Vad har staten gjort med våra pengar? Del 15: Början av slutet för guldmyntfoten

I denna artikelserie publicerar vi hela den svenska översättningen av Murray Rothbards klassiker ”What Has Government Done to Our Money?” Den som är otålig och vill läsa boken direkt kan ladda ner den gratis från vårt bibliotek. Missa inte heller Per Bylunds introduktion till den svenska utgåvan.

2. Fas II: Första världskriget och därefter

cover-229x300
Varför bröt den klassiska guldmyntfoten samman om den nu fungerade så väl? Den bröt samman för att stater anförtroddes uppgiften att hålla sina monetära löften, att se till så att pundet, dollarn, franc m fl alltid var inlösbara i guld som de och deras reglerade bankväsen hade lovat. Det var inte guld som misslyckades; det var dåraktigheten i att förlita sig på att staten skulle hålla sina löften. För att kunna föra det katastrofala första världskriget blev varje stat tvungen att inflatera sitt utbud av pappers- och bankvaluta. Så omfattande var denna inflation att det var omöjligt för krigförande stater att hålla sina löften, och således “hoppade de av guldmyntfoten”, det vill säga de tillkännagav sina egna konkurser strax efter att de hade gått med i kriget. Alla förutom USA, som gick in i kriget sent och inte inflaterade tillgången på dollar tillräckligt mycket för att hota inlösningen. Men bortsett från USA genomled världen vad vissa ekonomer nu hyllar som ett Nirvana av rörliga växelkurser (numera kallade “dirty floats”), konkurrerande devalveringar, krigförande valutablock, valutaregleringar, tariffer och tullkvoter, och ett sammanbrott för internationell handel och investering. Det inflaterade pundet, francen, marken etc, minskade i värde gentemot guld och dollar; monetärt kaos rådde världen över.

På den tiden fanns det, lyckligtvis, väldigt få nationalekonomer som kunde hylla situationen som ett monetärt ideal. Det var allmänt känt att Fas II utgjorde tröskeln till en internationell katastrof, och politiker och ekonomer såg sig om efter sätt att återskapa den klassiska guldmyntfotens stabilitet och frihet.

3. Fas III: Guldutbytesstandarden (Storbritannien och USA) 1926 — 1931

Hur återvända till guldåldern? Det förnuftiga hade varit att erkänna fakta, att pundet, francen, marken etc hade minskat i värde, och återgå till guldmyntfoten till en annan kurs: en kurs som tog hänsyn till befintlig penningmängd och prisnivå. Till exempel hade det brittiska pundet traditionellt definierats vid en vikt som gjorde den likvärdig med 4,86 dollar. Men vid slutet av första världskriget hade den brittiska inflationen fört ner pundet till ungefär 3,50 dollar på den fria valutamarknaden. Andra valutor hade tappat i värde på samma sätt. Det rimliga hade varit om Storbritannien hade gått tillbaka till guld till en kurs av ca 3,50 dollar, och om andra inflaterade länder hade gjort likadant. Fas I hade då snabbt och smidigt kunnat återställas. Istället tog britterna det ödesdigra beslutet att återgå till den gamla kursen på 4,86 dollar. De gjorde så för brittisk nationell “prestige”, och i ett fåfängt försök att återupprätta London som världens finansiella hårdvalutacentrum. För att lyckas med denna heroiska dumhet skulle Storbritannien ha behövt deflatera sin penningmängd och sina prisnivåer kraftigt, eftersom de brittiska exportpriserna var alldeles för höga för att vara konkurrenskraftiga på världsmarknaden vid en kurs av 4,86 dollar. Men deflation var nu politiskt otänkbart eftersom fackförbunden, stödda av ett rikstäckande system för arbetslöshetsförsäkring, hade växt till sig och gjort lönerna orörliga nedåt; för att deflatera skulle den brittiska staten ha behövt vända välfärdsstatens tillväxt. Faktum är att britterna ville fortsätta inflatera pengar och priser. Som resultat av att ha kombinerat inflation med återgång till en övervärderad växelkurs låg den brittiska exporten lamslagen under hela 1920-talet, och arbetslösheten var allvarlig under hela den period då större delen av världen upplevde en kraftig ekonomisk uppgång.

Hur kunde britterna försöka ha kvar kakan och äta den på en och samma gång? Genom att etablera en ny internationell penningordning som skulle förmå eller tvinga andra stater att inflatera eller att återgå till guld till en övervärderad växelkurs för sina egna valutor, och därigenom lamslå den egna exporten och subventionera import från England. Detta är just vad England gjorde vid Genua-konferensen 1922, när de tog ledningen vid skapandet av en ny internationell monetär ordning, guldutbytesstandarden.

Guldutbytesstandarden fungerade som följer: USA fortsatte på den klassiska guldmyntfoten, och löste in dollar mot guld. Storbritannien och övriga västländer återgick dock till en pseudo-guldmyntfot, Storbritannien 1926 och övriga länder vid ungefär samma tid. Brittiska pund och andra valutor var inte inlösbara i guldmynt utan endast i stora tackor som bara lämpade sig för internationella transaktioner. Detta hindrade vanliga medborgare i Storbritannien och andra europeiska länder från att använda guld i dagliga affärer, och medgav således en högre grad av pappers- och bankinflation. Men Storbritannien återbetalade inte pund enbart i guld, utan även i dollar; medan övriga länder i sin tur återbetalade sina valutor med pund, istället för guld. Och de flesta av dessa länder förmåddes av Storbritannien att återvända till guld till en övervärderad kurs. Resultatet blev ett pyramidbygge med USA ovanpå guld, brittiska pund ovanpå dollar och andra europeiska länder ovanpå pund — “guldutbytesstandarden”, med dollar och pund som de två “nyckelvalutorna”.

När Storbritannien nu inflaterade och fick ett underskott i betalningsbalansen kunde inte guldmekanismen verka med en gång för att hålla tillbaka den brittiska inflationen. För andra länder behöll sina pund, istället för att lösa in dem mot guld, och inflaterade ovanpå dem. Därmed tilläts Storbritannien och Europa att inflatera ohejdat, och det brittiska underskottet kunde svälla utan att hållas tillbaka av guldmyntfotens marknadsdisciplin. Vad gäller USA så lyckades Storbritannien förmå dem att inflatera dollarn i sådan omfattning att de inte förlorade många dollarreserver eller guld till USA.

Poängen med guldutbytesstandarden är att den inte kan vara för evigt; notan måste förr eller senare betalas, men bara som en katastrofal reaktion på en långvarig inflationsbaserad uppgång. Med allt fler pund samlade på hög i Frankrike, USA, med flera ställen, skulle minsta förtroendeförlust för den allt skakigare och fuskbyggda inflationistiska strukturen ofrånkomligen leda till ett allmänt sammanbrott. Det är just vad som hände 1931; inflaterade banker fallerade över hela Europa, och “hårdvaluta”-Frankrikes försök att lösa in sina pund mot guld ledde till att Storbritannien lämnade guldmyntfoten helt och hållet. Storbritannien fick snart sällskap av övriga europeiska länder.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *