Vad har staten gjort med våra pengar? Del 18: Smithsonian Agreement

I denna artikelserie publicerar vi hela den svenska översättningen av Murray Rothbards klassiker ”What Has Government Done to Our Money?” Den som är otålig och vill läsa boken direkt kan ladda ner den gratis från vårt bibliotek. Missa inte heller Per Bylunds introduktion till den svenska utgåvan.

7. Fas VII: Slutet på Bretton Woods: Rörliga fiatvalutor Augusti — December 1971

cover-229x300

Den 15:e augusti 1971, samtidigt som president Nixon fryste priser och löner i ett fåfängt försök att hålla tillbaka den hotande inflationen, förde Nixon även efterkrigstidens Bretton Woods-system till ett slut med en krasch. När europeiska centralbanker till slut hotade att lösa in en stor del av sina uppsvällda dollarlager, övergav Nixon helt och hållet guld. För första gången i USA:s historia var dollarn helt och hållet en fiatvaluta, helt utan täckning i guld. Även den svaga länk till guld som återstod från 1933 hade nu skurits av. Världen kastades in i 1930-talets fiatvalutasystem — och ännu värre, eftersom inte ens dollarn var kopplad till guld längre. Valutablockens fruktade vålnad tornade upp sig vid horisonten, med konkurrerande devalveringar, ekonomisk krigföring, sammanbrott för internationell handel och investering, och den världsomfattande depression som skulle följa.

Vad kunde man göra? I ett försök att återställa en internationell monetär ordning utan koppling till guld ledde USA världen in i det så kallade Smithsonian Agreement, den 18:e december 1971.

8. Fas VIII: Smithsonian Agreement December 1971 — Februari 1973

The Smithsonian Agreement, hyllat av president Nixon som “världshistoriens bästa monetära avtal”, var ännu mer skakigt och osunt än både 1920-talets guldutbytesstandard och Bretton Woods-avtalet. För än en gång lovade världens länder att bibehålla fasta växelkurser, men den här gången utan guld eller världspengar bakom någon av valutorna. Dessutom fixerade många europeiska länder sina valutor på undervärderade kurser i förhållande till dollar; den enda amerikanska eftergiften var en minimal devalvering av den officiella dollarkursen till 38 dollar per uns. Men även om denna devalvering var alldeles för liten, och alldeles för senkommen, var den betydelsefull i och med att den bröt en oändlig ström av officiella amerikanska uttalanden som lovade att hålla kvar nivån på 35 dollar per uns för all framtid. Nu erkändes det till slut, utan ett ord, att priset på 35 dollar inte stod skrivet i sten.

Systemet med fasta växelkurser var oundvikligen dömt till ett snabbt nederlag, även med överenskommelser om vidgade rörelseområden. Detta var särskilt sant eftersom den amerikanska inflationen av pengar och priser, dollarns värdeminskning, och underskottet i betalningsbalansen fortsatte obehindrade.

Det uppsvällda förrådet av eurodollar drev i kombination med fortsatt inflation och den borttagna guldbackningen upp det fria marknadspriset på guld till 215 dollar per uns. Och när övervärderingen av dollarn och undervärderingen av europeisk och japansk hårdvaluta blev allt tydligare föll dollarn till slut samman på världsmarknaden i panikmånaderna februari-mars 1973. Det blev omöjligt för Västtyskland, Schweiz, Frankrike och andra länder med hårdvalutor att fortsätta stödköpa dollar för att hålla kvar den vid en övervärderad kurs. Inom loppet av drygt ett år hade Smithsonian-systemets guldlösa fasta växelkurser slagits i bitar mot den ekonomiska verklighetens klippor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *