Rawet: ”Pengar minskar i värde när folk efterfrågar mer av dem”

RawetJag har inget intresse av att klanka ner specifikt på SVT:s ekonomireporter Peter Rawet, men en av hans nyligen publicerade kolumner är ett illustrativt exempel på hur svårt det kan vara att göra intuitiv populärekonomi av ränta och pengar:

Räntan är priset på pengar så när räntan faller så ökar det risken för att ”varan” pengar ska användas mindre – alltså något som indikerar sämre tider.

Det fanns inte många rätt i den meningen, så låt mig förklara varför den är så fel.

Ränta är inte ”priset på pengar”, utan en diskontering av framtida produktion. De som hävdar att ränta är ett rent monetärt fenomen kan fråga sig varför Robinson Kruse på sin ö inte påbörjar produktionen av kapitalvaror – exempelvis ett fiskenät – med mindre han förväntar sig att detta leder till ökad produktivitet. Räntan uttrycks ofta i pengar, men har alltid förekommit, även i samhällen med byteshandel.

Är detta viktigt? Ja, det är viktigt att inte förvirra allmänheten med felaktiga idéer om vilka funktioner som pengar och ränta fyller på marknaden, mot bättre vetande, ty det finns en koppling mellan ekonomisk teori och politik. Inläggets slutkläm är dessvärre inte bättre:

Dessa tecken på att pengar faller i värde framöver [lägre råvarupriser samt räntefall] är ett stort orosmoln för de i arbetslöshet och alla vi andra som hoppats på att tiderna skall bli bättre.

Med ”bättre tider” får man anta att det är ”högre utgifter” som avses, obeaktat vilka typer av utgifter det är som åsyftas. Men det kanske vore för mycket begärt att uppmärksamma distinktionen mellan legitima och kapitalförstörande utgifter, en distinktion som aldrig riktigt sett ljuset inom den moderna makroekonomin. Värre är meningens inledning: att marknadsaktörerna inte vill skuldsätta sig trots att räntorna drivs ner mot noll indikerar inte att ”pengar faller i värde”. Tvärtom är relationen den rakt motsatta, och ingen penningekonom värd namnet ser en lägre utgiftsvolym eller omloppshastighet som ett uttryck för att penningefterfrågan faller.

Rawets resonemang förvirrar mer än det förklarar och bäddar för att det går att stimulera fram legitim tillväxt genom inflation och expansiv finanspolitik. Det bygger på att pengar är en steril vara som erhåller hela sitt värde i själva rörelsen från en aktör till en annan. Och om ekonomin stannar av och räntorna faller så hävdar man bara att smörjmedlet har slutat flyta och att kranarna nog måste öppnas ännu mer.

Pengar gör i själva verket nytta som del av innehavarens portfölj, vilket är anledningen till dess höga efterfrågan i kristider när osäkerheten är hög. Vi har sett att centralbankerna kan arbeta hårt för att öka penningmängden utan att deras stimulanser får något genomslag i KPI, åtminstone i absoluta termer. Om vi vill uttrycka oss med mainstream så kan man säga att vi befinner oss i keynesianernas berömda ”likviditetsfälla” där penningpolitiken inte längre har någon märkbar effekt – bortsett från att det i själva verket är en illikviditetsfälla, då marknadsaktörerna strävar efter att lösa sina skulder och höja sina kassasaldon, men inte tillåts göra det p.g.a. en aldrig sinande ström av politiska stimulanser.

2 kommentarer till ”Rawet: ”Pengar minskar i värde när folk efterfrågar mer av dem”

  • Låneräntan är väl dock, om inte ”priset på pengar” så åtminstone ”hyran för pengar”.

    Men hans mening blir ju ändå helt bakvänd. Om man skriver om den lite så säger han: ”När priset på något faller så ökar risken för att färre ska köpa det”, vilket gör att man undrar lite varför affärerna har mellandagsrea om det ökar risken för att folk inte ska handla.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *