Lamporna slocknar

ruinsHäromnatten, runt midnatt, slocknade alla gatulampor i min lilla trevliga engelska småstad. Faktum är att de har slocknat varje natt vid midnatt i över två månader, men eftersom jag har inte varit där hade jag ingen aning om det. Hur detta har utvecklat sig (eller, detta är snarare motsatsen till utveckling) är indikativt för alla de ekonomiska problem som västvärlden idag står inför.

Lamporna släcks för att skära ner på kostnader, inte för att mörkret är estetiskt eller kulturellt fördelaktigt (något jag faktiskt hävdar kan vara fallet), eller för att det är något fel med elnätet. Privata boenden lämnas orörda. Du kan fortfarande ha ljuset tänt hela natten om du så vill.

Men varför måste man skära ner på kostnader? För att förstå detta är det instruktivt att se över stadens finanser. Dess högst betalda tjänsteman har en inkomst som tar upp nästan 20 procent av stadens lokala skatteintäkter. Pensionsutbetalningar till före detta anställda, som är helt och hållet ofinansierade och som måste betalas med hjälp av nuvarande inkomster, tar upp ytterligare mellan 20 – 25 procent av dessa skatteintäkter. För två år sedan drog en före detta anställd staden inför arbetsdomstolen och hävdade att hon sagts upp på felaktiga grunder. Det året spenderades mer än 66 procent av inkomsterna på juridiska avgifter. Den anställdes klagomål ogiltigförklarades, men det var en klen tröst för skattebetalaren. Pengarna gick inte att få tillbaka, även om den naturliga rättvisan krävde att hon skulle göras urfattig och hemlös för resten av sitt liv för att betala av sina juridiska handlingar, som var både oseriösa och oärliga.

Även om den inte erbjöd några tjänster alls skulle staden ändå gå med förlust om det var så att den enbart fortsatte med sin väsentliga verksamhet, det vill säga att betala lön och pension till de som arbetar där, och till de diverse parasitiska rent-seekers, som arbetsrättsjurister, som lever på dess bekostnad. Byråkratin (och dess parasitiska snyltare) existerar således inte för att tjäna folket, utan folket existerar för att tjäna byråkratin. Förr i tiden fanns det reserver som kunde användas om man gick med förlust, men dessa är nu helt uttömda. På grund av detta har man nu varit tvungen att försöka använda sig av andra, större källor för offentliga medel, som i sin tur fungerar i enlighet med samma pyramidprincip som staden gör. Ja faktiskt hela landet, hela kontinenten, ja hela halvklotet styrs av denna princip.

Men det som inte kan fortsätta för evigt, kommer inte att fortsätta för evigt. Även om musiken kanske inte helt har stannat, är den nu långsammare och svagare än förut. Staden får det allt svårare att gå med förlust, och eftersom den måste fortsätta betala ut löner och pensioner för att inte förlora sitt huvudsakliga syfte, är det enda alternativet som återstår att man skär ner på tjänster såsom belysning och sophämtning. Sophämtningen sker nu enbart en gång varannan vecka, vilket innebär att många människor befinner sig i en situation där de både betalar för stadens sophämtning och tömmer sina sopor själva.

Det lustiga är att borttagandet av dessa tjänster inte har lett till en folkstorm. Varför inte? Det första vi behöver nämna är att en stor del av den lokala befolkningen inte betalar några lokala skatter eftersom de är för fattiga, för handikappade, för arbetslösa, för sjuka, för ovilliga, och för beroende av staten för att klara av det. Sådana människor känner ingen ilska eftersom de, likt Kung Lear, innerst inne vet att ”från ingenting kommer ingenting”.

När de kommer till skattebetalarna har de under lång tid skolats till att ha låga förväntningar när det kommer till deras skattepengar: de må betala 40 procent (och det har i modern tid varit så högt som 80 procent) av sin inkomst över en viss nivå i skatter, och dessutom betala skatter på allt som de köper eller gör, men de är inte dumma nog att dra slutsatsen att detta innebär att staten kommer att ge deras barn en bra utbildning, eller ta väl hand om dem då de är sjuka. Inte ens om de betalade 100 procent av sin inkomst i skatt till staten skulle detta ske. De chockeras därför inte av insikten att staden är villig att skära ner på allt förutom just betalningar till dess personal och snyltare. De har helt enkelt gett upp inför detta faktum, och de har tillskrivit staden ett motto som anpassats från ett gammalt motto från Rom: inte, ”Ske rättvisa, om så världen skulle gå under” utan, ”Ske pensionsutbetalningar, som så lamporna skulle slockna”.

Hur kommer det sig att vi nu befinner oss i den här situationen, som kan te sig smått bisarr för en utomjording som landar på jorden för allra första gången? Jag tror att roten till allt detta onda är fiatpengar, centralbankens skapande av pengar ur tomma intet. Fiatpengar har gjort staterna vana vid idén att de kan låna och spendera pengar för all framtid utan att någonsin behöva betala tillbaka det. Detta förändrar deras inställning till underskottsspenderande, något som nu för tiden inte utförs då situationen kräver det (vilket Keynes föreställde sig) utan det är ett permanent tillstånd. Dessutom påverkar det även befolkningens karaktär. Klokhet blir dårskap, och dårskap blir klokhet; spekulation blir till en nödvändighet för alla som inte vill utarmas, och det finns inte längre något som heter tillräckligt, inte ens för de som inte är naturligt giriga, eftersom pengar inte längre behåller sitt värde. Mer, mer och mer blir nödvändigt om man vill behålla det lilla man redan har.

Det var det första världskriget som lärde de moderna staterna hur man spenderar för att uppnå mål man inte har råd med, i detta fall handlade det om en masslakt som pågick i fyra år. I krigets upptakt sade Sir Edmund Grey, den brittiske utrikesministern, att ”lamporna slocknar över hela Europa; vi kommer inte att se dem tända igen under vår livstid”. Han förutsåg inte att lamporna i min stad skulle slockna 100 år senare eftersom staden finansierat sina aktiviteter på samma sätt som det första världskriget finansierades på.

Resultatet är lika givet som det är tragiskt.


Originalartikeln har översatts från engelska av Joakim Kämpe.

3 kommentarer till ”Lamporna slocknar

  • Det är nästan ruskigt att en artikel skriven av någon på en annan plats på jorden än i Sverige och texten mycket väl kan handla om en svensk kommun. Se bara på Karlstads kommun och den hyrestvist de driver mot Hells Angels. Jag tror den tvisten har passerat fem miljoner kronor av skattebetalarnas pengar vid det här laget.

  • Göran, liknande problem har vi över hela världen och det beror på den ryggsäck av onödiga politiker, byråkrater, jurister och andra nonsensjobb m.m som överbelastar skatteinkomsterna. En bekväm lösning på detta har ju varit att låna pengar till underskotten och där har vi ju skräckexempel som GB, USA, Grekland, ja listan kan göras lång på länder som lever över sina tillgångar. Vem tror egentligen att USA kommer att betala sin skenande statsskuld på 17000 miljarder dollar någonsin? USA är ett specialfall eftersom man är för ”big to fail” för resten av världen och detta utnyttjar man till max. Sen att många städer och delstater i USA hänger på fallrepet är bara symptom på förfallet liksom att ca var sjätte person i USA är beroende av soppköer och foodstamps. Sverige är med stormsteg på väg mot en liknande situation pga ansvarslösa politiker på alla nivåer. Ingves yrar alltid om att räntorna är för låga men jag tror inte han tänkt färdigt på konsekvenserna för stater och kommuner om en räntehöjning verkligen skulle komma till stånd. Det kan ju vara så att Ingves tänkt färdigt för länge sedan och borde bytas ut!

  • I min hemstad i Sverige så slocknade också lamporna ett tag för att spara pengar, detta var för många år sedan och jag vet inte hur det utvecklat sig nu.
    Man hade även en ide ang tågtrafiken att inte fälla ned bommarna vid rälsen när tåg passerade, det var också något sparförslag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *