Så snuvar du staten med egen pizza

Subversiv kockSom några av er känner till är jag övertygad om att familjen är samhällets viktigaste byggsten och att vår samvaro och förmåga att möta utmaningar i de större sammanhangen (grannskap, by, landskap, land, världsdel, värld) byggs med just starka, harmoniska och välmående individer och familjer. Individer och familjer är mycket bättre lämpade för detta än någonsin staten är. Det står även klart för mig att staten inser detta och att det är den huvudsakliga anledningen till alla dess åtgärder avsedda att försvaga familjerna, samt till att den så hårt försöker indoktrinera barnen i den etatistiska religionen. Motstrategien som jag vill lansera innehåller därför två viktiga komponenter:

  1. Arbeta hårt för att bygga familjesammanhållningen. Optimera för kärlek, lycka och harmoni. Var mycket tillsammans och ha roligt! Gör även allt det tråkiga tillsammans. Skapa familjetraditioner.
  2. Snuva staten på barnens sinnen. Även här är det kärlek och lycka och sammanhållning som är grunden. Basera aldrig föräldraskapet på auktoritet. Jag vill gå så långt som att uppmana er att uppmuntra olydnad. Detta är subversiv verksamhet, mina vänner. Barnen är födda rebeller och det skall till varje pris värnas! Ge dem språk, ett filosofiskt ramverk och alla verktyg du kan komma på för att de skall bli ifrågasättande individer som tänker själva.

Det där med att skapa familjetraditioner är extra viktigt eftersom staten också använder traditioner som metod för att vinna kampen med familjerna om barnens lojalitet. (I den mån min familj deltar i nationella traditioner är det alltid på vårt eget sätt och för vår egen skull.) I vår familj är vi alla måna om våra traditioner, men vi har det även lite extra bra förspänt med detta eftersom vår tioåring är en traditionernas väktare av mått! Han är alltid snabbast att identifiera när familjen utvecklat en ny tradition och leder med fast och säker hand oss andra in i att mer medvetet upprätthålla den.

Jag vill nu bjuda på ett exempel på familjetradition. Inte för att jag tror ni behöver ett, utan mest för att det är så fantastiskt trevligt och gott. Fråga mig inte hur det startade, men idag är hemlagad fredagspizza så viktigt för familjen att alla anstränger sig hårt för att hålla sig hemma på fredagskvällarna. Det är till och med ovanligt att tonåringen missar det. Hon bjuder i stället ofta hem kompisar på fredagkvällar. Det är det flera av oss som gör. Faktum är att vår pizza börjar bli smått berömd i grannskapet och även bortom.

Möjligen är andra i familjen av uppfattningen att det är serverandet av hemlagad pizza som är fredagstraditionen. Men där tar de i så fall fel. För det är egentligen bara en del av grejen. Även om det inte är så väldigt mycket arbete med att laga pizza har det sina moment och sina ledtider. Jag skulle säga att traditionen består i att familjen samlas och fasar ut arbets- och skolveckan, och tillsammans fasar in helgen och gemenskapen med familjen. Det börjar med att vi kommer hem, en del samtidigt andra anslutande var för sig. Vi varvar ned och hör oss för om varandras dag och vecka. Om det är jag som anländer sist brukar min fru ha förberett min ”mise en place”: rengjorda ytor och bakbord, matvåg, skålar och andra tillbehör framställda, även ingredienser, och sist, men inte minst, brukar där stå upphällt ett glas bourbon. Det hela säger ”välkommen hem, älskade make” på ett svårslaget sätt.

Vi försöker alltså göra saker tillsammans. (Inte för att det är en ansträngning, vi älskar att göra saker tillsammans.) Det mesta av aktiviteten utspelar sig i köket, av naturliga skäl, men planlösningen är sådan att man kan umgås bra med dem i köket även om man befinner sig i vardagsrummet. I alla fall om man är bra på att göra ljud, vilket våra barn är experter på. Vad gäller själva pizzatillverkningen står frun för den kreativa delen, med tomatsåsblandningen och vad som i övrigt skall vara på pizzan. Tonåringen och tioåringen underlättar för matlagarna genom att hålla de två ivrigaste medhjälparna, i åldrarna fyra och ett, någorlunda utan skador och ibland lite ur vägen för dem som lagar maten. Barnen läser högt för varandra, spelar piano och vad som nu faller dem in. Min uppgift är att göra degen. Alla äter chips och dricker något gott. Ibland pysslar någon med sitt. Frun och jag har en tradition i traditionen att podda något från P1 tillsammans. Eller, vi försöker i alla fall, det kan ofta vara lite för larmigt och busigt för radiolyssnande.

Degmästaren är alltså jag. Eftersom jag gillar att skryta vill jag hävda att jag blivit riktigt bra på det! Speciellt sedan jag hittade Martin Johanssons recept ”Enklaste pizzadegen”. Jag har anpassat receptet aningen och det har blivit som följer.

Även pizzabakning är en materialsport där det underlättar med rätt utrustning:

    1. En snabb matvåg med bra precision (på grammet, det behöver inte vara en knarkvåg).
    2. Rundbottnad degbunke. Rojalisten i mig rekommenderar ”prinsskålar”. Om man låter bli att diska dem i maskin behåller de en väldigt fin yta som gör dem sköna att hålla i och även att degen inte fastnar så mycket.
    3. Degskrapa.
    4. Brödspade. Den bör ju vara lite extra stor för att rymma pizzorna.
    5. Pizzaslicare. Eller vad det nu heter. En rund skiva med vassa kanter och ett handtag som man skär pizzan med.

Nu lämnar vi domänen ”underlättar” och nämner baksten som är ett måste för att pizzan skall bli riktigt bra. Jag skulle faktiskt inte ge mig på just detta recept utan baksten. Beroende på hur många som skall äta kanske du vill ha två. Eftersom vi är sex stycken, dessutom med lite olika önskemål om hur pizzan skall vara komponerad, har jag två stenar. Det innebär att jag även har extra galler till ugnen. Min fru köpte extragaller åt mig. Hon hittade dem på Electrolux Home tror jag. De är av universaltyp och passar alla ugnar. Rekommenderas.

Så till ingredienserna:

  1. 300 gr fingervarmt vatten
  2. 15-20 gr jäst
  3. 10 gr salt
  4. 10 gr socker
  5. 20 gr olja
  6. 400 gr vetemjöl special

Och proceduren:

Slå på ugnen på 275 grader.

Blanda ut jäst och vatten. Jag brukar ta lite av vattnet och röra ut jästen i.

Ha i resten av vattnet och de andra ingredienserna. Mjölet sist.

Rör om med träslev tills det inte finns några klumpar med mjöl kvar.

Lägg en bakduk på bunken och låt jäsa i 25 minuter.

Skrapa ur (den rätt smetiga) degen på rikligt mjölat bakbord. Jag knuffar runt den lite med degskrapan och försöker forma till en tjock limpa/korvoch formar den jämt med händerna så att jag kan skära ut tre lika stora bullar.

Spänn bullarna. Här är en fin video:

Lägg bullarna på varsitt fat och täck med plastfolie. Jag brukar mjöla ha en droppe olja på varje bulle så att det skall gå lättare att ta av plasten och sära på bullarna senare. Peta en liten nedbuktning på bullens topp så håller sig oljedroppen på plats.

Låt jäsa i 35 minuter.

Baka ut bullarna till pizzabottnar på mjölat bakbord och lägg på bakplåtspapper. Jag vänder runt dem i mjölet med degskrapan några gånger och plattar till dem lite försiktigt bara. Sedan tar jag upp ”skivan” med båda händerna så att den hänger rätt ned från händerna som jag håller ganska nära varandra, och ”vandrar” med händerna runt kanten flera varv. Degen formas då till en pizza med gravitationens hjälp och man kan samla ihop den i kanterna så att de blir tjocka och goda. Det kan ta ett tag att få in snitsen. Jag säger som Ingemar Stenmark: ”Ju mer jag övar desto mer tur får jag.”

Skapa resten av pizzan. Detta gör som sagt min fru. Jag skall be henne beskriva det i en kommentar.

Baka pizzorna i cirka 7 minuter. (Eller, ”tills de är klara” som min svåger skulle säga.) Godast blir det om degen ligger rakt på bakstenen utan papper emellan. Detta är skillnaden mellan lite mjuk och degig botten och en stadig och krispig dito! Men det är svårt att få in brödspaden under pizzorna. Jag börjar därför med bakplåtspapper och lägger in pizzorna på stenarna. Sedan väntar jag några sekunder och petar in brödspaden en liten bit in mellan degen och pappret och drar bort pappret. Det är förvånansvärt lätt. Värmen från stenen gör att degen snabbt släpper från pappret.

OBS, viktigt, använd aldrig smörgåspapper! Till skillnad från bakplåtspapper är smörgåspapper gjort för att fastna i deg/bröd och det går inte att få loss pizzorna från det.

Servera! Jag lägger pizzorna på fat och skär upp med pizzaslicaren. (Faktum är att jag på sistone har börjat använda en bra sax för detta i stället. Testa dig fram vad som funkar bäst för dig.)

Som alltid med recept låter det mycket krångligare än det är. Min huvuduppgift som bagare löser jag på sammanlagt 20 minuter.

Jag hoppas ni testar att baka denna och kan inte tänka mig att ni ångrar det. Kanske ni till och med skapar en tradition av det. (Det är fortfarande tillåtet att drömma.) Det skulle även göra mig vansinnigt lycklig och hoppfull om framtiden att få höra om andras familjetraditioner så dela gärna med er av sådant i kommentarerna!

5 kommentarer till ”Så snuvar du staten med egen pizza

  • Underbart inlägg. Det du skrev om barnen fick mig att bekymrat fundera över hur de behandlas i den offentliga skolan och förskolan. Speciellt den senare vet jag mycket om eftersom jag arbetar där. Jag vet att där finns folk som inte borde få titta på förskolebarn ens på bild, som utsätter dem för både verbalt och fysiskt förtryck. Och skolan ska vi inte tala om…

    • Ja, det är mycket oroande hur staten lyckats övertyga så många föräldrar om att de bör lämna ifrån sig sina barn för indoktrinering i dagis och skola.

      Vi har våra barn hos en dagmamma. Samma dagmamma har fått ta hand om alla våra barn, och det är verkligen en person som vi litar på och som ger barnen det vi inte kan ge dem när vi jobbar ungefär på samma sätt som vi hade givit det själva.

  • Copy-pastear min Facebook-kommentar till artikeln:
    Detta pizzaupprop är väl mest humoristiskt menat MEN jag håller helt med om att vi – för vår egen och vårt samhälles skull – behöver stärka våra familjer och familjeband (innan någon nu sätter 10-kaffet i vrångstrupen och gör ett reptilhjärnemässigt utfall mot min förmodat obsoleta mörkerkonservatism vill jag ödmjukast påminna om att min personliga familjekonstellation åtminstone så sent som för ett tiotal år sedan sågs som icketraditionell och att hur du definierar din egen familj är helt upp till dig och de medlemmar du räknar till din familjeenhet). Faktum är att Sverige ligger väldigt långt ute i det individualistiska självförverkligandehörnet och att saker som pliktkänsla och lojalitet familjemedlemmar emellan som i många andra länder är helt naturliga inte är det i Sverige (behöver bara jämföra min egen svennefamilj med den italoamerikanska familj jag haft förmånen att få bli en del av för att se att skillnaden i detta avseende är enorm). Därigenom är svenskens skyddsnät när något händer förkrossande svagt och svensken står förkrossande ensam (har personlig erfarenhet av detta också). Vi har kunnat överge våra familjeband när en familjemedlem har det kämpigt, dra på vår egen golfresa med möjligtvis ett ”det var ju tråkigt” och hänvisa till att ”staten” eller ”samhället” tar hand om vår familjemedlem som kämpar med till exempel sjukdom, arbetslöshet eller hur 17 man nu ska få tillvaron att gå ihop sig som ensamförälder eller med funktionshindrade barn. Problemet är bara att vi inte kan förlita oss på att ”staten” ska ta hand om våra anförvanter för – newsflash! – DET GÖR DEN INTE! Autonomi är bra på många sätt men den ATOMISM vi byggt upp är förödande. Och stark familjesammanhållning (hur du nu än definierar din familj) där vi inte BARA är självförverkligande individer utan också har en omsorg om och tar ett ansvar för varandra ger tryggare individer, ett mindre sårbart samhälle och i ett sådant samhälle orkar man öven vara lojal utanför den allra närmaste familjegruppen. Omsorgen kan sträcka sig ut även till det som på engelska kallas community. Ett exempel: en släkting på den amerikanska sidan har gått igenom rätt jobbiga grejer nyligen vilket även drabbat familjen ekonomiskt. Då rycker arbetskamrater, grannar och vänner in, fixar en stor pasta dinner där pengar samlas in för vår släktings räkning. Inget unikt alls i USA men jag har ALDRIG hört talas om något liknande i Sverige. Men vi kan börja öva i det lilla om detta steg känns för stort att ta. Genom att baka fredagspizza med familjen (oavsett hur vi nu definierar den) till exempel. Ensam är inte stark. Atomism är inte autonomi. Bidragsberoende är inte trygg. Eller som vi skulle säga hemma hos svärmor: MANGIA! MANGIA!

    • Word.

      Pizzaupproret må vara lite humoristiskt formulerat, men jag är helt på din sida i sakfrågan. Familjen är samhällets viktigaste byggsten. En del skulle säga att det är individen som är det, och den bygger ju mycket riktigt upp familjen, men, som du säger, ensam är inte stark. Kampen mot staten vinns via starka, trygga och harmoniska familjer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *