[Denna uppsats publicerades ursprungligen i Juli 1945 i ett månatligt nyhetsbrev som Chodorov startade vid namn Analysis. Den publicerades senare som ett kapitel i hans bok Out of Step: The Autobiography of an Individualist (1962).]
New York runt midsommar är mätbart mer miserabelt än någon annan plats på denna jord – och borde vara fullt jämförbart med den värld som alla planerare är på väg mot. Varför New York-bor, som i övrigt är vid sina sinnes fulla bruk, skulle välja att förvälla sina interna organ i en politisk kampanj under denna period av året är en fråga som får kategoriseras under människans outgrundliga benägenhet till självbestraffning. Och om någon får för sig att låta det hela bero, så kommer någon socialt medveten fanatiker låta honom svettas med en föreläsning om medborgerlig plikt, likt medborgarinnan som anföll mig.
I 25 år har min försumlighet varit känd bland vänner, och mer än en har försökt rätta till det; ur dessa debatter utvecklades ett stadigt försvar för min position som icke-röstande, så damen i fråga parerades enkelt med inövade repliker. Jag påpekade, med många exempel, att trots att vi har haft kandidater och plattformar och partier och kampanjer i överflöd, så har vi ett motsvarande överflöd av fattigdom, brottslighet och krig. Den regelbundenhet med vilken det eviga löftet om “goda tider” slutar i depression insinuerar politisk inkompetens i ekonomiska frågor. Kanske finns det goda samhället vi har röstat för åt något annat håll; varför inte pröva en annan väg, den som pekar mot individuell självförbättring, särskilt gällande att förvärva kunskaper i ekonomi? Och så vidare.
Det var en fråga som ställdes av min charmiga irritant som jag bekvämt undvek, för det var en kvav dag, och svaret krävde en viss mental ansträngning. Frågan : “Vad skulle hända om vi slutade rösta?”
Om du är nyfiken på resultatet av att inte äta så landar man i frågan om varför vi äter. Så, frågan som ställdes mig av damen lyfter frågan om anledningen till att rösta. Teorin om ett styre av valda representanter innebär att dessa människor anlitas av de röstande medborgarna för att ta hand om alla frågor som rör deras gemensamma intressen. Det skiljer sig dock från en vanlig anställning, eftersom representanterna inte har några specifika order, utan ges fullständig befogenheter att göra vad de anser är önskvärt för den allmänna välfärden under en och alla omständigheter, med förbehåll för konstitutionella begränsningar. I alla frågor som rör offentlig verksamhet har individens önskemål flyttats till det valda ombudet, vars ansvar är likvärdigt med makten som därmed har givits honom.
Det är denna förflyttning av makt från den röstande till den valda som är den springande punkten med republikanism. Förflyttningen är nära nog absolut. Inte ens konstitutionella begränsningar är begränsningar, då de kan kringgås med juridiska anordningar i de valdas händer. Utöver den klena möjligheten för åtal är mandatet oåterkalleligt. Missbruk och felanvändning av mandatet lämnar endast folket med möjligheten att kasta ut den valde vid nästa val. Men när vi slänger ut skojarna, är inte konsekvensen att vi bjuder in en ny skara? Det hela resulterar i att genom att rösta bort dem från makten, så lägger folket sitt gemensamma liv i händerna på en annan grupp, vars visdom och integritet avgör det gemensammas öde.
Allt detta skulle ändras om vi slutade rösta. Ett sådant nedläggande av rösterna skulle vara liktydigt med följande meddelande till politikerna : då vi som individer har valt att se efter våra egna affärer, så finns inget behov längre för era tjänster. Då vi har övertagit den sociala makten, så måste vi som individer ta över det sociala ansvaret – förutsatt att politikerna accepterar sitt avsked. Ansvaret för att sköta samhället skulle falla på var och en av oss. Vi kan måhända hyra en expert för att demonstrera de bästa brandsläckarna, eller en föreståndare för att se till så att gatorna hölls rena, eller en ingenjör för att bygga oss en bro; men det slutgiltiga besluten, särskilt i ärenden gällande att samla in pengar för att betala för kostnaderna, skulle få tas av ett rådhusmöte. De inhyrda specialisterna skulle inte ha någon makt utöver den nödvändig för att utföra avtalsmässiga tjänster; tvingande auktoritet, vilket är kärnan i politisk maktutövning, skulle enbart utövas när nödvändigt av en allas kommitté.
Det finns anledning att tro att ett bättre samhälle skulle uppstå om individen var ansvarig för det, och därför lyhörd för dess behov. Han har inte längre lagen eller lagstiftare att skylla sin undfallenhet på; behovet av ett gott anseende hos grannar kommer vara tillräcklig drivkraft för jurytjänstgöring, och inga kryphål i värnplikt eller politiskt inflytande kommer finnas när ett hot mot samhället kallar honom till vapen. I sina privata angelägenheter kommer den nu suveräna individen att behöva rätta sig efter marknadens ordning; producera eller så har du inget att äta; ingen lag kommer hjälpa dig. I sitt offentliga uppträdande måste han vara hygglig eller lida under socialt utanförskap, utan möjlighet till rättsliga undanflykter. Från en laglydig medborgare kommer han förvandlas till en självrespekterande människa.
Skulle kaos uppstå? Nej, det skulle bli ordning, utan lag att störa den. Men låt oss definiera kaos. Är det inte disharmoni orsakad av social friktion? När vi spårar den sociala friktionen till dess källa, finner vi inte att den sprids genom känslor av obefogad skada och orättvisa? Då är kaos ett socialt tillstånd där orättvisa fortgår. Nu, när en man lagligen kan ta det som en annan man har arbetat ihop, har vi orättvisa av det värsta slag, ty förnekandet av en människas rätt att äga och nyttja det han har producerat är likvärdig med ett förnekande av livet. Men makten att konfiskera tillgångar är politikens primära verksamhet. Vi ser hur detta är fallet vad gäller beskattning; men i särklass större är mängden tillgångar som konfiskeras av monopol, vilka är grundade i lag.
Medan denna ekonomiska grund för orättvisa har förlorats i vår anpassning till den, så är den resulterande friktionen mycket uppenbar. De flesta av oss är fattiga trots våra konstanta ansträngningar och välkända förmåga att producera överflöd; detta missförhållande förvärras av en känsla av hopplöshet. Men den skarpaste smärtan uppstår från tanken att välståndet vi ser runt oss på något sätt tillhör oss, genom vårt arbete, men att det inte tillhör oss i lagens åsyn. Förbittring, förstärkt av förvirring, rör upp en hänsynslös vilja att göra något åt det. Vi kräver rättvisa; vi får friktion. Vi får strejker, och brottslighet, och konkurser, och mentala obalanser. Och vi lurar våra grannar, och alla söker en juridisk rätt att leva av någon annans arbete. Och så har vi krig. Är detta ett tillstånd av harmoni eller kaos?
Under nybyggartiden i vårt land fanns det lite lag men mycket ordning, ty samhällets angelägenheter låg i medborgarnas händer. Även om skönlitteratur kan ge motsatt intryck, så var det faktiskt färre brott per invånare att ta hand om än det gör nu, när lag genomsyrar varje hörn och minut av vårt liv. Det som gav Västern dess vilda och grova rykte var det glamorösa dramat som utgör livligt samhällsliv. Alla var högst intresserade av en boskapstjuvs hängning; det gjordes inte i den beräknade tystnaden i ett fängelse, med en mekanisk expediering. Utkastandet av den som brutit mot rådhusets regler var tvunget stadens åklagares uppdrag, vilket var alla.
Trots att medborgarens privata musköt sällan användes för att försvara liv och egendom, så utlovade dess närvaro snabb och positiv rättvisa, från vilken inget juridiskt lagvrängande kunde fly, och dess högljudda gensvar proklamerade anständighetens värdighet. Alla brott begicks mot allmänheten, inte mot lagen, och därför gjorde allmänheten väsen om det. Misstag gjordes, naturligtvis, för mänsklig bedömning är alltid felbar; men tills politikern anlände fanns inget medvetet myndighetsmissbruk eller tjänstefel; innan lag uppstod fanns det inga brott, och mänsklig anständighet skapade ordning.
Så, om vi skulle sluta rösta på partier och kandidater, skulle vi som individer få återta ansvar för vårt agerande och därför även ansvar för det allmänna intresset. Det skulle vara omöjligt att ducka för marknadens dom; vi skulle få tillbaka enbart i förhållande till vårt bidrag. Alla försök att göra vinst på en grannes eller samhällets bekostnad skulle snabbt upptäckas och pressas tillbaka, för alla skulle känna se hotet mot sig själv i den minsta orättvisa. Då ingen skulle ha möjlighet att upprätthålla monopolställning så skulle ingen nå dem. Ordning skulle upprätthållas av existensens regler, ekonomins naturliga lagar. Förutsatt att politikerna skulle tillåta sig att sålunda bli utkastade från sina positioner av makt och privilegier. Jag tvivlar.
Kom ihåg att förslaget att sluta rösta är i grunden revolutionärt; det innebär en förflyttning av makten från en grupp till en annan, vilket är essensen av revolution. Så fort en rörelse för icke-röstande skulle få upp farten, skulle politiker garanterat starta en kontrarevolution. Åtgärder för för att tvinga igenom röstning skulle införas; böter skulle åläggas för övertramp, och fängelsestraff skulle ges återfallsförbrytare.
Det är nödvändighet för politisk makt, oavsett hur den förvärvats, att ha allmänhetens moraliska stöd, och rösträtt är det mest effektiva sättet att registrera det; märk hur Hitler, Mussolini och Stalin insisterade på att röstning skulle genomföras. Under ett republikanskt styre, även vårt, så röstar bara en minoritet av befolkningen på den vinnande kandidaten, men den minoriteten är kvantitativt imponerande; det är denna vision av överväldigande stöd som möjliggör utövandet av politisk makt. Utan det skulle han vara förlorad.
Propaganda skulle också bombardera denna typ av passivt motstånd till etatism; inte bara det som sänds ut av politiker från alla partier – koalitionen skulle vara lika fullständig som den skulle vara spontan – utan även den mer effektiva sorten som kommer från till synes ointresserade källor. Alla monopolister, alla kupongklippar-organisationer, alla skattebefriade välgöranhetsorganisationer – d.v.s. alla “respektabla” – skulle ansluta i ett ylande försvar för status quo. Vi skulle få förklarat med eftertryck att om vi inte fortsatte att rösta bort vår makt till ansvarstagande personer, så skulle den tas av oansvariga sådana; tyranni skulle bli resultatet. Det är sannolikt sant, då människan sedan tidernas begynnelse har försökt att förvärva egendom utan att behöva arbeta för den.
Svaret ligger, som vanligt, i förnuftig användning av privat artilleri. För att demonstrera denna poäng kan en historia, onekligen apokryfisk, vara värd att berätta. När Napoleons besegrare skulle besluta vad de skulle göra med honom, noterade en hårdhudad amerikan att en man av sådana talanger kunde vara till nytta i detta nya land, och borde erbjudas att resa över. Vad gällde risken att en Napoleansk regim skulle kunna startas i Amerika, avfärdade den nylige revolutionären det med kommentaren att musköten som han sköt kaniner med även kunde skjuta tyranner. Det finns inget som kan ersätta mänsklig värdighet.
Argumentet är dessvärre ganska missvisande med tanke på att varje val är ett maktövertagande. Röstningssystemet har definierats som en strid mellan motsatta krafter, var och en utrustade med förslag för det allmänna bästa, för rätten att genomföra dessa förslag. Så långt är beskrivningen korrekt; men när den framgångsrika kandidaten förvärvar den önskade makten, till vilket syfte använder han den – inte teoretiskt utan praktiskt? Är det inte så, att han med ett öga mot nästa val och med medborgarnas pengar, går in för att köpa stöd från lobbygrupper? Oavsett om det är genom att tillgodose något monopolintresse vars kampanjbidrag är nödvändigt för hans syften, eller någon privilegiesökande fackförening, eller till en hungrig arme av arbetslösa eller veteraner, så är tunnläggningssmetoden [eng. “over-the-barrel method”, åsyftar att “lägga någon över en tunna”, d.v.s. göra dem oförmögna att agera utan någon annans hjälp] standardförfarande när det gäller att införskaffa och behålla politisk makt.
Det här är emellertid inte en kritik av vårt valsystem. Det är snarare en beskrivning av vår anpassning till erövring. Om vi går tillbaka till begynnelsen – även om processen fortfarande är på modet, som i Manchuriet eller mer nyligen även i de baltiska staterna – när en skara rövare utvecklar en aptit för andra människors egendom så ger de sig efter denne med kraft och energi.
Återkommande besök av denna typ har lämnat offren flämtandes efter andan, om inte helt livlösa, och därtill utan tillgångar. Så, likt människor gör när de inte har något annat val, valde de att kompromissa. De hyrde ett gäng tjuvar för att skydda dem från andra gäng, och tids nog kom priset de betalade för detta att börja kallas beskattning. Skatteindrivarna bosatte sig i de erövrade samhällena, sannolikt för att göra insamlingen garanterad och regelbunden, och när åren förflöt blandades kulturer och blodsband och gjorde de två klasserna till en nation. Men systemet för beskattningen bestod även då det förlorat sin ursprungliga betydelse; advokater och professorer i nationalekonomi förvandlade med skickliga omsvep tribut till finanspolitik, och klädde det i ord om det gemensamma goda.
Icke desto mindre så var den sociala effekten av systemet att medborgarna delades in i två ekonomiska grupper, betalare och mottagare. De som levde utan att producera blev av tradition “folkets tjänare”, och fick därigenom ideologiskt stöd. De förskansade sig ytterligare genom att skaffa sig allierade skatteindrivare; det vill säga, en del från deras grupp blev landägare, vars insamling av hyra vilade på polisiära befogenheter hos den styrande klassen[1]. Andra beviljades subventioner, tullar, franchise, patenträttigheter eller monopolprivilegier av en sort eller annan. Denna uppdelning av bytet mellan de som utövar makten och de vars privilegier beror på det beskrivs koncist av frasen “en stat inom staten”
Sålunda, när vi spårar vårt politiska system till dess begynnelse, landar vi i erövring. Traditioner, juridik och seder har fördunklat dess sanna natur, men ingen metamorfos har skett; dess klor och huggtänder är fortfarande vassa, och dess aptit lika glupsk som någonsin. I ljuset av historien är det inte enbart ett talesätt att definiera politik som konsten att gripa makten; och dess nuvarande mål är, likt förr, ekonomiskt.
Det råder inget tvivel om att människor med ett högre syfte alltid kommer nyttja sina talanger för den gemensamma välfärden, utan tanke på ersättning bortom gott rykte i samhället. Men så länge som vårt skattesystem finns kvar, så länge som de politiska medlen för att förvärva ekonomiska tillgångar är tillgängliga, precis så länge kommer erövringens anda att fortsätta att hävda sig; ty människor söker alltid att stilla sina begär med minsta möjliga ansträngning. Det är intressant att spekulera i vilken typ av kampanjer och kandidater vi skulle ha om beskattning förbjöds, och även makten att dela ut privilegier. Vem skulle ställa upp till val om det inte fanns “något att vinna”?
Varför skulle en självrespekterande medborgare stödja en institution byggd på stöld? Det är vad man gör när man röstar. Om argumentet är att vi måste begrava gamla synder, så att vi kan se till att städa upp institutionen så den kan användas för bevarandet av en ordnad tillvaro, blir svaret att det låter sig inte göras; vi har röstat på den ena “bra regeringen” efter den andra, och vad har vi fått? Möjligen det fånigaste argumentet, och det som oundvikligen framförs när denna parad av misslyckanden påpekas, är att “vi måste välja det mindre av två dåliga saker”. Under vilket tvång skall vi göra ett sådant val? Varför inte säga nej till båda av dem?
För att åstadkomma den föreslagna revolutionen är det enda som behövs att hålla sig borta från val. Till skillnad från andra revolutioner krävs ingen organisation, inget våld, ingen krigskassa, ingen ledare att förråda oss. I sitt eget samvetes tystnad lovar varje medborgare själv, inför sig själv, att inte stödja en omoralisk institution, och på valdagen stannar han hemma. Det är allt. Jag påbörjade min revolution för 25 år sedan, och landet är inte ett dugg sämre för den sakens skull.
Frank Chodorov var en förespråkare för den fria marknaden, individualism och fred. Han började som en anhängare av Henry George, och redigerade den georgistiska tidskriften The Freeman innan han startade sin egen tidskrift, som blev den inflytelserika Human Events. Han startade senare ytterligare en version av The Freeman för Foundation for Economic Education, och föreläste på Freedom School i Colorado.
Frank Chodorovs artikelarkiv på mises.org finns här.
Denna uppsats publicerades ursprungligen i Juli 1945 i ett månatligt nyhetsbrev som Chodorov startade som kallades Analysis. Den dök senare upp som ett kapitel i hans bok Out of Step: The Autobiography of an Individualist (1962). Översatt till svenska av Hans P.
[1] Övers. anm : Just denna fras visar ganska tydligt Frank Chodorovs bakgrund i “Georgist”-rörelsen i USA, som hävdade att landränta var ett illegitimt lagligt privilegium
Fler artiklar på ämnet rösta som publicerats på Mises.se (alls ej komplett lista):
[hoops name=”vote-or-die”]
Vackert.