Samhällsplanering och befolkning

6a00e55005baf38834013485de3b9d970c-500piPolitikens essens är det planerade samhället, det vill säga att fördela resurser genom planering. Det är en underförstådd misstroendeförklaring mot alla vuxna människor. Se bara på några av de ministrar en typisk svensk regering svänger sig med.

  • Näringsminister – Hjälper företagen uppfinna nya produkter som Minecraft och Spotify för att bli nya framgångssagor som HM och IKEA. Ser till att företagen växer så vi får ekonomisk tillväxt för att finansiera vårdskolaomsorg.
  • Socialminister, barn- och äldreminister – Ser till att barnen får lagstadgad kärlek samt garanterar att samhällets åldringar får ett ett helt kokt ägg var i veckan på långvården. Sätter upp incitament för att svenska föräldrar föder barn med två års mellanrum. Organiserar ”brödet”.
  • Kultur- och idrottsminister – Organiserar ”skådespelet”. Drar upp riktlinjer för, samt säkrar, finansiering av så kallad ”fri television” för folkbildning i lämplig värdegrund.
  • Jämställdhetsministern – Ser till så att barnen kommer in på dagis och mammorna kommer ut i arbetslivet så fort som möjligt så de kan bidra till samhället och samla ihop lika många pensionspoäng som papporna.
  • Arbetsmarknadsminister – Driver med framgång den välkända myndigheten Arbetsförmedlingen, som anordnar hittepåjobb och ”sysselsättning” samt berättar för vuxna människor hur man beter sig på en arbetsplats.
  • Integrationsminister – Hjälper främmande människor att umgås under trevliga former.
  • Utbildningsminister – Vet vad alla barn behöver lära sig och hur många ingenjörer av varje slag som kommer att efterfrågas av näringslivet i riket de närmaste 20 åren.
  • Biståndsminister – Ger en del av dina pengar till främmande makthavare som delar ut dem rättvist utan svinn till sina undersåtar så du slipper tänka på att hjälpa de fattiga själv.
  • Etc. etc. in absurdum.

Besattheten av att planera samhället är absurd. Vad skulle hända om dessa ministrar och deras departement och planeringsmyndigheter försvann? Skulle alla incitament för att bygga bostäder, vårda sjuka, göra uppfinningar, utvinna järnmalm och producera energi försvinna?

Alternativet till att fördela resurser enligt politisk plan är att låta resurser fördelas medelst prissignaler. Om människor önskar mer morötter kommer priserna på morötter att bjudas upp, vilket lockar till mer morotsodling, vilket ökar utbudet och därmed sänker priset igen. Denna mekanism är lika genialisk som automatisk. Den har fungerat i tusentals år och skulle fungera även idag, på alla områden i samhället. Den skulle fungera till och med på sjukvård och bostäder i Sverige! Om den fick.

De som borde vara fullt sysselsatta med att förklara denna storslagna mekanism för massorna är dessvärre fullt upptagna med att med ljus och lykta leta efter märkliga fall där de menar att marknadsmekanismen inte fungerar. Men skattefinansierade akademiska ekonomer letar ständigt efter så kallade ”marknadsmisslyckanden” för att få anledning att träda in som planerare och råda bot på dessa misslyckanden. Som alltsom oftast egentligen orsakats av tidigare planering. ”En planering kommer sällan ensam.”

Det råder en motsats mellan ”makt och marknad”, det vill säga politisk planering och människors fria val. När makten träder in tränger den ut marknaden i och med att den sätter prismekanismen ur spel. Istället för att morotsutbudet styrs av efterfrågan och därmed pris styrs den av att morotsministern på förhand räknat ut hur mycket morötter undersåtarna behöver. Ministern omsätter sin plan antingen genom att direkt påverka produktionsvolym eller indirekt genom att styra pris. I båda fall är det ytterst osannolikt att han lyckas sätta volym eller pris precis där producenter och konsumenter skulle satt det. Om han inte lyckas göra det kommer det att produceras antingen för mycket eller för lite morötter jämfört med det fria fallet. I båda dessa fall har välstånd förslösats och samhället blivit fattigare. (Varför då?) Om ministern lyckas sätta priset eller volymen rätt så har han ändå inte lyckats göra något bättre än marknaden själv. En samhällsplanerare kan alltså i bästa fall göra lika bra som marknaden, men det är osannolikt att så sker.

Men sysslar inte entreprenörer med planering också? Visst gör de det, men de riskerar sina egna begränsade resurser vilket gör att de blir extremt känsliga för konsumenternas nycker. Den som inte kan ge konsumenter vad de vill ha till rimligt pris åker ut. Entreprenörer har således en snabb återkoppling från marknaden. Politiska planerare riskerar inte sitt eget skägg och deras återkopplingstid är ca fyra år. Dessutom väljs de efter det politiska paket de ingår i och inte efter sina egna gärningar. Med lång, trubbig återkoppling och obegränsat med skattepengar kan politiskt planerad välståndsförstörelse pågå under lång tid.

Den bästa tiden för samhällsplanerare är krigstid. Krig är välståndsförstörelse driven till sin spets och därför huvudsakligen en förströelse för politiker och inte för producerande människor. För att finansiera krig krävs det att en stor del av produktionen dirigeras om med våld från producenterna och konsumenterna, som sätts på svältkur, till den glupande krigsmaskinen. Många planerare behövs för att styra produktionen för hand utan prissignaler. Efter kriget vill de behålla sina fina arbeten, och dessutom är det inte säkert att undersåtarna vågar vara utan kontrollen. Man minns priserna från krigsåren på de ”fria” svarta marknaderna, där priset på de smulor som undsluppit krigsmaskinen trissades upp till hutlösa nivåer. Tänk bara, icke-ransonerat bröd på svarta marknaden kostade 100 kronor per limpa. Och tänk, om inte staten lagstadgat hyran på lägenheter så hade de kanske kostat 50.000 per månad. Mycket av samhällsplaneringen blir kvar efter krigen. Den svenska hyresregleringen är en kvarleva från andra världskriget.

Några av de värsta yttringarna av samhällsplanering är när befolkningsmängden ska regleras till optimal nivå. Historiskt har en stor befolkning med friska, arbetsföra, långlivade människor ansetts vara ett mått på en nations styrka. Med välfärdsstatens utbredning och dess ekonomiska orimlighet har god hälsa och hög medellivslängd blivit en ekonomisk börda.

Under den industriella revolutionen i slutet av 1700-talet steg välståndet bland folk i allmänhet, men det steg olika fort i olika delar av samhället. Klyftorna gjorde att de egendomslösa arbetarna framstod som fattiga och det var lätt att tro att industrialiseringen gjort människor fattigare än de varit innan. Fattigdomen diskuterades vitt och brett och 1798 publicerade kyrkoherden Thomas Robert Malthus sin teori om att befolkningsökningen var ett problem i sammanhanget. Han postulerade att befolkningen förökade sig exponentiellt, ungefär som kaniner, medan produktionen bara ökade linjärt. Eftersom varje exponentialfunktion förr eller senare alltid blir större än en linjär funktion måste det matematiskt leda till en malthusisk katastrof av svält och död. Befolkningstillväxten bör därför regleras med förebyggande åtgärder som avhållsamhet, hägre äktenskapsålder, samt undanhållande av äktenskap för fattiga. Historien har visat att Malthus hade fel. Dels finns det inget som säger att välståndet bara kan växa linjärt. Dels förökar sig inte människor obegränsat exponentiellt, utan snarare i enlighet med det tillgängliga välståndet.

Fattigdomsfrågan håller i sig, och på 1870-talet når den vår egen kalla nord och Knut Wicksell. Han är rabiat liberal och ett nationalekonomiskt geni. Sitt ekonomiska intresse fick han faktiskt via befolkningsfrågan. Han propagerade frimodigt och skandalöst för preventivmedel och barnbegränsning för att råda bot på fattigdomen. Under denna tid pågick för fullt emigrationen till Amerika, och Wicksell ansåg det vara en lyckosam ”nödventil” för överskottet på svenska hungriga munnar.

Men så på 1930-talet märkte man att födelsetalen började falla på grund av preventivmedlen. Framsynta personer började nu ana en omvänd ”kris i befolkningsfrågan”. Gunnar och Alva Myrdal beskriver för övrigt i sin bok Kris i befolkningsfrågan den ivrige Knut Wicksell på följande vis

Sent omsider når så slutligen befolkningsdiskussionen även på allvar vårt avsides belägna land. Emot slutet av sjuttiotalet vandrade på Uppsala kullerstensgator bland många andra en student, Knut Wicksell, och grubblade över världsgåtorna. Han måtte ha fått tag på en del av den tidens brännbara litteratur från den stora världen, bl. a., föreställa vi oss, John Stuart Mills uppbyggelseskrifter om friheten, den nya moralen och kvinnans jämlikhet, kanske också dennes stora klassiska lärobok i nationalekonomi. Han hade tydligen letts tillbaka till Malthus och hela den gamla striden om befolkningstrycket.

Myrdalarna var alltså inte malthusier utan fruktade tvärtom en befolkningskollaps och i sin bok lägger de fram en plan för att reglera befolkningsmängden och öka födelsetalen, främst med hjälp av människor av tillräckligt hög genetisk kvalité. Boken är en entusiastisk och komplett orgie i samhällsplanering och den har stor skuld i uppförandet av det svenska välfärdsbygget med dess sociala konsekvenser.

Precis som Malthus hade fel, hade även Wicksell fel, och även Myrdalarna fel. Svenskarna varken svalt ihjäl, eller dog ut, utan ökade snarare under ordnade former i antal från 6 miljoner till 7 och 8 miljoner.

Att alla föregångare haft fel avskräcker givetvis inte en inbiten social ingenjör. Idag står vi med enorm Myrdalsk välfärdsapparatur samtidigt som befolkningen blir friskare och lever längre. För en social ingenjör är det ett problem eftersom han driver ett centraliserat vård- och pensionssystem som är konstruerat som ett pyramidspel. Dessutom är födelsetalen fallande i stort sett i hela västvärlden. Att de faller kan härledas till välfärdsstaten, höga skatter, inflationspolitik och en statsideologi som uppmuntrar till skattegenererande arbete istället för föräldraskap och familjeliv. Ställd inför detta dystra faktum känner samhällsingenjören att det faller på honom att lösa problemet och fylla på i befolkningspyramidens bas. Ett sätt att göra det är att till varje pris subventionera invandring. ”Vi behöver framtida vårdpersonal och skatteintäkter för att finansiera välfärden” brukar det heta. Eftersom samhällsingenjören inte alltid är ekonomiskt litterat kan denna lösning ibland visa sig bli ekonomiskt problematiskt.

Behövs verkligen politisk styrning av befolkningsmängden? Ovan antydde vi att sociala ingenjörer och samhällsplanerare av alla slag är en överflödig folkgrupp. Vad skulle hända med befolkningen om den inte centralplaneras när människor behagar ha den dåliga smaken att leva längre och föda färre barn? Exakt vad som skulle hända är omöjligt att förutsäga men vi kan vara försäkrade om att det automatiska marknadssystemet med prissignaler löser det. Om det till exempel behövs mer personal för att ta hand om äldre så kommer priset på sådana tjänster öka och vi skulle i det ögonblicket få automatisk invandring av lämpliga personer. Det är möjligt att produktionen på grund av befolkningsbrist avtar och välståndet sjunker vilket försvårar finansiering av vårdtjänster. Det kan då hända att människor återigen blir mer beroende av sina familjer, och att det i sin tur leder till högre födelsetal.

Vi kan inte veta människors framtida efterfrågan på morötter och därpå följande marknadspris och produktionsvolymer. Men vi vet att marknadssignalerna löser det. Om morotsministern istället får diktera produktionen så blir vi fattigare än nödvändigt. På samma sätt kan vi inte veta de framtida välfärdsbehoven, men vi vet att även här skulle prismekanismen att lösa problemet.

9 kommentarer till ”Samhällsplanering och befolkning

  • Word. Att man faktiskt kan anpassa sig till detta och i många fall hylla det.. TIll den nivån att befolkingen ökar eller minskar.
    Stater är ofantligt stora i sitt omfång i västvärlden. Så sant att den alltid växer och aldrig minskar utan att något görs av befolkningen.

  • Jag tycker om att ersätta ordet ”marknadsmisslyckande” med ”marknadsmisstyckande”, för det är det som man ägnar sig åt. Det handlar nämligen om att man inte tycker om resultatet av marknaden, snarare än att marknaden misslyckas.

  • Att vilja ha mer av samarbete mellan människor på frivillig basis kan verka sunt och är naturligtvis en sympatisk tanke. Tron att statens essens är att omfördela resurser mellan människor måste emellertid betraktas betraktas som historiskt ogrundad och felaktiv, även om den biten också blivit en angelägenhet för stater.

    Staten har kommit till som ett utslag av människors animaliska instinkt att över- och underordna varandra. Viljan att planera och skikta är alltså en del av den mänskliga naturen, något det fodras andlig träning och fostran för att lyfta oss ifrån.

  • En liten reflektion. När staten misslyckas med något såsom skolan och sjukvården, då säger staten och dess fårflock att det saknas resurser. Tillförs mer resurser (skatter) blir det bättre.

    Hur fungerar marknaden i det avseendet? Om ett företag misslyckas med en produkt, kommer då styrelsen och VD att förslå att produktionskostnaderna ska ökas eller att priset på produkten ska ökas?

    • Det går inte att över en natt ta bort statens makt över skolan. Men då staten är ett utslag av människans inneboende vilja till över-underordning fordras det mentala, andliga framsteg för att vi ska kunna få en skola som tillåter oss alla att lyckas i skolan. Alltså som kommer förbi det stadiet då staten får vissa att lyckas och andra att misslyckas för att gradera dem.

      Idag kan vi inte klara oss utan staten på skolans område. Skolpengen och friskolorna möjliggör en verklig frihet, inte bara talets.

      När sedan entreprenörskunskapen är en del av folksjälen kommer de arbetare som vill kunna sluta sig samman för att bedriva skola i kooperativ form. kom ihåg att universiteten var startades av studenter som anställde lärare, kontrakterade dem i privat form, för att få undervisning. De ville förränta sitt humankapital så att de kunde producera i samhället.

    • Arbetarna hade gjort det bättre för sina barn om de bildat kooperativa skolor istället för att låta flumskolan växa fram. Vilket slöseri med resurser att hålla elever i övre tonäring inlåsta utan att de lär sig något, istället måste resurser läggas på att hålla ordning och laga skadegörelse.

      Hade arbetarna drivit egna skolor och anställt lärare hade vi fått utbildningar som mer avpassats efter verklighetens krav och inte så mycket allmänt samhällsvetenskap för att medelklassens ungar ska få en pol mag i statskunskap eller välja mellan förvaltningslinjen eller linjen för offentlig förvaltning.

      Ibland kostar det att bli arbetslös. Jag håller med er att staten har ett ansvar här även om jag inte vill gå så långt som Rothbard och Hoppe utan fördedrar John Stuart Mill, Adam Smith och David Hume.

  • Mycket roligt och härligt konspiratoriskt. De ekonomer som finner marknadsmisslyckanden följer egentligen en hemlig politisk agenda! De är avlönade av staten (föresten jobbar de ju ofta på universitet..) och statens enda funktion är att reproducera sig själv.
    Inget ont om marknadslösningar. Där de fungerar ska de etableras fullt ut. Men den som inte tror på marknadsmisslyckanden bör fråga sig varför exempelvis snöröjning inte mer ofta utförs i privat regi..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *