Till patriarkatets försvar

Thor

”Who run the world?” frågar Beyoncé i en av sina hitlåtar, innan hon otvetydigt svarar: ”Girls”. Det får dig att tänka efter, eller hur? Hur skulle världen se ut om detta faktiskt stämde? Om civilisationen lämnades i kvinnors händer, skulle vi då leva i en utopi utan våld, våldtäkter och urinnedstänkta toalettsäten? Eller skulle vi, vilket den akademiska feministen Camille Paglia en gång elakt påstod, fortfarande leva i gräshyddor?

Det är ett intressant tankeexperiment, och ett som många feminister har sysslat med i flera årtionden. Tänk om männen uppfann patriarkatet för att de var avundsjuka på de otroliga samhällen som kvinnor hade skapat? Tänk om ett kvinnligt styrt samhälle inte de facto spårade ur i gnäll och bråk?

Idén att kvinnor styr världen kanske gör sig bra i en poplåt eller på Buzzfeed, men detta obevekliga självsmicker är inte enbart talande för den moderna feministiska rörelsen osäkerhet, utan även något mycket mer olycksbådande. Sedan 1970-talet har misandri funnit sin plats i den kulturella huvudfåran, och den drivs framåt av en högljudd klick bestående av militanta feminister tillhörande den tredje vågens feminism. Att den första och andra vågens feminister lyckades uppnå ett samhälle där kvinnor respekterades som jämlikar räcker inte, utan de har nu satt upp ett nytt mål: att upplösa hela samhället. Varför? Eftersom samhället byggdes av män, och därför är det på något sätt ruttet i grunden.

Enligt detta sätt att se på världen kan samhällets problem spåras tillbaka till det mänskliga fördärvets ursprung: något som kallas ”toxic masculinity”. För att rädda samhället från sig självt måste den mänskliga civilisationen rensas från maskulinitet. Innebär detta att alla män ska elimineras? För vissa – och lesbiska kvinnor är kraftigt överrepresenterade bland den tredje vågens feminister – kan det mycket väl vara så. Andra menar dock att ”folkmord” är ett sådant typiskt manligt drag som lett till alla problem till att börja med.

Feministernas första steg för att rädda civilisationen har varit att övertyga alla om att genus är en godtycklig konstruktion. Helt i motsats till den biologiska vetenskapen (som är ett område som domineras av män och således givetvis fullt av patriarkal dogma) har feminister bestämt att genus är något som patriarkatet har hittat på för att kunna rättfärdiga sitt våld mot kvinnor. Otroligt nog har de lyckats väldigt väl: de flesta människor accepterar idag okritiskt distinktionen kön-genus.

Det andra steget är att underminera män, bygga bort maskulinitet från samhället, och gynna feminina drag som blidhet, empati, och att hänsynslöst gå bakom ryggen på varandra. Här börjar det bli riktigt ohyggligt. Nästan 25% av pojkarna i USA har drogats med hjälp av Adderall och Ritalin för att ta bort deras hyperaktivitet och impulsivitet. Skolor förbjuder lekar som ”kull”, och nåde den pojke som tuggar på något som liknar en pistol.

Försöken att försöka mikrostyra bort maskuliniteten från pojkar går löjligt långt särskilt på de platser där kvinnor är mest ”jämställda” i samhället. I Sverige har leksaksföretag blivit varnade för att de har skapat olämpliga kataloger som vågat föreslå att flickor gillar att leka med dockor, och de har bidragit med ”träning och riktlinjer” om hur man marknadsför Barbiedockor till pojkar.

Vi vet att de flesta pojkar gillar att leka med lego och att de flesta flickor gillar att leka med dockor. Vetenskapen vet detta också: i ett välkänt experiment utfört vid Cambridge University iakttog man hur nyfödda pojkar, som enbart var en dag gamla, med större sannolikhet tittade på mekaniska saker som hängdes framför dem snarare än mänskliga ansikten; flickorna betedde sig på rakt motsatt sätt.

När män börjar på universitetet upptäcker de att maskulina uttryck inte bara är kränkande för kvinnor utan tydligen bidrar de till att skapa en miljö där kvinnor känner sig osäkra. Uppvisandet av ett blott vagt pojkaktigt beteende kallas för ”lad culture” och när feministerna kan komma undan med det, straffas de för att de främjar ”rape culture”.

Påståenden som görs av diverse genuskrigare om maskulinitetens perversa natur är så löjeväckande att det ibland är svårt att skilja på fakta och satir. För ett tag sedan hävdade ledaren för Cambridge Union att de matchande slipsar som vissa universitetsklubbar bar ”normaliserade och institutionaliserade våldtäktskulturen”.

Trots alla fanatiska försök att få döttrar att leka med brandbilar domineras affärsvärlden och politiken fortfarande av män. Detta misslyckande att hjärntvätta männen har lett till nästa steg i ”girl power” – rörelsen; att tvinga bort män från mäktiga och inflytelserika positioner med hjälp av våld. Vilket vapen används för detta? Känslomässig manipulation.

För att deras kamp ska vara trovärdig har alla mänsklighetens förtryckta värvats under samma banér. Män är inte i mäktiga eller priviligierade positioner för att patriarkatet har gett dem en fribiljett utan för att det finns ett ännu större system som förtrycker kvinnor, och etniska minoriteter och homosexuella och handikappade och transpersoner. Särskilt transpersoner. Det är något som feministen Bell Hooks kallar ”vitmakt-kapitalist-patriarkatet”. Du kommer att lägga märkte till att det enbart innefattar vita män som måste avlägsnas från sina IT-jobb.

Offermentaliteten och gnällandet är dock framgångsrikt. Det går inte ens en vecka utan att någon megafon i media gnäller över hur få kvinnor det finns i ledningen på någon arbetsplats. Och, givetvis, när de talar om arbetsplatser menar de bekväma kontorsjobb, inte jordbruk, byggbranschen, eller lastbilschaufförer. Sedan 2002 har alla listade företag i Norge tvingats ha 40% kvinnor i sin ledning, en myopisk policy som har gett upphov till de så kallade ”guldkjolarna”. En liten grupp bestående av ca. 70 lämpligt kvalificerade kvinnor har flera styrelseuppdrag; den allra mest eftertraktade kvinnan, Mimi Berdal, satt en gång i tiden i hela 90 styrelser samtidigt.

Trots Norges föga imponerande resultat har Spanien och Holland stiftat liknande lagar. Tyskland har utropat att man ämnar följa deras exempel och den europeiska kommissionen funderar på att instifta detta över hela Europa.

Försöken att sona för det vitmakt-kapitalist-patriarkala monstret tar aldrig slut. Trots att det inte längre är ett problem inom den brittiska politiken har Labour infört särskilda kvinnolistor som förbjuder män från att söka politiska uppdrag i vissa områden. Denna icke-liberala och anti-demokratiska policy har föga förvånande inte varit framgångsrik, då den gett väljarna undermåliga kandidater, förstört talangfulla kvinnors karriärer och stoppat mäns karriärer.

Den mest ökända av Labours kandidater var den olycksamma Jacqui Smith vars oförklarliga befordran gav Storbrittanien dess mest inkompetenta inrikesminister någonsin. Efter att hon hade lämnat sitt jobb gav hon en intervju där hon erkände att även om hon hoppades att hon hade gjort ett bra jobb ”var det mer baserat på tur än på färdigheter”. Hon gnällde även över att hon inte ”tränats tillräckligt” för den maktposition som hon hade tilldelats.

*

Alla sekter behöver en skapelsemyt och den tredje vågens feminister har en såpass fantastisk skapelseberättelse att till och med Scientologerna är imponerade. Om det nu var så att männen skapade det patriarkala samhället för att förtrycka kvinnor, måste det ha funnits en tid innan detta system skapades: en Edens lustgård där män inte stirrade på lättklädda kvinnor och där kvinnor, som inte längre hindrades av de sociala normerna, jagade lejon med sina bara händer medan männen tog hand om barnen.

Idén att de mystiska föregångarna styrde sig själva baserat på feministiska principer har varit en drivande del av den anti-patriarkala rörelsen. Doktrinen startade 1860 då den schweiziska antropologen Johann Jakob Bachofen hävdade att tidiga samhällen styrdes av kvinnor och att moderskärleken var klistret som höll civilisationen samman. Dessa tidiga människor levde i harmoni med naturen och universum tills männen tog kontrollen från kvinnorna och började dominera.

Idén tog fart på riktigt. I en bok som kom ut 1930, med titeln ”Mothers and Amazons”, en självutnämnd ”första feministisk kulturhisoria”, populariserade Bertha Eckstein-Diener uppfattningen om att alla samhällen var matriarkala innan de omkullkastades och förgiftades av patriarkatet. Hon drog nytta av den röta som hade startat några årtionden tidigare då Friedrich Engels i sin bok ”The Origin of the Family, Private Property, and the State” använde sig av den matriarkala myten för att rättfärdiga samhällets omkullkastande. Han hävdade att kvinnor dominerade män innan kapitalismen instiftades, men då männen förvärvade materiella saker behövde de ett system som gjorde det möjligt för dem att föra välståndet vidare. Således skapades patriarkatet, kvinnoförtrycket, kapitalismen, girigheten och individualismen.

Det kanske mest bisarra med påståendet att männen tvingade till sig kontrollen över familjen för sina egna ondskefulla syften är att det går helt och hållet mot verkligheten. Fråga bara vilken man som helst vem det är som egentligen styr i hemmet! Det geniala med patriarkatet är att det delar upp samhällsansvaret längs biologiskt definierade linjer. Givetvis finns det en massa undantag, men det finns en verklig skillnad mellan män och kvinnor, och denna är baserad i biologiska fakta.

Vid det här laget är det nog värt att definiera vad patriarkatet är och hur relaterar till maskulinitet. Patriarkatet söker skapa och skydda barn genom att ge män och kvinnor olika roller. Kvinnor ser efter barnen, och männen försörjer familjen. Under en stor del av historien var detta säkerligen inte trevligt för den minoritet som inte passade in i denna norm: kvinnor som hatar barn och män som inte gillar att leka familj. Men när det kom till överlevnad har det tjänat oss väl.

Patriarkatet har dock aldrig varit ett system som gått ut på att förtrycka kvinnor. Många män hade historiskt sett gladeligen haft sex med en kvinna och sedan försvunnit utan en tanke på försörjning eller skydd, om samhället låtit dem komma undan med det. Patriarkatet är en sorts social kontroll som undertrycker mäns sexuella instinkt för samhällets bästa och ser till att de stannar kvar och tar hand om barnen. Det är säkerligen inte till männens ohämmade fördel.

På senare år har studier genomförda av forskare som professor Simon Baron-Cohen vid University of Cambridge bevisat det vi redan vet: kvinnor är bättre på empati och pojkar är bättre på att systematisera. Det vill säga, den manliga hjärnan är bättre på att förstå hur ett system fungerar och således hur ett system kan kontrolleras och förbättras. Männens hjärna är det perfekta redskapet för att kämpa mot och vinna över den naturliga världen, till exempel genom att bygga städer, flygplan och skepp.

Den andra skillnaden är att mäns intelligens varierar mer. Detta betyder att män är mer benägna att vara fullständiga idioter eller genier, medan kvinnor tenderar mer mot mitten.

Den sista avgörande skillnaden mellan män och kvinnor är mer abstrakt. Kvinnor tenderar att ha lättare att acceptera sin livslott, medan män ofta är mer målmedvetna. Män kan ha det svårare att vara nöjda. Män har en inneboende längtan att visa sig värdiga, att överkomma den naturliga ordningen, att uppnå något och tillfredsställa egot. Det är detta som folk menar då de säger att män gillar att tävla: pojkar har en inneboende vilja att vinna.

Viljan att kontrollera, en högre benägenhet till hög intelligens och en tvångsmässig drift att visa sig värdiga ligger bakom både männens allra hemskaste brott och deras allra största bedrifter. För att citera Camille Paglia igen, ”det finns ingen kvinnlig Mozart för det finns ingen kvinnlig Jack Uppskäraren”.

När maskuliniteten perverteras kan den verkligen vara skrämmande. Men maskuliniteten i sig är inte en perversion. Patriarkatet gav oss eld, jordbruksverktyg, hjul, textilier, kapitalism, målande, skrivande, medicin, musik, metall, papper, litteratur, pyramider, kanaler, broar, skulpturer, optik, keramik, fyrverkerier, boktryckarkonsten, industrialisering, mekanik, elektricitet, flygplan, tåg, bilar, rymdskepp, telefoner, radio, TV, sport, byar, städer, skyskrapor, nukleär fusion, datorer, internet, filosofi, ekonomi, demokrati, upplysningen, mikrovågor, svävare, engångsblöjor, tvättmaskiner, och ja, till och med batteridrivna sexleksaker.

Feministerna har dock rätt i en sak. Det är fantastiskt att vara en vit man. Vi har befriat mänskligheten från det agrara samhällets slit och byggt en värld där individuell frihet går före allt. Den patriarkala maskuliniteten som dagens feminister försöker att avlägsna ligger bakom de maskiner som fick ett slut på slitet i hemmet, de ekonomiska och filosofiska ramverk som ger kvinnor rätten att själva bestämma sina egne liv och det skapade P-pillret och befriade kvinnorna från naturens väg och från att hålla sin del av det patriarkala avtalet.

Så, inte för att jag har rätt till det men: lite uppskattning vore trevligt.


Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

7 kommentarer till ”Till patriarkatets försvar

  • Hm..

    Jag märker att jag är indoktrinerad, för den här artikeln provocerar mig faktiskt rätt rejält, bitvis.

    Det jag håller med om helt är tesen om att äktenskap och ”patriarkala normer” faktiskt är för kvinnans, eller moderns, initiala beskydd. Läser man exempelvis GT är det relativt lätt att dra slutsatsen att äktenskapslagar etc kom till för att få bukt med ett ganska stort problem i och med männens tendens till rovdrift. Den nya feminismens hat mot de konventionerna är ganska svårbegriplig.

    Där jag får problem är artikelns behov av att dela upp manligt och kvinnligt strikt efter kön, visst medger författaren att det finns ”mängder med undantag”, men jag ser ingen större nytta med statiska könsroller- de har sannerligen också orsakat tvång för individen, bitvis på ett väldigt brutalt sätt mot kvinnor. Att vi nu får en reaktion till att inte ha några könsroller alls är väl ganska väntat ur ett makroperspektiv..?

    Det betyder inte att vi tvunget måste rasa ner i diket mittemot där det bedrivs häxjakt mot folk som trivs med att vara kvar i ”förlegade” konsroller, men jag misstänker, hoppas, att den hysteri i debatten som finns just nu ebbar ut när gemene man upptäcker att det inte är så mycket lönt med att riva upp sin egen civilisation med rötterna.

    Läsvärd artikel, hursomhelst. Man måste inte hålla med om allt 🙂

  • Jag pratade med en kvinna idag om detta och hon sade att hon hade gett upp med att låta barn välja sina roller eller påverka dem att vara neutrala. Som hon sade: ”Ger man en liten grabb en docka så börjar han att köra bil med dockan.”

    En sak jag undrar över. Hur kommer det sig att det inte är några kvinnor med och kommenterar här på mises.se? Det går att hitta gott om kvinnor i socialistiska debatter. Är jag fördomsfull, eller?

    • Då kvinnor är mer empatiska än män tenderar de att gå på känsla i större utsträckning istället för att tänka rationellt. Det tror jag är en av anledningarna till att kvinnor i högre grad är socialister. Sedan är kvinnor mer auktoritetstrogna och känsligare för grupptryck vilket gör att de oftast följer strömmen istället för att tänka själva och våga vara avvikande. Personer med åsikter som kraftigt avviker från samhällets normer är allt som oftast män.

      Själv är jag en kvinna med traditionella och frihetliga värderingar men har många gånger känt mig som undantaget som bekräftar regeln… Helt ensam är jag dock inte.

    • Göran: Ändock, alla barn är olika. Själv var jag en sån som gjorde karaktärer av mina bilar, om jag någon gång lekte med dem. Föredrog gosedjur och leka ”samhälle” med dem. Mamma-pappa-barn med min syster och hennes kompisar var inga problem heller. Det var ju teater, mer eller mindre.
      Likväl är jag heternormativ cis-man idag, om än med en känsla att jag har mer feminima drag än män generellt. Könskodning både åt konservativt eller progressivt håll tycker jag är ganska fånigt..

      Ang kvinnornas närvaro på liberala forum tror jag många kvinnor tycker politisk teori är ganska tråkigt. Politik ska kännas, det ska göra skillnad när man engagerar sig. Att gräva fram principer med ibland rätt obekväma konsekvenser för ens jämlika sinnelag är nog lite för trist.
      Sen har ju hela socialistsidan tagit parti för ”kvinnans” sak, är man bara en smula lättsint tror jag det känns om förräderi mot det egna könet att ägna sig åt libertarianska åsikter..

      Men det finns liberala kvinnor. Tror jag. Jag har hört rykten om det i alla fall…

  • Hej alla, lite sent inlägg, men jag är alldeles ny på sidan!

    Jag har lite problem med uttryck som att ”kvinnor är mer empatiska än män”, det är då vi går ifrån det individualistiska perspektivet. Jag är själv kvinna, men uppfostrad individualistiskt och fick som barn göra som jag ville. Vilket praktiskt taget var att bete mig som en traditionell pojke. Visst finns det en del genetiska skillnader, men det gör det mellan alla individer.

    Min idé om varför det finns så få kvinnliga libertarianer är att feminismen helt enkelt inte går ihop med de libertarianska teorierna. Eftersom dagens feminism går ut på att få privilegier, inte jämlikhet. Går man på de libertarianska teorierna så måste man ju plötsligt börja ta eget ansvar, och det är inte lika bekvämt som att skylla på en osynlig makt som tvingar dig att göra saker du egentligen inte vill. Jag var själv feminist (innan jag såg ljuset) och suttit med i otaliga genusvetenskapsdiskussioner (=gnäll) och känt att något klingat fel med min erfarenhet av livet och världen. Jag har inte upplevt något annat än fördelar av att vara kvinna i samhället.

    Så nej Göran, jag tror inte att det är fördomsfullt, det är bara fakta. Och av personlig erfarenhet har jag upplevt att kvinnor (ja, jag generaliserar hej vilt) är svåra att diskutera med, det finns inget utrymme för någon förståelse för det som är fel enligt deras sätt att se saker. Jag har ju inte direkt fått något diskussionsutrymme av kvinnor när jag säger att jag inte kan se något vettigt syfte med feminismen i det moderna Sverige, mer något i stil med att jag är en könsförrädare.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *