En kritik av förslaget om 100 procents kassakrav

Inledning

frbFrågan om bankers nyttjande av s.k. fraktionella reserver – ”bråkdelsreserver” – är en omtvistad vattendelare bland ekonomer av den österrikiska skolan. Den mest bitande kritiken mot bankverksamhet med bråkdelsreserver (hädanefter benämnt FRB, ”fractional reserve banking”) kom från Murray Rothbard med den radikala slutsatsen att denna bäst betraktas som en alltigenom bedräglig och skadlig verksamhet, tillika huvudorsak till inflation och konjunkturcykler i ekonomin. Den moderna Fribanksskolan med George Selgin och Lawrence White i spetsen hävdar emellertid att viljan att reglera bort FRB grundar sig på missförstånd och att det är helt andra krafter som ger upphov till ekonomins cykler. Så vem har rätt och vem har fel, och var pratar dessa respektabla ekonomer förbi varandra?

FRB innebär att banker som tar emot medel på konto och insättningar från allmänheten inte behåller 100 procents kassa mot dessa kontobehållningar, d.v.s. täckning i reda pengar. Om du som kund i banken exempelvis sätter in 1000 kr. på ditt konto så är det inte fallet att banken lägger dessa pengar på hög tills du begär att få tillbaka dem i kontanter eller överför dem elektroniskt till någon annans konto. Banken sätter istället av en mindre del av beloppet i pengar medan den större delen, säg 900 kr, används för att skapa betalningsmedel som lånas ut mot ränta. Banken står då i skuld till sina kontohavare om 1900 kr., medan den endast har en kassa om 1000 kr. Detta innebär att banken endast håller en fraktion – bråkdel – av sin inlåning i reserver.

Även om det går att invända mot väsentliga inslag i den moderna Fribanksskolan såsom den presenteras av Selgin och White (invändningar vi möjligen får anledning att återkomma till vid ett senare tillfälle) så tror jag att kritiken därifrån mot förslaget om 100 procents kassakrav huvudsakligen är korrekt, av skäl som kommer att framgå i denna text. Argumentationen mot FRB består av två horn, varav det ena har juridisk bäring och det andra ekonomisk. I denna artikel undersöks de båda aspekterna i tur och ordning.

Är FRB bedrägeri?

De ekonomer som förespråkar att FRB ska förbjudas hävdar detta p.g.a. att de betraktar FRB som bedrägeri från bankens sida. Argumentet går ut på att banken gör våld på kontohavarens äganderätt i samma ögonblick som den använder insättarens kontanter till att skapa nya betalningsmedel, då banken – lyder argumentet – helt enkelt förbundit sig att säkert förvara sina kontohavares pengar och hålla dem ständigt redo för uttag. Kontohavarnas medel bör med denna syn aldrig upptas på bankernas balansräkning, då nyttjanderätten till pengarna aldrig överförs.

Det är viktigt att notera att banker historiskt sett huvudsakligen har sysslat med två skilda typer av verksamheter, varav den ena kallas för depositionsverksamhet. Avsikten med en deposition är att mottagaren åtar sig att skydda och förvara den egendom som deponeras, såsom sker när du lämnar jackan i garderoben till en restaurang med den tysta överenskommelsen: ”förvara och se efter min jacka tills jag begär den tillbaka”. I detta fall överförs aldrig nyttjanderätten till jackan till mottagaren, och garderobspojken bryter därmed överenskommelsen om han sätter på sig jackan och använder den som om den vore hans egen. På samma sätt började köpmän under medeltiden att deponera sitt guld hos guldsmeder mot kvitton eller guldcertifikat som i sig kom att sättas i omlopp som pengar, en praxis som inledningsvis fortsatt innebar en skyldighet för guldsmeden att säkert förvara och behålla motsvarande mängd guld i sitt kassavalv. Inom denna, juridiskt sett, oförändrade kontext vore det, såsom i flertalet fall också skedde, bedrägligt att bryta mot överenskommelsen om att säkert förvara och istället börja nyttja en del av guldet för egen vinning.

Det finns dock en annan typ av avtal som banker traditionellt sysslar med, nämligen låne- eller kreditavtal. Skillnaden mellan depositionsavtal och kreditavtal är mycket tydlig och klar: i kreditavtalet överförs rätten att disponera egendomen, vilket inte sker inom ramen för depositionsavtalet. Det finns ingenting som hindrar dig från att träffa en överenskommelse med garderobspojken som även innefattar en överföring av nyttjanderätten till din jacka: ”Du får använda jackan om du lämnar tillbaka den när jag kommer för att hämta den”. Ingen skulle komma på tanken att förbjuda en sådan överenskommelse. I detta fall vore det inte bedrägeri utan tvärtom en del av överenskommelsen att använda jackan.

Resonemanget kan på samma sätt tillämpas på dagens banktillgodohavanden. De är åtaganden från bankens sida att betala ut det på kontot bokförda beloppet närhelst kontohavaren begär det. Men är de att betrakta som depositioner eller krediter?

Banktillgodohavanden är sedan länge – i legal och avtalsrättslig mening – krediter. Detta är vad som framgår i alla kontoavtal (att den som sätter in eller överför medel till sitt konto blir långivare till banken och därmed överför nyttjanderätten till sin egendom) och anledningen till att kontohavaren i normala fall belönas med ränta på tillgodohavandet. Krediter behöver heller inte ha en fast, stipulerad löptid såsom ibland hävdas, utan löptiden avslutas i fallet med bankkonton (utan bindningstid) helt utifrån kontohavarens önskemål och på begäran från denne.

Alla avtalsförhållanden är dock inte svartvita i den meningen att båda parter har tagit till sig fullständig information om vad de undertecknar eller på annat vis godkänner. Det finns ett argument som anför att en stor del av allmänheten förstår bankinlåning som depositionsavtal och inte som kreditavtal, då den process genom vilken resursöverföringen sker till banken är tämligen abstrakt. Och självklart vore det bedrägligt av mottagaren till en deposition att utnyttja den anförtrodda egendomen för egen vinning. Men även om bankinlåning i dagens läge och i rättslig mening vore depositioner (vilket inte är fallet) så vore detta ingen anledning att förbjuda FRB, då det under alla omständigheter går att tänka sig ett helt legitimt avtal – kreditavtalet – som också kan innefatta FRB, vilket är vad vi har att göra med idag. Att FRB historiskt började som en överträdelse av depositionsavtalets krav på 100 procents kassa och säker förvaring är illa nog, men det innebär inte att alla tänkbara avtal eller överenskommelser med FRB som inslag måste förbjudas, förutsatt att de respekterar avtalsparternas vilja och önskemål.

Är FRB ekonomiskt skadligt?

Leder då inte fraktionella reserver till inflation, instabilitet och konjunktursvängningar, som Rothbard, Hoppe, Block, Reisman m.fl. hävdar? Inte nödvändigtvis, men ponera för ett ögonblick att allt detta är sant. Argumentet för att endast 100 procents kassakrav är legitimt, d.v.s. ett förbud mot FRB, landar då inte i förbud mot bedrägeri eller andra rättsliga avvikelser, utan i ett förbud mot vad vissa ekonomer anser är ekonomiskt osund praxis. Vi måste då ställa oss frågan: är det förenligt med laizzes-faire att göra inskränkningar i avtals- och näringsfriheten för att vissa ekonomer tror att all annan experimentering leder till oönskade konsekvenser?

Om vi tror att 100 procents kassa mot banktillgodohavanden är lösningen på problemet med konjunkturcykler så följer det också naturligt att bankers skapande av nya betalningsmedel (inte pengar) är en steril verksamhet som enbart parasiterar på samhället. Banker intar dock en entreprenörsroll som svårligen kan ersättas av regleringar och som i huvudsak ut på att värdera och skilja på goda och dåliga krediter. Det är en dyrköpt insikt från många finanskriser att staten gång på gång misslyckas med detta genom att ”monetisera” fel tillgångar.

Alla sunda krediter kommer ur sparande och har således en tydlig koppling till den befintliga stocken av färdiga varor och tjänster i ekonomin. Men långt ifrån allt sparande materialiserar sig i kontanter. Om vi erinrar oss innehållet i Says lag så är det inte pengar som genererar köpkraft, utan produktionen av varor och tjänster. Ett varulager av färdigproducerade varor som snabbt går att omsätta materialiserar också, i likhet med guldmynt eller andra kontanter, ett sparande och kan därför användas för att skapa nya betalningsmedel utan cykliska eller jämviktsstörande effekter.

Möjligheten till att underlätta kommersiella flöden genom förtidsbetalning av färdigproducerade varor är av stor nytta i en utvecklad ekonomi. En historiskt viktig del av denna funktion utgjordes av diskonteringen av växlar mot bankers inlåningsstock. En mjölnare kunde t.ex. anvisa en bagare att betala för levererat mjöl inom 30 dagar genom att ”dra en växel” på bagaren. Förutsatt att bagaren betraktades som kreditvärdig så kunde mjölnaren i sin tur betala sina leverantörer genom att överlåta växeln, och om motparten var en bank så kunde denna köpa växeln till underkurs och göra en liten vinst på diskonteringen. Detta är något helt legitimt inom ramen för ett system där bankinlåning och motsvarande finansiering är att betrakta som krediter och där färdiga varor med hög likviditet finns bakom. Ett ökat utbud av färdigproducerade varor skapar ny köpkraft – utbud och efterfrågan tar ut varandra.

Insikten att det vore olämpligt att emittera betalningsmedel mot vilka tillgångar som helst i ett banksystem utan en sista instansens långivare – d.v.s. utan en centralbank – är dock ren självbevarelsedrift. I den bästa av världar måste banker hantera sina likviditetsrisker precis som alla andra företag och helst inte praktisera det som de flesta läroböcker anser vara en av bankernas ”samhällsnyttiga” funktioner: att omvandla kort finansiering till tillgångar med lång löptid. Detta innebär ju att nya betalningsmedel skapas mot varor eller kassaflöden som – måhända eller måhända inte – kommer att realiseras långt in i framtiden, trots att bankinlåning kan dras in med omedelbar verkan. Varför är det samhällsnyttigt att omvandla kortfristig upplåning eller inlåning till bostadsfinansiering, riskprojekt och investeringar i fast kapital så att kraftiga obalanser skapas mellan entreprenörers och konsumenters framtidsplaner, där den föregåendes långsiktigt, kapitalbindande projekt uppenbart strider mot den andres önskemål om kortfristigt sparande? Den lika olyckliga som paradoxala följden måste bli att tillgångar som inte snabbt kan omsättas på en andrahandsmarknad utan att värdet faller i mycket betydande grad kommer att behöva göra just detta. Hela kedjan av de negativa bieffekter som alla österrikare kritiserar följer då med felinvesteringar, konjunktursvängningar, tillgångsbubblor, likviditetskriser och ekonomiska recessioner.

En tumregel av historisk vikt för inlåningsbankers hantering av sina likviditetsrisker ges av den s.k. Realväxeldoktrinen, där en distinktion görs mellan realväxlar och syntetiska växlar. Enligt denna princip fick bara växlar diskonteras av banker på begäran om de förföll inom maximalt 60 dagar och hade högt efterfrågad färdig produktion bakom sig. Mot denna kan man invända att risken finns att banker inte håller sig till traditionella likviditetsprinciper alls om man avviker från kravet på 100 procents täckning i guld, en kritik som emellertid kan väckas mot alla tänkbara riktlinjer för bankverksamhet. Banker kan och måste ha rätt att, som andra företag, begå misstag, åtminstone i den mån som dessa misstag inte innebär något lagbrott. Så länge man inte har för avsikt att förbjuda skuldsättning i sig så bör gränsen för vilka tillgångar som är lämpliga att monetisera (om några) dras inom ramen för själva marknadsprocessen och inte genom regleringar.

Slutsats

Sammanfattningsvis kan man säga att det finns flera problem med 100 procents kassakrav:

  1. Det skulle innebära en inskränkning i avtalsfriheten.
  2. Det löser inte problemet med konjunkturcyklerna, då detta skulle kräva att man anlägger ett helhetsperspektiv på banksystemets likviditet och inte bara tittar på reserverna i relation till inlåningen. Ett banksystem som efterlever 100 procents kassakrav mot avistakonton kan mycket väl bedriva löptidsomvandling med sina andra skulder och därmed ge upphov till cykliska obalanser.
  3. Det ger upphov till en onödigt rigid kreditstruktur som omöjliggör vissa typer av kortfristig finansiering med potentiellt värdefulla och koordinerande effekter.

Analysen av bankverksamhet som affärsmodell inom ramen för ett fribanksystem tycks visa att inskränkningar i avtalsfriheten inte står mot ren och skär inflationism. Marknadsdriven självreglering och konkurrens duger i de flesta fall utmärkt för att säkerställa banksektorns hälsa och koordination i finansiella systemet. Än mer väsentligt: att göra avkall på frihet för att uppnå eller undvika vissa ekonomiska utfall är att påbörja en vandring längs en väg som kanske inte går i önskvärd riktning.

39 kommentarer till ”En kritik av förslaget om 100 procents kassakrav

    • Förvisso en mycket uttömmande kommentar, men kan man kanske be att herrn förtydligar lite, om man nu önskar debattera något i artikeln?

  • Mycket bra skrivet! Äntligen någon som inte kräver 100 procent kassatäckning (något populisterna har så lätt för utan att kanske alltid veta så noga vad de menar)!!!

  • FRB existerar inte idag och har inte gjort på väldigt länge. Varför Mises.se väljer att använda teorier som inte stämmer överens med verkligheten är en fråga jag ställt mig i flera år nu.

    • Det var ett intressant påstående. Vad existerar i stället för FRB?

      Jag undrar om du menar att det inte behöver vara någon som sätter in 100 kr för att banken ska kunna låna ut 90 kr utan det räcker med att Riksbanken lånar banken 10 kr så kan banken låna ut 90 kr.

    • @Svempa : Menar du att fraktionella reserver inte existerar? Eller syftar du på debatten gällande vad som kommer först – insättningen eller lånet? Konsekvensen av det hela är fortfarande samma sak, nämligen att likvida medel är en bråkdel av insättningarna.

      • @ Hans

        En bråkdel av insättningarna, ja, men inte av insättningarna + bankens tillgångar i form av ägande + bankens fordringar i form av krediter till kreditvärdiga personer och företag. Varför ska utlåningen först bli insatta pengar för att kunna lånas ut!? Fattar det inte.

      • @Dan : Debatten handlar om huruvida man bör särskilja deposit banking och loan banking. Motståndare till FRB hävdar att det är bedrägeri att inte ha 100% kassa för deposit banking, för då är det inte en deposition utan ett lån.

        Bankens tillgångar räknas in i kapitaltäckningen, men inte i kassan.

        Problematiken som sådan handlar huvudsakligen om ”duration mismatch”. Mest nyliga exemplet är finanskrisen då ett par svenska banker försökt tjäna pengar på att låna på mycket kort tid och låna ut på mycket lång, vilket ledde till likviditetskris. Regelverket ändras om jag minns rätt till att bankerna måste ha samstämmighet i in- och utlåningstid vad gäller obligationer.

      • @ Hans

        Folk gör sak av att det inte är inlåningen som lånas ut. Vad jag menar är att detta saknar betydelse då det har med bokföring att göra. Om du har tillgångar som bank kan du skapa pengar, om så ur tomma intet, utan att först ha in beloppet för att kunna låna ut det.

        I ett fritt samhälle, ska någon kunna säga åt aktörer att de inte får ha två slags aktiviteter i sin verksamhet? Då kan man undra varför banker ska få äga företagsandelar. Vi inser väl idag att bankernas roll förändras då allt fler aktörer agerar bank, att gränsen mellan bank och försäkringsbolag inte är helt klar. Kräv gärna att redovisningen är klar så att utomstående intressenter kan förstå vad det rör sig om, men snälla, styr inte för mycket över den finansiella sidan. Det börjar lukta planekonomi och stasi om det hela (med åtföljande tjocka moln ur skorstenarna ifrån planhushållningsfabrikerna)!

      • @Dan : Uppenbarligen kan man inte förbjuda något såvida det inte kan anses vara någon form av våld eller övergrepp (ett kontraktsbrott eller ett bedrägeri är ju en form av övergrepp).

        Jag är faktiskt osäker i frågan vad gäller fraktionella reserver – lite tack vare Ola. Förutsatt att alla parter är överens om vad det är som försiggår så är det svårt att hävda att det är ett bedrägeri.

        Så jag får lämna saken därhän tills jag tänkt vidare, eftersom jag faktiskt inte kan säga vad min åsikt är i frågan just nu.

  • Undrar om det finns något behov av banker längre? Allt som en bank gör kan göras på andra sätt. Jag tycker bara bankerna hänger kvar för att myndigheterna vill ha kontroll på vad medborgarna gör med sina pengar.

  • Bra och intressant artikel, dock så hamnar man allt för enkelt på ett enbart teoretiskt spår, och missar dem praktiska elefanten i rummet. Ni riskerar därför att sända helt fel budskap.

    Det hela handlar om grundsynen, vad är pengar och finns pengar, och om vad är dess relation till staten.Vi bortser från special fallet att vi lever i ett antikapitalistiskt samhälle utan en stat, och följaktligen då inte heller har en valuta som denna stat kan premiera.

    Vad är det pengar? Ja om man väljer att tro att pengar utgörs av sedlar och mynt som staten trycker i sina pressar och bankerna sedan enbart distribuerar dessa, vilket var fallet på den tiden USA hade guldmyntfot, ja då för artikeln ett resonemang som är relevant.

    Problemet är att det var många år sen det faktiskt var fallet.

    Idag är situationen en helt annan, idag utgör inte pengen i fickan utan löftet från banken om omedelbar utbetalning ( löftespengar ) själva penning mängden. Detta av tre skäl.

    1. Staten accepterar löftespengar ( inte fysiska pengar ) som betalning av skatt. Det skulle man inte kunna tro men kolla upp det hela.

    2. Löftespengar, inte fysiska pengar utgör ”lagligt betalmedel” och du måste acceptera detta löfte som ersättning vid en rättegång.

    3. Staten utfärdar bankgaranti åt en hårt reglerad bankmarknad, där en nominella kreditgivaren ( bankkunden ) inte förväntas ta kreditrisken, utan denna kreditrisk flyttas genom den statliga bankgarantin över till det allmänna.

    4. En väldigt hårt reglerad lagstiftning som gör konkurrens av den traditionella bankmarknaden mycket mycket problematisk.

    Jag hade önskat en djupare analys hur bankvärlden fungerar och dess effekter. Grundtesen är korrekt, FRB är egentligen inte ett problem, men in kombinationen med annat blir det en mycket elak cocktail.

    • @ Rene Malmberg

      Det du kallar ”löftespengar” är att förstå som pengar. Förändringar på konton innebär att mängden pengar på det kontot förändrats. Få inte folk att tro att pengar är det samma som sedlar och mynt. Sedlar och mynt är visst ett speciellt slags pengar. Att använda en speciell term för andra slags pengar är visst både klargörande och vettigt, men jag tycker att ”löftespengar” leder tankarna till ”låtsaspengar”.Försök att använda en annan term!

  • OT

    Ny lag: Lättare åtala den som förolämpar invandrare eller makthavare. Regeringen gav Brå och konstitutionsutskottet i uppdrag att utreda det så kallade näthatet.

    Brottet ”förolämpning” ska leda till åtal – men bara vid brott mot invandrare, hbtq-personer eller myndigheter. Skräddarsytt för att jaga så kallade ”näthatare”

    I och med lagändringen behöver inte längre förtals- och förolämpningsmål drivas av målsägande, utan allmänt åtal kan nu väckas av åklagaren, vilket väntas leda till att fler åtal rörande ärekränkning och förtal väcks.

    Personer som är särskilt hjälpta av den nya laglydelsen är invandrare, hbtq-personer och statstjänstemän, som nu kan låta åklagare driva en vanlig förolämpning till allmänt åtal. Vanliga svenskar omfattas inte av det nya stödet.

    Privatpersoner ska få en starkare ställning i domstolsmål som handlar om ärekränkning. Kravet på att det måste finnas särskilda skäl för att väcka åtal för förtal och förolämpning tas bort. Det betyder att åklagare och justitiekansler i högre grad ska kunna hjälpa personer som till exempel har utsatts för förtal på internet.

    En person som har förlorat ett tryck- eller yttrandefrihetsmål ska kunna slippa att betala motpartens rättegångskostnader när det finns särskilda skäl för att få sin sak prövad i domstol.

  • Nej, reservkrav existerar inte överhuvudtaget i Sverige. Möjligtvis blandar ni ihop kapital med reserver.

    Ett hundra år gammalt citat av Knut Wicksell kan ge klarhet i vad som pågår och vad bankerna gör:

    The banks in their lending business are not only NOT limited by their own capital; they are not, at least not immediately limited by any capital whatever; by concetrating in their own hands almost all payments, they themselves create the money required… (Wicksell, 1907 pp. 214-15)

    In a pure system of credit, where all payments were made by tranceference in the bank-books, the banks would be able to grant at any moment any amount of loans at any, however diminutive, rate of interest (Wicksell, 1907,p 215)

    • Det är fortfarande oklart vad Svempa vill säga här.

      I texten sker ingen sammanblandning av kapitaltäckningskrav och reservkrav, det är reservkrav som avses.

      Dessutom finns faktiskt i Sverige reservkrav (”likviditetstäckningsgrad”), men man definierar det i relation till kassaflöde snarare än till insättningar.

      1 § Ett företags viktade likvida tillgångar enligt 3 kap. ska vid varje tidpunkt minst uppgå till företagets viktade nettokassautflöde under de nästkommande 30 kalenderdagarna. Ett företags nettokassautflöde utgörs av viktade kassautflöden enligt 4 kap. efter avdrag av viktade kassainflöden enligt 5 kap. (http://www.fi.se/upload/30_Regler/10_FFFS/2012/fs1206.pdf)

    • @Svempa

      Det är nog ingen som påstått att kassakrav/reservkrav föreligger i Sverige, men avsaknaden av kassakrav innebär inte avsaknad av FRB. Tvärtom är ju kassakrav ett sätt att dämpa kreditexpansionen inom ramen för FRB.

  • Oj nu hände något skojigt… Just när jag skrev att ingen har påstått X så publicerade någon annan ett svar med påståendet X…

    Skillnaden mellan kassakrav och likviditetstäckningsgrad är nog ganska stor ändå, även om det är mått designade att komma åt samma problematik. 🙂

    • Jo, men essensen är ju att båda innebär att bankerna inte får hålla hur lite kassa som helst. I praktiken tror jag inte dessa villkor har någon betydelse utan de är antagligen väldigt lågt satta. Men jag kan inte säga säkert utan närmare undersökning.

  • Det finns inga reservkrav och har inte funnits på väldigt länge. Det finns ingen multiplikator modell eftersom banker aldrig lånar ut insättningar. Mises använder modeller av banksystemet som inte stämt överens med verkligheten på väldigt länge.

    Vad sägs om att ta till er ny information? Likviditetskrav har INGET med reservkrav att göra. Bankerna skapar nya pengar när de krediterar konton, detta har nu tom bekräftats av centralbankerna själva (efter många om och men).

    F.ö helt meningslöst att prata om reserver i ett system där staten garanterar att kontosiffror är as good as kontanter, det finns inte längre någon väsentlig skillnad mellan kontanter och de siffror banker skapar t.ex när de ger lån.

    • Jag vet iofs inte vem du argumenterar emot, men multiplikatorn bygger inte på legalt kassakrav, utan endast på förekomsten av FRB. Vidare har distinktionen mellan betalningsmedel skapade av banker (bankers inlåning) och reserver (kontanter och inlåning i Riksbanken) enormt viktiga implikationer.

    • Svempa, om bankerna inte lånar ut insättningarna, eller åtminstone använder dem för reservtäckning, vad gör de då med dem? Varför får man då ränta på sina insatta pengar?

  • Nu har jag visserligen bara skummat artikeln, men jag tror inte att jag håller med.

    Den ekonomiska frågeställningen är huruvida FRB leder till misallokering av resurser och således till konjunkturcykler. Och här handlar frågan, i alla fall enligt undertecknad, egentligen om huruvida det sker öppet eller inte. (Och det är väl här som det bedrägliga kommer in.) Privat utgivna pengar av bank som sysslar med FRB och deklarerar att de gör just detta är inte mycket av ett ekonomiskt problem eftersom kunderna (de som förvarar sitt kapital där) är medvetna om att det inte finns täckning för x% av de insatta medlen (i alla fall om alla vill ta ut samtidigt). Men är det rimligt att tro att detta kommer att ske? Vem skulle sätta in pengar mot att bara en del av dem är täckta?

    Men oavsett detta så är Mises utgångspunkt huruvida ”skapandet” av pengar via FRB påverkar marknadsprocessen och allokeringen av resurser till produktion av värde. Detta sker av FRB helt enkelt för att man skapar mer pengar, vilka inte reflekterar tillgängligt verkligt kapital (det är denna olikhet som leder till konjunkturcykeln). Joe Salerno skrev ett blogginlägg i svaromål till George Selgin för något år sedan där han diskuterade just detta (hittar inte länk till inlägget på nya hemsidan) – att det handlar om huruvida det leder till misallokering av resurser.

    Det här med bedrägeri, vilket kan vara anledning till förbud, kan man med fördel förpassa till en annan diskussion, eftersom det handlar om politisk teori och realpolitik snarare än ekonomi.

    • I avsaknad av tillgängligt kapital kan banker inte skapa betalningsmedel utan att obalanser uppstår, om detta är vi ense. Argumentationslinjen var dock en annan, nämligen att FRB kan praktiseras med stöd av realt sparande som inte materialiserat sig i guld eller andra kontanter.

      • @ Ola Nevander

        Om det finns ett behov av pengar för en transaktion som bedöms mycket sannolik generera ett värde x, kommer ett uteblivet lån också att skapa en obalans. Är det verkligen rätt att tala om en skapad obalans bara för att banken i detta fall skapar pengar till låntagaren? Ingen insättning har skett men bankens finanser är sådan att denna handling täcks av bankens sammanlagda ställning. Företagets pengabehov går till transaktioner som betyder lön åt anställda, skatt åt det offentliga, inkomst åt leverantörer m m.

        Kanske ska vi säga att ett uteblivet lån kan betyda en obalans och ett givet lån smörjmedel för ett näringsliv som behöver pengar för omsättningen. Eller blir det bättre för att vi återgår till byteshandel med stränga krav att guldsmeden inte får ta emot pengar för förvaring, åtminstone inte om guldsmeden ifråga också ger krediter?

      • Tillägg: Att något täcks av företagets sammanlagda ställning betyder att banken skulle kunna betala om man lösgjorde sina tillgångar, som bl a finns utspridda som fordringar, inte att det finns motsvarande medel i kassan. men självklart har en bank att ha något i kassan och sjaälvklart bör den som tar ett stort bolån också betala tillbaka på lånet. Allmänna sunda principer. Börjar man tumma på dem är det inte konstigt om ett skuldberg bildas, svårt för vissa att betala tillbaka.

      • Om jag tar ett lån på en bostad och väljer att investera mina amorteringar där jag får en högre ränta än jag betalar på lånet så gör jag det för att det helt enkelt är smartare.

        Likadant kan jag göra om jag studerar. Har jag inget behov av att ta ett studielån kan jag ta det och betala en ränta på 2% på lånet medan jag får 10% ränta på pengarna.

        Ibland funkar inte de allmänna sunda principerna.

      • @Dan

        Ett förtydligande. Med ”tillgängligt kapital” så avsåg jag alltså inte endast till banken redan tillskjutna reserver, utan även fordringar med underliggande färdig produktion som snart upphäver de nyutgivna betalningsmedlen. Banken kan då, som du säger, alltid behålla en likvid ställning kontra sin inlåning, om än inte nödvändigtvis i kontanter.

      • Om banken gör en bedömning att det är för stor risk att låna ut pengar till ett företag, då skapas en obalans. Ska lån alltid beviljas för att inte skapa en obalans?

        Dessutom är det så att det finns en mängd olika sätt att låna pengar till ett företag. Banken är bara ett alternativ bland många.

        Om vi skulle dela in risk i tio steg där tio är höst risk så kanske banken hoppar av vid fem, men det finns fortfarande andra som är beredda att låna ut pengar upp till tio även om det blir svårare att hitta någon som är villig vid risk tio.

      • @ Göran

        Det har jag aldrig påstått, Göran! Tvärtom att banken lånar ut då den bedömer det vara idé att låna ut, ekonomiskt försvarbart. Obalansen uppstår om banken trots detta inte lånar ut bara för att den inte kan lösgöra medel för utlåningen. Istället för att lösgöra dessa skapas nya pengar genom att en notering därom göres på låntagarens konto.

    • @ Uno Hansson

      Tycks vara något som ligger den enkla bolagsbildningen nära. Dock tror jag att vi aldrig kan klara oss utan alternativ där den som lånar ut vill och får tillbaka det utlånade. På det viset kan företag som skapat ett överskott låna ut detta till sådana som har underskott på kapital men gott om idéer.

  • norpan

    Kanske för att förhindra att kunderna faktiskt begär att få tillbaka de pengar som aldrig funnits från första början. Ränteutbetalningarna är för övrigt realt sett negativa, det är ingen utgift för banken eftersom de späder ut penningmängden mycket fortare än de betalar ut ränta till kunder på falska insättningar.

    Varje gång en bank ger ett lån krediterar den kundens konto och på så vis skapar insättningen. Notera att majoriteten av alla sk insättningar är falska, dvs detta system bygger inte på verkliga insättningar, bankerna baserar inte sin utlåning på mängd insatta kontanter. Ni kan enkelt se detta då monetär bas ökat mycket långsamt senaste femton åren medan inlåning ökat dramatiskt.

    • Men vad spelar det för roll om kunderna begär att få tillbaka pengarna om de inte används till något?

      Frågan är alltså varför bankerna överhuvudtaget behöver insättningar. Att de betalar ränta på instättningar är ett tecken på att de behöver dem, varför skulle de annars bry sig över huvud taget?

  • Finns bara en anledning, de håller kontanter för att möta uttag av kontanter. I betalningssystemet ställer Riksbanken ut gratis kontanter intradag i betalningssystemet åt monopolbankerna. Därför behöver de inte hålla några egna pengar överhuvudtaget.

    Flödena är jämna, bankerna som besitter monopolet samarbetar och agerar som en stor bank. Så länge uttag inte görs i stor mängd kan de expandera lånestocken och penningmängden to infinity. I de fall uttag skulle göras så går Riksbanken in och trycker upp kontanter ur intet, de kallar det för ‘finansiell stabilitet’ (ett mandat).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *