Den uppochnervända världens Kirzner vann årets ”nobelpris”

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAHär har ni en riktigt chockerande nyhet: 2014 års Ekonomipris i Nobels minne gick inte till Israel Kirzner, som så många österrikare hade hoppats. Istället gick priset till Jean Tirole, en fransk ingenjör, matematiker och ekonom för hans “analys av marknadsmakt och reglering”. Tirole är trots allt sitt tekniska kunnande och all sin kreativitet en helt vanlig neoklassisk ekonom vars syn på konkurrens, effektivitet och ekonomisk välfärd är väldigt skild från Kirzners.

Plus ça change, plus c’est la même chose.

Tirole vann priset för sitt arbete att ta fram nya metoder för att förbättra regleringen av industrier som domineras av ett fåtal stora företag med så kallad ”marknadsmakt”. Tirole accepterar helt okritiskt den djupt inrotade neoklassiska synen att ”oligopolistiska” företag begår den oförlåtliga synden mot den ekonomiska effektiviteten genom att de kan påverka produkters ”pris, volym och kvalitet” på de marknaden som de verkar inom, samtidigt som de planerar produktionen baserat på sina förväntningar om varandras val. Med andra ord agerar de inte enligt antagandet om perfekt konkurrens där varje företag är oändligt litet och helt oförmöget att ha andra priser eller kvalitet på sina produkter än sina precis lika små konkurrenter, vars handlingar inte spelar någon som helst roll i företagets produktionsbeslut.

Något som gör ”marknadsmisslyckandet” värre är det faktum att det dominerande företaget vet mer om produkten som de säljer än den reglerande myndigheten. Detta är en variant av problemet med ”assymetrisk information” där varje entreprenör, Gud förbjude!, är mer bekant med sin egen produkt, som han producerar och säljer, än de konsumenter som köper den.

Hur som helst lyckades Tirole, med hjälp av spelteori, hitta ”en smart uppsättning produktionskontrakt” mellan regleraren och det dominanta företaget som löser problemet med assymetrisk information samtidigt som det ger företaget ett incitament att producera och kapa kostnader samtidigt som ”överdrivna vinster – som är dåliga för samhället” dräneras.

Tirole tilldelades alltså priset för att han kokade ihop en komplex teknisk lösning på något som österrikare sedan länge identifierat som ett pseudo-problem för en dynamisk marknadsekonomi som drivs av konkurrens mellan entreprenörer ivriga att göra vinst genom att förutse och tjäna de ständigt ombytliga kraven från konsumenterna.

Gällande oligopol förtydligade Rothbard redan 1962 fenomenet och visade att det gick att hantera med vanlig ekonomisk analys, något som oligopolteoretikerna länge hade förnekat. Dessutom visade Rothbard att spelteori inte gick att applicera på ologipoli vid en tidpunkt då spelteori ännu inte hade utvecklats till fullo och enbart var ett fåtal matematiska ekonomers leksak. Således argumenterade Rothbard (s. 725-36):

Det relevanta att ha i åtanke är inte hur få företag det finns eller hur mycket fientlighet eller vänskap det existerar mellan dem. De författare som diskuterar oligopol med termer som är mer passande för poker och militär krigföring missar helt poängen. Produktionens fundamentala poäng är att tjäna konsumenterna i utbyte mot penningvinst, och inte en sorts ”spel” eller ”krigföring” eller någon annan sorts kamp mellan producenter. Hur företag beter sig på marknaden, och orsaken till att de höjer och sänker priser, vilket man till exempel kan se inom ”oligopolistiska” industrier, är inte någon sorts mystisk krigföring, utan enbart de väldigt synliga försöken att hitta marknadsjämvikt… Samma process sker på alla marknader, som de ”icke-oligopolistiska” vete- eller jordgubssmarknaderna. I dessa senare nämnda marknader ter sig processen mer opersonlig för en betraktare eftersom en enstaka individs eller företags agerande inte verkar lika viktigt eller lika tydligt som inom de mer ”oligopolistiska” industrierna… Inom oligopolistiska situationer kan rivaliteten, det vill säga vad producenterna tycker om varandra, vara av historiska proportioner, men det är fullständigt oväsentligt för ekonomisk analys.

Beträffande ”assymentrisk information” har Ludwig von Mises och F. A. Hayek för länge sedan visat att detta fenomen är långt ifrån ett ”marknadsmisslyckande”. Det är snarare en grundläggande förutsättning för marknadens existens. Mises och Hayeks poäng uttrycktes på följande sätt i en artikel av Tom DiLorenzo (s. 252):

Ta ett tag och betänkt följande frågor: Vem vet mest om husbyggande, de som bygger hus eller de som köper hus? Vem vet mest om hur färskt kött hamnar i matvaruaffärens köttdisk, bönderna eller gemene konsument? Vem vet mest om hur man tillverkar bilar, bilingenjörer eller bilköpare? Vem vet mest om hur man producerar och marknadsför kläder, klädestillverkarna och klädesförsäljarna, eller de som köper kläder?

Poängen är att all information om produkter och tjänster är assymetrisk i framgångsrika och kaptialistiska ekonomier på grund av arbets- och kunskapsdelningen i samhället. Om vi alla hade symmetrisk information om allt det som nämndes ovan skulle inget av ovanstående företag eller yrken existera. Det är varken önskvärt eller möjligt för alla att ha symmetrisk information. För att parafrasera Mises, det som skiljer människan från djuren är att människan förstår de fördelar som kan fås genom att samarbeta i ett tillstånd av assymetrisk information och samhällelig kunskapsdelning… Faktum är att det är informationsskillnaderna, och olika tolkningar beträffande meningen och vikten av denna information för varje individ, som är själva orsaken till handel.


Läs även Ola Nevanders artikel om årets nobelpristagare. 

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *