Medelvägens motståndare, del 3

Välfärdsprincipen kontra marknadsprincipen, ur Human action (1949)

Kritiken av kapitalismen bygger enligt Mises på bristande ekonomisk kunskap. Marknadsekonomin måste bära ansvaret för oundvikliga misslyckanden som är följder av interventionismen. Marknadsekonomin, säger motståndarna till kapitalismen, är bristfällig från socialpolitisk synpunkt. Den är ett system som gynnar en liten grupp privilegierade på bekostnad av den överväldigande majoriteten och är därmed orättvist. Välfärdsprincipen måste därför ersätta vinstprincipen.

Kapitalismen är dålig, eftersom det finns fattigdom, olikheter i fördelningen av inkomst och förmögenheter samt otrygghet. Kapitalismen anklagas för att inte ta hand om de fattiga medan välfärdsstaten tar hand om dem. Välgörenhet anses som något suspekt och oönskat eftersom staten bör ta hand om de fattiga. Välgörenhetssystemet har kritiserats för två svagheter. En är att det saknas pengar. Men, ju mer kapitalismen går framåt desto mer ökar den privata förmögenheten och desto större blir de totala resurserna till välgörenhet. Människor är generellt beredda att ge i proportion till sitt eget välstånd. Med stigande välstånd kommer samtidigt antalet behövande att sjunka stadigt. Den andra kritiken mot välgörenhet är att den är ett uttryck för medlidande. Men, välgörenhet baseras på frivillighet, medan statliga socialbidrag administreras av en byråkrat utan djupare känslor för sin klient.

Ojämlikhet är en inneboende egenskap av kapitalismen och marknadsekonomin. Att avlägsna den skulle helt förstöra marknadsekonomin. Statliga interventioner inom sparande och investeringar skapar orättvisor eftersom man flyttar fram skulderna till framtida generationer. Mises angriper Keynes och hans lärjungar och menar att offentliga utgifter och obalanserade budgetar är synonyma med kapitalkonsumtion och inte förenliga med en progressiv ackumulation av kapital, en förutsättning för ekonomiska framsteg.

Fria marknader och deras fiender (1951)

I detta kapitel diskuterar Mises inflationens uppkomst och utveckling. Den ohejdade inflationsprocessen följer alltid en ekonomisk lag. I en inflationär process finns det initialt vinnare och förlorare men i slutänden förlorar alla. Statlig kreditexpansion och artificiellt låga räntor stimulerar till en början ekonomin men leder så småningom till galopperande prisinflation och ekonomiskt sammanbrott.

Mises visar att prisregleringar inte fungerar, att fackets vägran att minska lönerna leder till massarbetslöshet och att strejker inte ger högre reallöner. Mises betonar vikten av en guldmyntfot som hindrar regeringar att öka penningmängden och som gör att köpkraften blir oberoende av statliga interventioner. Att hålla en pappersvaluta stabil är omöjligt. Sunda pengar innebär små köpkraftsförändringar som inte påverkar det normala affärslivet särskilt mycket.

Mises skriver också ett avsnitt om antisemitism och rasism och dess följder som bland annat ledde fram till andra världskriget och förintelsen. Han betonar att i ett fritt marknadssamhälle finns ingen diskriminering utan alla är likaberättigade och har rätt att inta den plats i samhället där man framgångsrikt kan tjäna sitt levebröd. Konsumenten har frihet att diskriminera under förutsättning att han är beredd att betala priset för det.

I denna godtyckliga makt ligger vad ekonomer kallar konsumentens suveränitet. En antisemit kan t ex vägra att gå till en judisk doktor som skulle vara billigare och istället välja en dyrare icke-judisk läkare. Interventionismen däremot innebär obligatorisk, systematisk diskriminering, något som gynnar en särgrupp på majoritetens bekostnad. Så kan t ex bönderna framtvinga skyddstullar eller importbegränsningar för att hålla sina priser höga. Människor stöder protektionisten omedvetna om att de i slutänden själva betalar notan. De tror att man skadar utländska producenter vilket förvisso är sant. Dock skadar man inte bara dem utan även sig själv då man måste betala högre priser.

Ur Den antikapitalistiska mentaliteten (1950)

Kapitalismens främsta merit är att den lyfter den vanliga människan till borgarens nivå. Underhuggarna, slavarna, livegna, fattiga arbetare och tiggare blev tack vare kapitalismen den ”köpande allmänheten”. De blev kunder som alltid har rätt och som har makten att gör fattiga entreprenörer rika och rika fattiga.

Enligt Mises innebär frihetsbegreppet att varje vuxen myndig person har frihet att utforma sitt liv enligt egna planer. Man ska inte tvingas att leva enligt en styrande myndighets plan. Människorna är inte för korkade eller för okunniga att förstå vad som bäst tillgodoser deras behov och intressen. Människorna förstår att de inte behöver en väktare/staten för att inte skada sig själva. Det finns inga ”övermänniskor” som är lämpliga att utöva en sådan bevakning.

En egenskap som de flesta människor delar med varandra är suget efter ”mer”. Det är lönlöst att beklaga denna omättliga aptit. Det är just den impuls som styr människan mot ekonomiska förbättringar.

Nästan alla politiska partier och regeringar vill ingripa och förstöra profitsystemet som är drivkraften i ekonomisk framgång. Varför fördömer de kapitalismen, handen som föder dem?

Människor har svårt att acceptera att det alltid finns någon som har lyckats bättre i livet än de själva. Livet är fullt av besvikelser, ouppfyllda drömmar, projekt och misslyckanden. Allt självförtroende rubbas av åsynen av den som har visat större kompetens och förmåga. De mindre framgångsrika känner sig förolämpade och förödmjukade. Hat och fiendskap mot alla som har gått om dem måste bli följden. Känslor av misslyckande finns hos de som har prövats och befunnits otillräckliga i en fri marknadsekonomi. För att trösta sig och återställa sitt självförtroende behövs en syndabock. Syndabocken är den giriga kapitalisten, den som har lyckats och sprungit förbi andra. Misslyckandet är inte ens eget fel utan kapitalismens.

Sociala och politiska följder av byråkratiserande, ur Bureaucracy (1944)

Enligt Mises pågår ett krig mellan två principer. Den goda principen förkroppsligas av den moraliskt goda staten och den onda principen av den råbarkade individualismen hos den själviska människan. I denna konflikt har staten alltid rätt och den enskilde medborgaren alltid fel. Staten representerar det allmänt goda, rättvisan, civilisationen och överlägsen klokhet. Den enskilde är främst en illasinnad usling.

Tjänstemän i statens tjänst är ofelbara, de representerar statens överhöghet och statens lagar även om de strider mot sunt förnuft. Som regel är arbetet inom offentlig verksamhet mindre krävande än motsvarande jobb i näringslivet.

Offentligt anställda är dock inte bara anställda av staten utan även av väljarna. Som väljare är man mer angelägen om att få lönehöjningar än att hålla statens budget balanserad. Man vill ha mer och kommer rösta på alla partier som lovar mer.

Demokratin kan knappast överleva om en stor del av väljarna är anställda av staten. Staten har sett till att indoktrinera barn och ungdomar med sin ideologi och hindrar dem att bekanta sig med undervisning i marknadsekonomisk teori. I de flesta länder drivs förskolor, skolor och universitet av staten och är underställda regeringarnas utbildningsplaner. På universiteten utnämner staten professorer och lärare. Staten kommer alltid utnämna tillförlitliga och pålitliga människor som delar statens synsätt. Viktigast är att förringa ekonomisk teori och betona politikens och demokratins suveränitet. De som förringar marknadsekonomins effektivitet och entusiastiskt stöder staten kommer gå långt i sin karriär.

Staten, både allvetande och allsmäktig, ger intryck av att ha mystiska krafter att fördela förmåner. Även om statens makt har kommit till på demokratisk väg så kan den aldrig ge någonting till den ene utan att ta från någon annan. Det står inte i politikens makt att göra alla mer välmående.

Mises attackerar kraftigt statens oförmåga att samordna sina insatser. Den fragmentering och de kompetensstrider som utmärker statliga byråkratier är mycket skadliga. Departementen motarbetar varandras mål och syften, följer sin egen kurs och har sina egna experter inom sina områden. Ett departement bekämpar monopol medan andra är angelägna om att förstärka monopol genom tullar och andra reglerande åtgärder. Europeisk totalitarism är ett resultat av statens och byråkratins dominans i utbildningsväsendet.

Den sista och egentligen centrala frågan i boken som Mises ställer är: vem ska vara mästare över människans liv? Ska människan vara fri att välja sin egen väg mot vad hon tror kommer göra henne lycklig, eller är det staten som ska göra det? De flesta människor fattar ibland irrationella och tokiga beslut, men enligt Mises kan man inte göra människorna lyckligare genom att ställa dem under förmyndare.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *