Staten är för farlig att tolereras

Dresden pyreMitt mål med den här föreläsningen är att få er att se staten som någonting mer än enbart ett irritationsmoment som bromsar det ekonomiska maskineriet och förhindrar produktivitet. Jag kommer att argumentera för att staten utgör ett dödligt hot mot hela mänskligheten och att det är detta faktum vi bör utgå ifrån i vår kamp mot staten som sådan. De slutsatser och värderingar jag drar utifrån detta kan ses som extrema, men för mig handlar det om en kamp mellan liv och död, och eftersom jag föredrar livet framför döden tänker jag inte be om ursäkt för de slutsatser jag kommer fram till. Jag vill att så många människor som möjligt ska få chansen att leva istället för att krossas av staten.

Jag tänkte utgå från en artikel som publicerades i Journal of Libertarian Studies för ett par år sedan med titeln If Men Were Angels: The Basic Analytics of the State versus Self-Government. Mycket av det jag kommer säga här idag utgår från det som jag skrev där, så om ni är intresserade av det jag har att säga kan jag varmt rekommendera den artikeln.

Jag tänker prata om staten i den bemärkelse som Franz Oppenheimer lärde oss för ett århundrade sedan. Oppenheimer särade på ekonomiska medel (handel av varor och tjänster i syfte att tillfredsställa människors behov och önskemål) och politiska medel som två olika vägar till välstånd. Det är ett synsätt som i stort sett överensstämmer med skillnaden mellan fria val och statligt tvång. Eller, skillnaden mellan fria marknader och stater. Så låt mig börja mitt tal med att säga något om staten, social oordning och frihet. Med staten menar jag, precis som Max Weber definierade: ”ett territoriellt monopol av lag och ordning, av legitimt tvång och våld, som förskaffar ofrivilliga bidrag från invånarna inom ett begränsat landområde, och som skapar regler som den påtvingar den befolkning som bor inom det området”. Idag är få föreställningar så vanliga som antagandet om att ett samhälle utan en stat – direkt och per definition – kommer att kollapsa och implodera i ett våldsamt kaos. Anarki (ett ord vi fått från grekiskan och betyder ”utan härskare”) och kaos är i sanning två ord som ofta används synonymt. The Random House Dictionary ger oss de fyra följande definitionerna av anarki:

1. ett samhällstillstånd utan stat eller lag
2. politiskt och samhälleligt kaos på grund av avsaknad av statlig kontroll
3. en teori som ser frånvaron av allt direkt eller betvingat statsstyre som ett politiskt ideal och som föreslår samarbete och frivillig association mellan individer och grupper som den huvudsakliga metoden för att organisera samhället
4. förvirring; kaos

Jag är speciellt intresserad av den tredje definitionen: ”en teori som ser frånvaron av allt direkt eller betvingat statsstyre som ett politiskt ideal och som föreslår samarbete och frivillig association mellan individer och grupper som den huvudsakliga metoden för att organisera samhället”. I den utsträckning som vi i det här rummet anammar anarkismen är det i denna mening vi gör det.

Madisons modell: människor, änglar och staten

Det är lockande att se scenariot beskrivet inom ramen för den tredje definitionen inte enbart som en teori eller ett ideal, utan som en genuin möjlighet och kanske till och med i form av en historiskt konkret verklighet. Men detta är en säregen önskan som John Locke, James Madison, Mancur Olson och nästan alla andra förkastat som i bästa fall utopisk. Genom teoretiska betänkanden har de fastställt att det statslösa samhället inte kan existera, åtminstone inte under en längre period. Dess svagheter och brister gör det påtagligt underlägset det statsstyrda samhället. I sin essä Federalist No. 51 skrev Madison följande berömda ord:

Om människor vore änglar, skulle det inte behövas någon regering. Om änglar skulle regera över människor, skulle varken yttre eller inre kontroll av regeringen vara nödvändig. I utformningen av en regeringsform som skall administreras av människor, där människor skall styra över människor, ligger den stora svårigheten i följande: man måste först göra det möjligt för regeringen att kontrollera de regerade och i nästa stund också tvinga regeringen att kontrollera sig själv.

Det är nästan uteslutande såhär som politiska filosofer och statsvetare har sett på problemet i århundraden.

Jag har skapat en tabell (tabell 1) av Madisons modell för att göra det lättare att förstå vad det är som försegår här. Om människor vore änglar spelar det ingen roll huruvida det existerar en stat eller inte eftersom de änglalika individerna som styr och kontrollerar den såklart inte skulle göra någonting ofördelaktigt gentemot sina underställda. Genom en realistisk granskning av världen vi lever i inser vi dock snabbt att människor inte är änglar, och då återstår bara två alternativ: stat eller ingen stat, i en värld där människor inte är änglar. Men för Madison och för nästan alla andra, är blotta tanken av ett statslöst samhälle helt otänkbart. Deras åsikt utgår från den typen av resonemang som utvecklades av Thomas Hobbes och John Locke. För dessa, och för många andra, verkar det självklart att de flesta människor faktiskt önskar att leva i ett statsstyrt samhälle (om inte annat för att det utgör ett effektivt skydd av deras naturliga rättigheter). I valet mellan stat och ingen stat skulle de inse att de utan statens hjälp och beskydd skulle tvingas leva under de hemska förhållanden som Hobbes kallar för naturtillståndet (”state of nature” på engelska).

Stat Ingen stat
Människor är änglar OK OK
Människor är inte änglar Bästa alternativet Otänkbart

Tabell 1: Madisons modell

I en värld där människor inte är änglar förefaller därför det bästa alternativet vara ett samhälle med en stat som tillåts bestämma över oss. Den påstådda bristen av betydelsefulla historiska exempel på stora statslösa samhällen under de senaste tusentals åren ger stöd åt dessa teoribaserade slutsatser som hävdar att staten måste existera för att samhället överhuvudtaget skall överleva.

Man behöver emellertid inte leta speciellt länge för att hitta teoretiska exempel och förklaringsmodeller av det statslösa samhället och hur denna typ av samhällen skulle kunna fungera framgångsrikt. Vissa verk, av bland andra Murray Rothbard och David Friedman, argumenterar grundligt och omfångsrikt kring detta. Vidare har historiker hittat exempel på stora framgångsrika statslösa samhällen så tidigt som 3300 år före kristus. Harappakulturen längs Indusflodens dalgång, som frodades i nästan två millenium fram till 1300 före kristus, är ett sådant samhälle. Ett annat exempel är Somalia under de senaste 20 åren. Baserat på den stora mängden litteratur som producerats om statslösa samhällen – teori och historiska exempel – kan vi dra slutsatsen att den här typen av samhällen åtminstone är tänkbara. För vidare läsning rekommenderar jag en bok som Edward Stringham skrev 2007 [reds. anm. Anarchy and the Law: The Political Economy of Choice, rekommenderas starkt].

En mer realistisk modell av statsstyrets utformning

Baserat på litteraturen har jag tvingats måla en mer realistisk bild än den Madison gav oss, vi kan kalla den för den realistiska modellen. Om människor är änglar spelar det ingen roll om vi har en stat eller inte (se ovan) och en situation där människor inte är änglar och där staten tillåts härska över en befolkning kan klassificeras som dålig, minst sagt. Men vi vore dårar om vi hävdade att vi skapar himmelriket på jorden enbart genom att avveckla staten. Det ligger inte i människans natur att skapa ett sådant perfekt och harmoniskt samhälle, ty vissa av oss är helt enkelt riktigt usla människor och det verkar som att vi, hur mycket vi än försöker, inte kan påverka eller ändra det faktumet.

Ingen stat Stat
Människor är änglar OK OK
Människor är inte änglar Dåligt Ännu sämre

Robert Higgs realistiska modell

Det kommer alltid att finnas människor i samhället som dras till kriminalitet och våldshandlingar, och det måste vi ta hand om på något sätt. I det statslösa samhället kommer kriminalitet och våld i högsta grad existera och förhållandena kommer, i viss utsträckning, definitivt att vara dåliga. Men jag skulle vilja hävda att situationen blir ännu värre om vi tillåter staten att ta hand om dessa problem. Så även om jag erkänner att förhållandena i ett statslöst samhälle skulle vara dåliga, eftersom människor inte är änglar och många av oss till och med är hutlöst elaka, tror jag att förhållandena under statens kontroll skulle vara ännu sämre, för att inte säga mycket sämre. Detta till följd av att de mest våldsbenägna och elaka människorna i samhället kommer att försöka få kontroll över statens dödsmaskineri och genom denna kontroll orsaka skada i mycket större omfång jämfört med vad de skulle ha åstadkommit utan politiska medel. Det är olyckligt att vissa individer begår brott, men saker och ting blir ohyggligt mycket värre när dessa kriminella människor får kontroll över regeringar och myndigheter.

Det finns många som menar på att statens sanna funktion eller plikt är att, precis som Madison och Locke argumenterade för, skydda individens rätt till liv, frihet och egendom. En historisk tillbakablick visar dock tydligt på att stater inte agerar enligt dessa riktlinjer. Föreställningen om att staten fungerar på det sättet, att den strävar efter att utföra de uppgifter vi vill att den ska, är helt enkelt önsketänkande. Även om vissa stater, i rent egenintresse, vid vissa tillfällen kan skydda vissa av dess medborgare (förutom statens egna tjänstemän som ofta beskyddas) är den typen av säkerhet högst otillförlitlig och allt för ofta inget annat än ett högtidligt gyckelspel. Vidare ackompanjeras statens så kallade beskydd av dess medborgare ofta med diverse brott och övergrepp mot samma människor som staten åtagit sig att beskydda. För att överhuvudtaget existera måste staten stjäla och begå utpressning mot dess medborgare. Detta kallas beskattning. Som regel är dessa övergrepp endast toppen av det isberg som utgör alla de övergrepp staten riktar mot individens liv, frihet och egendom.

I exempelvis USA har staten under de senaste årtiondena spärrat in miljontals människor i hemska stålburar för att de haft mage att delta i den helt och hållet frivilliga handeln (eller enbart innehav) av officiellt förbjudna produkter. Poliser och byråkrater skryter om dessa brott (kidnappning och frihetsberövande) och kräver i gengäld heder och ära för de övergrepp som sker i kriget mot narkotikan. Dessa statsmän har fortfarande inte lyckats förklara hur deras oprovocerade och hejdlösa brott kan motiveras enligt den lockeanska syn så som den presenteras i Andra avhandlingen om styrelseskicket. Vi är många som förgäves suktar efter frihet från statens tvåhövdade grymhet – var finns naturtillståndet nu när vi verkligen behöver det?

Försiktighetsprincipen och statsmakt: ett nytt synsätt

Nu vill jag gå vidare och prata om försiktighetsprincipen och ett nytt sätt att applicera den på. Försiktighetsprincipen är en populär princip som används i många olika samband och som tyvärr ofta används felaktigt, framförallt på senare år i miljöpolitiska syften. Principen säger att ”om en handling eller policy kan leda till stor irreparabel skada och om det inte råder vetenskaplig konsensus om handlingens eller policyns eventuella risker, är det de som stödjer handlingen eller policyn som har bevisbördan och måste bevisa att handlingen eller policyn har försvarliga effekter”. Genom att applicera denna princip på det politiska etablissemang och dess verksamhet förefaller det som att statens vänner misslyckas att uppnå de krav som bevisbördan ställer på dem. De kan inte försvara sin ställning, varken logiskt eller empiriskt. Vem som helst kan dagligen se de skador som staten åsamkar individer. Lägg därtill den massdöd och förödelse som sker i statens fotspår där den trampar fram i sina regelbundna våldsorgier. Under enbart de senaste hundra åren har stater mördat hundratals miljoner människor. Och nu talar jag inte om de som kämpat och dött i nationalstaternas krig på krigsfält eller i skyttegravar; dessa siffror är onekligen ohyggligt höga. Nej, jag talar om de fall där regeringar valt att mörda medborgare ur ”sin egen” befolkning. Jag talar om de hundratals miljoner människor som staten har skjutit, bombat, hackat, skurit, misshandlat, gasat, svultit och arbetat ihjäl och på andra sätt utplånat under omständigheter alltför groteska att ens nämna.

R.J. Rummel, som spenderade en livstid på att samla in data över staters mord på sina egna medborgare (det som kallas democide), har presenterat en siffra på 262 miljoner dödsfall enbart under 1900-talet. Även om det är skrämmande läsning tror jag att den riktiga siffran är högre än så. Dessa 262 miljoner mord innefattar bara de människor som stater mördat med våld (exklusive de som dött i krig), och inte de som dödats på mer indirekta och fantasifulla sätt, som till exempel genom regleringar från FDA [Food and Drug Administration i USA, reds. anm].

Med tanke på dessa siffror är det nästan obegripligt hur människor ändå dyrkar statsmakten och fruktar det statslösa samhället! De tror att samhället skulle kollapsa och att människor skulle fara illa utan statens så kallade ”livsviktiga beskydd”. Även en bildad man som Mancur Olson kan erkänna att staten är en organisation som gör ”både bra och dåliga saker” men väljer ändå att fokusera på ”de fruktansvärda scener som skulle utspelas i den anarki som uppstår i dess frånvaro”. Trots detta ger han inga exempel eller citat som stöd för sin syn på anarki. Men de skador som staten åsamkar, det vill säga de ”dålig saker” som den enligt Olson gör, sker här och nu framför allas ögon! Dessa skrämmande övergrepp sker otvivelaktigt och i stor skala. Detta samtidigt som de påstådda skador som sker under anarki är blott hjärnspöken och nästan helt och hållet hypotetiska.

Det var inte anarkister som genomförde folkmord mot armenier i Turkiet; det var inte heller anarkister som medvetet svalt ihjäl miljoner människor i Ukraina eller byggde dödsläger i Europa och systematiskt mördade judar, romer och slaver; det var inte anarkister som bombade och demolerade hela städer i Japan och Tyskland och släppte atombomber över två av dem; det var inte anarkister som genomförde Det stora språnget i Kina vilket ledde till att miljontals kineser dog eller mördade över en halv miljon medlemmar och sympatisörer av det indonesiska kommunistpartiet; det var inte anarkister som mördade alla med en utbildning i Kambodja (ca 1/4 av dess befolkning), mördade nästan 200 000 mayaindianer i Guatemala och mördade över en halv miljon tutsier och hutuer i Rwanda; de införde inte sanktioner och handelsembargon mot Irak vilket dödade nästan en halv miljon irakiska barn och det är inte heller de som startat det ena amerikanska aggressionskriget efter det andra. Det finns en hel del saker som anarkister inte har gjort, men som stater gjorde.

Stater är klumpiga och oskickliga på många sätt, tack och lov. Men de är utomordentligt bra på att sprida död och förstörelse. Om detta inte vore fallet skulle de inte kunna överleva som stater. Vi skulle till och med kunna definiera staten som ”den organisation som, med relativt övertag, medvetet, regelbundet och våldsamt mördar människor och som ansamlar och förstör välstånd”.

Enligt mig är debatten mellan anarkister och statsdyrkare helt skev. Att försvara statens fortsatta framfart – samtidigt som den, helt i det öppna, fortsätter att ägna sig åt rån, välståndsförstörelse på stor skala, olaga hot, kidnappningar, mord och otaliga andra brott – kräver att man föreställer sig att det anarkistiska samhället skulle leda till kaos och död på en skala som privata aktörer helt enkelt inte skulle vara förmögna att skapa. Det verkar också som att det inte finns något som helst stöd i historiska dokument eller exempel som stödjer påståendet att anarkismen leder till den storskaliga och totala kalabalik som tas för given. Det finns ingen individ, grupp eller organisation som kan jämföra sina illdåd med de fruktansvärda massmord och massförstörelse av egendom som stater kan stoltsera med. Staten är utan tvekan det mest kraftfulla massförstörelsevapen som människan känner till! Nästan allt våld, och hot om våld, som sker mellan privata aktörer kan ses som fjuttigt jämfört med de handlingar som regeringar världen över ägnar sig åt. Alla våldshandlingar som sker mellan privata aktörer kan, hur hemska de än må vara, hanteras. Generellt sett är det bara regeringar och stater som utgör ett seriöst hot mot mänskligheten, och tillslut måste skräckväldet som plågar mänskligheten oundvikligen få ett slut. Genom att applicera försiktighetsprincipen på regeringar och stater måste vi dra följande slutsats: eftersom människor inte är perfekta och ibland till och med usla och korrumperade måste staten, som utgör den största risken för skada och tenderar att dra till sig den allra värsta typen av människor, klassificeras som alldeles för farlig att tolereras. Att tolerera statens fortsatta existens innebär inte enbart en äventyrlig lek med eld; att tolerera staten äventyrar hela mänsklighetens överlevnad.

Stater och social oordning: en dynamisk syn

Jag vill nu prata om några dynamiska betänkligheter som väver in i det här temat. När filosofer och andra i vanliga fall diskuterar de eventuella utfallen av det statslösa samhället och jämför med det statliga samhället vi lever i pratar man oftast i statiska termer. De ignorerar de dynamiska förändringar som sker med tidens lopp. När till exempel Locke eller Hobbes diskuterade problemet menar de på att ett statslöst samhälle leder till kaos och oordning och att man genom att införa en regering kan återupprätta lag och ordning. De medger att individer offrar en del av sin frihet när de väljer att bli medborgare i ett visst land, ty Hobbes menade till och med att individer de facto ger upp all sin frihet i utbyte mot den säkerhet och skydd av deras liv och egendom som regenten utlovar i utbyte. En härskare försäkrar alltid sina underställda att uppoffringen av frihet är priset de måste betala för det skydd och den ordning som endast härskaren kan upprätthålla. Vi måste ehuru ifrågasätta om härskaren vill eller ens kan uppfylla dessa löften, för det finns många bevis för att statsstyrda samhällen fullständigt kokar av oordning. I till exempel USA, ett land fullproppat med härskare och beskyddare i alla dess former, begicks under 2011 (enligt officiella siffror som med säkerhet är optimistiska) 15 000 mord, 83 000 våldtäkter, 354 000 rån, 751 000 fall av grov misshandel och över 9 miljoner fall av egendomsbrott, så som stöld och inbrott. Den amerikanska regeringen har otvivelaktigt mottagit befolkningens friheter med öppna armar, men var är det utlovade beskyddet? Vad hände med quid pro quo? De har utan tvivel knäckt våra frihetsägg, men var f-n är vår förbannade omelett av beskydd, lag och ordning!?

Anta att vi för diskussionens skull accepterar att regeringen faktiskt håller vad den lovar och ger oss den säkerhet och samhällsordning vi efterfrågar. Den fråga som sällan ställs av filosofer men som förefaller självklar är: sen då? Kommer mängden social ordning förbli konstant? Allt vi lärt oss via teori och erfarenhet pekar på motsatsen. Det verkar i sanning som att den naturliga progressionen i det statsstyrda samhället tenderar att skapa en ökad oordning. Den här tendensen existerar till följd av statens otaliga försök att tvinga individer att agera på ett sätt som står i fullständigt motsatsförhållande till individens egenintresse. Detta leder till att människor tvingas till svarta marknader, brottslighet och en allmän undanflykt från samhällets officiella normer. Betänk till exempel vad som hände när staten försökte tvinga folk att inte dricka, innehav eller handla med alkoholhaltiga drycker och viss narkotika. Svarta marknader och brottslighet blomstrade under dessa omständigheter. Självklart har statens krav på beskattning och böter gett upphov till en uppsjö av inskränkande åtgärder som resulterar i angrepp mot individens liv och egendom. Kanske lika viktigt är polisväsendets skeva fokusering på brott såsom skattesmitning, offerlösa brott och andra handlingar där individer straffas enbart för att handla i samklang med deras egenintresse utan att skada någon annan. Genom att fokusera på och upprätthålla den här typen av lagar framstår det som att staten och polisväsendet inte gör mer än ett tafatt och nästan enbart symboliskt försök att skydda oss mot mer allvarliga brott som vi faktiskt vill ha skydd emot, så som mord, våldtäkt, bedrägeri och rån.

Med tiden ökar denna snedfördelning av polisväsendets verksamhet då mer och mer resurser krävs för att upprätthålla de lagar som står i kontrast mot medborgarnas intressen. Människor fängslas i stor skala utan någon egentlig anledning och den sociala oordningen och oron ökar. Även om den sociala oordningen skulle minska när ett samhälle går från anarki till statsstyre tenderar mängden social oordning att öka i det statsstyrda samhällen. Med tiden kommer detta samhälle att degenerera och utvecklas till ett samhälle med mer social oordning jämfört med det ursprungliga tillståndet av anarki. Om detta är fallet, och om vi då för sakens skull antar att det sociala kontraktet de facto existerar och är legitimt, kommer medborgarnas avtal med staten om skydd och säkerhet ses som ingenting annat än ett avtal med djävulen. Det är ett avtal som i bästa fall gav kortvariga förbättringar till en början men som med tiden utvecklades till en stor besvikelse för hela mänskligheten.

Spontan ordning

I det statsstyrda samhället tenderar som sagt mängden social oordning och oro att systematiskt öka med tiden. I det statslösa, anarkistiska samhället, tenderar det att vara tvärtom. I ett tillstånd av anarki minskar den social oordningen. Orsaken till denna effekt är det vi kallar den fria spontana ordningen. Den leder till en progressiv och gemensamt fördelaktig lösning på sociala problem. Vi har sedan åtminstone tre århundraden dokumenterat tankar om spontan ordning. Tankarna och idéerna sträcker sig från Bernard de Mandeville, Adam Ferguson och Adam Smith på 1700-talet till Carl Menger, F.A. Hayek, Murray Rothbard och många fler. Till skillnad från det påtvingade utbytet av varor och tjänster och de ofrivilliga samarbete inom ramen för de politiska medlen, som upprätthålls och uppmuntras av staten, kan produktion och protektion endast uppstå på en frivillig basis under spontan ordning. Med andra ord: utbyten och interaktioner mellan individer kommer under den spontana ordningen ske frivilligt och i båda parternas egenintresse, det vill säga när båda parter förväntar sig ett fördelaktigt utfall av utbytet eller interaktionen. Som ett exempel kan vi ta Andersson som håller ett vakande öga på Svenssons egendom när denne är bortrest och förväntar sig att Svensson gör det samma när han är bortrest. Denna frivilliga form av enkla samarbeten står i total kontrast mot poliskonstapelns pseudobeskydd där han, med skattefinansierad lön planlöst åker omkring i sin bil, trakasserar oskyldiga medborgare och hänger i munkbutiken; de enda butikerna i hela Boston som höll öppet under undantagstillståndet nu senast [efter terrordåden under Boston Marathon, reds. anm.]. Ni ser sambandet…

Grannsämja uppstår och sprids naturligt eftersom det är fördelaktigt för alla inblandade parter. Statens ”skydd” av dess medborgare sprids som en sjukdom, som en cancer. Den första sprider frihet, den andra förstör frihet. Thomas Jefferson sa det bättre än mig: ”Det naturliga förloppet [under statens härskarvälde] leder till minskad frihet, och större statsmakt”. Detta är det faktum vi måste acceptera. Så även om de individer som en gång i tiden skrev på det mytomspunna sociala kontraktet ansåg att priset för statligt beskydd var värt att betala, är det inte troligt att de kunde förutse de angrepp på medborgarnas friheter som senare under historiens gång skulle genomföras i deras namn.

En befolkning som strävar efter det allmänna bästa kommer aldrig att se staten som ett alternativ. Även om vi drar denna slutsats behöver vi inte förneka det faktum att även det anarkistiska samhället och dess medborgare kommer att plågas av många problem. Alla anarkistiska samhällen bestående av normalstora populationer av potentiellt usla och korrumperade individer kommer att infekteras av brott och missär. Men, allt det som gör livet i anarki till en pina gör livet i statssamhället outhärdligt. Idéen om att antisociala och brottsliga handlingar kan minskas genom att ge en liten grupp människor absolut makt över alla andra måste efter seriöst betänkande ses som ett fullständigt felaktigt antagande.

Det är kanske överflödigt att påpeka att det strukturella kontrollsystem som Madison nämnde i sina begrundanden över regeringsformens utformning, och som skulle begränsa härskarnas maktövergrepp mot befolkningen, har visats sig vara allt mer fruktlöst. Med den amerikanska regeringens ökade befogenheter och expanderade maktkrav i åtanke blir det uppenbart att det påtänkta kontrollsystemet är utbytt mot en form av tyranni som skulle gjort Caesar stolt. Statliga myndigheter som egentligen borde kontrollera och begränsa varandra har istället gått samman till en gemensam kropp vars mål är att plundra medborgarna och genom total dominans driva dem till underkastelse.

Idag var mitt mål att förtydliga hur vi kan se på valet mellan statssamhället och det fria samhället bestående av genuint självägande individer. Om vi antar att vi faktiskt hade ett sådant val verkar svaret för mig tämligen enkelt. Om ni endast tar med er en sak från min föreläsning och min argumentation hoppas jag att det blir en uppskattning för försiktighetsprincipen: eld har visat sig vara ett utomordentligt bra verktyg för människan, men en eld som inte kan begränsas leder till total förödelse.

Staten är precis en sådan eld.


Denna artikel är baserad på ett tal av Robert Higgs, och har transkriberats och översatts av Mattias Olsson.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *