Det är dags att bjuda de feministiska mobbarna motstånd

Hur många gånger har ni hört det sägas att feminism bara är ”den radikala uppfattningen att kvinnor är människor”? Och när senast tänkte ni att den beskrivningen passar in det allra minsta på vad i helsike det nu är som pågår inom feminismen i dessa tider?

fb-fembul

Bara den senaste veckan såg vi de lättkränktas armé få spader i sociala medier och (självklart med god hjälp från en vänligt inställd journalist) tvinga tidningen Time att be om ursäkt för att de inkluderat ordet ”feminist” i en lättsam läsaromröstning kring vilka ord som över- eller felanvänds så mycket att de borde ”förbjudas”. (Ordet hade vunnit en jordskredseger i omröstningen innan tankepolisen slog till och tvingade bort det.) Bloggare och skribenter på The Los Angeles Times, Washington Post och New York Review of Books krävde alla att Time skulle göra avbön för att de inkluderat ordet ”feminist” i omröstningen.

Vi bevittnade en mobb av tangentbordsfeminister trakassera en manlig vetenskapsman till tårar över hans klädval. Dr Matt Taylor hjälpte till att landa en farkost på en komet som rusade fram genom rymden i en hastighet av 135 000 kilometer per timme. Det är första gången människor kommit ens i närheten av att genomföra en sådan kolossal bedrift. Han är en jätte som utfört stordåd för hela mänskligheten. Men när han i TV diskuterade sitt teams prestationer hade han på sig, förstår ni, en skjorta som en kvinnlig vän sytt åt honom av ett tyg där motivet var lättklädda kvinnor. Vilken skandal!

Tonläget i reaktionerna kunde inte ha varit mer oproportionerligt. ”Jag bryr mig inte om du landade en rymdraket på en komet; din skjorta är sexistisk och exkluderande”, löd en rubrik som människor helt utan verklighetskontakt faktiskt skrev och publicerade. Den lättkränkta och högljudda sajten Jezebel påstod att Atlantics reporter, Rose Eveleth, som var den som startade ”#shirtstorm”, hade utsatts för dödshot. Om man klickade på deras rubrik ”Kvinna dödshotad för att ha twittrat om att hon ogillade en snubbes skjorta” kom man till en artikel om några människor som varit elaka mot henne och sagt saker som ”hoppa framför en buss”. Det är som en Jezebel-besökare kommenterade artikeln: ”det är dödshot ungefär på samma sätt som uttrycket ’go f— yourself’ är ett hot om våldtäkt”. Varning för allergisk reaktion: En genomgång av Eveleths utbrott, på Twitter, över en skjorta som någon hade på sig, riskerar att få dig att skämmas över att vara människa.

Bara för att juridikprofessorn vid University of Tennessee, Glenn Reynolds, skrev en krönika för USA Today där han kritiserade den feministiska mobbningen, anklagade feminister honom för eklatant beteende. Anklagelserna inkluderade att Reynolds skulle ha publicerat privat information om Eveleth (så kallad ”doxxing”). När folk påpekade att det inte fanns tillstymmelsen till bevis för de anklagelserna ändrades påståendena till att (falskeligen) anklaga honom för att ha uppviglat sina lakejer till illdåd. Feminister föreslog även att Reynolds arbetsgivare skulle uppröras över det han skrivit.

Och när CBS News reporter, Nancy Cordeas, frågade Nancy Pelosi om hon övervägt att kliva ner efter att, som ledare, ha suttit igenom ännu ett nederlag för demokraterna i representanthuset, anklagade hon den samlade pressen för att vara misogyn och hävdade att manliga ledare aldrig får den typen av frågor. Inte ens Washington Posts Dana Milbank — jag upprepar, inte ens Dana Milbank — stod ut med idiotin, eftersom manliga ledare självklart får sådana frågor hela tiden.

Det var droppen. Nog nu. Nog. Nog. Nog. Vare sig vi vill det eller inte måste vi ta itu med problemet med den feministiska mobbningen.

Det är dags att sätta ner foten mot mobbarna

En relativt liten andel av populationen identifierar sig som feminister — bara cirka 20 procent av amerikanerna, enligt denna undersökning från 2013. Och, vad du än må anse om feminister, är mobbarna i rörelsen en ännu mindre andel av den gruppen. Feminister — och feministiska mobbare — kan framstå som långt fler än de är av två huvudsakliga anledningar. En är att media i vårt land saknar mångfald i sina synsätt. Många identifierar sig som feminister, och främjar feminism, som en ren ryggmärgsreflex, kanske omedvetna om hur långt från allmänhetens uppfattningar mycket av den feministiska diskursen har rört sig.

En annan anledning är att sociala media fungerar som en förstärkare för de lättkränktas utbrott och att de uppskruvade gräsrötterna är lätta för de feministiska mobbarna att manipulera och kräva någon form av handling från.

Per definition representerar inte den lättkränkta mobben i sociala medier allmänhetens synsätt. Det är en stor majoritet bland folket som inte vill att våra bästa och smartaste vetenskapsmän skall utsättas för ”något som liknar Stalins publika rättegångar”, som Londons borgmästare Boris Johnson sade om den gångna veckans pinsamma händelser. De flesta av oss reagerade helt normalt på nyheten om att ett rymdskepp landat på en komet. Vi blev helt galna av upphetsning. Vi skulle, inte ens givet en miljon år, aldrig tänka något liknande detta:

Men om vi inte vill bli dominerade av mobben på sociala media måste vi helt enkelt ansluta oss till dem som ställt sig upp och säger ifrån. Johnson skrev: ”Till alla er som utmålade honom som ett monster och dömde honom i webbens skenprocess — ni borde skämmas.” Det borde de. De borde definitivt skämmas. Och vi som inte vill ha en värld där lättkränkta feministmobbar får våra bästa vetenskapsmän att, som ett bevis på sin skuld för att ha burit fel kläder, gråta i nationell TV, ja, vi måste kliva fram och säga ifrån. Nästa gång vi ser människor bete sig som mobbare, borde vi påpeka det. Det finns många sätt att bemöta mobbare, men ett viktigt sätt är att försvara deras offer. Jag tyckte själv att skjortan som Taylor bar var olämplig för en arbetsplats. Men den lilla uppfattning jag kan ha haft om saken blev totalt utplånad av galenskapen hos dem som förvandlade hans bragder till att enbart handla om hur de själva förmodat blivit något slags offer. Nog nu.

Sluta be om ursäkt

Okej, det här är en viktig punkt. Jag vet att när mobbarna utsett dig som offer, då vill du bara få dem at gå sin väg. Du tror kanske att om du bara hukar dig inför deras krav och ger dem en snyftande bekräftelse på deras överlägsenhet blir du lättare av med dem. Du ger dem din lunch; de går sin väg. Du vet hur det fungerar. Och det kan, kortsiktigt, mycket väl vara en bra idé. Men, om du bryr dig om hur den typen av bifall möjliggör fortsatt mobbning, kan du inte göra så. Times chefredaktör och Dr Taylor gjorde ett misstag som bad om ursäkt. Liksom alla de begått ett misstag som någon gång tvingats be om ursäkt för något som antingen inte var någon stor sak, eller, inte på något sätt var fel. Vad de båda borde ha gjort är att be folk att ta sig samman och skaffa sig lite perspektiv. Att sluta att maniskt gnälla över inbillade oförrätter och sluta med att vara i ett konstant tillstånd av kränktskap. Att be om ursäkt för en kränkning brukade vara en jättebra idé på den tiden människor inte blev kränkta för varje liten grej som händer på planeten. Alltså, det är fortfarande en bra idé att bry sig om folk och be om ursäkt om du gör någon ledsen. Men, i brist på statligt framtvingade avbrott för ursäkter var 15 sekund, måste vi helt enkelt kräva ett uns av sans och proportion av de som hävdar sig vara sårade. Matt Taylor var inte skyldig en ursäkt till de journalister som stal hans ärligt förtjänade ögonblick av triumf. Dessa framtvingade ursäkter sänker också värdet av en ursäkt, vilket är till skada för civilsamhället och mänskliga relationer.

Att sätta ned foten för feministiska mobbare är till gagn för kvinnor

Kvinnor hör till dem som är mest oroade över feministiska mobbare. Detta för att de lider av den bild av kvinnor som eviga offer som dessa mobbare målar upp. Och inte bara som eviga offer, utan sköra små saker helt oförmögna att hantera tecknade, lättklädda, kvinnor. I min lista av livets jobbiga saker hamnar typ allt ovanför att ”se en riktigt cool kille ha en skjorta på sig”. Feministiska mobbare har investerat så mycket i den falska idén att kvinnor är förtryckta att de ger alla kvinnor dåligt rykte. Trots bilden av kvinnor som feministiska mobbare inpräntat, är kvinnor inte svaga. Vi är starka. Vi kan hantera allt möjligt och gör det varje dag. Vi lever kompletta liv med komplexa och meningsfulla relationer, och vi utför otaliga professionella och personliga bedrifter. Kvinnor och flickor kan navigera livet ganska väl, tackar så mycket, och det är faktiskt lättare när kvinnor inte oavbrutet pratar om hur förtryckta vi är. Det är vi inte. Jo, självklart, alla som lever har problem. Inget av dessa problem, för den stora majoriteten kvinnor, inbegriper ”att se en snubbe bära en skjorta medan han diskuterar hur han just landat en rymdraket på en liten rackarns komet”. Gaphalsarna på Verge (nämnde jag att det är en Vox-sajt?) sade, ”Det här är den sorts vardagligt kvinnoförakt som hindrar kvinnor från att ge sig in vissa vetenskapsfält. De ser en sådan kille på TV och känner sig inte välkomna.” Det är en lögn. Tjejer och unga kvinnor som går loss på rymdteknik lade inte märke till hans skjorta. Eller, om de nu gjorde det, så brydde de sig inte. Extra lite brydde de sig relativt till den upprymdhet de kände inför de vetenskapliga bedrifter Dr Taylor och hans team — vilket självklart innehåller kvinnliga vetenskapsmän — utfört.

Mobbare förstör för alla

Det är inte bara kvinnor som tar skada av feministiska mobbare. Alla gör det. Det är för att relationer skadas i det förgiftade kränktskapets kultur. Själva fortbeståndet av mänsklighetens vilar på att män och kvinnor kommer bra överens. Människor som eldar på motsättningar mellan könen, eller som, på falska grunder påstår att kvinnor är förtryckta, gör det svårt för lyckliga, hälsosamma relationer mellan människor att blomstra. Enbart det slöseri med tid vi alla har tvingats till är dåligt för samhället. Inget illa ment (och om du tar illa upp bryr jag mig inte), men människor med examen i genusstudier landar inte rymdraketer på kometer i flykt. Istället förringar de ivrigt sådana bedrifter genom oavbrutna och meningslösa konversationer om inbillade plågor.

Vägra dubbelmoral

Förra veckan fick vi se Kim Kardashian smörja in sin kropp med olja och sedan visa upp hela härligheten för världen. Om nu någon antydde att hon satt på sig något olämpligt på jobbet, gick det i alla fall mig förbi. Men vi lever i en kultur där tredje vågens feminister ställer till med ”slynornas promenad” för att få ut budskapet att ingen skall dömas för vad de har på sig. Ändå, om du gör teckningar av det som dessa kvinnor har på sig på sina promenader och gör en skjorta av det så ”förstör det kometlandningen”? Det finns varken rim eller reson där. Gissningsvis finns det människor som skulle hävda att ”Matt Taylor bad om trakasserier på grund av vad han hade på sig”, men inte fan är dessa människor feminister, för de hävdar ju att en sådan uppfattning skulle vara sexistiskt. Och feministiska extremister är ju de som engagerar sig alla möjliga varianter av könsidentitets- och transaktivism ämnat att hävda att det inte är någon stor grej om män anländer till arbetsplatsen i kvinnokläder. Om nu det inte är någon stor grej, hur pass mycket mindre grej är en skjorta med kvinnobilder på? Ärligt talat kanske det alltid har varit på detta sätt, men det går inte att förneka att just nu är amerikansk feminism ett enda trassel av dubbelmoral, puritansk övervakning av mäns beteende, fascistisk språkcensur och småaktig fiendskap. Den befinner sig i ett tillstånd av ständig kränkning.

I en frågestund med Wall Street Journal förra veckan — innan #ShirtStorm bröt ut — fick Taylor frågan om hans tatuerade underarmar hade inneburit problem med att lyckas, för honom. Han sade, ”Människorna som jag arbetar tillsammans med dömer mig inte utifrån hur jag ser ut utan utifrån det arbete jag har utfört och vad jag kan göra. Enkelt.” Taylor kan skatta sig lycklig som arbetar med vetenskapsmän som dömer honom utifrån hans arbete och inte efter hur han ser ut. Låt oss alla sträva efter ett sådant beteende och tills slut hjälpa feministiska mobbare att lära sig göra likadant.

Det finns många anledningar till att den stora majoriteten amerikaner inte identifierar sig som feminister. Feminismen har sina egna problem. Men en sak borde vi alla kunna vara överens om, och det är att feministiska mobbare förstör för civilsamhället. Vi måste bjuda dem motstånd om vi inte vill att de skall förstöra ännu mer. Vi borde inte låta oss bossas runt av människor som ständigt gnäller, skapar harmsenhet och kränktskap och dammsuger nätet efter saker att uppröras över.


Det engelska originalet — It’s Time To Push Back Against Feminist Bullies — har översatts av Peter Strömberg.

Följ Mollie på Twitter.

11 kommentarer till ”Det är dags att bjuda de feministiska mobbarna motstånd

  • Själv förutsätter jag att alla som är över 25 och kallar sig feminister är antingen korkade eller totalt ointresserade av politik annat än som en markör av grupptillhörighet.

  • Det har på senare tid vuxit fram en rörelse i USA som heter Kvinnor mot feminism. Undrar om någon kvinna i Sverige vågar starta en sådan rörelse? Motivet i den rörelsen är enkel. De kvinnorna vill inte bli särbehandlade på grund av att de är kvinnor, t.ex. kvoterade.

    Är Gudrun Schyman en feminist? Jag skulle våga påstå att hon inte är det på grund av att hon talar om patriarkala strukturer men inte om matriarkala. Vad jag har förstått går feminism åt båda hållen: jämlikhet för kvinnor och jämlikhet för män. Det innefattar enligt mig att vi inte har lagar som skiljer på män och kvinnor och innebär inte att män ska få gå i klänning på jobbet för det är knappast en fråga om jämlikhet.

  • Men Mises! Har ni inte läst på om Erich Fromm och Herbert Marcuse? 😉
    Den dumma arbetarklassen ville aldrig överge västerländska traditioner, kultur, familjebildning, kapitalism etc. Därför valde marxismen att överge arbetarklassen, har istället valt att alliera sig med multikulturalism, HBTQ-personer och feminister.

    Feminismen som en del av ”kritisk teori” försöker ofta tillskriva sig syften som att ”Hjälpa kvinnor” och ”Stå upp för jämställdhet” de facto är att dagens feminism saknar ett sådant syfte. Det feminismen vill uppnå liknar marxismen, det är – förstörelsen av den västerländska samhället -. Iaktta LadyDahmer med följeslagare som enbart kritik riktad emot vårt samhälle även om kritiken är osammanhängande, bygger på pseudostrukturer (patriarkatet) , saknar empiri och kontext emot verkligheten samt är motsägelsefull (free the nipple vs sexualiserade reklamskyltar).
    Finns bland annat ett inlägg på LadyDahmers blogg, där hon argumenterar för att svenska kvinnor är lika förtryckta som iranska kvinnor.

  • Första gången jag kom i kontakt med den feministiska ideologin trodde jag, naivt, att alla andra också tyckte det var frågan om trams. Sen har man ju dykt på feministiska tokerier i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Exempelvis var ideologin intvingad som ett obligatoriskt perspektiv i min utbildning. En politruck, lärare är ett olämpligt ord för personen, tyckte det var konstigt att just den feministiskt färgade delen av utbildningen ofta ifrågasattes.

    Jag framhöll då på ett seminarium att detta inte var så konstigt eftersom detta var den enda form av ideologisk skolning som inlagts i utbildningen. Lika kontroversiellt vore det givetvis att låta ett konservativt eller libertarianskt perspektiv genomsyra en utbildning. Politrucken framhöll då att det inte var frågan om ideologisk skolning utan om vetenskap. På universitetet heter det nämligen att ett genusvetenskapligt perspektiv tillämpas. Detta, låtsas man, är inte samma sak som den ideologi som heter feminism och som Schyman gick till val på att företräda. Detta är givetvis skitprat då det är precis samma sak.

    Radikalfeminismen, som är statsideologi i Sverige, är också en utlöpare på det marxistiska trädet. Ingen som seriöst undersöker det idehistoriska sammanhang i vilket radikalfeminismen uppstod kan förneka att radikalfeminismen är en form av marxism som baserar sig på högst likartade analytiska scheman. Där klassisk marxism talar om den förtryckande maktstrukturen som kapitalismen talar istället radikalfeministen om den förtryckande maktstrukturen som patriarkatet. Där klassisk marxism talar om kapitalisten som en förtryckare och proletären som den förtryckta talar radikalfeminsterna om mannen som förtryckare och kvinnan som förtryckt.

    Systemet har sedan byggts ut ännu mer. När en intersektionell maktanalys görs talar man om rika vita heterosexuella män som förtryckare och svarta alternativsexuella kvinnor eller transexuella bosatta i ett uland som de i botten av maktordningen. Marxisterna, oavsett om de hetsar arbetstagare mot sina chefer, eller uppträder som radikalfeminister och hetsar kvinnor mot män eller svarta människor mot vita gör det i samma syfte. De vill kaoset och upproret etersom de när en dröm om att våld, kaos och lidande på något obestämt sett ska omskapa världen till ett fridfullt paradis där vi alla lever i lycklig harmoni ned varandra. Det där lyckoriket kommer vi dock aldrig att få se röken av. Däremot kommer vi att plågas av en massa onödiga och omskakande konflikter. Kaos och onödigt lidande är nämligen vad marxisterna i sina olika framträdelseformer alltid bjuder oss på.

  • Feminismen är väl ingen utlöpare på det marxistiska trädet eller en form av marxism?

    Att all penis i vagina-sex är våldtäkt och att kvinnor är änglalika och män är djur vars libido måste kontrolleras predikades ju i Sverige långt innan feminism var ett begrepp-

    Kvinnorörelsen i Sverige växte fram ur frikyrko- och nykterhetsrörelsen.

    Dessa utgör som bekant grundpelaren i den svenska demokratin tillsammans med arbetarrörelsen.

    Det är intressant, att radikalfeminismen bara är dominerande i Nordskandinavien, där frikyrkans och nykterhetsrörelsens moralpredikningar varit starka.

  • Feminismen, passar väldigt bra i en värld, där ett hushåll inte längre kan klara sig på en inkomst, där barnen inte ska fostras hemma av föräldrarna utan ska institutionaliseras så tidigt som möjligt, i tex feminism, och indoktrinering i ett ekonomiskt system som urholkar folken sina förmögenheter, så båda föräldrar måste ut och slita, och så är cirkeln sluten.

    Det hela är strikt ekonomiskt, allt annat är trams.

    • @ Mr_X

      Ser vi det historiskt är det inte entydigt man kan säga att feminismen har med vänstern att göra. Feminismen är snarare en individualism. Att man (äh…kvinna) motsätter sig en kollektiv struktur sådan att vissa personer till följd av att de kvinnor inte kan göra fria val, så som männen kan, eller då de utför ett arbete inte får den lön män får för motsvarande arbete.

      Denna typ av feminism måste ses som i högsta grad legitim. Det är inte för att en familj inte kan försörja sig på en inkomst utan för att vissa personer, vissa kvinnor, inte gillar att det är de som ska stanna hemma och sköta ”markservicen”.

      Det är inte kvinnors fel att det inte finns en ”maskulint initiativ” (”MI”), men detta lär komma då män anser att den rådande ordningen gör att de missgynnas för att de är män. De får inte jobba på dagis, som barnmorska, inom ”mjuka” yrken i samma utsträckning som kvinnor. De anses mindre omsorgskompetenta på grund av sin fysik: att de är större och talar med djupare stämma.

      Men det är kanske den våra barn behöver…

      • @ Mr_X

        Den mängd val kvinnor inte kan göra på grund av genusstrukturer har blivit allt färre. Det är ju helt klart. Samtidigt ska vi ha klart för oss att det fortfarande finns sådana trösklar, hinder. Bara för att vi som män inte kan se dem betyder inte att de inte finns. Yttervärlden upphör inte bara för att man blundar.

        Vilka som anser sig diskriminerade avgörs bäst av de påstått diskriminerade själva. Jag föreställer mig att i bolagsstyrelser härjar fortfarande en förlegad föreställningsvärld även om den luckras upp. Kvinnor ska vara söta, koka kaffe och vara sekreterare. Kommer de in som styrelseledamöter eller ledare, ja, då kan män reagera med att räta på ryggen, skjuta huvudet bakåt, höja rösten – eller genom att titta förbi dem. Olika härskartekniker, sätt att reagera på att mannen känner sig hotad av kvinnans nya roll.

        Som liberalt sinnad anser jag detta förkastligt även om det är förståeligt. Jag önskar att kompetensen ska avgöra, att insidan ska spela roll, att kön, etnisk tillhörighet, handikapp e dyl inte ska räknas.

      • @Dan

        Jag köper det du säger, det ligger mycket sanning där, men man måste vara lite nyanserad och ibland brutalt ärligt.
        En del av sanningen är att kvinnor ses förbi just pga en förlegad kvinnosyn, en annan är att man är rädd att anställa/befodra kvinnor i viss ålder pga att de befinner sig i en ålder där många bildar familj och en kvinna blir gravid medan en man inte blir det, vilket påverkar arbetslivet på olika sätt, det går inte komma ifrån.
        En sanning om olika löner är att när det löneförhandlas sker diskriminering vilket leder till, samma arbete olika lön. En annan sanning är att inget kollektivavtal gör skillnad på män och kvinnor, att kvinnor anses av gemene man mer lämpade till vissa omsorgsyrken som är lågavlönat, det har att göra med vilka arbeten som domineras av vilket kön och hur marknaden värderar dessa yrken, det går heller inte att komma ifrån. Vad gäller anställningsformen så kan en arbetsgivare vara mer benägen att ge heltid åt en man, som även om han bildar familj, kan vara mer arbetsför i jämförelse med en kvinna, och det går inte att komma ifrån. Därav har kvinnor mer ofta deltidsanställningar, men det går heller inte att komma ifrån att det kan finnas element av ren diskriminering som sagt. Att barn är mer i behov av modern i tidig ålder, speciellt i perioden då man tar ut föräldrarledighet, går inte heller att komma ifrån, det påverkar också.

        Jag menar att det finns diskriminering och vissa saker vi inte kan komma ifrån som påverkar läget, men att det finns något att jobba på är självklart. Men tyvärr är män och kvinnor inte lika, och det kommer visa sig på ett eller annat sätt, men klyftan kanske är för stor, det kan diskuteras.

      • @ Mr_X

        Det är just förhållandet att kvinnor och män är olika som gör det så olyckligt att exempelvis stänga ute kvinnor ur bolagsstyrelser. Jag tror att en ändring kommer till stånd då det ligger i marknadens eget intresse att så sker. Om inte detta vore sanningen hade jag tvivlat.

        Vill människor leva i traditionella könsroller är detta okej för mig. Jag vill inte bestämma över dem. Dock ser jag bildandet av en rörelse som ett tecken på att vissa menar att dessa gamla strukturer inte bör gälla för normerandet av framtidens samhälle.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *