Ett centralt försanthållande i den moderna jämställdhetsdiskursen är att kvinnor är systematiskt underbetalda relativt sina manliga kollegor i arbetslivet. Denna tanke brukar uttryckas i termer av att kvinnor jobbar gratis efter ett visst klockslag på dagen alternativt efter ett visst datum på året, t.ex. att kvinnor, för en arbetsdag mellan 9 och 17, endast får betalt mellan 9 och 15.53. Bilden av kvinnor som gratisarbetare har vunnit så pass bred förankring bland allmänheten att den tryggt och utan att ifrågasättas kan användas som socialistiskt trumfkort för att annonsera nya fördelningspolitiska satsningar. Men som ansvarsfulla ekonomer måste vi ställa oss frågan om det underliggande påståendet är sant. Lärosatser som används för att legitimera sociala reformer med det institutionella tvångets redskap förtjänar som ett minimum en kritisk genomlysning, i synnerhet när de uttalas som vore de orubbligt etablerade fakta.