Vad har staten gjort med våra pengar? Del 16: Fiatvalutornas uppkomst

I denna artikelserie publicerar vi hela den svenska översättningen av Murray Rothbards klassiker ”What Has Government Done to Our Money?” Den som är otålig och vill läsa boken direkt kan ladda ner den gratis från vårt bibliotek. Missa inte heller Per Bylunds introduktion till den svenska utgåvan.

4. Fas IV: Flytande fiatvalutor, 1931-1945

cover-229x300

Världen var tillbaka vid första världskrigets monetära kaos, förutom att det nu inte verkade finnas mycket hopp om en återgång till guld. Den ekonomiska världsordningen hade lösts upp till ett kaos av rörliga och halvstyrda växelkurser, konkurrerande devalveringar, valutaregleringar och handelshinder; internationell ekonomisk och monetär krigföring rasade valutor och valutaområden emellan.

Internationell handel och investering kom att stå helt stilla; och handel genomfördes genom kompensationsavtal, utförda av stater som konkurrerade och var i konflikt med varandra. Statssekreterare Cordell Hull poängterade gång på gång att 1930-talets monetära och ekonomiska konflikter var den främsta orsaken till andra världskriget.

USA behöll guldmyntfoten i två år, för att sedan i ett fåfängt försök att komma ur depressionen hoppa av den klassiska guldmyntfoten 1933-34. Amerikanska medborgare kunde inte längre lösa in dollar mot guld, och förbjöds till och med från att äga något guld alls, varken i USA eller i andra länder. Men USA förblev på en underlig ny sorts guldmyntfot efter 1934, i vilken dollarn, som nu hade omdefinierats till 1/35 gulduns, var inlösbar i guld för utländska stater och centralbanker. En kvardröjande koppling till guld återstod. Dessutom ledde det monetära kaoset i Europa till att guld flödade in till den enda relativt säkra monetära tillflyktsorten, USA.

1930-talets kaos och ohämmade ekonomiska krigföring visar på en viktig lärdom: De allvarliga politiska bristerna (utöver de ekonomiska problemen) i Milton Friedmans och Chicago-skolans monetära system med rörliga fiatvalutor. För vad Friedmaniterna skulle göra — i den fria marknadens namn — är att skära av alla kopplingar till guld helt och hållet, lägga den absoluta kontrollen över varje lands valuta i händerna på dess centralregering, med fiatvaluta som lagligt betalningsmedel — och sedan uppmana varje stat att låta sin valuta svänga fritt mot andra fiatvalutor, samt avstå från att inflatera alltför hämningslöst. Det allvarliga politiska felet består i att lämna över fullkomlig kontroll över penningmängden till nationalstaten, för att sedan hoppas på, och förvänta sig, att staten skulle avstå från att använda denna makt. Eftersom makt alltid tenderar att användas, inklusive makten att lagligen förfalska, borde det naiva med den här sortens program vara helt uppenbart, liksom dess etatistiska natur.

Så ledde den katastrofala erfarenheten från fas IV, 1930-talets värld av fiatvalutor och ekonomisk krigföring, till att amerikanska myndigheter gjorde återupprättandet av en hållbar internationell monetär ordning till sitt huvudsakliga ekonomiska krigsmål under andra världskriget, en ordning på vilken man kunde bygga en renässans för världshandeln och den internationella arbetsdelningens frukter.

5. Fas V: Bretton Woods och den nya guldutbytesstandarden (USA) 1945 – 1968

Den nya internationella monetära ordningen utformades och drevs sedan igenom av USA vid en internationell monetär konferens i Bretton Woods i New Hampshire i mitten av 1944, och ratificerades av kongressen i juli 1945. Även om Bretton Woods-systemet fungerade mycket bättre än 1930-talets katastrof, fungerade det bara som ett inflationistiskt återfall av 1920-talets guldutbytesstandard, och systemet levde — precis som på 1920-talet — bara på lånad tid.

Det nya systemet var i princip 1920-talets guldutbytesstandard, förutom att dollarn helt ogenerat tog det brittiska pundets plats som en av “nyckelvalutorna”. Nu skulle dollarn, värderad till 1/35 gulduns, vara ensam nyckelvaluta. De andra skillnaderna jämfört med 1920-talet var att amerikanska medborgare inte längre kunde lösa in dollar mot guld; istället fortsatte 1930-talets system, i vilket enbart utländska stater och deras centralbanker kunde lösa in dollar. Inga privatpersoner, endast stater, skulle ges privilegiet att lösa in dollar mot den globala guldvalutan. Under Bretton Woods-systemet staplade USA dollar (i papperspengar och bankinsättningar) ovanpå guld, där dollarn kunde lösas in av utländska stater; medan alla andra stater höll dollar som huvudsaklig reserv och staplade sin valuta ovanpå dollar. Och eftersom USA inledde efterkrigstiden med en enorm mängd guld (ungefär 25 miljarder dollar) fanns det gott om utrymme för att stapla dollarfordringar ovanpå den. Vidare kunde systemet “fungera” ett tag eftersom alla världens valutor återgick till det nya systemet vid samma kurser som före andra världskriget, varav de flesta var starkt övervärderade i förhållande till sina inflaterade och värdeminskade valutor. Till exempel återgick det inflaterade pundet till 4,86 dollar, trots att det var värt betydligt mindre än så mätt i köpkraft på marknaden. Eftersom dollarn var artificiellt undervärderad 1945, och de flesta andra valutor övervärderade, blev dollarn svåröverkomlig, och världen drabbades av så kallad dollarbrist, vilket de amerikanska skattebetalarna ansågs skyldiga att rätta till med bistånd. Kort sagt skulle det exportöverskott som den undervärderade amerikanska dollarn åtnjöt delvis finansieras av den olycksaliga amerikanska skattebetalaren i form av bistånd.

Det fanns gott om utrymme för inflation innan det kunde slå tillbaka, så den amerikanska staten satte efter kriget kurs mot kontinuerlig monetär inflation, en policy som den glatt har fortsatt sedan dess. På tidigt 1950-tal började den fortsatta amerikanska inflationen att vända den internationella handelns riktning. För medan USA inflaterade och expanderade pengar och kredit följde de främsta staterna i Europa, många av dem influerade av “österrikiska” monetära rådgivare, en policy av relativt “hårda pengar” (exempelvis Västtyskland, Schweiz, Frankrike, Italien). Det kraftigt inflationistiska England tvingades att devalvera pundet till mer realistiska nivåer på grund av ett utflöde av dollar (ett tag stod pundet i ungefär 2,40 dollar). Alltsammans i kombination med Europas ökande produktivitet, och senare Japans, ledde till fortsatta underskott i betalningsbalansen med USA. Allt eftersom 1950- och 1960-talet fortskred blev USA mer och mer inflationistiskt, både i absoluta och relativa termer gentemot Japan och Västeuropa. Men de tyglar som den klassiska guldmyntfoten innebar för inflationen — speciellt amerikansk inflation — var borta. För Bretton Woods-avtalets regler förutsatte att Västeuropas länder fortsatte att samla på sig reserver, och till och med använde dessa dollar som bas för inflation av sin egen valuta och kredit.

Men under 1950- och 1960-talen blev länderna i Västeuropa med hårdare pengar (och Japan) trötta på att behöva samla dollar på hög, som nu blev allt mer övervärderade istället för undervärderade. Medan köpkraften och således dollarns sanna värde föll, blev de allt mer oönskade av utländska stater. Men de var inlåsta i ett system som blev mer och mer mardrömslikt. Den amerikanska reaktionen på de europeiska klagomålen, som leddes av Frankrike och de Gaulles främsta monetära rådgivare, den klassiska guldmyntfotsekonomen Jacques Rueff, var bara hån och bryskt avvisande. Amerikanska politiker och ekonomer hävdade helt enkelt att Europa var tvungna att använda dollarn som valuta, att de inte kunde göra något åt sina växande problem och att USA därför kunde fortsätta inflatera obekymrat med en policy av “godartad försummelse” gentemot de egna handlingarnas internationella monetära konsekvenser.

Men Europa hade lagstadgad möjlighet att lösa in sina dollar mot guld till ett pris av 35 dollar per uns. Och i takt med att dollarn blev allt mer övervärderad i förhållande till hårdvalutor och guld började europeiska regeringar att utnyttja denna möjlighet allt oftare. Guldmyntfotens tygel började nu tas i bruk; därför flödade guld stadigt ut ur USA under två årtionden med början på tidigt 1950-tal, tills USAs guldförråd under denna period krympt från över 20 miljarder dollar till 9 miljarder dollar. Hur skulle USA kunna fortsätta att lösa in utländska dollar mot guld — Bretton Woods-systemets hörnsten — när dollarn fortsatte att inflateras mot en krympande guldbas?

Dessa problem saktade inte ner den fortsatta amerikanska inflationen av dollar och priser, eller USA:s policy av “godartad försummelse”, som vid slutet av 1960-talet resulterade i en accelererande anhopning av inte mindre än 80 miljarder oönskade dollar i Europa (så kallade eurodollar). I ett försök att förhindra europeisk inlösen av dollar i guld utövade USA intensiva politiska påtryckningar mot europeiska stater, som påminde om men var mycket mer omfattande än när britterna förmådde Frankrike att avstå från att lösa in sin stora ansamling brittiska pund ända tills 1931. Men de ekonomiska lagarna har egenheten att komma ikapp staten till slut, och detta var exakt vad som hände den inflationsglada amerikanska staten vid slutet av 1960-talet. Bretton Woods guldutbytessystem — som av USAs politiska och ekonomiska etablissemang hyllats som permanent och orubbligt — började 1968 att hastigt falla samman.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *