Socialism, inflation och sparsamhet

Den största faran för den amerikanska friheten och det amerikanska sättet att leva kommer inte utifrån. Den är inte av militär art. Inte heller kommer socialism att övervinna det här landet – eller, för den delen, de civiliserade länderna i Västeuropa – i form av en öppen kapitulation inför den kommunistiska internationalen. De chanser socialismen må ha i USA är ett resultat av våra egna politiska partiers ekonomiska politik, som gradvis undergräver de ekonomiska och sociala grunderna för Amerikas frihet och välstånd.

Båda de traditionella partierna, republikanerna och demokraterna, är ärliga när de intygar sin avsky inför totalitarismen. Väljarna är helt övertygade om att de röstar för politiker som är helt förbundna att bevara konstitutionen och all den frihet den medger, när de röstar på ett av dessa partier. Dessa politiker och de som stödjer dem skulle bli bestörta om de insåg att de faktiskt bereder väg för ett system som inte skiljer sig nämnvärt från det totalitära system de så beslutsamt förkastar.

Socialism och planering är kommunism

Det fundamentala felslut som förleder dagens politiska tänkande kan ses som den påhittade distinktionen mellan kommunism å ena sidan och socialism och planering å den andra.

De två termerna socialism och kommunism är synonymer. Kommunism är en mycket gammal term, medan socialism först myntades i Frankrike i slutet på 1830-talet. Till år 1917 användes båda helt utan åtskillnad. Därför kallade Marx och Engels det program de publicerade 1848 för Kommunistiska manifestet, medan de partier som organiserades för att genomföra programmet kallade sig för socialistiska partier. Innan 1917 gjordes ingen åtskillnad mellan dessa ord. När Lenin kallade sitt parti ”kommunistiskt” menade han att det var ett parti som uppriktigt syftade till att realisera socialismen till skillnad från partier som, enligt Lenin, endast kallade sig socialistpartier medan de egentligen var ”socialistförrädare” och borgarklassens ”tjänare”. Lenin låtsades aldrig att hans kommunistparti hade något annat mål än att införa socialismen. Det officiella namnet han gav sin stat var – och är – Union of the Soviet Socialist Republics (USSR). Om någon säger att han är emot kommunism, men hyllar socialism, är han inte mer konsekvent eller logisk än den som deklarerar att han är emot mord men hyllar avrättning.

Det grundläggande kännetecknet för socialistisk, eller kommunistisk, förvaltning är ersättningen av den unikt statliga planeringen till planer för varje individuell medborgare. ”Planering” är därför endast ytterligare ett begrepp för att uttrycka vad termerna socialism och kommunism är avsedda att uttrycka.

Ändå vilseleds många av våra partiledare av idén att socialism och planering är något annat än kommunism och att de genom att gynna denna ordning sätter sig emot kommunismen, medan de egentligen helt och fullt anammar det kommunistiska programmet. Självklart låtsas dessa förvirrade politiker att de siktar mot ett socialistiskt system, som bevarar demokrati och den representativa staten.

De säger att de vill avskaffa ”endast” ekonomisk frihet och bibehålla politisk frihet. Det är osäkert om de inser att ekonomisk kontroll inte endast kontrollerar en del av människans liv, som kan skiljas från andra delar. Om staten kontrollerar alla materiella resurser i produktionen, kontrollerar den alla aspekter av individers verksamhet. Om den kontrollerar alla kommunikationsmedel, tryckpressar, radio, TV och alla monteringshallar, kommer all politisk verksamhet vara beroende av de styrandes godtycke. Om alla är förbundna att arbeta enligt statens order, kommer endast de som staten betror att få lägga tid och energi på offentliga angelägenheter.

Det är inte en tillfällighet att den representativa staten och medborgerliga rättigheter utvecklades steg för steg när kapitalismen ersatte feodalismen, och försvann överallt så snart socialism – oavsett den ”högra” modellen (tysk nazism och italiensk fascism) eller den ”vänstra” modellen (rysk bolsjevism) – trängde undan marknadsekonomin. Despotism är den nödvändiga och naturliga följden av socialism precis som den representativa staten är den nödvändiga och naturliga konstitutionella följden av kapitalism.

Omedvetet stöd för socialism

Förvisso avser många av ledarna inom ”vänster”-falangerna i de båda partierna att medvetet avskaffa varje spår av frihet och omvandla Amerika till en fullskalekopia av det sovjetiska systemet. Men de flesta av våra politiker och fotfolket är inte skyldiga till sådant svek. Tvärtom, de är angelägna att bevara det traditionella statssystemet, de fria institutionerna, etablerade av grundlagsfäderna, de institutioner som är fundamentet i detta lands storhet, ära och välstånd, liksom de var de utmärkande dragen för civilisationen i Västeuropa.

Men även dessa uppriktiga förespråkare av frihet undergräver, trots att det är okänt för dem själva, den amerikanska livsstilen. De ger en hjälpande hand till påstått välgörande ekonomiska beslut, vilka å ena sidan saboterar marknadsekonomins funktion och, å andra sidan, begränsar individernas självbestämmande genom att öka statens kontroll, ”social” kontroll som det kallas med förskönande omskrivning.

Det mest skadliga slags ekonomisk politik är inflation, det vill säga att öka tillgången på pengar och pengasubstitut. Om ytterligare monopolistiska banksedlar ges ut eller om ytterligare saldon skapas, har inget ytterligare lagts till det materiella välståndet i ett land. Men de personer, i vilkas fickor de nyskapade medlen hamnar, ges genom detta möjlighet att öka sina inköp. Med andra ord skapas ytterligare efterfrågan på varor och tjänster medan tillgången på sådana varor och tjänster inte har ökat. Det oundvikliga resultatet är att priserna tenderar att gå upp häftigt.

Det finns inget behov av att i detalj teckna av de ovälkomna – nej, katastrofala – effekterna av ett sådant tillstånd. Alla är bekanta med dem; alla känner till hur man skadas av dem. Bland förnuftiga människor finns det knappast någon som skulle våga öppet förespråka inflationistisk politik. Trots detta har detta land [USA reds anm], liksom de flesta länderna i världen, utfört inflationistiska åtgärder i decennier.

Felet vilar på en brist på ansvar och den nyckfulla egenarten hos statsmän och politiker, liksom på girigheten hos mäktiga påtryckningsgrupper som vill få allmosor från staten, det ökända ”något för inget”. Staten kan inte spendera utan att folket belastas.

Eftersom skatterna sedan länge överskridit optimal avkastning och det knappast finns möjlighet till större ökningar i budgeten genom ytterligare höjningar av befintliga skatter eller nya sådana, är den huvudsakliga möjligheten att finansiera offentliga utgifter med inflation.

Det är ett allvarligt misstag att anta att en nation kan vinna och bli rikare genom att öka tillgången på pengar och pengasubstitut. Det en grupp människor kan tjäna, förlorar andra grupper. Inflation och borgenärerna

Låt oss se på en viktig aspekt på problemet, länken mellan borgenär och gäldenär. En av de huvudsakliga effekterna av inflation är den progressiva utspädningen av skulder. Ju längre inflationen fortskrider desto mer gynnas låntagare på bekostnad av borgenären. Medan det nominella värdet på ett lån är oförändrat minskar dess köpkraft mer och mer. Givetvis anser vissa att detta inte nödvändigtvis är av ondo, eller att det till och med kan vara eftersträvansvärt. Borgenärerna, anser de, är rika och kommer över sådana förluster. Men låntagarna är fattiga och gynnas av att deras lånebörda minskas.

Emellertid är detta sätt att resonera helt och hållet felaktigt. Det baseras på ödesdiger feltolkning av grundläggande karakteristika i det kapitalistiska systemet, under vilket en fortsatt ökande folkmassa med facila medel blir borgenärer. En av det kapitalistiska systemets huvudsakliga insatser är de möjligheter det erbjuder massan medborgare att spara och därigenom förbättra sitt materiella välstånd.

På den ”gamla goda tiden” var effektivt sparande möjligt endast för de välbeställda. Bonden, hantverkaren och ägaren av stadsfastigheter kunde förbättra sina gårdar, affärer och byggnader genom sin sparsamhet. Men de egendomslösa arbetarna hade endast ett sätt att spara, att hamstra genom att begrava några mynt eller gömma dem på annat sätt. Detta var ett väldigt otillfredsställande sätt att spara. Dess största brist var att det inte genererade ränta och inte gav spararen möjlighet att förvärva en del av de materiella produktionsmedlen. Medan nytt kapital tillfogades den redan tillgängliga utrustningen, medan nya hus och verkstäder byggdes och blev bättre utrustade, fanns ingen möjlighet för arbetaren att medverka till denna satsning eller att ta direkt del av dess resultat. I denna mening kunde han känna att han var ”proletär”, en man som inte hade egen egendom och som för evigt var destinerad att leva från hand till mun.

Kapitalismens finansiella tekniker ändrade radikalt detta tillstånd. Kapitalism inte bara ökade marginalprodukten av arbete avsevärt och därigenom ökade löner och de anställdas levnadsstandard. Den gjorde det också möjligt för sparsamma arbetare att förenas i strävan att ackumulera kapital. Den installerade institutioner för att kunna skörda frukten av allas sparsamhet, först och främst sparbanker och försäkringsorganisationer. Även minsta lilla besparing uppbär ränta. Framgången för dessa system var förkrossande. Miljarder tillfördes det kapital som satts att arbeta i fabriker, gårdar, gruvor och kommunikationsmedel. Den vanlige människans innehav motsvaras av en kontinuerligt ökande del av nationens välstånd.

Den vanlige människan en borgenär

Dessa betingelser manifesteras genom det faktum att genomsnittsmänniskan idag är långivare snarare än låntagare. Den så omtalade ökningen av konsumenters kreditlån, som härstammar från amorteringsförsäljning och -köp, får inte vilseleda oss. Genomsnittsmänniskan är i stor utsträckning en borgenär, inte gäldenär. De många miljarder dollar som storföretag och fast egendom är skyldiga lånebankerna, de kommersiella bankerna, sparbankerna och försäkringsbolagen tillhör – praktiskt, men inte formellt – den vanliga människan. Den vanliga människan äger privata obligationer på samma sätt som hon äger statspapper och realobligationer, som ges ut av riksgäldskontoret liksom av olika statliga underavdelningar. Och till sist ger förtroligheten om dessa typer av investeringar henne bättre förståelse för praktiskt företagande, och därför gör det det möjligt för henne att investera genom exempelvis aktieförvärv. Ett utmärkande drag hos dagens finansiella utveckling, aktieandelsfonder och nära besläktade instrument, visar till hur stor del det som kallas riskkapital också blir ett populärt sätt att spara och investera.

Hur viktiga dessa försök att göra den vanliga människan till ägare av aktier än må vara, är den huvudsakliga metoden att ge anställda, som dugliga kapitalister, del av det välstånd som skapas i den fria ekonomin, genom att förvärva titlar och anspråk på bestämda summor i den nationella valutan. Även ur detta perspektiv förvärvar massan ett ivrigt intresse för de lagliga betalningsmedlens stabilitet, därför att värdet på alla sorters insatser och förskott, obligationer och försäkringsprogram är oskiljaktigt länkade till dollarns köpkraft. En politik som ger ”smygande inflation” som detta land nu driver sedan många år är – förutom alla andra skadliga effekter den för med sig – bokstavligt talat antisocial och antidemokratisk. Det är en politik som går emot den vanliga människans vitala materiella intressen. Det skadar allvarligt de förståndiga och plikttrogna lönearbetare, som söker förbättra sin egen och sina familjers lott genom sparsamhet.

Med en sund penningpolitik skulle dessa människor bli mer och mer deproletariserade. De skulle förvärva en ständigt ökande del av det nationella välståndet och intresseras för nationens ekonomiska satsningar, inte bara som anställda, utan också som ägare av räntebärande investeringar. Men med en inflationistisk politik ser de hur deras besparingars köpkraft, deras försäkringar och pensioner konstant reduceras. Deras hopp om ökat materiellt välstånd skingras. Deras försök att bli en del av de samhällsskikt, som genom att spara och ackumulera kapital gemensamt förbättrar ekonomin, omintetgörs. De blir desperata och förlorar sin tilltro till marknadsekonomins rättvisa och effektivitet.

Kommunister förespråkar inflation

De kommunistiska ledarna vet mycket väl hur deras sak gynnas av att undergräva dollarns köpkraft. De vet att de inte kan lyckas i ett land där de lönearbetande massorna litar till sina besparingar och på annan inkomst, som pensioner och sociala fördelar, låsta till exakta summor av det lagliga betalningsmedlet. Det största hindret deras propaganda stöter på i det här landet är det faktum att den ”vanliga människan” blir mer och mer deproletariserad och ser sin personliga ekonomiska situation förbättras, inte bara genom ökade löner utan också genom pensionsutfästelser och ränteinkomster. De 65 % av den amerikanska befolkningen som har livförsäkringar är bevis för att de kommunistiska slagorden inte har genomslagskraft, liksom de 47 % av befolkningen som månadssparar i sparoch kommersiella banker. Men när dessa människor ser hur värdet på deras besparingar ständigt reduceras genom inflation förlorar de tron på systemet och blir lätta byten för de subversiva partiernas bedrägliga inviter.

Det är verkligen en diabolisk nödlösning att hetsa olika påtryckargrupper att efterfråga större och större statliga utgifter att finansieras genom ökade lån. Räkningen för sådan statlig överdrift uppbärs alltid av de flitigaste och mest försynta människorna. Det är deras anspråk som sjunker med dollarns köpkraft.

En sund monetär politik är ett av de främsta medlen att förhindra kommunismens lömska ränker.


Denna artikel publicerades ursprungligen i Libertarianskt forum, Nummer 3-4, Maj 2003.

2 kommentarer till ”Socialism, inflation och sparsamhet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *