserna, införa export- och import-tullar och avsluta allt samarbete med alla andra nationer? Och om så nu vore fallet – då är ju den nationella demokratin dysfunktionell! Hur liberalt känns det att argumentera för att makten måste vara riktigt långt borta från medborgarna, för att undvika småsinta nationella politiker och agendor?

EU var till viss del liberalt i sin grundkonstruktion, men det finns många saker som hänt längs vägen som bör få den mest övertygade EU-vän att stanna upp och fundera. Euron t.ex., som tvingades på Tyskland av Frankrike som krav för att Öst- och Väst-Tyskland skulle få återförenas. Är man fräck kan man hävda att övriga nationer under mycket lång tid har utnyttjat den tyska arvssynden från andra världskriget för att ge dem mindre inflytande i Europa. Lägg därtill att Tyskland när euron infördes tvingades göra det på en växelkurs som i princip sänkte dem ned i en depression, när läget redan var prekärt efter att återuppbyggnaden av Öst-Tyskland påbörjat, och det är inte utan att man börjar undra. Det är under inga omständigheter ett tecken på ett liberalt förhållnings-sätt bland Europa-politiker.

En annan massivt anti-liberal del av EU är det jordbruksstöd som går rakt emot idéer om en fri ekonomi och fri handel, och istället skapar statsberoende produktion. Detta var från början en mer eller mindre direkt muta till Frankrike för att de skulle acceptera europeisk integration. Sedan dess har ett stort antal sådana eftergifter har gjorts. Varför? För att EU har gått från ett försök till ett ambitiöst frihandels-projekt till en dröm om ett “enat Europa”, ett “Europas förenta stater” – ett projekt där nationer mutas med sina egna pengar (ungefär som när nationella politiker erbjuder sina medborgare “fri sjukvård” för sina egna pengar) för att gå med på “närmare integration”. En närmare integration som huvudsakligen innebär en närmare integration av EU-byråkratin i nationers interna förehavanden, inte en närmare integration mellan nationer, handelsflöden och befolkningar.

Vad utgör en legitim maktutövning i en liberal demokrati? Oavsett det faktum att demokratin är representativ, så måste det i alla lägen vara befolkningen som representeras. Att inte hela befolkningen kan vara representerad är ett problem i ett majoritets-styre, men strävan måste rimligen alltid vara att så stor del av befolkningen som möjligt anser att de beslut som tas är riktiga. Detta är i EU en logisk omöjlighet, av den enkla anledningen att EU är en union av nationer som har helt olika särintressen. Att enas om frihandel är inte särskilt svårt – det går att göra på helt frivillig basis. Dessvärre verkar många liberaler ha gått ned sig allt för lång i sitt dyrkande av europeisk integration för att kunna erkänna att det borde sluta där.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *