Medelvägens motståndare, del 2

Ekonomiska kalkyler under socialism (1920)

Mises riktar I denna skrift svidande kritik mot socialismen och anti-liberalismen. Han förutspådde att ekonomin aldrig kommer fungera under socialism. Genom kommunismens ekonomiska undergång och sönderfall har Mises prognos blivit verklighet. Marx arbetsvärdeteori har visat sig vara felaktig och full av hål. Den har ersatts av den idag allmänt accepterade subjektiva värdeteorin, framtagen av Carl Menger och vidareutvecklad av Mises. I den bedöms värdet av en vara eller tjänst utifrån köparens subjektiva värderingar. Den subjektiva värdeteorin är en förutsättning för att kunna beräkna ett pris. Utan prismekanismen finns inga meningsfulla ekonomiska kalkyler, ingen fungerande marknadsekonomi. I en socialistisk ekonomi famlar man därför i mörkret.

Mises diskuterar huruvida staten eller privata företagare kan driva företag. Vad är skillnaden om direktören/företagsledaren är anställd av staten eller är privat bolagsägare eller är anställd av en företagsstyrelse? Socialisterna hävdar att direktörerna skulle arbeta lika tillfredsställande för samhället som för ägarna/aktieägarna. Fel, anser Mises: direktörerna är ofta knutna till bolagsintressen och till bolagets vinster genom att vara delägare. Direktören kan handla med aktier i företaget eller överlåta sina positioner eller sitt inflytande till sina arvtagare. En framgångsrik affärsman kan utses till direktör.

I ett offentlig företag kan direktören leda företaget till hyggliga resultat under en tid, men han slutar så småningom vara affärsman. Istället blir han byråkrat, och därmed minskar eller försvinner hans ambitioner.

Dialektisk materialism, ur Teori och historia (1957)

Mises angriper Marx och hans dubiösa teorier. Marx menade att klassintressen snarare än personliga intressen styr människors beteende. Marx viktigaste ekonomisk-politiska lag är den om den kontinuerliga exploateringen av de lönearbetande massorna. Det är denna lag som kommer leda till kapitalismens sammanbrott och socialismens seger. När denna lag, som alla andra av Marx lagar, visade sig felaktiga, försvann basen för hans ekonomiska system.

Marx hade misstolkat det kapitalistiska systemet i varje avseende. Kapitalismen fungerar för att den fyller massornas behov. Marx däremot arbetade med den felaktiga uppfattningen att arbetarna sliter bara till fördel för en överklass av giriga och onödiga parasiter. Hela Marx resonemang faller dock eftersom historien har visat att kapitalismen inte utarmar löntagarna utan tvärtom förbättrar deras levnadsstandard.

Problemet med den marxistiska läran är att den aldrig har utsatts för en genomarbetad kritik av de intellektuella. De är så pass förblindade av socialismens psykologiska villfarelser att de aldrig angripit marxismens missförstånd eller inbyggda motsägelser. Marx insåg att hoppet för socialismen var att förhindra en intellektuell och akademisk diskussion om socialismens för- och nackdelar. Människorna skulle fås att acceptera socialismen känslomässigt utan att ställa frågor om dess effekter.

Epilog, ur Socialism (1922, 1950)

Trots att kapitalismen har skapat enorma ekonomiska framgångar och välfärd för de stora massorna, så är inget idag mer impopulärt än marknadsekonomin och kapitalismen. Politiken styrs i alla västerländska länder av utpräglat antikapitalistiska idéer. Målet för den interventionistiska politiken är att ersätta kapitalismen med en blandekonomi. Man tror på en tredje väg mellan kapitalismen och socialismen. Man vill bevara båda idéers fördelar och undvika deras nackdelar.

Politikerna vill begränsa, reglera och förbättra kapitalismen genom statliga ingrepp i näringslivet och genom fackföreningar. Interventionister tror på lönebildning genom fackföreningar och minimilöner. Det är dock ytterst skadligt om den lönenivå som interventionisterna har bestämt överstiger den nivå som den oreglerade arbetsmarknaden har satt. Minimilöner skapar permanent arbetslöshet för en stor del av den potentiella arbetskraften.

Offentliga utgifter kan inte heller skapa fler jobb. Staten avskaffar med den ena handen lika många jobb som den skapar med den andra genom att skaffa fram kapital via skatter eller lån. Det enda sättet att höja lönenivån i en fri marknadsekonomi är ackumulering av kapital med vars hjälp teknologiska produktionsmetoder förbättras.

Kriser i ekonomin är inte kapitalismens kris utan interventionismens kris genom sitt försök att förbättra kapitalismen. Interventionister förstår inte att en fungerande marknadsekonomi baseras på vinst och förlust – de två instrument med vilka konsumenterna styr alla företagares verksamheter. Konsumenterna blir förlorare när lagar och interventioner hindrar de mest effektiva företagarna från att utvidga sin verksamhet. Det är konsumenterna som gör fattiga rika och rika fattiga.

En särskilt elakartad form av interventionismen är enligt Mises fackföreningar. De kan använda våld eller hot om våld för att påverka lönenivåer. Statliga medlares beslut ersätter marknadslöner. Frågan är alltid densamma: staten eller marknaden, det finns ingen tredje väg. Planekonomer har en plan som de tror är vetenskaplig. Men det är oförskämt att förbehålla sig rätten att förkasta andra människors planer och att tvinga dem att underkasta sig planerarens planer.

Om interventionisternas åtgärder inte ger önskade resultat begär de bara mer och mer interventioner tills staten har tagit över styrningen av alla ekonomiska aktiviteter. Människorna måste välja mellan marknadsekonomi eller socialism.

Orsakerna till den ekonomiska krisen, ett föredrag inför Tyska Industriförbundet (1931)

I den kapitalistiska produktionen är det konsumenternas efterfrågan som bestämmer mönstret och styrningen av produktionen. Marknaden verkar genom att hela tiden anpassa prisnivåerna. Genom detta bestämmer konsumenten vad som produceras, på vilket sätt och hur mycket. Marknaden tvingar företagaren att lyda konsumentens order och uppfyller dess önskemål till lägst kostnad i tid, arbete och kapital.

Marknadens lagar omfattar även arbete. Arbetets pris, inkomstnivån, bestäms av tillgång och efterfrågan utifrån det värde som arbetsinsatsen har i konsumenternas ögon. Konkurrensen på marknaden ser till att de företag som inte klarar denna uppgift förlorar sin ställning och byts ut.

Även räntan måste sättas på en fri marknad. Utan statliga interventioner skulle den ekonomiska utvecklingen fortgå utan stora cykliska svängningar och i samklang med en ökad produktivitet. Staten kan göra ingrepp på räntemarknaden och sänka räntenivån under marknadsräntan genom att utvidga bankkrediterna. Därav följer till en början en ekonomisk uppsving. Billigare lån gynnar projekt som inte skulle löna sig med en marknadsränta, och kapitalinvesteringar styrs därmed till olönsamma projekt. Dessutom leder kreditexpansionen till prishöjningar och inflation.

Mises angrepp på fackföreningar fokuseras på fackens destruktiva effekt på lönebildningen och den arbetslöshet som därmed skapas. Löneökningen för en del av arbetarna sker på bekostnad av skattebetalarna respektive en växande skara arbetslösa. Arbetslöshetsunderstöd är en länk i den kedja av orsaker som gör arbetslöshet till ett långsiktigt massfenomen. På grund av arbetslöshetsunderstöd saknar arbetslösa personer motivation att söka nya arbeten. Lönebildningen borde vara fri från intervention från både stat och fackföreningar. Bara då kommer lönerna skapa jämvikt mellan tillgång och efterfrågan på arbetsmarknaden.

Fackets destruktiva roll förstärks ytterligare genom krav på regleringar för arbetskraftsinvandring som förbjuder immigranter att lägga sig under de lönenivåer (minimilöner) som facket kräver. Facket har genom alla tider motsatt sig rationaliseringar och nya teknologier som leder till friställning av arbetskraft. Historien har dock visat att arbetare som har friställts p.g.a. av ny teknologi eller rationaliseringar alltid har funnit nya anställningar.

Miljarder i subventioner har betalats till producenter som skydd mot låga priser eller skyddstullar, vilket Mises anser är helt kontraproduktivt. Subventioner driver upp priserna så högt att de skyddar producenter som annars inte skulle klara konkurrensen. I stället för att bli en fördel för konsumenten blir subventioner en börda för medborgarna genom högre priser och skatter. Mises tar upp slöseri med skattepengar genom statliga subventioner till missriktade ekonomiska åtgärder – projekt som aldrig skulle genomföras i en fri marknadsekonomi.

Mises påpekar problemet med de växande byråkratierna som ökar kostnaderna för konsumenter och företagare. Det införs ständigt nya regler, lagar, förordningar och skatter på produktion. Därigenom stiger priset på varor och tjänster och/eller kvalitén minskar.

Mises återkommer till den psykologiska gåtan kring att folk attraheras av socialismens idéer och att kapitalismen tillbakavisas av i stort sett alla partier. Folket och framför allt de intellektuella tillbakavisar envist alla empiriska resultat av den socialistiska ideologin, som visar på dess oförmåga att fungera. Man vägrar lära sig av historiska erfarenheter av socialism.

Man borde ge upp den politik som sätter räntor, löner och priser som avviker från de som marknaden motiverar. Detta strider dock mot rådande uppfattningar. Alla regeringar och politiska partier har fullt förtroende för interventionismen. Den pessimistiske Mises hyste redan då, 1931, ingen förhoppning om att detta skulle ändras och att liberalismen skulle vinna mark.

Weimarrepubliken och dess kollaps, ur Omnipotent Government (1941)

Den ekonomiska depressionen som drabbade Tyskland från 1929 och framåt förutspåddes av Mises redan 1912. Den orsakades av den socialistiska monetära teorin om att ökningen av mängden banksedlar skapar välfärd. Politikerna försökte bekämpa de oundvikliga följderna av inflationen genom prisregleringar och handelshinder. Depressionen borde i stället ha lett till en sänkning av lönenivåerna men eftersom facket inte gick med på lägre löner ökade arbetslösheten.

Nazisternas grundläggande ideologiska hållning skiljde sig inte från vänstern eller de amerikanska demokraterna – alla ville de ha kontroll över näringslivet. Hitler tyckte att kapitalismen är ett orättvist system av exploatering och att det skadar majoriteten till förmån för en liten minoritet. Vinst och räntor är ersättning som arbetarna betalar till en sysslolös överklass av parasiter.

Han menade vidare att kapitalismen orsakar depressioner, fattigdom och krig, och han ansåg också att ekonomiska kriser är inbyggda i den ohämmade kapitalismen. Därför behövs statlig kontroll av den. Hitler ansåg att prisregleringar och minimilöner var nödvändiga åtgärder för att förbättra levnadsstandarden för massorna, och att kreditexpansion är en metod för att göra ett land mer välmående. Han förnekade att kapitalismen är ett effektivt ekonomiskt system som permanent förbättrar de ekonomiska villkoren för alla befolkningsgrupper. Han menade även att utrikeshandel bara gynnar ett land om det exporterar, och att all import är av ondo och ska förhindras så långt det är möjligt.

Nazisternas galna idéer håller inte för en sund ekonomisk kritik. Keynes ekonomiska lärosatser tillämpades fullt ut av Nazisterna i den praktiska politiken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *