Jämlikhet är omöjligt

nonequalDen sannolikt mest vanliga etiska kritiken av marknadsekonomin är att den inte lyckas uppnå jämlikhet. Jämlikhet har förespråkats på diverse ”ekonomiska” grunder, så som en minimal social uppoffring eller pengars avtagande marginalnytta, men på senare tid har ekonomer insett att de inte kan rättfärdiga egalitarism med hjälp av ekonomi och att de är i digert behov av en etisk grund för sin strävan efter jämlikhet.

Ekonomi, eller praxeologi, kan inte fastställa etiska ideals giltighet, men även etiska mål måste framställas meningsfullt. De måste vara internt konsekventa och konceptuellt möjliga och än så länge har inte rimligheten i strävan efter jämlikhet testats på ett tillbörligt sätt.

Det är sant att många invändningar har förts fram som får egalitärerna att tänka om. Ibland resulterar förståelsen av deras politiks nödvändiga konsekvenser i att de överger sitt egalitära program, även om det oftast enbart handlar om att de saktar ner sin framfart. Sålunda kan vi säga att tvingande jämlikhet kommer att kväva incitament, eliminera marknadsekonomins anpassningsprocess, förstöra all effektivitet i tillfredsställande av konsumentönskemål, kraftigt reducera kapitalbildning, och resultera i kapitalkonsumtion. Allt detta innebär ett kraftigt fall i levnadsstandarden. Vidare är enbart ett fritt samhälle kastlöst och endast frihet tillåter att inkomster skiftar i enlighet med produktiviteten. Etatism å andra sådan kommer sannolikt att frysa ekonomin i en form av (icke-produktiv) ojämlikhet.

Men dessa argument är inte tillräckliga även om de är starka. Vissa människor kommer att söka jämlikhet ändå; många kommer att ta hänsyn till dessa invändningar genom att nöja sig med lite lägre levnadsstandard för högre jämlikhet.

Inom alla diskussioner om jämlikhet tas det för givet att jämlikhet är ett eftersträvansvärt mål.  Men detta är långt ifrån uppenbart, eftersom jämlikhetsmålet i sig står inför ett stort problem.

Praxeologin härleds från tre universellt accepterade axiom. Det huvudsakliga axiomet är existensen av målmedvetet mänskligt handlande. De två kompletterande postulaten eller axiomen är att det existerar en mångfald av mänskliga färdigheter och naturresurser, och att arbete inte utförs för arbetets skull. Även om det är möjligt att skapa en ekonomisk teori om ett samhälle utan dessa två kompletterande axiom (men fortfarande med det huvudsakliga axiomet), inkluderas de så att vi kan begränsa vårt teoretiserande till lagar som kan appliceras direkt på verkligheten. (1) De som är intresserade av att  formulera en teori som kan appliceras på fullständigt utbytbara och identiska människor är välkommen att göra det.

Mänsklighetens mångfald är ett grundläggande postulat om vår förståelse om mänskliga varelser. Men om mänskligheten är mångfaldig och individualiserad, hur kan någon då förespråka jämlikhet som ett ideal?

Varje år kräver folk mer och mer jämlikhet, och ingen ifrågasätter någonsin denna grundsats. Men hur kan jämlikhet motiveras med hänsyn till människans natur? Om varje individ är unik, hur kan han göras ”jämlik” med andra annat än genom att förstöra det i honom som är allra mest mänskligt och som reducerar samhället till en sinneslös enhetlig myrstack? Bevisbördan faller på de egalitärer som med stor självsäkerhet informerar ekonomerna om sitt slutliga etiska mål. Det är de som måste bevisa att jämlikhet inte går emot människans natur och det är de som måste bevisa att en fullständigt jämlik värld är möjlig.

Egalitärerna har det dock betydligt svårare än så, för det kan visas att inkomstjämlikhet är ett omöjligt mål att uppnå.

Inkomster kan aldrig vara jämlika. För det första måste vi se på inkomster i reella termer, och inte enbart i penningtermer; annars skulle det inte vara tal om sann jämlikhet. Men reella inkomster kan aldrig någonsin vara jämlika. För hur kan en New York bos uppskattning av Manhattans skyline göras jämlik med en indiers? Hur kan New York bon simma i Gagnes på samma sätt som en indier? Eftersom varje individ av nödvändighet befinner sig på en annan plats måste varje individs reella inkomst skilja sig åt från vara till vara och från person till person.

Det går inte att kombinera varor av olika sort, att mäta någon sorts ”inkomstnivå”, så det är med andra ord meningslöst att försöka uppnå någon sorts ”jämlikhetsnivå”. Vi måste acceptera det faktum att jämlikhet inte kan uppnås eftersom det är ett konceptuellt omöjligt mål för mänskligheten, på grund av individers av nödvändighet rumsliga utspridning och mångfald. Om nu jämlikhet är ett absurt (och därför irrationellt) mål måste alla försök att uppnå jämlikhet vara lika absurda. Om ett mål är meningslöst måste alla försök att uppnå det vara lika meningslösa.

Många människor tror att även om inkomstjämlikhet är ett absurt ideal kan det ersättas med idealet att alla ska ha samma möjligheter. Detta är dock precis lika meningslöst som det tidigare konceptet.

Hur kan New York bons och indierns möjlighet att segla runt Manhattan eller simma i Gagnes göras jämlika? Människans oundvikliga rumsliga utspridning gör det omöjligt att göra ”möjligheter” jämlika.

Blum och Kalven (2) begår ett vanligt misstag då de påstår att rättvisa innebär jämlika möjligheter, och att denna jämlikhet kräver att ”de tävlande börjar på samma plats” så att ”spelet” kan vara ”rättvist”. Det mänskliga livet är dock inte någon sorts tävling eller spel där alla personer måste börja från samma plats. Det är ett försök att göra varje människa så lycklig som möjligt.

Alla personer kan inte heller börja från samma startpunkt, för världen har inte just skapats; den är full av mångfald och dess delar existerar i en oändlig variation. Blott det faktum att en individ av nödvändighet föds på en annan plats än någon annan innebär omedelbart att hans ärvda möjlighet inte kan vara likadan som hans granne. Att sträva efter att möjligheter ska vara jämlika innebär också en strävan efter att avskaffa familjen eftersom olika föräldrar har olika färdigheter; det skulle krävas att samhället fostrade barnen. Staten skulle vara tvungen att nationalisera alla barnen och fostra dem i statliga daghem under ”jämlika” omständigheter. Men inte ens under sådana här omständigheter skulle vi kunna tala om jämlikhet eftersom olika statstjänstemän i sig skulle ha olika färdigheter och personligheter. Dessutom kan jämlikhet aldrig uppnås på grund av den nödvändiga platsskillnaden.

Egalitären kan alltså inte längre tillåtas att avsluta alla diskussioner med att påstå att jämlikhet är det slutliga etiska målet. Han måste först och främst ställas inför alla de samhälleliga och ekonomiska konsekvenser som detta skulle innebära och vara tvungen att visa att det inte går emot människans natur. Han måste motbevisa argumentet att människan inte har skapats för en tvångsmässig myrstacksexistens.

Slutligen måste han erkänna att målen om att inkomst och möjligheter borde vara jämlika är konceptuellt orealiserbara och således absurda. Av denna anledning är alla försök att uppnå dem lika absurda.

Egalitarism är bokstavligen talat en vettlös samhällsfilosofi. Dess enda meningsfulla formulering är målet om jämlik frihet, som formulerades av Herbert Spencer i den välkända skriften Law of Equal Freedom:

Alla människor har frihet att göra allt han vill, så länge som han inte inskränker samma frihet hos andra. (3)

Detta mål försöker inte att göra alla individers totala tillstånd jämlikt, vilket är fullkomligt omöjligt, utan det förespråkar frihet, det vill säga det tillstånd där en människa och hennes egendom inte utsätts för tvång. (4)

Dock har även denna jämlikhetsformulering många felaktigheter och vi borde förkasta den. För det första öppnar den dörren för tvetydighet och egalitarism. För det andra förutsätter ”jämlikhet” att det existerar mätbara, fastställda och extensiva enheter. ”Jämlik längd” betyder att det existerar en objektivt bestämbar enhet. När vi studerar mänskligt handlande, oavsett om det har att göra med praxeologi eller samhällsfilosif, existerar det ingen sådan kvantitativ enhet och således kan denna ”jämlikhet” aldrig existera. Det är betydligt bättre att säga att ”alla människor borde ha X” än att säga att ”alla människor borde vara jämlika med avseende på X”. Om någon vill uppmana människor att köpa en bil säger han att ”alla människor borde köpa en bil”. Han säger inte att ”alla människor borde ha jämlikhet med avseende på bilköp”. Användandet av termen ”jämlikhet” är omständlig och dessutom missledande.

Slutligen har Clara Dixon Davidson redan poängterat att Spencers lag om jämlik frihet är överflödig. För om alla människor har rätt att göra allt de vill, följer det från detta att ingen människas frihet har inskränkts. Andra halvan av Spencers lag är således överflödig och onödig. (5) Ända sedan Spencers lag formulerades har Spencers motståndare använts denna andra halva för att argumentera mot den libertarianska filosofin. De argumenterade dock inte mot det väsentliga i lagen. Uppfattning om ”jämlikhet” har ingen rättfärdig plats i lagen om jämlik frihet. Den skulle mycket väl kunna döpas om till lagen om total frihet.


(1) För en vidare diskussion om dessa axiom, se Rothbard, “In Defense of Extreme Apriorism,” Southern Economic Journal, januari, 1957, s. 314–20.

(2) Blum and Kalven, Uneasy Case for Progressive Taxation, s. 501ff.

(3) Spencer, Social Statics, s. 121.

(4) Detta mål har ibland formulerats som ”jämlikhet inför lagen” eller ”lika rättigheter”. Men båda dessa formuleringar ar tvetydiga och missledande. Den första kan betyda jämlikt slaveri likväl som frihet, och har faktiskt förminskat så mycket på sistone att den är oväsentlig. Den senare kan tolkas som att betyda vilken rättighet som helst, som till exempel ”rätt till jämlika inkomster”.

(5) ”… den första halvan av påståendet innehåller redan den andra halvan, eftersom on någon inskränker någon annans frihet är inte alla lika fria”. Clara Dixon Davidson i Liberty, 3 september, 1892, citerad av Benjamin R. Tucker, Instead of a Book (New York: Benjamin R. Tucker, 1893), s. 137. Davidsons formulering har helt och hållet fallit i glömska.


Texten har översatts av Joakim Kämpe.

4 kommentarer till ”Jämlikhet är omöjligt

  • Visst bör vi ha ett jämlikt samhälle så att den mest duglige, den bäst lämpade för uppgiften kan vaskas fram utan att stoppas av förlegade bördsuppfattningar, klass- eller gender- eller rasifierande goja.

      • @ Jonas Ek

        Det är marknaden som är vägen till ett jämlikt samhälle. Vad är det som gör en person fattig? Jo, det är att inte ha skor, kläder, böcker, dator m fl ting. Var får man sådana? Svar: På marknaden!!!

        Det är som då man bakar: Får degen jäsa och bli stor finns det att baka ut på bakplåtarna.En liten tunn deg kommer däremot inte att räcka till mycket.

        De som inte vill ha fri konkurrens vill ha en sträng byråkrati för att de där vill sitta vid köttgrytorna och kunna ha laga medel att hindra andra att få kaka.

    • Det är inget större problem. Den som äger något har klart 100% rätt att överlämna sitt ägande till vem denne vill via gåva eller testamente.

      Problemet är att den styrande klassen (här kan vi snacka nepotism) vill att alla ska starta från en punkt x oavsett om individerna har bättre förutsättningar att starta från punkt a, b, c, d, e, f, g…

      Jag såg en video med början på en föreläsning av Jonas Colting (http://colting.se/). Han lade upp en bild med en lisa på allt han har hunnit med i livet. Sedan sade han lite ironiskt att hand lyckats med det trots att han var totalt talanglös. Med det sagt och där jag drar en parallell med denna artikel är att den politiska makten tror att varje individ måste ha vissa korvstoppade kunskaper för att klara sig i livet. Det mest tragiska är att den politiska makten tror att de vet vad dessa kunskaper ska bestå av. Hur kan någon veta det?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *