Demokratins despoter

tsipras”Igår kväll fick hoppet om verklig förändring grekerna att le igen efter fem långa år”: det var ett rätt representativt påstående i den brittiska vänsterpressen dagen efter det grekiska valet. Fotona som hörde till dessa påståenden verkade också visa många greker som var fulla av glädje över valresultatet. Varken påståendet eller bilderna var direkta lögner. De var snarare delsanningar, precis som så många andra sanningar inom politiken.

Inte heller var det ovanligt att Syrizas valseger, ledd av Alexis Tsipras, beskrevs som storseger. Återigen var detta sant i ett avseende. Partiet var inte långt ifrån en absolut majoritet i det grekiska parlamentet, men till stor del hade detta att göra med hur det grekiska systemet fungerar. Partiet med mest röster får 50 extra platser, oavsett hur många röster de faktiskt har fått, sannolikt för att försöka förebygga potentiella låsningar som annars lätt skulle kunna inträffa när ett stort antal partier vinner några få platser var. Det är bättre att ha en regering, vilken som helst, än ingen regering.

Även om Syrizas seger var helt legitim rent författningsmässigt var den långt ifrån triumferande eller överväldigande. De fick endast 36 procent av rösterna, och enbart 64 procent av de röstberättigade röstade. Med andra ord fick Syriza stöd av endast 23 procent av den grekiska vuxna befolkningen. Det är måhända sant att om den ickeröstande delen av befolkningen hade röstat hade Syriza kanske fått en liten större del, men knappast en överväldigande majoritet.

Det mest sannolika är att de 36 procent som inte röstade helt och hållet tappat hoppet på den politiska processen och avstod eftersom de ansåg att det var ett slöseri med tid. De rumänska bönderna har ett ordspråk som jag älskar att citera: ”Ett byte av härskare är en dåres glädje; med andra ord kommer nästa grupp att vara lika dåliga som den förra”. Det är värt att erinra sig att de rumänska bönderna styrdes av fanariotiska greker i mer än två hundra år. De har med andra ord en hel del kunskap om dåliga regeringar.

Jag ska inte låtsas som att jag har en lösning på de grekiska problemen. För mig ter sig allt prat om lösningar som orealistiskt. Det är uppenbart att saker och ting inte har varit en barnlek i Grekland de senaste åren, och det är också uppenbart att ingen kommer att framstå som en vinnare i berättelsen om Greklands senaste ekonomiska historia (jag menar så klart vinnare på ett moraliskt plan, inte ett finansiellt). Den grekiska staten, med stöd av Goldman Sachs, fifflade med sin redovisning och tilläts gå med i eurosamarbetet. De europeiska ledarna lurades, eller i alla fall tillät de sig själva att bli lurade, eller kanske låtsades de bli lurade. Efter detta kände sig bankerna modiga nog att låna enorma summor pengar till Grekland, vissa i vetskapen om att Grekland inte skulle tillåtas gå i konkurs och att de aldrig skulle ha lånat ut dessa pengar till Grekland om Grekland hade haft kvar sin drachma.

Vad användes då alla dessa pengar till, förutom att blåsa upp tillgångspriserna till alla innehavares stora glädje? Givetvis användes de till att betala lönerna inom den uppsvällda grekiska byråkratin, en byråkrati som var beroende av att de politiska partier som byggde upp den ville den väl, något den inte förtjänade, i alla fall inte ur ekonomisk synvinkel. Det var en väldigt vacker och väloljad maskin, som i en bemärkelse påminde om Bernie Madoffs fantastiska pyramidspel, som ett tag verkade så solitt och pålitligt. Men, likt Ofelia som flöt i ån som en havsfru drogs Grekland till slut under; fast inte ifrån vacker sång till död i dyn, utan snarare till en skuld i dyn.

Men allt det där vet vi redan, hör jag er säga; berätta för oss vad vi ska göra åt det istället! Nåväl, jag är tvingad att erkänna att jag inte har någon som helst aning. Eftersom jag är en pessimist i grunden är jag av uppfattningen att lösningar i sig ofta är värre än de problem de är tänkta att lösa. Det enda jag vet är att vi inte borde befinna oss där vi är, samt att katastrofen var fullständigt förutsägbar redan från början. Även om det är extremt tillfredsställande att kunna säga ”vad var det jag sa”, är det till föga hjälp.

Hursomhelst var det inte min avsikt med skrivandet av denna artikel att dela med mig av min version av Dawesplanen (Dawes tilldelades Nobels fredspris för sin plan för att reglera Tysklands krigsskadestånd efter första världskriget innan hans plan oundvikligen misslyckades, vilket den gjorde strax efteråt). Min avsikt var istället att visa hur minoriteter inom vårt politiska system kan te sig som, och misstas för, majoriteter, och att ledarna för dessa minoriteter kan uppföra sig som att de har förlänats kungars gudomliga rätt att styra som de vill enbart för att de fått mer röster än någon annan. Detta är i sig endast möjligt eftersom staten, till att börja med, tar så stor plats i våra dagliga liv, och för det andra eftersom de som, helt i enlighet med författningen, valts har blott en minimal känsla av personlig begränsning, något som annars möjligen hade kunnat få dem att handla mer försiktigt eller förtänksamt. Deras nationer blir deras leksaker, i alla fall enligt dem själva; de är vita papper där de allra vackraste tecknen kan målas, för att citera Mao Tse-tungs hemska ord. En genomsnittlig demokratisk ledare är idag i många avseenden betydligt mer absolut än blott en solkung i Versaille.

I detta avseende tror jag inte att Alexis Tsipras är värre än någon annan medlem i den europeiska politiska klassen, förutom att han är yngre, och de yngre är som bekant mer benägna att tro på sina egna fantasier än de äldre. De äldres arrogans är cynisk, de yngres intellektuell. Personligen skulle jag hellre styras av en Talleyrand än en professor, särskilt om det är en professor inom ekonomi.

Alexis Tsipras tal efter valet fyllde mig inte med tillförsikt. För det första sa han att det varken fanns vinnare eller förlorare, för att i nästa mening säga att oligarkerna hade besegrats. För mig ter sig dessa två påståenden motsägelsefulla. Hur kan vi då lösa denna motsägelse? Jag tror att det kan göras på ett av följande tre sätt. För det första, att det var en felsägning, något vi alla råkat ut för. För det andra, att det var ett symptom på en bristande intellektuell förmåga, en oförmåga att inse att det i själva verket var en motsägelse. Eller, för det tredje, att det finns en grupp människor som enligt Tsipras kan relegeras till en status av icke-personer. Jag kan inte påstå att jag vet vilken av dessa tre alternativ som ligger närmast sanningen; men det är fullt möjligt att klassen icke-personer kommer att öka dramatiskt inom den inte alltför avlägsna framtiden, inte enbart i Grekland utan även i andra delar av Europa.

Låt oss hoppas att så inte kommer att ske.


Originalartikeln har översatts från engelska av Joakim Kämpe.

2 kommentarer till ”Demokratins despoter

    • @ Mr_X

      Ack, ja, det är tragiskt vad som kan hända med demokratin! Jonas Sjöstedts sätt att tro att vänstern har monopol på rättvisan är ett tecken på ett föga avancerat tänkande, något som ytterligare illustreras av beredvilligheten att acceptera annan populism när det passar.

      Grekland borde naturligtvis inte skrämt iväg kapitalet utan välkomnat det! Det är enda sättet att gå lägre ränta: att med mer eget kapital bli kreditvärdigare. Då borde man, givetvis, sett till att göra den privata sektorn attraktivare jämfört med den offentliga. Då skulle säkert villigheten att betala skatt öka.

      Att bita ihop och ha något akut stöd i kristid är att se att det varar inte för evigt. När krisen är över kommer de godare tiderna. Men inte om man bara ska låna sig ur krisen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *