Tristan: frihetsparadiset i södra Atlanten

house-tristan-da-cunha

Edinburgh-of-the-Seven-Seas, Tristan da Cunha, södra Atlanten. Välkommen till världens mest isolerade samhälle, på världens mest avlägsna ö.

Tristão da Cunha, som döptes efter den portugisiska kapten som upptäckte ön 1506, är 2790 kilometer från Afrika, och 3970 kilometer från Sydamerika. Den närmaste bebyggelsen finns på ön St. Helena, som är 2160 kilometer norrut, och som i sig är så avlägsen att britterna förvisade Napoleon dit.

Det räcker dock inte med att Tristan är otroligt långt borta från allt annat, det är även extremt svårt att ta sig hit. Du måste komma med båt eftersom det inte finns någon flygplats men det går inga regelbundna båtar hit, enbart en och annan fiskebåt eller en årlig båt med förnödenheter från Kapstaden. Och när man väl tagit sig hit är det sällan möjligt att landstiga eftersom vädret inte tillåter det. Vi är de första besökarna på ön sedan mars 2012.

Så varför ens bry sig? Varför kämpa mot otroligt tung sjögång i farliga vatten i flera dagar, till och med veckor, bara för att komma hit med ett litet, litet hopp om att man kanske kommer att kunna stiga i land? Är det enbart för att man ska kunna berätta för sina vänner att man har stått på världens mest avlägset bebodda ö?

Kanske för vissa, men för mig var det möjligheten att träffa de kanske mesta extraordinärt unika människorna på jorden som lockade. Jag kom hit i hopp om att hitta ett frihetsparadis (mer korrekt ett konservativt-libertarianskt paradis), och jag hittade det. Men innan du börjar packa dina väskor för att flytta hit måste jag upplysa dig om att det, så klart, finns en hake.

Ön har enbart en bosättning som döpts efter den ursprungliga hertigen av Edinburgh, HKM Prins Alfred, drottning Victorias fjärde barn, som besökte ön 1867 under en världsomspännande turné av hela det brittiska imperiet. Varje Tristanbo, ca. 300 till dags dato, lever i Edinburg-of-the-Seven-Seas, även om de vanligtvis bara kallar staden för The Settlement.

Bland dessa ca. 300 invånare finns det endast sju familjenamn: Glass, Green, Hagen, Swain, Rogers, Lavarello och Repetto. Det existerar inga kusinäktenskap, och i 200 år har Tristans genpool förnyats med hjälp av skeppsbrutna sjömän och giftermål med utomstående. Befolkningen har varierat mellan ca. 10% över eller under 260 personer i mer än hundra år.

När da Cunha upptäckte ön 1506 hade ingen någonsin levt på ön, och i mer än 300 år var det ingen som gav den lilla vulkaniska pricken i Atlantan, som saknaden en naturlig hamn och som hade väldigt lite beboeligt land, särskilt mycket uppmärksamhet. Det var inte förrän 1816 då en skotsk korpral vid namn William Glass och hans fru från Kapstaden bestämde sig för att bosätta sig här, och de lyckades locka till sig andra, som sjömannen Thomas Swain, samt kvinnor från St. Helena.

Samhället växte, gick framåt och bakåt, blomstrade och led, och lärde sig vara väldigt självförsörjande. De födde upp boskap, fiskade i havet, planterade grönsaker och potatisar, och klarade sig själva utan att vara beroende av någon annan.

De levde enkelt. Varje familj hade sitt eget lilla hem, som hade byggts av stora block av den vulkaniska stenen tufa och som hade tak täckta av halm. Husen hade enbart ett egentligt rum, med en eldstad som gav dem värme och där mat kokades, och ett litet sovrum. Sängens madrass fylldes av pingvinfjädrar och lamporna tändes med hjälp av sälolja.

Ändå såg de till att deras barn utbildades väl. De lärde sig om saker som skedde i världen och de läste böcker av Plutarkos, Plato, och Shakespeare som de skaffade sig från passerande segelbåtar. De såg till att deras barn lärde sig kristna värderingar vid en av de två kyrkor som finns i The Settlement: St. Mary’s Anglican Church och St. Joseph’s Catholic Church. Ingen kan erinra sig att Tristan någonsin haft några religiösa fejder eller någon religiös fanatism.

Efter andra världskriget upptäcktes ”det röda guldet”. Med hjälp av sydafrikanska affärsmän grundades Tristan Development Corporation 1949, vars syfte var att dra nytta av den otroliga mängd lättfångade kräftor som fanns i Tristans vatten. Dessutom prisades de vackert utformade frimärkena av frimärkssamlare, och de såldes över hela världen.

Ekonomin blomstrade, och levnadsstandarden ökade. Ändå lyckades Tristanborna anpassa sig till moderniseringen utan att de förlorade sina traditionella värderingar eller sin kultur.

The Castaways of Volcano IslandMen katastrofen slog plötsligt till. Tristan är en aktiv vulkan belägen ovanpå ett särskilt riskfyllt område på den mittatlantiska ryggen, vars huvudkon är nästan 2200 meter hög. I augusti 1961 öppnades plötsligt ett hål just bredvid The Settlement, och ur hålet började lava flöda mot havet. När det verkade som om lavan skulle svepa in och förstöra samhället beordrade den brittiska staten att hela befolkningen skulle evakueras till England.

För de flesta Tristanbor var det första gången de hade lämnat ön (förutom fiskeresor till de små närliggande och obebodda satellitöarna Nightingale och Inaccesible), och första gången de upplevde det moderna västerländska livet med alla dess lockelser. De hatade det.

När vetenskapsmännen 1962, efter en expedition till den nu övergivna ön, rapporterade att lavan hade missat The Settlement med ett avstånd som knappt var mer än en fotbollsplan, att utbrottet hade slutat, och att det nu var möjligt för öborna att flytta tillbaka, jublade Tristanborna. De gavs valet att stanna i England och subventioneras av den brittiska välfärdsstaten, eller att återvända till Tristan och klara sig själva igen. Alla utom fem personer valde att återvända, vilket de också gjorde 1963.

De tog med sig rockmusiken tillbaka, men i stort passerade den uppsjö av galenskaper som kännetecknade 60-talet dem förbi. Alla gick tillbaka till sitt jobb, med skillnaden att kräftfisket och frimärksförsäljningen nu gick bättre än någonsin tidigare och det hade aldrig varit mer lönsamt att arbeta. The Settlement hade snart en biograf, en krog, en gemensam pool. Alla hade ett modernt kök, en videobandspelare, och en familjebil, trots att vägnätet inte ens är 6.5 kilometer.

Idag finns ett internetcafé och många barn har en Facebook-sida eller till och med sin egen hemsida. Ön har dessutom en egen hemsida: www.tristandc.com.

Nu kommer vi till den intressanta delen. Om det var fallet att Tristans kultur hade förstörts för att Tristanborna hade exponerats för den degraderade västerländska kulturen är det omöjligt att märka.

Än idag, 200 år efter Tristans grundande, har ingen Tristanbo mördat någon. Mord är helt okänt, det har aldrig skett på Tristan. Våldtäkt likaså. Det har aldrig funnits ett enda fall av våldtäkt på ön.

Skilsmässa är ett okänt begrepp. Giftermål är för livet. Ingen kan erinra sig att någon någonsin skiljt sig, förutom i de fall det har handlat om en utomstående som inte kunde klara av livet på Tristan och som lämnat ön. Sex innan giftermål existerar i överflöd, men så fort en kvinna blir gravid gifter hon sig med fadern och så är det inte mer med det. Abort är även det okänt. Att abortera ett barn anses vara en obeskrivlig fasa för en Tristanbo.

Brott är okänt. Det finns ingen stöld. Ingen låser dörren till sina hem. Ingen slåss på krogen. På Tristan finns det en stillhet och ett livslugn som man måste uppleva för att man ska tro att det finns.

Socialism existerar inte heller. Tristans ekonomi och samhälle baseras på privat egendom. Folk har sina egna får, sina egna mjölkkor, sin egen boskap för kött, och sina egna kultiverade potatis- och grönsaksland. Fiskare betalas i enlighet med den mängd kräftor de personligen fångat.

För det mesta regerar Tristanborna sig själva. Det finns en brittisk administratör, eftersom Tristan tillhör Storbritanniens utomeuropeiska territorier, som utses av Utrikes- och Samväldesministeriet i London, men förutom i särskilda nödsituationer, så som beslutet att evakuera ön 1961, kan han enbart agera om hans agerande godkänns av örådet, som består av öbor som valts av samfundet.

Faktum är att Tristanborna inte bryr sig särskilt mycket om ”Hadmin”, som de kallar honom, och han tenderar dessutom att spendera mycket av sin tid i London. De ser istället till sin egen valda ledare och rådschef, kallad Chief Islander, för råd. För tillfället är det Ian Lavarello, och jag hade turen att få äta middag med honom.

Hans hem är som alla andras. Han fiskar, sköter sitt potatisland, och arbetar precis som alla andra. ”Tristanborna lärde sig för länge sedan”, berättade han för mig, ”att vara ett samarbetande folk, att lösa sina konflikter på fredlig väg och med god vilja. Vi är allihopa en familj på den här ön och vi använder problemen för att föra oss närmare samman, och inte tvärtom. Jag tror inte du kan hitta ett trevligare folk än Tristanborna. De gör det väldigt enkelt för mig att hitta lösningar som vi alla kan hålla med om”.

CGTristan har en enda polisman – Conrad Glass, som är en ättling till öns grundare William Glass. Över en öl på världens mest avlägsna pub, Albatross Bar, frågade jag honom vad en polisman gör på en plats där det inte finns några brott. ”Mitt jobb är att hjälpa folk”, förklarade han. ”Ian (Lavarello) hjälper till med samhällsfrågorna, och jag talar med folk om deras individuella motsättningar och hjälper dem att vara försiktiga.

”Det finns en plats på vägen till Patches (som är ett område omringat av en liten vägg cirka 3 kilometer från The Settlement där alla odlar sina potatisar och grönsaker) där vissa personer gillar att köra snabbt, och vi har haft några olyckor. Jag brukar parkera min polisbil bakom en kurva, vad som brukar kallas för en ”fartfälla”, så att om någon kör för snabbt och ser mig saktar de omedelbart ner. Vi ler och vinkar åt varandra, fast ibland händer det att jag måste hytta åt dem”.

Conrad frågade mig varför jag hade kommit på besök. ”Folk som lever i det mest avlägsna samhället på jorden, och som har bestämt sig för att bo där i 200 år”, svarade jag, ”måste vara väldigt intressanta. Jag kom hit för att träffa dessa människor och för att försöka förstå mig på dem”.

Han log. ”Det allra viktigaste att förstå om Tristanborna är att deras högsta värde i livet är frihet. Den frihet vi har här på Tristan existerar inte någon annan stans i världen. Det är därför vi tyckte att England var så kvävande, med regler överallt och folk som alltid sa till dig vad du kunde och inte kunde göra. Vi längtade efter att komma tillbaka hit där vi är fria och lever efter våra egna regler.

”På Tristan säger ingen till dig vad du måste göra. Ingen säger till dig när du måste gå upp, mjölka korna eller gå och fiska eller hjälpa din granne fixa huset efter stormen. Men… om du inte gör dessa saker kommer din ko att dö, du kommer inte ha någon fisk att äta, och din granne kommer inte hjälpa dig att fixa ditt hus. Vi har lärt oss att när vi är fria, när ingen tvingar någon annan att hjälpa andra, är resultatet att alla hjälper alla, och gladeligen så. Man måste inte göra det, men vi har det bättre tillsammans på det sättet”.

En ung herre vid namn George Swain satte sig bredvid oss. Han hade gått på gymnasiet i Kapstaden och sedan utbildat sig inom naturvård. Nu var han 20 år gammal och hade återvänt till ön för att jobba för Tristans Naturvårds- och Fiskeriverk. Jag frågade honom om de flesta unga människor idag lämnade ön för att studera eller arbeta någon annan stans, och hur många som kom tillbaka.

”De flesta av oss ger oss av vid något tillfälle i vårt liv”, sa han. ”Vi vill lära oss något om världen. Efter ett fåtal år, eller kanske till och med många år, återvänder nästan alla. Vi saknar Tristans frihet”.

Har jag lyckats övertyga dig om att packa väskorna och be världens fascistiska galenskaper att dra åt h-vete, för att leva ett liv i fred och frihet på Tristan da Cunha? Det finns bara en hake: det får du inte. Världens mest avlägsna och isolerade samhälle vill att det ska förbli just det. Du kan besöka ön mellan två fartyg, det vill säga du anländer med det ena och lämnar med det andra, men det finns inga hotell eller restauranger på ön så du måste arrangera boende hos någon bofast. Men du kan inte bo här. Tristan är enbart för Tristanbor.

Det enda sättet att bli en Tristanbo är att gifta sig med en. Du kan besöka ön i hopp om att träffa och gifta dig med en lokal flicka eller pojke (och, bara för att göra en sak tydlig, Tristan anser att samkönade äktenskap är ett dåligt och smaklöst skämt). Eller så kan du träffa någon av dem som studerar eller arbetar utomlands, gifta dig med honom eller henne, och flytta till Tristan.

När du väl har etablerat ett hem i The Settlement, skaffat barn och bildat familj, då blir du en Tristanbo. Det är det enda sättet.

Huvudpoängen är att Tristan har allt som Tristan behöver. De är glada, vänliga, och lätta att prata med. Men de behöver inte oss. Utomstående från andra länder och kulturer har sina värderingar och livsstilar, och det är helt ok. Lev och låt leva. Men de behöver dem inte.

Tristanborna har en frihet och medmänsklighet som är unik i den här världen. Det finns en stillhet i deras själar, något som jag skulle kalla en fridens plikt (eng. gravitas of serenity)som jag aldrig har sett någon annan stans på jorden.

Du och jag tillåts inte vara en del av detta, men för mig räcker det med att veta att det existerar. Att det i alla fall existerar en plats på jorden som är så här fri, fridfull och lycklig. Det är ironiskt att denna plats är en liten bosättning på en liten ö omgiven av ett stormigt hav som befinner sig längre bort från andra människor än någon annan plats. Det senare måste delvis vara en förklaring till det förra.

3016281-Harbor_Tristan_da_CunhaHursomhelst, vi vet nu att sådan fred och frihet inte är ett fantasi-ideal utan något som människor faktiskt är kapabla till. Det har varit ett fantastiskt privilegium att få komma hit och träffa alla dessa människor. Det lilla väderfönster som tillät oss att vara här har nu stängt. En stor storm är i annalkande och jag måste hoppa i den uppblåsbara flotten som befinner sig i hamnen, en hamn som är så liten att den enbart har plats för ett par uppblåsbara flottar eller motordrivna roddbåtar, för att ta mig tillbaka till mitt fartyg som ligger vid ankar utanför kusten.

Jag måste avsluta min sista öl här på Albatross Bar, där jag skriver denna artikel, och säga adjö till mina Tristanvänner. I resten av mitt liv kommer jag att minnas mitt besök här och de människor jag träffade.

Det finns en plats som heter Tristan da Cunha. Det är verkligt, och det borde betyda oerhört mycket för oss alla.


Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe. Väldigt stort tipstack till Hitman!

15 kommentarer till ”Tristan: frihetsparadiset i södra Atlanten

  • Intressant men jag skulle vilja veta vilket språk de använder. Förstår att det är engelska men är det modern engelska eller den engelska som talades för 200 år sedan?

  • Formuleringar som ”samkönade äktenskap är ett dåligt och smaklöst skämt”, ”Giftermål är för livet” och ”Brott är okänt” får varningslampor att blinka, åtminstone för mig.

    Det gör att man funderar över, hur mycket som kanske sker i det tysta, på denna mycket avsides och isolerade plats?

    Man kan självfallet beskriva detta, eller äldre dagars samhälle som utopia, i nostalgiska och rosenskimrande ordalag, om det är vad man vill.

    För man kunde tveklöst vara lycklig i det.

    Om man hade en väldefinierad plats i det, alltså.

    Men ve dem, som sattes utanför.

    http://en.wikipedia.org/wiki/Ostracism

    Eftersom detta beskrivits som Hans Hermann Hoppes paradis, bör man kanske också fundera över faran med galjonsfigurer, eftersom de är människor, och inte gudar.

    Hoppe har nu hamnat i hetluften genom sitt senaste utspel, där han (om jag förstått honom rätt) hävdar att om någon t.ex. flyttar från danska till den skånska delen av samma lokala stadsområde i Storköpenhamn, är det ”påtvingad integration” eller ”statlig invandring”.

    Men däremot inte, om någon invandrar till den skånska delen av stadsområdet från nordligaste Sverige, vilket är på samma geografiska avstånd som Norditalien, eftersom de bor inom samma statsimperium.

    Jag har svårt att se, hur detta är förenligt med libertarianism:

    http://badquaker.com/archives/3198

    • Det beror väl på vem som försörjer den som flyttar? Om personen eller dess flytt är sanktionerad av staten är det rimligt att tala om det som påtvingat av staten? Staten frågar inte om lov när den konfiskerar resurser. Varför skall staten överhuvudtaget blanda sig i eller ha åsikter om var människor bor någonstans? Och varför skall staten ha rätt att diktera vad regler lokala samfälligheter får ha eller inte ha?

    • Tyvärr är inte libertarianismen förskonad från hjältedyrkan. Ron Paul och Stefan Molyneux…
      Till och med Vladimir Putin lyckas skaffa sig många ”libertarianska” apologeter. Fan, LRC är ju knappt läsligt längre.

      • @Viktor
        Fast det är väl ingen som försvarar Putin ur ett libertarianskt perspektiv? Det fina med libertarianismen är att den är värdeneutral. Libertarianism är överhuvudtaget ingen heltäckande ideologi. Jag förstår och ansluter mig till Mises argument om varför marknadsekonomi är effektivare än planekonomi. Och jag propagerar för att NAP är den bästa grundsysnen. Men utöver det har jag en massa andra värderingar och prioriteringar. Jag skulle gissningsvis söka ansluta mig till en helt annan sorts samfällighet än vad du skulle, i ett libertarianskt samhälle.

        Därför kan människor känna sympati för de värderingar som Ryssland symboliserar ur ett värdekonservativt perspektiv. Eller så kan människor uttrycka uppskattning för Ryssland som en motvikt mot USA eller som en mindre destruktiv makt än USA, ur ett geopolitiskt perspektiv.

    • Halsingen,

      Poängen med formuleringarna i artikeln, i alla fall som jag upplever det, är att visa att det är deras värderingar att samkönade äktenskap är fel och att giftermål är för livet. Möjligt är det även artikelförfattarens. Detta är även den katolska kyrkans inställning, så jag ser inte det direkt chockerande i detta. Det enda det betyder, i praktiken, är att om du skiljer dig så kommer den katolska kyrkan inte att viga dig igen, eftersom de anser att du fortfarande är gift. Dessutom viger de inte homosexuella i sin kyrka. Det är ju inte så att de utser en präst som tvingar dig att fortsätta vara gift, eller burar in och/eller mördar dig.

      Kanske borde fler folk inta följande förhållningssätt, från artikeln, till saker de inte håller med om eller kanske till och med direkt ogillar:
      ”Utomstående från andra länder och kulturer har sina värderingar och livsstilar, och det är helt ok. Lev och låt leva. Men de behöver dem inte.”

      Alternativet är att åka dit med vapen och tvinga de två kyrkorna på ön att viga homosexuella samt sådana som har skiljt sig. Detta är dock givetvis inte alls förenligt med libertarianismen.

      Jag kan vidare inte bemöta dina insinuationer att det försigår skumma saker på ön, eftersom det enda jag vet om ön är det som står på Wikipedia och det som står i denna artikel. Jag har inte varit där. Men för mig känns det inte riktigt intellektuellt hederligt att insinuera saker på detta sätt.

      Vidare, angående uteslutning, jag förstår inte riktigt hur det inte är förenligt med libertarianism? Eller det kanske inte var vad du menade. Om man inte har rätten att utesluta och diskriminera vem man umgås och samarbetar med har man i själva verket ingen associationsfrihet alls. Frihet att disassociera sig och frihet att associera sig är exakt samma sak.

      Dina insinuering att Hans-Hermann Hoppe är någon sorts gud kan jag lätt slå ifrån mig, och jag håller inte alls med Hoppe i allt han säger. Just specifikt hans invandringspolitiska ställningstaganden är något jag inte håller med om, även om artikeln i fråga, som vi publicerat på Mises.se för något år sedan, i stort är väldigt bra. Problemet är att äganderätten på grund av statens inflytande är otydlig. Jag kan förstå båda sidorna av argumentet, och i slutändan är argumentet för eller emot en personlig värdering.

      Däremot är det lite roligt att vi får kritik för att vi inte utser Mises till en husgud och följer allt han har sagt till punkt och pricka. Och nu får vi kritik för att vi är för ordagrannt Hoppeanska.

      Damned if you do, damned if you don’t.

      Personligen har jag inte mycket för hjältedyrkan, även om jag gärna upphåller vissa personer och bidrag som intellektuellt överlägsna. Det är dock inte samma sak som att de saknar fel, eller att jag håller med allt. Att inte hålla med Mises, Rothbard, eller Hoppe i allt de skriver eller har gjort är inget problem för mig, eftersom detta inte är en personkult (vilket jag upplever det som att du insinuerar).

  • Det här påminner mig om en bankhatande vänsterman som var emot banker i allmänhet och Rotchilds i synnerhet. Analysen han gjorde gick ut på att eftersom företag och hushåll lånar av banker sitter de fast i bankernas grepp och dessa i sin tur i Rotchilds eftersom dessa varit framgångsrika.

    Han menade på att Nordkorea och Afghanistan var bra länder för där härjade inte Rotchild och bankerna.

    Visar inte detta att bankerna sitter i hushållen och företagens knä och att Rotchilds som vinner då bankerna går bra förlorar då de inte går bra.

    Folk har frihet att välja. Att de väljer att låna av bank istället för att handla på avbetalning i butik eller att spara är ett eget val. Vänstern vill hårdare beskatta det egna kapitalet. Då blir folk än mer beroende av de som tillhandahåller främmande kapital.

    När man läser vad folk skriver undrar man nästan om demokratin är en sund sak. Jag är demokrat i själ och hjärta men många bankhatare är det inte.

  • Bekänner att jag aldrig hört talas om Tristan ens. Jag skulle vilja veta mer om relationen till Storbritannien och hur det startade. Slipper de betala skatt?

    Något frihetligt paradis lär det inte röra sig om, men bättre i vissa avseenden. På hemsidan står ju: ”All land is communally owned, and stock numbers are strictly controlled to both conserve pasture and to prevent better off families accumulating wealth.” Låter som socialism…

    Hur många var de i början? För att bli en livskraftig population efter 10 generationer krävs ca 160 personer från start som inte är släkt, enligt beräkningar för kolonisation av rymden; http://www.newscientist.com/article/dn1936-magic-number-for-space-pioneers-calculated.html

    Hur kan det fortfarande bara finnas sju familjenamn? Tvingas alla få utbölingar byta efternamn? Annars luktar det inavel. Man kan gissa att under de första 100-150 åren var barnaskarorna stora och att inavel tidigt kunde vara ett problem. Alla torde vara släkt med varandra nu, utom de senaste generationerna av fåtaliga invandrare.

    Brottslighet korrelerar negativt till IQ och impulskontroll, samt positivt till testosteron, psykopati på individplanet. På samhällelig nivå korrelerar brottslighet positivt till utkomstnivå och etnisk heterogenitet samt negativt till sociala kontroll och social tillit. För att nämna några orsaker.

    På Tristan känner alla alla, och är mer eller mindre släktingar. Den sociala kontrollen är därmed hög, vilket torde vara huvudskälet till låg/ingen brottslighet.

    ——————————

    Det går några TV-serier om personer som lever i utkanten av staten och åtminstone delvis ”off grid”. En är om nybyggarättlingar i Alaska som försörjer sig på jordbruk; http://preview.discovery.com/tv-shows/alaska-the-last-frontier/.

    Snubblade över TV-serien ”Ice Lake Rebels” (http://www.animalplanet.com/tv-shows/ice-lake-rebels/about.htm) när jag bytte kanal häromdagen. Har bara sett ett halvt program. De lever på Great Slave Lake, som ligger i Northwest Territories i Kanada. Sjön är 27 tusen km2, knappt fem gånger större än Vänern. Där har man fastighetsskatt som den största rövarskatten. De som lever på husbåtar slipper den skatten, om jag fattat rätt, och det verkar dessa göra. En liten stad, Yellowknife, om knappt 20 tusen invånare ligger vid sjöns norra strand. Utan den skulle de nog inte kunna leva där. Den stan grundades på 30-talet pga guldfyndigheter och efterföljande gruvdrift. Det samlade guldvärdet av de två största gruvorna vid stan gav ca 100 GSEK. Numera befolkas stan mest av byråkrater och är en viktig plats för nya diamantgruvor tiotals mil längre norrut.

    Båda dessa ställen har ett bedrövligt vinterklimat, så livet är förmodligen mycket behagligare på Tristan. Kanalerna går på Discovery.

  • Det kanske är jättetrevligt att bo på Tristan da Cunha, men de flesta av oss vill säkert fortsätta att leva i teknologiskt, kommersiellt och kulturellt rik stadsmiljö. Ska de libertarianska ideerna ha någon mening ska de kunna förverkligas här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *