Totalitär kommunism i Münster

Denna artikel, som är den andra av två, är ett utdrag ur Murray Rothbards An Austrian Perspective on the History of Economic Thought, vol. 1, Economic Thought Before Adam Smith.. Den tidigare artikeln beskrev bakgrunden till dagens artikel, som beskriver ett historiskt exempel på ”utopisk” kommunism i staden Münster, och hur illa det kan gå. – Redaktören

3865På den här tiden (1500-talet, reds. anm.) bestod nordvästra Tyskland av en mängd ecklesiastiska småstater styrda av en prins-biskop. Staten styrdes av aristokratiska prästmän som valde en av sina egna till biskop. Generellt sett var dessa biskopar sekulära friherrar som inte var prästvigda. Genom skatteförhandlingar hade huvudstaden i var och en av dessa stater vanligtvis lyckats skaffa sig en viss grad av självständighet. Prästerskapet som utgjorde den styrande eliten undantog sig från skatter samtidigt som de hårt beskattade resten befolkningen. Huvudstaden styrdes generellt sätt av den egna makteliten, en skråoligarki, som använde statens makt till att kartellisera deras olika yrkesverksamheter.

Den största av dessa ecklesiastiska stater i nordvästra Tyskland var biskopsdömet Münster och dess huvudstad Münster, som var en stad med ungefär 10000 människor som styrdes av stadens skråväsen. Münsters skråväsen utsattes särskilt för munkarnas ekonomiska konkurrens eftersom dessa inte var tvungna att lyda under skråväsendets begränsningar eller regleringar.

Under det Tyska bondekriget tog flera olika huvudstäder i dessa stater, inklusive Münster, chansen att göra uppror, och Münsters biskopar var tvungna till flera eftergifter. När upproret hade krossats tog dock biskoparna tillbaka sina eftergifter och etablerade återigen den gamla regimen. 1532 lyckades dock skråväsendet, som stöddes av folket, slå tillbaka och de tog över staden. Biskoparna tvingades att officiellt erkänna Münster som en Lutheransk stad.

Detta varade dock inte särskilt länge. Från hela nordvästra Tyskland flödade anabaptistiska entusiaster in i staden, där de väntade sig skapandet av Det Nya Jerusalem. Från norra Nederländerna kom hundratals Melchioriter, som var följeslagare till den kringvandrande visionären Melchior Hofmann. Hoffman, som var en outbildad körsnärslärling från Schwaben i södra Tyskland, hade i flera år vandrat i Europa och predikat Kristi återkomst. Enligt hans undersökningar skulle det ske 1533, som råkade vara det femtonde århundradet efter Jesus död. Melchiorismen hade blomstrat i norra Nederländerna och många adepter flödade nu in i Münster och konverterade i hastig takt stadens fattigare klasser.

Samtidigt fick anabaptismen hjälp på vägen när den vältalige och populära unge prästen Bernt Rothmann, som var en välutbildad son till en stadssmed, omvände till anabaptismen. Rothmann var ursprungligen en katolsk präst som hade blivit vän med Luther och ledaren för den lutheranska rörelsen i Münster. Efter att han hade konverterat till anabaptismen använde Rothmann sina vältaliga förkunnelser för att sprida budskapet om kommunismen såsom den existerat i den primitiva kristna kyrkan, där allt var gemensamt, där mitt och ditt inte existerade, och där alla fick efter behov. På grund av Rothmanns rykte flödade tusentals människor till Münster; de fattiga, de rotlösa, de skuldbelagda, och ”folk som hade spenderat sina föräldrars rikedomar och som inte tjänade något alls inom sitt yrke…”. Med andra ord folk som lockades av idén att ”plundra och stjäla från prästerskapet och de rikare borgarna”. De skräckslagna borgarna försökte fördriva Rothmann och de anabaptistiska prästerna, men det var förgäves.

1533 återvände Melchior Hoffmann till Strasbourg, där han hade varit väldigt framgångsrik under namnet profeten Elias, säker i sin övertygelse om att Kristi återkomst skulle ske vilken dag som helst. Han fängslades omgående och förblev fängslad till sin död ett årtionde senare.

Bortsett från alla de andra likheterna som Hoffmann hade med de andra var han en fredlig man som uppmuntrade sina följeslagare till icke-våld, för om nu Jesus återkomst verkligen var nära förestående vad var då meningen med att attackera de otroende? Hoffmanns fängelsestraff, och så klart även det faktum att 1533 kom och gick utan Kristi återkomst, bringade Melchior i vanrykte. Hans följeslagare i Münster vände sig således till de långt mer våldsamma, post-millenialistiska profeterna, som trodde att de var tvungna att etablera Guds kungarike med hjälp av eld och svärd.

Den nya ledaren av de våldsamma anabaptisterna var en holländsk bagare från Haarlem vid namn Jan Matthys (Matthyszoon). I Thomas Müntzers anda skickade han ut missionärer eller ”apostlar” från Haarlem med uppdrag att återdöpa alla de kunde, och utnämna ”biskopar” med makt att döpa. När de nya apostlarna nådde Münster tidigt 1534 mottogs de, som man kan anta, med enorm entusiasm. De rycktes med i glädjeyran såpass mycket att till och med Rothmann döptes åter, och många före detta nunnor och en stor del av befolkningen följde efter. Inom en vecka hade apostlarna återdöpt 1400 personer.

En annan apostel dök snart upp i staden. Han var en 25-årig man som hade konverterats och döpts av Matthys blott några månader tidigare. Hans namn var Jan Bockelson (Bockelszoon) och han kom snart att bli känd i sången och historien om Johann från Leyden. Trots att han var stilig och vältalig var han en bekymrad man, eftersom han var den oäkta sonen till en borgmästare i en holländsk stad och en kvinnlig träl från Westfalen. Bockelson började sitt liv som en skräddarlärling som sedan gifte sig med en rik änka, för att till slut förlora alla pengar som egenföretagare.

I februari 1534 vann Bockelson den förmögna köpmannen Bernt Knipperdollincks förtroende. Han var ledaren för Münsters skråväsen och Bockelson gifte sig smart nog med hans dotter. Den 8 februari sprang svärson och svärfar tillsammans genom staden och uppmanade alla att omvända sig. Efter en vansinnesyra som bestod av en massa av människor som vred sig i plågor på marken och en apokalyptisk uppenbarelse, reste sig anabaptisterna och intog stadshuset, varmed deras rörelse fick ett rättsligt erkännande.

Som svar på detta lyckosamma uppror valde många förmögna Lutheraner att lämna staden, och anabaptisterna som sprudlade av glädje skickade ut budbärare till kringliggande områden för att uppmanna alla att komma till Münster. De hävdade att resten av världen skulle förstöras inom en månad eller två; enbart Münster skulle räddas och förvandlas till Det Nya Jerusalem. Tusentals flödade in från platser så långt bort som Flandern och Friesland i norra Nederländerna. Som ett resultat av detta vann anabaptisterna snart en majoritet i stadsfullmäktige, och denna framgång följdes tre dagar senare, den 24 februari, av en stöldorgie där böcker, statyer och tavlor togs från kyrkor och från staden. Det dröjde inte länge förrän Jan Matthys själv anlände. Han var en lång och mager man med ett långt svart skägg. Matthys blev omgående stadens diktator, understödd av Bockelson. De våldsamma anabaptisterna hade äntligen lyckats ta en stad i besittning. Det stora kommunistiska experimentet kunde nu äntligen påbörjas.

Den nya rigida teokratins första stora program var, så klart, att rensa Nya Jerusalem från alla de smutsiga och ogudaktiga, som en försmak på deras gloabala utplåning. Matthys uppmanade således att alla kvarvarande katoliker och lutheraner skulle avrättas, men Knipperdollinck lyckades övertala honom att det vore en dålig idé eftersom masslakten av de andra kristna kunde reta upp resten av världen och få dem att storma staden och stoppa Nya Jerusalem. Det bestämdes därför att det näst-bästa skulle genomföra, och den 27 februari drevs alla katoliker och lutheraner ut från staden mitt i en hemsk snöstorm. I ett dåd som förebådade kommunistiska Kambodja skickades alla icke-anabaptister, inklusive gamla och sjuka människor, bebisar, och gravida kvinnor ut i snöstormen och alla var tvungna att lämna alla pengar, egendom, mat och kläder i staden. De lutheraner och katoliker som stannade i staden återdöptes omgående. De som vägrade avrättades.

Fördrivningen av lutheranerna och katolikerna var dock tillräckligt för biskopen som påbörjade en belägring av staden nästa dag, den 28 februari. Med alla personer inkallade i belägringstjänst startade Jan Matthys sin totalitära kommunistiska samhällsrevolution.

Det första steget var att beslagta all egendom som tillhört de fördrivna. Alla deras världsliga saker placerades i centrala lagringsutrymmen och de fattiga uppmanades att ”ta enligt deras behov”, med ”behoven” uttolkade av sju stycken utnämnda ”diakoner” som valts av Matthys. När en smed protesterade att alla dessa åtgärder tvingades på dem av utlänningar från Holland arresterade Matthys smeden. Han samlade hela stadens befolkning och knivhögg, sköt och dödade den ”gudslösa” smeden. Han fängslade även flera framstående medborgare som protesterade mot detta. Folkansamlingen varnades för att dra nytta av denna avrättning och de sjöng lydigt en psalm för att hedra den döde.

En högst viktig del av den anabaptiska terrorregimen i Münster avslöjades nu. Precis som de kambodjanska kommunisterna skulle inse 450 år senare insåg den nya härskareliten att avskaffandet av det privata ägandet av pengar skulle göra befolkningen fullständigt beroende av de som innehade makten. Matthys, Rothmann och andra satte således igång en propagandakampanj som förkastade det privata ägandet av pengar som okristligt; alla pengar skulle ägas ”gemensamt”, vilket i praktiken innebar att alla pengar måste ges till Matthys och hans härskargäng. Flera anabaptister som behöll och gömde sina pengar arresterades och hotades tills de kröp på sina bara knän inför Matthys, bad om förlåtelse och att Matthys skulle medla med Gud å deras vägnas. Matthys ”förlät” sedan älskvärt syndarna.

Efter två månader av hänsynslösa och obevekliga påtryckningar som bestod av propaganda om kristligheten i att avskaffa privat ägande av pengar, samt hot och våld mot de som inte lydde, avskaffades till slut det privata ägandet av pengar i Münster. Staten beslagtog alla pengar och använde dem för att köpa eller hyra varor från den yttre världen. Lönerna delades ut in natura av den enda kvarvarande arbetsgivaren: den teokratiska anabaptistiska staten.

Mat konfiskerades från privata hem och ransonerades i enlighet med de statliga diakonernas vilja. Dessutom förstatligades privata hem i ett försök att husera invandrare och alla tilläts att bosätta sig var som helst; det var numera olagligt att stänga, och än mindre låsa, dörrar. Kommunala mathallar etablerades där folk åt tillsammans samtidigt som det lästes högt ur det gamla testamentet.

Denna tvångsmässiga kommunism och terrorregim utfördes i samhällets och den kristna kärlekens namn. Allt detta förstatligande ansågs vara det första gigantiska steget mot en total egalitär kommunism där, i Rothmanns ord, ”alla saker var gemensamma, det fanns ingen privat egendom och ingen behövde jobba. De behövde enbart lita till Gud”.

Av någon anledning inträffade så klart aldrig den arbetsfria delen.

En pamflett som skickades ut i oktober 1534 till andra anabaptistiska samhällen hyllade den nya ordningen bestående av kristen kärlek genom terror:

Inte nog med att vi har slagit samman alla våra ägodelar till en gemensam egendom som sköts av våra diakoner, och att vi lever av den efter våra behov; vi hyllar Gud genom Kristus med ett hjärta och ett sinne och är angeläget om att hjälpa varandra på alla möjliga sätt.

Som en följd av detta är allting som har lett till själviskhet och privat egendom, såsom köpande och säljande, arbete för pengar, ränta … eller ätandet och drickandet av de fattigas svett … ja allt som går emot kärleken; alla sådana saker har vi avskaffat med kärlekens och samhällets makt.

Münsters anabaptister gjorde det till en vana att inte låtsas om som att de brydde sig om den intellektuella friheten medan de förstatligade all egendom. Anabaptisterna skröt om sin bristande utbildning, och hävdade att det var de olärda och smutsiga som var världens utvalda. Den anabaptistiska mobben njöt särskilt mycket av att bränna alla böcker och manuskript i katedralens bibliotek och till slut, i mitten av mars 1534, förböjd Matthys alla böcker förutom Bibeln. För att symbolisera brytningen med det syndiga förflutna kastades alla privat och offentligt ägda böcker på ett gigantiskt bokbål. Det enda som detta resulterade i var så klart att den enda teologin eller skrifttolkningen som fanns tillgänglig i Münster tillhörde Matthys och de andra anabaptistiska predikanterna.

I slutet av mars fick dock Matthys uppblåsta hybris honom på fall. Runt påsk var han övertygad om att Gud hade gett order om att han och ett fåtal av hans följeslagare skulle lyfta biskopens belägring och befria staden. Matthys och ett fåtal andra stormade ut ur portarna, rakt i händerna på den belägrande armén som bokstavligen talat hackade dem i bitar. I en tidsålder då idén om full religiös frihet i princip inte ens existerade kan man föreställa sig att den anabaptist som en mer ortodox kristen fick tag på inte behandlades särskilt ömsint.

Matthys död lämnade Münster i den unge Bockelsons händer. Om Matthys hade tuktat folket i Münster med hjälp av piskor tuktade Bockelson dem med skorpioner. Bockelson slösade ingen tid med att sörja sin mentor. Inför de trogna predikade han att ”Gud kommer ge er en ny profet som kommer att vara ännu mäktigare”. Hur skulle denna unga entusiastiska profet kunna överträffa sin mästare?Tidigt i maj fick Bockelson stadens uppmärksamhet då han fullständigt galen sprang naken genom staden, för att sedan falla ihop i en tyst extas som varade i tre dagar. Efter denna utropade han Guds nya vilja inför alla stadens invånare. Med Gud vid sin sida avskaffade Bockelson det gamla och funktionella stadsrådskontoret, och ersatte det med ett nytt råd som bestod av 12 församlingsäldste, där han själv, så klart, var den äldste av åldermännen. Åldermännen gavs fullständig makt över invånarnas liv och död, samt deras egendom och själ. Ett strikt system av tvångsarbete instiftades, och alla hantverkare som inte hade tvingats till militärtjänstgöring omvandlades till offentliganställda, och de arbetade för samhället utan någon lön. Detta innebar så klart att gillena hade avskaffats.

Münsters totalitarism var nu fullständig. I princip alla självständiga handlingar, oavsett om de var goda eller inte, bestraffades med döden. Dödsstraffet utropades för brott som mord, stöld, ljugande, girighet, och till och med grälande! Alla former av olydnad bestraffades också med döden: det barn som inte lydde sina föräldrar, de fruar som inte lydde sina män, och så klart, alla de som inte lydde Guds utvalda jordliga representanter, det vill säga den totalitära regeringen i Münster. Bernt Knipperdollinck utsågs till bödel och anförtroddes uppdraget att se till att straffen utdelades.

Den enda livsaspekten som dittills lämnats orörd var sex, men även detta kom nu att hamna under Bockelsons totalitära despotism. Den enda sexuella relation som tilläts existera var ett giftermål mellan två anabaptister. All annan form av sex, inklusive inom ett giftermål med någon av de ”gudslösa”, bestraffades med döden. Det dröjde dock inte länge förrän Bockelson gick ifrån denna gammaldags uppfattning och bestämde sig för att instifta tvångsmässig polygami i Münster. Eftersom många av de som kastats ut ur Münster hade lämnat sina fruar eller döttrar hade staden nu tre gånger så många giftermålsvärdiga kvinnor som män, vilket innebar att polygami nu var tekniskt möjligt. Bockelson omvände de andra, mycket förvånande, prästerna genom att visa på polygami bland Israels patriarker, samt givetvis genom att hota döda alla som inte höll med honom.

Tvångsmässig polygami var dock lite för mycket för vissa Münsterbor, som gjorde uppror. Upproret nedslogs dock omgående och de flesta av rebellerna avrättades. Avrättning blev också alla andra oliktänkares öde.

Så kom det sig att polygami, runt augusti 1534, hade tvångsinstiftats i Münster. Precis som man hade kunnat gissa uppskattade Bockelson denna nya regim väldigt mycket, och det dröjde inte länge förrän han hade ett harem bestående av 15 fruar, däribland Divara, som var Jan Matthys vackra änka. Det visade sig även att resten av den manliga befolkningen uppskattade denna nya lag. De flesta kvinnor gillade det dock inte, så åldermännen instiftade en lag som beordrade alla kvinnor under (och gissningvis även över) en viss ålder att gifta sig, vilket vanligtvis innebar att de blev en tredje eller fjärde fru.

Eftersom alla giftermål med de ”gudlösa” inte bara ansågs vara ogiltiga utan även olagliga blev de utkastades fruar allmän egendom och de tvingades att ”gifta sig” med goda anabaptister. Om de vägrade straffades de, så klart, med döden, och en mängd kvinnor avrättades som ett resultat av detta. De ”gamla” fruarna som ogillade att nya fruar flytade in i deras hushåll tystades, och deras klagande straffades återigen med döden. Många kvinnor avrättades även av denna orsak.

Statens långa arm kunde dock inte åstadkomma vad som helst, och i deras första interna bakslag tvingades Bockelson och hans män ge efter och tillåta skillmässor. Faktum var att själva giftermålsceremonin i sig förbjöds och det gjordes väldigt enkelt att skilja sig. Resultatet av detta var att Münster nu blev en regim av tvångsmässig fri kärlek. Med andra ord hade den tidigare så rigida puritanismen inom loppet av några få månader förvandlats till en regim av tvångsmässig promiskuitet.

Samtidigt visade sig Bockelson vara fantastisk på att organisera den belägrade staden. Tvångsarbete, både militärt och civilt, upprätthölls strikt. Biskopens armé bestod av dåligt och oregelbundet betalda legoknektar, och Bockelson lyckades förmå många av dem att hoppa av genom att erbjuda dem en stadig lön (dvs. penninglöner, till skillnad från Bockelson interna penninglösa kommunism). Föredetta legoknektar som var fulla sköts på fläcken. När biskopen skickade in pamfletter i staden där han utlovade en allmän benådning om folk gav upp gjorde Bockelson givetvis läsandet av sådana pamfletter straffbart med döden.

I slutet av augusti 1534 var det en väldig oreda bland biskopens trupper, och belägringen hävdes temporärt. Jan Bockelson använde denna öppning för att ta sin ”egalitära” kommunistiska revolution ett steg längre: Han utropade sig till konung och undergångens messias.

Att utropa sig själv till konung hade kanske inte mottagits så bra och det hade kanske till och med inte ansetts vara legitimt, så Bockelson fick en viss Dusentschur, som var en guldsmed i en närliggande stad och en självutnämnd profet, att göra jobbet åt honom. I början av september utropade Dusentschur den nya uppenbarelsen: Jan Bockelson skulle bli hela världens konung, Kung Davids arvtagare, och han skulle inneha tronen tills Gud själv klev ner från sitt konungarike. Föga förvånande bekräftade Bockelson att han också hade haft samma uppenbarelse. Dusentschur gav sedan Bockelson ett rättvisans svärd, välsignade honom, och utropade honom till världens konung. Bockelson var givetvis ödmjuk till en början; han kastade sig till marken och ropade efter Guds råd. Han såg dock till att han hastigt fick detta råd, och mirakulöst nog visade det sig att Dusentschur hade haft rätt! Inför folksamlingen utropade Bockelson att Gud nu hade givit honom ”makten över alla världens nationer”; alla som vågade sätta sig mot Guds vilja ”skulle omedelbart avrättas”.

Trots några få tysta protester utropades alltså Jan Bockelson till världens konung och Messias, och de anabaptistiska predikanterna i Münster förklarade för sina förvirrade följeslagare att det stämde, och att Bockelson faktiskt var den messias som det gamla testamentet hade utlovat. Bockelson var den rättrådige ledaren av både den världsliga och den andliga världen.

En intressant sak som ofta händer med dessa ”egalitärer” är att ett kryphål skapas, en sorts nödutgång från den gråa vardagens verklighet, fast givetvis bara för dem själva. Så även med Kung Bockelson. Det var så klart viktigt att betona vikten av Messias ankomst, så Bockelson bar enbart de allra finaste kläderna, metallerna och smyckena; han utnämnde hovfolk och ett hovgarde, som också utsmyckades med det allra finaste. Kung Bockelsons första fru, Divara, utropades till hela världens drottning och hon utsmyckades också i det allra finaste och hade ett följe av hovfolk och följeslagare. Detta lyxfölje som bestod av cirka tvåhundra personer bodde i de allra finaste herrgårdarna som hade beslagtagits för att ära den speciella händelsen. En tron draperades med ett tyg av guld och sattes upp mitt på stadens torg. Kung Bockelson skulle hålla hov där iklädd en krona och bärandes en spira. En kunglig livvakt skyddade hela spektaklet. Alla som var lojala och hjälpte Bockelson belönades med hög status och dyrbarheter: Knipperdollinck var överstepräst och Rothmann kunglig orator.

Om kommunism nu verkligen är det perfekta samhället måste ju i alla fall någon kunna njuta av dess frukter; och vem bättre än Messias och hans hov? Även om privat ägande av pengar hade avskaffats användes allt beslagtaget guld och silver till att skapa prydnadsmynt i den nya kungens ära. Alla hästar beslagtogs för att bidra till kungens armé. Till och med namnen i Münster förändrades; alla gator döptes om; söndagar och helgdagar avskaffades; alla nyfödda barn döptes personligen av kungen i enlighet med ett särskilt mönster.

I ett svältande slavsamhälle som kommunistiska Münster kan inte alla leva i samma lyx som kungen och hans hov; faktum var att den nya härskareliten skapade en rigid klassoligarki av ett sällan skådat slag. För att göra det möjligt för kungen och hans adel att leva i extrem lyx tvingades resten av befolkningen till rigorösa åtstramningar. Den underkastade befolkningen hade redan bestulits på sina hus och mycket av sin mat; nu förbjöds även all överflödig lyx bland folkmassorna. Kläder och sovplatser ransonerades kraftigt, och allt ”överflöd” var tvunget att ges till kung Bockelson under dödshot. Alla hus söktes igenom och 83 vagnlaster med ”överflödskläder” samlades in.

Det är knappast förvånande att de lurade massorna i Münster började gnälla åt sin påtvingade fattigdom medan kungen och hans hov levde i extrem lyx av de beslagtagna ägodelarna. Bockelson var därför tvungen att ta till propaganda för att förklara det nya systemet. Förklaringen var denna: det var helt ok för Bockelson att leva i lyx eftersom han redan var helt och hållet död för den världsliga världen. Eftersom han redan var död spelade hans lyx egentligen inte någon roll. På samma sätt som alla gurus som har levt i extrem lyx bland lättlurade följeslagare förklarade han för dem att de materiella objekten inte hade något värde för honom. Hur en sådan ”logik” någonsin kan lura någon är fullkomligt oförklarligt. Bockelson tröstade dessutom sina undersåtar och lovade dem att han och hans hov utgjorde den nya ordningens förtrupper; snart skulle alla kunna leva i samma lyx. Under deras nya ordning skulle folket i Münster söka sig ut, beväpnade med Guds vilja, och utrota alla orättfärdiga. Efter detta skulle Jesus återuppstå och alla skulle leva i lyx och perfektion. Jämlik kommunism med fantastisk lyx för alla skulle då uppnås.

Större motsättningar innebar så klart mer terror, och kung Bockelsons ”kärleksstyre” intensifierade sina hot och sin masslakt. Så fort han utropat den nya monarkin utropade profeten Dusentschur att han hade haft en ny uppenbarelse: alla som inte höll med eller som inte lydde kung Bockelson skulle avrättas, och alla minnen av dem skulle utplånas helt. De skulle utplånas för all framtid. Vissa av de huvudsakliga avrättningsoffren var kvinnor som avrättades för att de vägrade att ha sex med sina män, för att ha förolämpat en predikant, eller för att ha de vågat utöva bigami, som givetvis enbart var en manlig rättighet.

Trots en konstant predikan om att ge sig ut för att erövra världen var kung Bockelson inte dum nog att faktiskt försöka sig på detta, särskilt eftersom biskopens armé nu återigen hade belägrat staden. Han använde sig istället slugt nog av mycket av det beslagtagna guldet och silvret för att bekosta apostlar och pamfletter som han skickade till andra områden i Europa i ett försök att egga massorna till stöd för den anabaptistiska revolutionen. Propagandan hade en avsevärd effekt, och uppror inträffade i Holland och i nordvästra Tyskland under januari 1535. Tusentals beväpnade anabaptister följde en ledare som kallade sig själv Kristus, Guds son; anabaptistiska uppror utspelade sig även i staden Minden i västra Friesland, samt i Amsterdam där rebellerna lyckades inta stadshuset. Alla dessa uppror undertrycktes till slut, till stor del på grund av att vissa förrådde upproret och avslöjade rebellernas namn samt var de gömde sin ammunition och sina vapen.

Prinsarna i nordvästra Europa hade till slut fått nog, och alla stater i det heliga romerska riket gick med på att bidra med trupper för att en gång för alla krossa den monstruösa och helvetiska regimen i Münster. För första gången var Münster i januari 1535 fullkomligt och framgångsrikt blockerad och avskuren från den yttre världen. De satte igång med att svälta ut Münsters befolkning tills de gav med sig. Matbrist uppstod omedelbart och krisen möttes med samma vigör som tidigare: All återstående mat konfiskerades, och alla hästar dödades för att kunna föda kungen, hans hov och hans beväpnade vakter. Under hela denna tid åt och drack kungen och hans hov väl, medan svält och förödelse rådde i resten av staden. Massorna åt bokstavligen talat allt, även det oätbara, som de kunde få tag på.

Kung Bockelson behöll sitt styre med hjälp av propaganda och löften till de svältande massorna. Gud skulle rädda dem alla vid påsk, annars skulle han sätta eld på sig själv mitt på stadens torg. När påsken kom och inget hände förklarade Bockelson att han enbart hade menat en andlig räddning. Han lovade dem att Gud skulle förvandla gatstenarna till bröd.

Detta inträffade så klart inte heller.

Till slut beordrade Bockelson, som alltid fascinerats av teater, de svältande undersåtarna till en tre dagar lång dans- och sportfest. Dramatiska framträdanden hölls, och även en svart mässa. Under tiden blev svälten allt mer omfattande.

Den fattiga och hjälplösa befolkningen i Münster var nu helt och hållet fördömd. Biskopen fortsatte att skicka in pamfletter i staden som utlovade en allmän benådning om folket bara gjorde uppror, avsatte kung Bockelson och hans hov och lämnade över dem. För att skydda sig mot ett sådant hot intensifierade Bockelson sitt terrorstyre ännu mer. Tidigt i maj delade han in staden i 12 sektioner, och utnämnde en hertig med 24 beväpnade män över varje sektion. Hertigarna var utlänningar likt Bockelson själv, och eftersom de var holländska invandrare var de mer benägna att vara lojala med Bockelson. Varje hertig var strikt förbjuden att lämna sin sektion, och hertigarna i sin tur förbjöd alla sorters möten, till och med bland ett fåtal personer. Ingen tilläts lämna staden, och alla som kritiserade kungen, planerade att lämna staden, eller hjälpa någon att lämna staden, fick omedelbart sitt huvud avhugget, vanligtvis av kung Bockelson själv. I mitten av juni inträffade detta dagligen, och kropparna spikades upp på en väl synlig plats för att utgöra en varning.

Det råder ingen tvekan om att Bockelson hade låtit hela befolkningen svälta ihjäl innan han gett upp, men två personer lyckades fly och avslöja två svaga svaga punkter i stadens försvar. Natten den 24 juni 1535 fick till slut mardrömmen Det Nya Jerusalem ett blodigt slut. De sista hundratalet anabaptiska soldater gav upp med löfte om benådning, men de avrättades omgående. Drottning Divara fick sitt huvud avhugget. Kung Bockelson fördes ut i kedjor och den nästkommande januari torterades han offentligt, tillsammans med Knipperdollinck, till döds. Deras kroppar hissades upp i burar som hängde från kyrkotornet.

Det gamla styret i Münster återinstiftades och staden blev återigen katolsk. Stjärnorna befann sig återigen på sin rätta plats på himlen, och händelserna som utspelats under 1534 och 1535 resulterade förståeligt nog i en misstro mot mysticism över hela det protestantiska Europa.


Originalartikeln har översatts av Joakim Kämpe.

Den föregående delen läser du här.

4 kommentarer till ”Totalitär kommunism i Münster

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *