Överflödssamhällets knapphet

water-scarcityAllt som oftast hörs röster om överflödssamhället (på engelska ett samhälle som karakteriseras av post-scarcity, abundance, eller affluence), och den påstått nya ekonomiska situation vi befinner oss i. Det handlar inte om hur den finansiella krisen påverkat oss, utan om en grundläggande civilisationskritik. Även om den framför allt genomströmmar allehanda etatistvänsterrörelser så är det tankegångar som emellanåt också dryftas bland libertarianer. Det intressanta med denna syn är att den är till lika delar utopisk och dystopisk – men egentligen bara bygger på ignorant hybris.

I väldigt korta ordalag handlar det om att vi i den demokratiska västvärlden har ett enastående välstånd. Att vi kanske har det för bra. Det är därför man använder termer som det konsumistiska eller slit-och-släng-samhället. Termerna för tankarna till miljörörelsen, där denna kritik är vanlig. Man identifierar en djupgående konflikt mellan den goda naturen (dvs världsalltets egen fridfulla ordning) och den förstörande människan (som tydligen är onaturlig).

Men det handlar lika mycket om att se en konflikt mellan det rika och imperialistiska Norr/Väst och det utsugna och koloniserade Syd/Ost. Eller mellan rika och fattiga människor, rika och fattiga klasser, osv.

Och kanske framför allt är det en kritik mot den så kallat ”naiva” nationalekonomin, som utgår ifrån att resurser är knappa. Nej, säger kritikerna, se hur bra vi har det – vi har redan tillräckligt.

Det finns en mängd variationer på post-scarcity-temat som både utopistiska krav på en nyordning som är mer i linje med vårt påstådda överflöd och en dystopisk civilisationsfientlig lägg-ned-allt-inriktning. Bägge går, intressant nog, ofta hand i hand. Men tankarna återfinns hur som helst i olika former och utsträckning hos, för att nämna några exempel, Rousseaus ädle vilde, Malthus pessimism, i Keynes ekonomiska teori, Galbraiths politiska ekonomi och Bookchins utopiska anarkism.

Dessa inriktningar har en mängd olika (och ömsesidigt uteslutande) antaganden och utgångspunkter. Men de har också en del gemensamt, framför allt deras missuppfattningar. En sådan grundläggande missuppfattning, vilket är anledningen till att jag ovan säger att denna brokiga idéströmning för att lida av ignorant hybris, gäller begreppet knapphet (eng. scarcity).

Kritiken lyder som följer: nationalekonomi antar felaktigt att resurser är knappa (scarce) och att människors behov och önskningar är oändliga (egentligen omättliga, insatiable). Delvis är kritiken befogad, för modern nationalekonomi är inte tydlig nog med hur begreppen ska tolkas. Men detta gör det inte befogat att i sin tur (och till synes medvetet) feltolka begreppen och överdriva dem in absurdum.

Jag har tidigare skrivit om hur man helt missuppfattar begreppet resurs (SvD, mises.se, EconReason), som ur ett ekonomiskt perspektiv egentligen bara handlar om att något uppfattas som värdefullt utifrån att det kan bidra till behovstillfredsställelse. En resurs är inte en viss fysisk vara eller råvara, utan är vår subjektiva värdering av den som, i enkla ordalag, produktionsmedel.

Olja, för att återanvända ett känt exempel, var ett stort problem för de boende i t ex Texas och Oklahoma eftersom den läskiga sörjan gjorde betesmarker värdelösa och kunde helt förstöra färskvattenförsörjningen. Men efter att Young upptäckte petroleum och Lukasiewicz uppfunnit en process för att utvinna det ur råolja blev det en resurs (för belysning och senare, genom att man uppfann explosionsmotorn, för transporter) med allt större användningsområden (och därför: värde). Det är helt rimligt att anta att olja kommer att sluta att vara resurs så fort vi finner bättre sätt att ta hand om sol-, våg-, värme- eller någon annan slags energi. Olja som resurs har alltså inte ett dugg att göra med att det är just olja, utan att vi i dagsläget använder olja till en hel mängd saker.

Givetvis har olja vissa egenskaper som gör att vi kan använda den som resurs. Men miljörörelsen utgår ifrån att det är dessa egenskaper som gör den till resurs, vilket inte är fallet. Olja är en värdefull resurs just för att vi kan använda dessa egenskaper och för att vi inte har bättre (det vill säga billigare, givet det mål vi vill uppnå) alternativ. Att petroleum kan användas för att skapa heta explosioner är av inget värde alls om man inte kan göra något viktigt av explosionerna.

Faktum är att vi använder olja, dvs ser det som en resurs, därför att det är (i alla fall i dagsläget) ett högst lämpligt och kostnadseffektivt sätt att skapa transporter, plaster och allt vad det kan vara. Vi skulle säkert kunna finna en mängd andra användningsområden för olja om vi vill. Man skulle t ex kunna spara stål om man istället för att producera glatta rutschkanor is tål valde att smeta in alla barns byxor med råolja. I bägge fall kommer barnen att kunna rutscha nedför en artificiell slänt.

Vad är det för fel med att använda råolja till att smeta in barnbyxor för att minska friktionen när de leker? Jag antar att exemplet verkar löjeväckande. Men det är ett löjligt exempel av en uppenbar anledning: för att vi å ena sidan vet att det finns bättre sätt att tillverka rutschkanor (använda stål för att göra dem glatta) och bättre sätt att använda olja (utvinna petroleum). Med andra ord: både stål och olja har bättre användningsområden – de är mer värdefulla om man använder dem på andra sätt.

Det vi säger här är egentligen att både stål och olja är resurser och därför värdefulla, och att det därför är kostsamt att använda dem på sådana uppenbart dumma sätt. Om detta kan nog alla hålla med, för visst verkar det oerhört dumt att använda en tunna råolja till att smörja in ungens byxor (med all tvätt det innebär) när man istället skulle kunna göra mycket vettigare saker.

Verkar det uppenbart? Ja, visst är det uppenbart. Men vi har just visat att resurser är värdefulla för att de kan användas i specifika värdefulla syften, samt att vi väljer mellan dessa syften. Vi kan säkert hitta på hur många (både smarta, effektiva och riktigt fåniga) sätt att använda en resurs som helst, men vi kan inte använda dem på alla sätt samtidigt. De är knappa. Vi har just visat på motsatsen till vad de som förfäktar överflödsteorin hävdar.

Om man inte förstår vad ekonomer menar med ordet resurs, så kan man givetvis inte heller formulera en kritik av det.

Men, påpekar den uppmärksamme läsaren, om en resurs är värdefull för att den har specifika användningsområden och för att det inte finns tillräckligt för att nå alla våra mål – betyder då inte detta att man med produktivitetsökningar kommer att förr eller senare kunna nå post-scarcity-samhället? Svaret är nej. Anledningen är å ena sidan att tid de facto är en resurs: även om det fanns så mycket olja att vi skulle kunna uppnå precis allt vi vill med hjälp av olja, så hinner vi antagligen inte göra det. Och även om vi skulle hinna, så väljer vi att nyttja oljan i viss ordning – i den ordning som vi värderar, för att vi värderar användningsområdena på olika sätt. T ex skulle jag välja att tanka bilen innan jag smörjer in barnbyxor med råolja (under förutsättning att jag över huvud taget är intresserad av att förstöra byxor).

Att vi väljer är den grundläggande insikten i nationalekonomi, men den bortser kritikerna ifrån. Faktum är att vi alltid väljer – även mellan sådant som i sig inte är ekonomiska varor (dvs att de finns, i fysisk bemärkelse, i ”överflöd” relativt vad vi vill använda dem till). Helt enkelt därför att det finns annat vi kan göra istället. Det är ingen som har någon anledning att utvinna tillräckligt med petroleum för tio tusen generationers bilkörande, för det är inte värdefullt. Det är bara knasigt. Man kan göra vettigare saker med sin tid och sin energi. Förvisso skulle petroleum eventuellt upphöra att vara en resurs, men till vilken kostnad?

Vi är inte i ett överflödssamhälle och kommer aldrig att vara. Det handlar inte om hur mycket pengar vi har. Det handlar inte heller om hur mycket välstånd vi har (vilket inte är detsamma som pengar). Det handlar om att det finns begränsad tid och plats, vilket är anledningen till att vi alltid gör val. Detta är inte en ekonomisk knasighet, utan det är så världen ser ut. Misstaget som kritikerna gör är att de får för sig att de väljer (!) att fokusera på enskilda företeelser eller produkter, ofta kombinerat med deras eget antagande att ”vi” har tillräckligt av det. Eller att vi inte kan göra bättre.

Men faktum är att vi inte lever i Edens lustgård: vi lever inte i fullständig belåtenhet i en värld som ger oss precis det vi i varje stund önskar. Det är så enkelt som att du och jag inte kan stå på samma plats samtidigt, samt att vi inte kan göra två helt olika saker samtidigt.

Ett sant överflödssamhälle kräver att samtlig knapphet avskaffas, för annars är det inte ett överflödssamhälle. Och det betyder att vi måste avskaffa tid och rum – och därmed oss själva. Det är inte ett argument för post-scarcity om vi skulle vakna upp imorgon och delar av det vi idag kallar resurser inte längre är resurser, för det är så världen fungerar hela tiden – ekonomiska nyttigheter kommer och går. Olja var inte en resurs, sedan var den det – och kommer att sluta att vara det (i alla fall kommer de nyttjade användningsområdena att minska rejält i omfattning).

Av den anledningen är överflödsteoretikerna utopister, för deras mål är ouppnåeligt. Om vi nu vill nå dit, för det är omöjligt att det i en sådan värld finns något sådant som ”vi”. De är också dystopister eftersom de ser resursutnyttjande som ett problem, för det är precis tvärtom: resurser är värdefulla just för att de är värdefulla (inte ett problem) när vi använder dem – och det är just på grund av att vi tillskriver dem med värde i olika användningar som vi får större välstånd. De har helt enkelt fått allt om bakfoten.

13 kommentarer till ”Överflödssamhällets knapphet

  • Vad som ansågs som överflöd på 1800-talet ses många gånger som låg standard idag. Att den utvecklingen kan fortsätta ska nog inte uteslutas även om ändliga resurser är en utmaning. Prissättning på en öppen marknad kan i praktiken gör att ändliga resurser inte tar slut men perspektivet sträcker sig inte längre än marknadsaktörernas utsikter.

    • Vad som ansågs som överflöd på 1800-talet ses många gånger som låg standard idag.

      Visst är det så! Det har i alla tider uttalats att vi befinner oss på den högsta punkten, att så här bra har vi aldrig haft det, samt att det inte kan (eller behöver) bli bättre. Men det har alltid visat sig vara fel – och en enorm tur att inte så många tagit dessa uttalanden på allvar. Notera att detta uttalande har en malthusiansk bismak, att det egna begränsade perspektivet om vidare förbättring gärna görs till ett argument att det inte ska bli bättre.

      Det var ingen på 1950-talet som saknade mikrovågsugn precis som det inte fanns någon på 1980-talet som saknade internet (webben, alltså). Det betyder inte att vi idag anser att vi skulle ha det lika bra utan vare sig mikro eller webben…

  • Det finns en oändligt stor resurs som vi ständigt kan utveckla – den mänskliga hjärnan. Den mänskliga kreativiteten, möjligheten att utveckla ny kunskap och att utveckla ny teknik, gör det möjligt att använda nya typer av resurser (resurser som tidigare inte ansågs vara resurser). Exempelvis kan vi kanske någon gång i framtiden bryta metaller på Månen eller använda fusionsenergin (väte ifrån vatten tar aldrig slut).

    Människor vill i allmänhet ha ett allt större välstånd. Exempelvis vill de att sjukvården i all oändlighet blir allt bättre. Människor vill att allt fler sjukdomar botas med hjälp av allt bättre mediciner och allt bättre medicinsk utrustning. Detta kräver ekonomisk tillväxt som skapar mer resurser som kan användas till forskning och utveckling.

    Naturen kommer att tjäna på en hög ekonomisk tillväxt och teknologisk utveckling. Födelsetalen sjunker vid hög ekonomisk tillväxt, mer livsmedel kan produceras per kvadratmeter mark och en allt mer naturvänlig teknik kommer att utvecklas. Detta kommer att bli räddningen för det vilda djurlivet och den orörda naturen.

    I annat fall kommer allt fler fattiga människor att överutnyttja Jordens resurser för att kunna överleva enbart för dagen. Människor sätter alltid ett större värde på sin överlevnad än på naturen. Överflöd innebär däremot att människor har möjligheten att värdera naturen till ett allt högre värde och detta kommer att bli naturens räddning.

    • Amen.

      Nästan ingen verkar förstå att ekonomisk tillväxt de facto betyder att vi får mer för mindre, inte att vi gör av med mer naturresurser. Att vi ökar vårt välstånd betyder alltså att vi får tid och andra resurser att nyttja till annat och därmed förändras vår syn på vad som är ”resurser”; som jag skrev i min SvD-artikel så är ”orörd natur” en resurs i välbeställda samhällen, men inte i fattiga.

      Problemet med debatten är att så många är fast i synen på ekonomi som ett slags nollsummespel, samt att denna stenålderssyn (som för övrigt var död långt innan Adam Smith skrev sitt välkända verk) hålls som sann av ekonomiska ignoranter. Debatten blir därför en lekstuga utan någon som helst rimlighet – eller kunskap. Men ignorans är i allmänhet en väldigt dålig utgångspunkt för framsteg…

  • Bra skrivet herr Bylund! Det behöver upprepas om och om igen, för våra motståndare rapar sin smörja dagligen och våra stackars ungdomar proppas med dystropier i skolan. Ett av syftena är att göra oss fattiga…

    Eftersom jag större delen av mitt yrkesliv varit verksam inom en annan mineralindustri än olja kan jag illustrera något från gruvindustrin som de flesta har svårt att förstå. Först vill jag nämna att en malm är en mineralfyndighet i tiden. Det är den tidsrymd där den kan brytas och förädlas med vinst. Det beror i sin tur på priser, teknik, storlek, halt och mängd för att nämna det viktigaste. Trenden är att större fyndigheter med lägre halter bryts, pga sänkta brytningskostnader och bättre teknik. Malmbasen (malmreserven) kan öka, trots att brytningstakten ökar.

    För att göra det konkretare tar jag koppargruvan Aitik i Gällivare som exempel, som är Sveriges största dagbrott; ca 3 km långt och 1 km brett. Den startade 1968 som en liten gruva. Tanken var att bryta partierna med de högsta halterna. Den har byggts ut i flera omgångar. Tar den senaste utbyggnaden som blev klar för ett par år sedan:

    Från att ha brutit 18 Mton malm per år till det dubbla, ökade malmbasen från 200 till 600 Mton. Skälet är att kostnaden per ton sjunker, så att man bl.a. kan sänka haltgränsen för gråberg-malm. Gruvans beräknade livslängd ökade från 11 till 17 år, trots dubblad brytning.

    Det är en vanföreställning att resurser kommer att ta slut. Det är vi människor som skapar dem. Inte ens råvaror som olja, naturgas, kol och metalliska mineral eller ens fosfat kommer att ta slut. Det har aldrig funnits en så stor oljereserv som nu; >50 år enligt BP. Att den inte är större beror på att det lönar sig inte att prospektera mer, inte att det inte finns mer.

    Förvisso utvinner vi råvaror men skapar resurser av dem. Kopparkis och andra kopparmineral är nästan värdelösa som sådana. De bryts, anrikas och smälts till metallen koppar. Innan malmer och fossila mineralresurser prospekterats fram, är nästan detsamma som att de inte finns…

    • Fast att det är ekonomiskt lönsamt att utvinna malm med lägre kopparhalt är väl snarast ett tecken på att resurserna börjar bli mer svåråtkomliga? Annars hade gruvor med högre malmhalt konkurrerat ut den här gruvan? Därför att det hade varit ÄNNU billigare att bryta koppar ifrån dem?

      • Den största ”fyndigheten” av ren koppar antas finns under gatunivån och inom byggnader i New York. En mycket stor del av dessa koppartrådar används inte numera alls, då alltmer och mer av all sorts signalbehandling sker trådlöst eller via fiber.

      • Det sägs att en gång var kopparvärdet på general electrics ledningar 3 gånger börsvärdet. Som tur var så la ingen märke till det då och startade en general-electric-gruva.

        Hursomhelst, det påverkar inte mitt argument.

  • Vi antar att Rossis E-Cat energigenerator (kall fusion) fungerar och kan göras tillgänglig för en bred allmänhet. I praktiken innebär det att hela mänskligheten därmed har tillgång till obegränsat med energi till försumbar kostnad. Kommer mänskligt liv att vara möjligt under denna förutsättning? Är det inte så att handel och arbete är så fundamentala för vår existens så att i ett äkta överflödssamhälle blir livet som sådant meningslöst? Kommer inte behovet av att markera revir göra att förstörelse av resurser blir det enda sättet att visa makt? Flyttas då fokus från fundamentala nyttigheter till upplevda nyttigheter, har inte detta redan hänt?

  • Peter L
    Om E-Cat fungerar så omvandlar den en viss mängd elektrisk energi till en större mängd värmeenergi i form av varmt vatten (kanske tom vattenånga) samtidigt som den tydligen förbrukar nickel, koppar, bly mm.
    Men varmvatten som sådant är ju i de allra flesta fall betydligt mindre användbart än elenergi. Även om värme-energimängden som sådan är betydligt större än den förbrukade elenergimängden, så finns det väl inget som säger att det måste vara ekonomiskt lönsamt att omvandla värmeenergi till elenergi.

  • Men trots att det finns (kommer finnas) teknik och möjligheter att för all framtid gräva upp metaller och olja ur marken, och man lär sig återanvända 100% av allt som produceras, så ska vi ju ändå hinna utveckla och implementera den nya tekniken..

    Begreppet E.R.O.E.I (energy return on energy invested) sätter ju trots allt ett tillfälligt tak på all typ av brytning, så en dag blir det troligen billigare att riva upp vägar för att plocka upp gammla kablar än det är att bryta nya samt att återvinna saker i större utsträckning..

    Min poäng är den att omställningen från ett system till ett annat lätt kan bli väldigt kaotisk om den tvingas fram på kort sikt…
    Samtidgt har vi inte heller någon fri marknad idag så dom prissignaler som annars skulle förbereda marknaden och folk i allmänhet finns inte utan manipuleras av stater och politiker, så när verkligheten kommer ikapp oss gör den det över en natt ist för över flera års tid..

    • Instämmer:

      Samtidgt har vi inte heller någon fri marknad idag så dom prissignaler som annars skulle förbereda marknaden och folk i allmänhet finns inte utan manipuleras av stater och politiker, så när verkligheten kommer ikapp oss gör den det över en natt ist för över flera års tid..

      och

      omställningen från ett system till ett annat lätt kan bli väldigt kaotisk om den tvingas fram på kort sikt…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *