Björn Söder och det förvirrade nationsbegreppet

Nationer 1400-talets EuropaNationer 1400-talets Europa

Nationer 1400-talets Europa

Och så var det dags för medie-storm igen. Björn Söder (SD), andre vice talman, har gått ut och talat om sitt nationsbegrepp. Men vad sa han egentligen, och vad är det som är så upprörande? Låt oss gräva lite djupare. För det första så har Björn Söder ett nationsbegrepp som faktiskt känns mer relevant än det moderna, relativt tomma nationalstatsbegreppet. Nationalstaten innebär inget mer än att man är underkastade samma jurisdiktion, samma skattemyndighet, samma överherrar. ”Nationen” å andra sidan, är en gemenskap, en tillhörighet. Den baseras i de flesta fall på påtagliga gemenskaper som språk, värderingar, historia, o.s.v.

Det första felet Björn Söder gör är att han tror att det finns objektiva nationer och objektiva nationstillhörigheter. Att tillhöra en nation är en högst subjektiv upplevelse. Självklart är det så att vi för att kunna tala om ”nationer” måste ha någon form av gemensam förståelse av vad en given nation faktiskt innebär. Men någon utomstående kan aldrig påpeka vem och vad man känner samhörighet med. När Söder säger att samer inte är svenskar, utan en egen nation, så ger han sig in i att bedöma andras subjektiva upplevelser. Visst finns det garanterat samer som anser sig vara samer och inte svenskar, och därför inte tillhör den svenska nationen. Men det lär även finnas samer som anser sig vara svenskar. Likt andra subjektiva fenomen är det relativt meningslöst att försöka kvantifiera. Det är begripligt att en relativt enkelspårig herre som hr. Söder inte kan föreställa sig att någon känner samhörighet med mer än en nation, men för de flesta andra som funderar på saken är  det inte det minsta konstigt. Det finns ingen järnlag som säger att man bara kan ha en samhörighet som styr över alla andra.

Det andra felet Björn söder gör är att han hävdar att det är ett problem om det finns för stora minoritets-nationer inom Sveriges gränser. Detta är en subjektiv bedömning han gör – förvisso en som delas av en relativt stor minoritet av Sveriges befolkning. Problem med att olika nationer existerar inom samma territorium finns enbart när dessa nationer

a ) Blir ”intressegrupper” vars ekonomiska intressen spelas ut mot varandra

b ) Skall tvingas till integration eller assimilation

Förutsatt att grupper lämnas ifred är det på det stora hela sällan ett problem att leva sida vid sida. Självklart lutar statistiken åt att dessa samhällen kommer bli särskiljda, och inte integrerade. Detta är något som politiker, egalitärer och dyrkare av nationalstaten inte tycker om att erkänna. Det slår mycket hårt mot tanken om ”gemensam välfärd”. Och det är just hår problemets kärna ligger – för att bygga förtroende för ett nationalstats-projekt som i grunden är en illusorisk gemenskap, försöker politiker aktivt förneka människor rätten till egna gemenskaper. Grupper som har egna starka gemenskaper tenderar nämligen inte att uppskatta att styras utifrån, utan kommer för eller senare kräva självstyre.

Överlag tycker jag att debatten huruvida ”SD = Fascism” ofta har slagsida åt ytlig slogan-politik a’la ungdomsförbund. Men just Björn Söders uttalande om att det är problematiskt med starka minoritets-nationer har faktiskt vissa anknytningspunkter med fascismen. Det brukar hävdas att fascismen ser ”staten som medel för nationen”. Detta är sedvanlig förvrängning ur etatistisk synvinkel. I själva verket ser fascismen ”nationen som ursäkt för staten”, precis som kommunismen ser ”proletariatet som ursäkt för staten”.  Ideologier kommer och går, men statsapparaten består, måhända i olika skepnader. Oavsett om vi talar om moderna demokratier eller historiska diktaturer så har de alla en sak gemensamt : de styrande vet att makten kommer först. Som diktator måste du säkra makten innan du kan lägga beslag på tillgångar. Som demokrat måste man säkra makten innan man kan ”genomföra sin politik”. Makten går alltid före både materiella och ideologiska intressen. Detta följer tyvärr av direkt nödvändighet, för någon som sätter materiella intressen eller ideologi före makten kommer aldrig att nå makten. Så länge som staten finns så är de politiska medlen trumf i varje runda.

Anknytningen till fascismen finns i själva problemformuleringen. Starka minoritets-nationer är ett problem, men för vem? Björn Söder vill hävda att det orsakar konflikter och otrygghet, men vägrar se att dessa konflikter kommer av att man med politiska medel spelar ut grupper mot varandra, och att otryggheten kommer från att olika grupper inte ges möjlighet att leva särskiljda. Den enda som per nödvändighet får ett problem med detta är just nationalstaten.  I denna fråga springer Björn söder alltså, frivilligt eller ofrivilligt, den totalitära politiska statens intressen. Den politiska staten kräver för sin överlevnad att den är överordnad allt annat. Och just detta är något som var direkt uttalat inom fascismen. Medan kommunisterna i alla fall drömde om det ouppnåeliga tillstånd då diktaturen upplöser sig själv, så var själva diktaturen målet med fascismen.

”Allt innanför staten, ingenting utanför staten, ingenting emot staten”

– Benito Mussolini

Inom fascismen så är staten slutmålet – staten skall existera för statens skull, och därmed rädda nationen. Nationen kan inte rädda sig själv, utan staten. Medan de flesta demokrater hävdar att det finns en väsensskillnad mellan den fascistiska staten och den demokratiska, vågar jag hävda att det är en gradskillnad, om än av ganska många grader. Den demokratiska staten existerar även den i grund och botten för sitt eget bevarande, skillnaden är att den demokratiska staten erkänner behovet av saker utanför staten, och erkänner att den inte kan ta sig total makt över medborgarna. Skulle medborgarna visa tillräckligt missnöj så är den demokratiska staten i alla fall tvungen att ge sken av att gå medborgarna till mötes. Tack vare det intressanta fenomen att skenbara lösningar gjorda med ideologiskt eftertryck till slut tycks driva någon form av faktiska förändringar, finns här en mekanism där den demokratiska staten i viss mån lyckas anpassa sig efter medborgarnas önskemål – något som den fascistiska staten i mycket mindre utsträckning skulle medge. Det förändrar dock inte det fenomen att den demokratiska staten står den demokratiska staten närmast, och tvångsmässigt är tvungen att utmåla alla andra sätt att leva som en brant utförsbacke mot totalitär diktatur.

Är denna fascist-anknytning någonting nytt? Knappast. Det finns inom det politiska och ideologiska skiktet drivor med människor som hävdar statens ofelbarhet och överordning. Folk väljer att kalla Björn Söders utspel för fascism då den anknyter till nationalismen, men nationalismen var aldrig problemet. Nationalism är inget annat än grupptillhörighet, förvisso på en skala större än den vi är van vid i det moderna samhället (nationalstaten som fiktiv samhörighet exkluderad). Problemet med fascismen har alltid varit det faktum att den hävdar statens rättigheter över individens rättigheter. Och sådan fascism finner vi gott om, såväl bland vänster, höger och mittemellan.

29 kommentarer till ”Björn Söder och det förvirrade nationsbegreppet

  • Fast jag känner att jag har svårare att lita på er när eran ståndpunkt frihet från staten och andra ideologiers ställningar kommer upp i samband till det om ni inte vill övertyga mig med material som inte kan ses libertarianskt.

    • Det finns ingen anledning för dig eller någon annan att lita på det som skrivs på denna sida. Jag tror inte att det är det som är avsikten. Saker och ting stämmer oftast bara med vad du redan tycker eller känner eller att det du redan tyckte kanske kan ses ut en annan synvinkel eller ibland så får det dig att ändra på dina ingrodda föreställningar.

      Om det är material som inte kan anses vara libertarianskt ta då gärna en diskussion hur du ser på det i jämförelse med vad som sägs på mises.se. Det är mer intressant än de skribenter som smyger sig här då och då och försöker omvandla oss till socialister eller etatister.

  • Nationalismen som ideologi har väl ändå alltid tonvikt på framför allt EN överskuggande identitet (”du skall inga andra jämförbara identiteter hava jämte mig”)?

    Vilket är motsatsen till kulturregionalismens ungefär likvärdiga multiidentiteter (stockholmare, upplänning, svensk, skandinav, europé o.s.v.).

    SD som parti har dock alltid förespråkat en statsnationalism som inte respekterar eller
    accepterar en nationell mångfald inom staten, och den storsvenska dogmen ”ett folk, en historia, ett språk, ett land”.

    • Fast i den här frågan är det väl SD som står för exempelvis Samers rättighet att INTE bli assimilerade? Det är ganska konstigt att du just då tar upp SDs eventuella ”storsvenska dogmer”?

      • @ Klas

        SD driver tesen ”ett land, ett folk, ett språk, en historia” och försöker genom denna monokulturella ideologi forma en enhetlig ”svensk” identitet av alla folkgrupperna inom statens gränser.

        Vad är så svårt att förstå med det?

        Inser du inte att sverigedemokraternas hyllningar till t.ex. Magnus Stenbock i Helsingborg eller Karl X Gustav i Uddevalla, är rätt provocerande gentemot skåningar och bohusare?

      • SD respekterar lokalkulturer inom Sveriges gränser och vill se ett mer decentraliserat land. Mer kommunala självstyre osv. Visst är vi alla svenskar anser dom, med en svensk identitet, men det finns ingen motsättning med att ha en lokal identitet också, tex skåning, medelpading osv.

      • @ Per

        Sd förespråkar visserligen en provinsialism á la ”Nils Holgerssons underbara resa”, men det regionala får endast lov att finnas, så länge det inte utmanar det svenska (stats-nationella) eller sätter det på prov.

        Det är t.ex. fascinerande att sverigedemokrater viftade med röd-gula skåneländska flaggor när de firade minnet av den svenska segern i slaget vid Lund.

        Menar du verkligen, att det inte finns en motsättning mot dem som föredrar den skånska eller medelpadska flaggan framför den blågula?

        http://www.varldensflaggor.se/landskapsflaggor.html

  • En artikel förresten i en av världens mest välkända tidsskrifter, National Geographic, ”Ethnicity vs. Nationalism – the European Nations” av professor Richard Griggs som tar upp Skåneland, Jämtland och Sameland i Sverige, har kanske också relevans för denna diskussion om att alla skall omformas med statligt tvång/våld för att passa SD:s prokrustessäng/Volkhem:

    http://www.scania.org/dokumentprojekt/ssf_om/NG_Society_1994.pdf

    • Intressant karta på länken Halsingen. Detta är ett av skälen till att jag allt oftare kallar mig etnopluralist snarare än nationalist. Etnicitet är alltid viktigare än påhittade gränser.

      Mvh Per

      • @ Per

        Etnicitet (som en blods- och bördsegenskap, där det nationella kulturarvet är något du organiskt växer in i) är något libertarianer alltid ifrågasatt, eftersom nationell, etnisk eller kulturell tillhörighet är något individen själv kan välja.

        Som t.ex. Grundtvig diktade:

        ”Til et folk de alle høre,
        som sig regne selv dertil”

        http://danmarkshistorien.dk/leksikon-og-kilder/vis/materiale/n-f-s-grundtvig-folkeligheden-1848/

        Detta har sedan 1800-talet skilt skandinavisk socionationalism (där t.ex. den som identifierar sig som ålänning är ålänning) och tysk etnonationalism åt.

      • Halsingen. Att tro att man kan välja bort sitt etniska, kulturella, och rasliga arv och ”välja” att tillhöra något annat, är ju bara galenskaper. Man kan inte välja bort det man är född som. Det är bara något modernistiskt propaganda.

  • I egenskap av lagstiftare ska Söder ha klart för sig att subjektiva saker som nationstillhörighet inte har med hans politiska gärning att göra.
    Men det vet redan SD, och det är med bakgrund av detta som Ekeroth lägger fram sin motion.

  • Jag tycker att allt snack om att vi ska bli multikulturella är precis tvärtom. Vi ska bli som makten vill att vi ska vara. Någon slags maktkulturell konsensus.

  • Det är också viktigt att nämna att alla nationer/kulturer/religioner inte har samma värde. De nationer/kulturer/religioner som skyddar individens frihet, har ett högre värde än andra nationer/kulturer/religioner.

    Vi måste ha rätten att stoppa invandring ifrån nationer/kulturer/religioner som inte skyddar individens frihet. Annars kan vi någon gång i framtiden, eventuellt, bo i en totalitär religiös diktatur.

    • Vi behöver inte stoppa någon invandring, invandringen stoppar sig själv om allehanda bidrag fasas ut, det är dock inte populärt att snacka om att fasa ut bidrag då även svenskar påverkas.

    • Det du är rädd för är det staten som skapar. Fria människor skulle inte skapa en sådan situation. Hur lång tid skulle det ta innan fria människor lämnade Sverige om de inte får jobb och inga bidrag eller tröttnar på att sitta utanför Konsum och tigga.

  • Bra skrivet! Och det skriver jag som höll på att rösta på SD för några år sedan men hittade till kapitalismen och libertarianismen tack vare Hans artiklar på Newsmill.

    • Frågan är vem av dem som gör bort sig mest. Personen från Granskning Sverige påstår benhårt att en svensk eller invandrare inte kan bli same. Det är helt fel. Jag undrar hur många som ens försöker ta reda på om det Granskning Sverige säger är riktigt?

  • Ni påstår att det inte skulle vara ett problem med för många och för stora minoritetsgrupper i ett land. Jag föreslår att ni ser er om lite i världen, ser vilka motsättningar länder med många minoritetsgrupper har. Ser varför många inbördeskrig startar, varför stater splittras och varför folkmord sker. Visst hårddrar jag det lite här, jag menar inte att detta måste hända i Sverige (speciellt inte pga. samer, som inte är ett problem). Men motsättningar pga. dålig integration har vi redan.

    Er associering med fascism blir mest långsökt. Konflikter mellan olika grupper kan säkert ske pga. att ”staten spelar ut dem mot varandra”, men oftare sker det nog på ett lägre plan människor emellan. Kriminalitet, våld mot ursprungsbefolkningen pga. minoriteters bristande lojalitet och samhörighetskänsla med det nya landet, misstro människor emellan, kravaller, krav på särrättigheter och så vidare. Sånt kräver inte statligt förtryck för att uppstå. Och även om staten skulle göra sitt bästa för att tillmötesgå alla olika minoritetsgruppers behov, så blir det väldigt svårt att dra en gräns och definiera vad som är rättvist, när man behandlar alla lika osv.

    • @Maya : Missförstå mig rätt, jag tror definitivt att man kan få problem med för många minoritetsgrupper i DAGENS samhälle. Men problemet är inte minoritetsgrupperna, utan bristen på självständiga nationer och samhällen. Mord, krig och splittring beror om du frågar mig på illegitim maktutövning, som övergår i våldsverk. Om din teori stämde skulle det vara krig i varje gränsområde där folkgrupper möts, men det stämmer inte. Problemet (och här tror jag mig ha en viss Mises på min sida), är att folkgrupper för eller senare kräver självstyre. Det faktum att staten motverkar detta och försöker bunta ihop människor i konstellationer (med tvång, ekonomiskt eller annat) som de egentligen inte vill vara i, samt uppmuntrar ghettofiering genom bidragspolitik – det är det riktiga problemet.

      Min association till fascismen var just den att hr. Söder uttalade att det är ett problem med för många minoritetsgrupper. Jag ställer återigen frågan – ett problem för vem? Bara för den som fått för sig att han skall styra över allt. Är man statlig politruck och använder nationen (singular) som ursäkt för sin statliga maktutövning, då luktar det lite fascism. Men jag säger inte att det är värre än t.ex. vänstern, som kommer slängandes med proletariat, arbetarklass och fan och hans moster för att motivera sin maktutövning.

      Jag tycker inte om när nationsbegreppet missbrukas. Därav artikeln.

      Slutligen, jag tycker inte staten skall göra något för att tillmötesgå någon, vare sig minoritet eller majoritet. Ge tillbaka skattepengarna och försvinn, skulle jag föredra i den frågan.

      • Intressant i sammahanget är kanske historikern Carl Liljenbergs artikel:

        ”Man får nog datera statsnationalismen till år 1514 och dess första offer blev folkgruppen euskaderna i nordöstra Spanien, då den spanska statsmakten krossade dem. Spanjorerna kallade euskaderna föraktfullt för vascos, varur sedan europeiska ”basker” uppstod. På samma sätt har undertryckta folk alltid fått finna sig i att av herrebefolkningen få sig tilldelat ett skällsord, som beteckning på sin minoritet. Exempelvis använde japanerna begreppet hund ”ainu”, på Japans vita urbefolkning.

        Statsnationalismens framväxt är knuten till medeltidens uppgörelse mellan kyrkan och staten. Vid sidan av den religiösa bekännelsen, som var kyrkans själ och som var utan gränser, så skapades en statsnationell bekännelse, som en världslig motsvarighet. Men nu kom gränserna mellan olika stater in som viktiga element. Också kolonialismen och korstågen bidrog till bildandet av statsnationalismen med dess koncept av herrefolk och kolonifolk.

        Statsnationalismen innebar, kort definierat, att huvudstadens befolkning kom att betraktas som den enda riktiga nationella substansen. Huvudstadens språk skulle vara statsmaktens idiom. Vad som stod utanför var antingen betydelselöst eller direkt statsfientligt.”

        http://www.scania.org/books/333bok/0313cl2.htm

        Frågan är kanske, om vi egentligen fortfarande primärt har stadsstater, som bara kallar sig ”nationalstater”?

      • Det ar viktigt att ta hansyn till hur det faktiskt har sett ut och fungerat. Sa kallade ”mangkulturella” samhällen dar folket lever i sa skilda världar att de inte delar ens delar sprak brukar fungera daligt till helt uruselt.

        USA hade tidigare krav pa sin invandring, och man tvingade folk till stor del att acceptera ett sprak. Inte flera. Detta ar ett tvang for att statsapparaten ska fungera nagarlunda utan sluta i en byråkratisk och funktionell harva.

        Sverige kommer att sluta i en katastrof da man blandar en kraftigt centraliserad nationalstat med kulturella motpoler (muslimer och kristna ar ofta varandras motpoler, och Sverige anses vara den muslimska världens absoluta motpol). Man maste påtvinga assimilation for Sveriges del, eller acceptera en potentiell civil kris nar muslimerna borjar flytta fram sina positioner och krav.

      • @Pragmatikern : Det finns för all del anledning att tro (vilket jag noterar i artikeln) att skilda språkgrupper tenderar att vilja ha sina egna nationer, eller åtminstone en hög nivå av självstyre. Detta är inte nödvändigtvis ett problem, så länge man har en liberal statsbildning som inte tvingar folk att betala för varandras intressen.

        Vad välfärdsstatarna borde förstå är att Sverige håller på att bli flera smånationer inom nationen, och det fungerar inte när man säljer in statskonceptet som en enda stor gemenskap. Avveckla välfärdsstaten så försvinner problemen. Nu lär ju inte det hända, men ändå…..

      • @ Pragmatikern

        Om du googlar på ”Universal Sufism” så får du upp mycket information om vad som hänt då öst och väst mött varandra. En följd av detta möte har faktiskt blivit att folk från Indien sökt sig till väst för att få andlig upplysning. De var inte tillfreds med hur det andliga förpackades i östern och attraherades av hur sufismen fått sin utformning i väst, låt vara att det var från Indien som grundarna kom.

        I ett samhälle med religionsfrihet är det av grundläggande vikt lägga fast att individernas valfrihet måste respekteras. I Koranen rekommenderas profeten Muhammad att låta de gå vilse som inte svarar på budskapet, på varningarna och glädjebudskapet. Det får inte finnas något tvång i religionen, heter det vidare.

        Islam respekterar judar och kristna, låter dessa ha sin religion. Om vi kan öppna upp för en större förståelse för sambandet mellan dessa tre religioner kommer förutsättningarna för fred att bli större i världen. De som idag lockas att bli fundamentalistiska muslimer har lockats att provocera med sin religion, kanske till del på grund av att kristna och judar inte sällan avfärdar islam utan att ens läsa Koranen.

        Jag vet för jag har själv varit där! Jag har menat att islam var villfarelse men att det väl kunde ligga lite sanning här och där i surorna. Det var innan jag läste Koranen! Det enda jag hade läst var några av de kortaste surorna man skulle läsa i skolan.

        Kristna går till kyrkan, judar till synagogan, muslimer till moskén, sikher till templet osv. Vi kan få den här samlevnaden om vi inte på förhand bestämmer oss för att bekämpa de andra.

        Muslimer sitter i riksdagen och talar svenska. De är inte många men de finns där. De tvingar inte folk att tala arabiska.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *