Ekonomipriset till Alfred Nobels minne gick i år till den franske teoretikern Jean Tirole. Tiroles verk är brett men rör sig huvudsakligen i mikroekonomiska forskningsfält som industriell organisation, beteendeekonomi och corporate finance, ofta med en spelteoretisk ansats. Nobelkommiténs motivering understryker särskilt vikten av hans analys av regleringar och incitamentsstrukturer på marknader som kännetecknas av svag eller ingen konkurrens. Dessvärre utgår Tiroles problemformuleringar från den neoklassiska bilden av marknader med sitt statiska konkurrensbegrepp snarare än den mer dynamiska analys som utvecklats av bl.a. Ludwig von Mises, Friedrich Hayek och Israel Kirzner. Slutsatserna gäller därmed också för en värld där i stort sett alla företagare och entreprenörer i grunden betraktas som monopolister och där kalkylproblemet effektivt har satts ur spel.
Det lite paradoxala är att viktiga delar av Tiroles forskning samtidigt bereder insikter om att avvikande prissättning enligt den neoklassiska modellen (där optimal produktion sker när priset överensstämmer med marginalkostnaden) inte alls behöver vara ett symptom på oekonomisk resursanvändning. Det mest påtagliga exemplet är hans berömda analys av s.k. tvåsidiga marknader. Tvåsidiga (eller flersidiga) marknader kännetecknas av att företaget tillhandahåller en plattform som möjliggör utbyten mellan två eller flera andra grupper med olika syften och därmed genererar nätverkseffekter. Ett exempel på detta är marknaden för kreditkort och kortinlösen (som kopplar samman kortanvändare och företag), spelkonosler (speltillverkare och spelare) eller sökmotorer (internetsökare och annonsörer). De beroendeförhållanden som växer fram på sådana marknader ger ofta upphov till en ur teoretisk synvinkel väldigt intressant prisbildning som konventionell mikroekonomi har svårt att förklara, något som skapar takhöjd för en mer dynamisk analys av marknader med tonvikt på entreprenörskap. Pristagaren själv, om än lite kryptiskt, uttrycker det som att:
Quite generally, platforms in multi-sided markets charge price structures that are rather unrelated to standard cost allocations. (Länk, s. 70)
För vidare läsning:
Ett svar på ”Årets Nobelpristagare”
Varning! Det är inte hälsosamt att läsa Akademins motivering. Jag undrar om Alfred Nobel skulle ha gillat att hans namn används i ett djup socialistiskt syfte och det med tanke på att socialisterna i Ryssland konfiskerade hans fars och bröders tillgångar i Ryssland bestående av industrier och världens effektivaste oljeproduktion och därtill drev smutskastningskampanjer mot dem. (Undrar hur det kommer sig att Nobelstiftelsen bjuder in kommunister till nobelfesten?)
I attacken på monopol som Akademins motivering argumenterar om fokuseras på att monopol orsakar höga priser. Priset måste regleras. Jag tycker faktiskt att det är att skjuta över målet eftersom det inte är priset som är problemet utan bara ett resultat av problemet.
Monopol orsakar i första hand att utveckling stagnerar. I brist på konkurrens utnyttjas inte resurserna effektivt och utan effektivt resursutnyttjande blir priset därefter. Och åter igen, privata monopol växer fram med hjälp av statliga ingripanden, som sedan ironiskt nog ska regleras.