Hayek och kunskapsproblemet

c310c34543704ce3f71072945bb215fb

F. A. Hayek är en av den mänskliga frihetskampens stora figurer. Han stod upp för frihet under en tid då de flesta intellektuella i världen anammade centralplanerande ideologier. Hans litterära arv bidrar fortfarande med några av de allra mest kraftfulla argument som någonsin förts fram för en avpolitisiering av samhällsordningen, inklusive det kommersiella livet.

Min personliga erfarenhet har dock även varit att han kan vara en av de allra svåraste tänkarna att förstå.

Efter F. A. Hayeks död 1992 anlitade en tidning mig för att skriva en sista hyllning till hans liv och livsverk, en summering av hans huvudsakliga bidrag. Det skulle rikta sig till en lekmannapublik. Det bästa sättet att ta reda på hur mycket du verkligen vet eller för den delen inte vet, om något är just en sådan uppgift.

Jag trodde att det skulle vara väldigt enkelt. Jag skrev hans biografi och politiska bidrag utan problem; jag nämnde hans konjunkturcykelstudier och hans arbete inom kapitalteori. Hans största bidrag till samhällsvetenskapen går dock under namnet ”kunskapsproblemet”. Trots att jag hade läst hans huvudsakliga verk, och hans inflytelserika artikel om kunskapsproblemet, hade jag skrivkramp.

Det jag kom att inse var att jag inte förstod, och än mindre uppskattade, hans undersökningar inom detta ämne. Således nöjde jag mig med att skriva om det mest grundläggande (kunskapen som behövs för att styra den samhälleliga ordningen är spridd i individuella sinnen och centralplanerarna kan inte komma åt den), men jag kände inget inför det jag skrev. Det var på detta sätt jag upplevde det för 20 år sedan.

Jag försökte ta reda på hur det kunde komma sig att Hayek kunde skriva så mycket om detta ämne, varför hans inflytelserika artikel “The Use of Knowledge in Society” var den mest citerade artikeln under 1900-talets andra halva, varför oräkneliga dissertationer hade skrivits om Hayeks insikter, och varför han hade haft inflytande på så många akademiker inom så många områden under så lång tid.

En del av problemet är att Hayek sällan skrev med sin logik eller sina slutsatser klara. Hans retoriska stil är inte så mycket manande eller doktrinär som den är sökande och utforskande. Man får känslan av att han tänker igenom ämnet medan han skriver, och han kämpar efter att hitta rätt kombination av ord, de rätta fraserna, de rätta exemplen, som hjälper honom att fånga sina insikter, insikter som alltid verkar veckla ut sig i realtid snarare än att de presenteras som en färdig konsumtionsprodukt.

För de som letar efter definitiva svar och ren teori kan denna sortens skrivande vara frustrerande. Ett ytterligare problem är att Hayek emellanåt kan vara direkt irriterande, och motsäga sig själv genom att förespråka politiska program som går emot hans egen teori. Han tenderar dessutom att inte dra de hårdaste slutsatser som hans tänkande logiskt leder till. Om det är tydliga definitioner av idéer som frihet och egendom du söker, kommer du inte att hitta det i Hayeks verk. Han verkade ofta så uppe i världens komplexitet att han medvetet sökte sig bort från tydlighet eftersom han var rädd att han hade missat något. För läsare som söker efter oantastliga härledningar och argument kan hans stil ge intryck av att vara en utstuderad uppvisning i obskurantism.

För att kunna förstå och lära sig av Hayek måste du vara beredd att tänka jämte honom samtidigt som han skriver. Hans arbete förutsätter ett öppet sinne som är redo att tänka på komplexa ämnen, oftast från en avig utgångspunkt. Han frågar och söker svar på frågor som de allra flesta inte är villiga att bry sig om. De flesta läsare är inte redo att betrakta dem. Detta är en poäng som tog mig många år att förstå.

Vad var det som fick mig att ändra mig? Jag behövde applicera kunskapsproblemet visuellt, på något som kopplade samman teori och verklighet. För mig inträffade detta på en bar som var belägen på en av de högsta platserna i São Paulo, en plats där man hade en 360 graders utsikt över hela staden, en stad dränkt i ljus så långt ögat kunde nå. Det var en värld utan slut i alla riktningar.

Jag överväldigades av dess fullständiga obegriplighet. Det var alldeles för mycket för mitt sinne, precis som det är för mycket för alla andra sinnen. Denna uppenbarelse var som att bli påkörd av en lastbil: detta är en ordning som ingen kan förstå vare sig i sin helhet eller i sina delar, och som sådan är den en ordning som ingen någonsin kan kontrollera. Den kan inte byggas av någon särskild person; den byggs enbart genom en utbredd och hyperkomplex process som drivs av individuella sinnen och den tar flera generationer på sig.

De som försöker kontrollera den kan endast skada den, och det är exakt vad byråkrater och politiker gör. Reglerarna kan driva igenom regleringar. Planerarna kan beordra att byggnader ska byggas eller rivas ner. De kan stjäla från de fogliga. I slutändan kommer samhället ändå att ta sin egen väg, oavsett hur inkräktande staten är. Hur detta sker och varför kräver en förklaring.

”Kunskapen om de omständigheter som vi måste använda oss av existerar aldrig i en koncentrerad eller integrerad form”, förklarar Hayek, ”utan endast som de spridda bitar av ofullständig och ofta motsägelsefull kunskap som alla separata individer innehar”.

Just där och då insåg jag att det inte enbart handlar om São Paulo. Det handlar om alla världens städer. Faktum är att det handlar om alla sociala sammanhang, stora som små. Det handlar om hela världen. Endast individer innehar den kunskap som nästan alla samhällsvetare och byråkrater tror att de kan och måste inneha, om de inte tror att redan innehar den. Alla som försöker kontrollera den samhälleliga ordningen antar att de frågor som inte går att besvara redan har besvarats och de använder detta som startpunkt. Hayek gräver djupare och observerar att det inte är möjligt att veta det vi måste veta om vi ska försöka designa världen. Denna kunskap är spridd och av naturen omöjlig att samla in.

Beskriver Hayek en värld av osammanhängande kaos och okoordinerad slumpmässighet, en nihilistisk samhällsordning, ett virvarr av oförutsägbarhet? Nej, världen vi lever i ser inte ut på detta sätt. Varför inte? För att vi har institutioner som priser, seder, vanor, signalsystem som kultur och lärande, som har att göra med den kunskap som vi alla innehar, inte alltid medvetet och oftast outvecklat. Vi har inte själva skapat dessa institutioner, men de hjälper oss att göra det bästa av våra liv.

Vi använder hela tiden formler, symboler och regler vars mening vi inte förstår”, skriver Hayek, ”och genom användandet av detta tar vi hjälp av kunskap som vi individuellt inte besitter. Vi har utvecklat dessa metoder och institutioner genom att bygga vidare på vanor och institutioner som har visat sig vara framgångsrika inom deras egen sfär och som i sin tur har blivit den grund som vår civilisation bygger på.”

Medan jag beskådade hela São Paulo från denna bar ändrades mitt fokus från ett makrokosmos till ett mikrokosmos. Jag observerade två personer som stod bredvid varandra. De kramade och kysste varandra. Jag undrade om detta var deras första dejt eller om de hade varit tillsammans i flera år. Denna information var inte tillgänglig för mig, och inget de gjorde gav mig ett svar. De verkade uppvakta varandra, men i vilken omfattning och på vilket sätt kunde jag inte veta. Och likväl var denna information väldigt viktig för allt som de båda tänkte vid denna tidpunkt. För att helt och hållet förstå deras relation räckte det inte med att jag visste något utan jag behövde inneha en otrolig mängd information som jag egentligen aldrig skulle kunna veta.

Och inte nog med det. Detta samhälle som enbart bestod av två personer var inte ens begripligt för personerna själva! En del av gnistan i deras relation var den emotionella dans som de utförde där och då. Deras intimitet var deras sätt att nå, även om det var ofullständigt och flyktigt, den andres sanna intellektuella och känslomässiga sinnestillstånd. De kan komma nära detta mål, genom att använda alla tillgängliga medel, men de kan aldrig någonsin uppnå den enhet som sann kärlek eftersträvar.

Trots detta sökte båda personerna i detta tvåmannasamhälle längtande och kärleksfullt efter idealet, och de koordinerade sina handlingar genom gemensamma signaler, språk och symboler. Genom att göra det skapade de sin egen mikroordning, precis som alla andra i baren, alla stadens invånare, och alla människor på jorden.

Alla söker någon form av individualitet, men vi söker även en gemenskap med andra. Vi kan skapa institutioner för att göra detta möjligt, men för det mesta sluter vi oss inom dem. Institutionerna uppstår inom strukturen som utgör vår delade upplevelse, som är vald och inte påtvingad, och vi tenderar mot de institutioner som fungerar och vi undviker de som inte gör det, i en evigt utvecklande upptäckandeprocess.

Ponera att du försökte planera hela världen. ”Om vi har all relevant information”, skriver Hayek, ”om vi kan börja från ett givet preferenssystem, och om vi innehar total kunskap om alla tillgängliga medel, återstår endast ett logiskt problem”. Vi behöver enbart använda rätt data i våra kalkyler och beordra folk. Problemet är att denna lösning förutsätter att det olösliga problemet, det vill säga att få tag på denna information, redan hade lösts.

Vad är det som är så viktigt med denna uppenbarelse? Den tar kål på flera århundraden av intellektuella fantasier. Den samhälleliga ordningen är uppbyggd av koordinerade planer. Om dessa planer alltid är individuella planer, radikalt individualiserade och subjektiviserade, och om de enbart koordineras genom institutioner som utvecklats under tidens lopp och som inte skapats av någon särskild människa, då raseras alla blivande centralplanerares drömmar omedelbart.

Den mest uppenbara slutsatsen är också den allra mest kraftfulla från ett politiskt synsätt. Källan till ordning står inte att finna i staten, även om folk har fått för sig det trots alla bevis på motsatsen. Den byråkratiska klassen och politikerna som ger denna klass makt är varken smartare eller dummare än du och jag. De är inte folk med särskilda insikter. På grund av att staten har en laglig rätt att plundra är den korrupt och explotativ. Den stjäl från folk. Det är allt man kan och behöver säga om den. Den är sannerligen inte källan till ordning.

Vad är det då som är källan till den samhälleliga ordningen? Det är våra individuella sinnen, oavsett hur imperfekta de är i sina bedömningar av världen. Frihet är det enda verkliga val som finns. Allt annat baseras på en lögn, ett ”sken av kunskap”, som Hayek skulle ha sagt. Allting som går emot denna frihet, vilket alla stater gör, är liktydigt med en attack på själva grunden till den samhälleliga ordningen.

”Om vi kan hålla med varandra om att samhällets ekonomiska problem huvudsakligen handlar om hastiga anpassningar till förändringar i de särskilda omständigheterna som utgörs av tid och plats”, konkluderar Hayek, ”borde det logiskt följa att de slutliga besluten måste lämnas till de människor som är bekanta med dessa omständigheter, som har direkt kunskap om de relevanta förändringarna och om de omedelbart tillgängliga resurserna.

Vi kan inte förvänta oss att detta problem kommer att lösas genom att först kommunicera all denna kunskap till en central byråkrati som, efter att den tagit till sig all denna kunskap, sedan börjar beordrar folk. Vi måste lösa det genom decentralisering. Men detta besvarar enbart en del av vårt problem. Vi behöver decentralisering eftersom det är det enda sättet att försäkra oss om att kunskapen om de specifika omständigheterna av tid och plats kommer att användas så snabbt som möjligt.”

Jag dras till Hayeks användning av orden ”omedelbart” och ”så snabbt som möjligt”. Med dessa ord presenterar han de blivande centralplanerarna med deras värsta fiende: tiden. Med tid kommer förändring, och med förändring kommer ny och annorlunda kunskap. Även om det på något sätt skulle vara möjligt att få en komplett ögonblicksbild av hela världen med all existerande kunskap skulle denna kunskap redan vara daterad och värdelös vid den tidpunkt då den faktiskt skulle kunna användas för att styra världen från en riktning till en annan. Även under de allra bästa omständigheterna skulle centralplanerarna enbart kunna planera det förflutna.

Här har vi alltså kunskapsproblemet. Det handlar om mer än möjligheten att planera en ekonomi. Det handlar om våra liv. Det handlar om möjligheten att planera och styra civilisationens riktning. Möjligheten att styra världen, även de allra minsta delarna av den, kommer för alltid att vara bortom vår förmåga. Det är en oerhört vacker insikt eftersom den avslöjar sanningen bakom den mänskliga friheten.

Frihet är inte ett av många sätt som samhället kan organiseras på. Det är det enda sättet.


Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

1 kommentarer till ”Hayek och kunskapsproblemet

  • Just det förhållandet att en central byråkrati inte kan ha samma kunskap om verkligheten som marknadens olika aktörer gör att de som har kunskap, marknadsaktörerna, också bör ha makt. De vet bättre hur en sak ska ordnas än de som är långt ifrån besluten.

    Detta är ena sidan av kunskapskomplexet. Den gäller hur produktionen ska utformas. Vem som ska styra den.

    En annan sida är konsumentens kunskaper. Hade vi alla relevanta kunskaper då vi handlar en vara eller tjänst skulle allt vara fri och fröjd. Vi skulle veta att en viss produkt var farlig för hälsa och miljö och därför avstå ifrån den produkten. I verkligheten har vi inte denna kunskap. Vi får känna av bristen då vi använder varan.

    Det säger sig självt att ett expertorgan på olika ämnens inverkan på hälsa och miljö kan betyda mycket både för producenter och konsumenter. Om ett farligt ämne som är ekonomiskt billigt att nyttja tillåtes kommer marknaden att snedvridas: Ett utfall som vi INTE SKULLE HA VALT om vi haft all information då vi handlade kommer att bli oproportionellt frekvent, då det fått en marknadsfördel.

    Om vi istället förbjuder det farliga kommer det som är acceptabelt att konkurrera om våra pengar och då kommer de aktörer som nyttjar acceptabla produkter att gagnas.

    Jag är inte säker på att Hayek hade hela den här saken klar för sig, men visst hade han rätt i att en central byråkrati inte kan ha en överblick om allt i en ekonomi.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *