Flyktinghjälpen

Problemet med att argumentera för en samhällsordning som radikalt skiljer sig från den nuvarande är att de flesta frågor kommer att handla om huruvida vägen dit är möjlig, och inte om målet som sådant är värt att sträva efter. För att undvika den typen av argumentation erkänner jag på förväg att denna artikel inte kommer innehålla någon beskrivning av vägen från här till där. En sådan diskussion blir strikt realpolitisk, och det är fullt möjligt att den skulle utmynna i ett konstaterande om att det i dagens situation är omöjligt. Denna artikel ämnar enbart resonera kring ämnet flyktingmottagning från ett frihetligt, libertarianskt perspektiv, och argumentera för att det vore bättre än situationen som den är idag.

Introduktion

Utan tvivel är det en god sak att hjälpa människor som är på flykt från våld och terror. Det faktum att många i Sverige ställer sig positiva till att hjälpa vilt främmande människor från andra delar av världen att undvika våld, död och svält är något att vara stolt över. Stoltheten hör dock hemma hos de människor som faktiskt bidrar till detta, och inte hos politiker. När statsministrar och biståndsministrar står och slår sig för bröstet och kallar Sverige en “humanitär stormakt” är det lätt att bli illamående, för vad har statsministern och hans politiska medlöpare någonsin gjort för att hjälpa folk på flykt? Har han upplåtit sitt hus, måhända? Har han betalat en endaste skattekrona i sitt långa liv? Vore inte det bästa han kunde göra att sänka sin och sina kollegors löner för att hjälpa till och betala för det hela? Nåväl, politikern är ett förvirrat och självförhärligande kreatur, så låt oss lämna dem utanför något så allvarligt som människor på flykt.

Vem skall vi hjälpa?

Hur hjälper man människor på flykt? Rimligtvis bör det första målet vara att hjälpa dem som har det allra värst, de som är i omedelbar fara att mista liv och lem på grund av krig och terrorism eller förtryck på grund av religion eller etnicitet. Dessa människor behöver i många fall en åtminstone tillfällig tillflyktsort utanför det land de bor i. I andra hand bör vi hjälpa dem som på sikt riskerar ett liv på svältgränsen, på grund av ekonomiskt förtryck antingen i spåren av krig, på grund av brist på rättssäkerhet, eller annat. I de fall som människor kan hjälpas på plats och detta leder till att vi kan hjälpa fler skall det uppenbarligen göras, förutsatt att vårt mål är att hjälpa så många människor som möjligt.

Mängden pengar för flyktingmottagning är likt allt annat begränsad. Endast en utopist av den värre kalibern kan någonsin få för sig att det finns oändligt med resurser till någonting. Vad denna summa pengar är beror helt på vad människor är villiga att offra för andra, d.v.s. vilken nivå av altruism gentemot främmande människor vi kan vänta oss. Likaledes är de allra flesta i första hand altruistiska mot sin närmiljö, och i andra hand mot dem som kommer längre bort ifrån. Detta anses av vissa som ett tecken på att människor är dåliga och orättvisa, och borde läras upp till en egalitär människosyn som är lika välvilligt inställd mot främmande som kända människor. Låt oss lämna den moraliska aspekten utanför och komma fram till att det är en såväl biologisk som matematisk omöjlighet. Människor bryr sig mer om familj och närstående än okända, och inte ens med den bästa av vilja kan man dela upp sin empati i 6 miljarder delar och föredela den jämt över världen. Medkänsle-kommunism är en omöjlighet.

Hur mycket pengar bör vi lägga på flyktingmottagning? Detta mytiska “vi” brukar vanligtvis användas för att beskriva alla som bor inom nationalstaten Sveriges gränser. Detta är en omöjlig beräkning, och därtill en som kräver stora tvångsmedel då de flesta [1] anser att alla bör bidra lika mycket. Vi vet dessutom att viljan och möjligheten att ta mot flyktingar varierar mycket över landet, där vissa kommuner vill ta emot stora mängder, och andra inte vill ta emot några alls. Likaledes innebär flyktingmottagning ett större tryck på all form av gemensamfinansierad verksamhet, vilket innebär att mindre orter ofta riskerar att se sin levnadsstandard sjunka raskt om de tar emot för stor mängd flyktingar.

Frivillig flyktinghjälp

Lösningen är lika självklar som den är enkel. Låt alla betala vad de känner att de kan avvara för flyktingmottagningen. Det vanliga argumentet mot detta är att ingen då kommer att betala, vilket om det är sant innebär att alla som är för flyktingmottagning är en skara hycklare. Då jag har högre tankar om mina medmänniskor än så tänker jag inte bevärdiga ett sådant argument med en replik. Vissa människor, de som inte är intresserade av flyktingmottagning, kommer självklart inte att betala. Som libertarian och troende på människors rätt till självbestämmande ser jag inte vari det goda ligger i att tvinga dem. Självklart går det alldeles utmärkt att vägra umgås med dem som inte vill betala för att man tycker att det är ett moraliskt ansvar att hjälpa människor, och att de är osympatiska eller till och med förkastliga. Det går dock inte att tvinga dem till att vilja betala för flyktingmottagning. Det finns dock all anledning att tro att många människor frivilligt skulle bidra till flyktingmottagning, särskilt som det i dagsläget inte skulle innebära en merkostnad då de redan finansierar nuvarande högst ineffektiva flyktingmottagning via skattesedeln.

Det krävs dock ytterligare åtgärder för att vi skall kunna garantera en effektiv och human flyktingmottagning utöver att göra finansieringen frivillig. De prövningar som görs för att avgöra om någon behöver flyktingstatus eller ej bör göras uteslutande av de individer som betalar för flyktingmottagningen, eller av dem utsedda representanter. Att lita på att statliga byråkrater, som inte har ett egentligt intresse i att hjälpa rätt människor skulle göra sådana bedömningar korrekt känns högst orimligt. Det har vi om inte annat sett av de skandaler som rullats upp, där vissa administratörer på migrationsverket har tårtkalas när de lyckats utvisa någon, och andra blir tvingade av regelverk att ge människor som de vet ljuger flyktingstatus. Detta innebär att människor som har skyddsbehov avvisas, och människor som inte har det kommer hit och minskar vår möjlighet att ta emot de som behöver skydd. Migrationsverket bör alltså monteras ned, och en organisation som representerar de som betalar för flyktingmottagandet upprättas. Till den som säger att detta är omöjligt vill jag påpeka att vad gäller hjälp vid naturkatastrofer klarar organisationer som Röda Korset, Läkare utan gränser m.fl. alldeles utmärkt att samordna insatser, och dessa organisationer finansieras via frivilliga bidrag.

Arbetsmarknad och integration/assimilation

Ytterligare problem finns naturligtvis i form av boende, arbetsmarknad och integration/assimilation in i existerande samhälle. Tillfälliga flyktingar som flyr från konflikter eller statsmakter där konflikten eller hotsituationen relativt snart upphör, och har något att åka tillbaka till, är härvid inte ett problem. För dem behövs en tillfällig fristad, och då de inte kommer att bli en permanent del av våra samhällen är integration/assimilation inte ett långsiktigt problem. De behöver enbart upplysas om gängse lagar och förordningar i Sverige som måste följas medan de vistas här. De som flyr från permanenta konflikter, eller inte kan resa tillbaka på grund av att de tillhör en etnisk grupp eller religion som fortsatt kommer att leva under förtryck i sitt ursprungsland, måste däremot finna en permanent plats i Sverige med allt vad det innebär.

Hur skall människor från andra delar av världen och annan kulturell bakgrund klara sig i Sverige? Följande resonemang blir naturligtvis högst teoretiskt, men en smula sunt förnuft och enklare ekonomiska resonemang kan ta oss en bra bit på vägen. Till att börja med måste vi konstatera att dessa människor kommer att ha problem med sin försörjning. I bästa fall talar de engelska, men garanterat inte svenska. Därtill kommer de inte att vara vana vid de rent kulturella faktorer i form av inlärda beteendemönster som finns i Sverige, och därmed kommer de att betraktas som främlingar tills de lärt sig hur saker fungerar i Sverige. Det bästa sättet att hjälpa dessa människor är att de kommer ut i arbetslivet omedelbart, då detta innebär en snabb anpassning till resten av samhället. Den som önskar en human flyktingmottagning bör därmed argumentera å det starkaste för att alla s.k. “trösklar” på arbetsmarknaden skall bort, d.v.s. omedelbart avskaffande av kollektivavtal, LAS, centrala löneförhandlingar, etc. Motargumentet brukar vara att arbetsgivarna inte skall få “utnyttja” människor som lågbetald arbetskraft, men detta argument tar sällan hänsyn till vad flyktingar själv önskar. Ett dåligt betalt jobb i en fredlig nation som Sverige ger ofta fem gånger mer betalt än ett välbetalt jobb i en krigszon, eller i ett område där man lever under förtryck, huvudsakligen för att vi har en mycket större kapitalbas i Sverige. Alltså – s.k. “skitjobb” som en väg in på arbetsmarknaden är något som skall ses som i hög grad positivt, och bör möjliggöras genom att montera ned alla lagliga hinder.

Boende och integration/assimilation med närsamhället är ytterligare ett problem. Människor av olika kulturell bakgrund har dessvärre ofta en något misstänksam inställning till varandra, något som avhjälps med tiden genom frivillig kontakt. Här är dock värt att påpeka, och nuvarande politiska utveckling stödjer denna tes, att inflyttning av människor från andra kulturer när delar av den nuvarande befolkningen är emot det tenderar att leda till konflikter, och ställer olika delar av samhället mot varandra. Man riskerar att få “samhällen i samhället”, där olika delar av befolkningen inte vill befatta sig med varandra. Detta kan naturligtvis ses som ett utslag av en mycket tråkig form av trångsynthet och främlingsfientlighet [2], men trångsynta människor har också rättigheter, även om vi inte tycker om deras ställningstaganden. Ett enkelt argument baserat på äganderätt säger att ingen kan protestera mot att någon flyttar in som granne – för du äger inte granntomten. Det kan dock vara värt att beakta argument för att man bör förlägga flyktingmottagning, likt alla annan verksamhet, där den orsakar minsta möjliga störningar för existerande invånare, helt enkelt för att undvika konflikter.

Långsiktigt flyktingmottagande

Flyktingmottagning är i slutändan alltid beroende av hur mycket välvilja som finns bland befolkningen som skall ta emot flyktingarna, oavsett om vi talar om ett frivilligt system eller ett tvingande sådant. Det må idag se ut som att Sverige klarar av att ta emot mycket stora mängder flyktingar, men man bör också vara medveten om att när tillräckligt många människor blir negativt inställda till flyktingmottagning kommer antalet mottagna flyktingar minska, om än med viss demokratisk fördröjning [3]. Förvisso hävdar svenska politiker att vi nu är en “humanitär stormakt”, men stormakts-ambitioner får alltid ge vika för ekonomiska och sociala omständigheter. Att Sverige i framtiden skulle komma att minska flyktingmottagningen ned till samma nivå som våra grannländer är knappast en omöjlighet, även om nuvarande politisk trender inte stödjer en sådan analys.

Det absolut bästa sättet att möjliggöra flyktingmottagning är att se till att den sker så obemärkt som möjligt. Detta innebär, utöver de tidigare nämnda problemen med nuvarande arbetsmarknad, att flyktingmottagning också bör göras så stor del som möjligt bland de som är positivt inställda till det, och så liten del som möjligt bland de som är negativt inställda till det. Bäst möjlighet för att anpassa sig och leva i det svenska samhället kommer utan tvivel ges om man bor bland de människor som är positivt inställda till ens närvaro.

Detta går självklart rakt emot den moderna, egalitära gemenskapstanken, men det är i frågan irrelevant. Världen ser inte ut som vi vill att den skall se ut, utan som den faktiskt gör. Oavsett vad vi tycker om människor som inte anser att välfärd skall tillfalla någon som inte är född inom rikets gränser [4] [5] så finns de, och desto mer märkbar flyktingmottagningen blir, desto fler tycks de bli. Detta kommer av många ses som ett argument för att man skall “ge upp inför främlingsfientliga krafter”, men jag hävdar att det inte är det. Det är snarare ett argument för att låta främlingsfientliga vara så på sin egen kant, och låta de som är “främlingsvänliga” vara det. Det är i slutändan till och med ett separatistiskt argument, ytterligare något som är otänkbart i den moderna politiska diskursen. Människor vars värderingar står för långt från varandras bör på sikt frivilligt skilja sig åt, och bo i separata områden. Lyckligtvis brukar bara ytterst små minoriteter vara så fast cementerade i sina åsikter att de väljer separatism framför att anpassa sig till sina medmänniskor. Jag vidhåller dock att denna lilla minoritet bör uppmuntras till att göra just det, nämligen skilja sig från resten av samhället och inte tvingas delta i en tvungen gemenskap. Detta är naturligtvis omöjligt i nuvarande system, men i ett frivilligt system skulle det gå alldeles utmärkt att låta främlingsfientliga bo på sina orter, och alla andra någon annanstans. Självklart kommer små separatistiska grupper att förlora de möjligheter som ett större samhälle ger, men det är deras problem. De kan inte tvinga övrig befolkning att anamma deras världssyn, eller vice versa. Ideologiska uppfattningar är enbart problem i tvingande gemenskaper.

Sammanfattning

Flyktingmottagning är i grunden en humanitär gärning, men likt alla andra handlingar styrs den oundvikligen av ekonomiska och sociala verkligheter. Medan en skattefinansierad flyktingmottagning leder till sociala motsättningar och en fruktansvärd ineffektivitet, skulle en frivillig-finansierad flyktingmottagning leda till möjlighet för människor att göra en gemensam välgärning, och aktivt ta ansvar för att möjliggöra skydd för så många flyktingar som möjligt. Likt alla andra statligt finansierade verksamheter antar flyktingmottagningen snabbt en ideologisk karaktär där själva faktumet att “flyktingar har mottagits” blir det politiska målet, istället för att faktiskt arbeta för att ta emot och skydda så många flyktingar som möjligt. Rimligtvis borde en flyktingmottagning finnas inte för att vi skall kunna känna oss goda, utan för flyktingars skull.


[1] En högst moraliskt tveksam ståndpunkt. Varför skulle någon säga “om inte alla andra i nationen bidrar tänker inte jag heller göra det”? Det innebär i princip att man inte kunde bry sig mindre om de som man faktiskt ämnar hjälpa, och enbart bryr sig om millimeter-rättvisa.

[2] Då språkanvändningen i detta land har urartat totalt känns det relevant att skilja på rasism, d.v.s. rasbiologiska teorier, och främlingsfientlighet, vilket är ovilja att beblanda sig med det som är främmande.

[3] Demokratisk fördröjning innebär att förändring inte sker förrän det blir politiskt opportunt, vanligen först för politiska uppstickare, men på sikt även för etablerade politiska intressen då de inser vikten av att försöka muta in den politiska intressegrupp som uppstått. I detta fall talar vi om “motståndare till flyktingmottagning” som är en liten men växande grupp i Sverige.

[4] Det är omöjligt att definiera vad som är ett lämpligt område för gemensam välfärd rent objektivt, men oftast väljs av historiska skäl Sverige (och inte t.ex. Norrland eller Piteå kommun). Den som tror på den statliga bilden av ett system där vi alla betalar in pengar, och sedan för att vi betalat in får ut pengar vid sjukdom, ålderdom etc. kommer naturligtvis känna en viss oro för att utbetalningarna kommer krympa ju fler som inkluderas i systemet. Ur en libertariansk synvinkel är bilden dock skev ; i själva verket betalar vi in och är inte garanterade att få något utbetalat alls; framtida pensioner och statlig sjukvård är på intet sätt garanterade utan beror enbart på politiska dekret som inom systemets ramar kan ändras närsomhelst och hursomhelst.

“Sjukförsäkringssystemet” är inte ett försäkringssystem överhuvudtaget, utan en förhoppning om att framtida politiker inte kommer ta beslut som stoppar utbetalningarna. Detta innebär att alla välfärdsmedborgare egentligen borde önska sig totalt visionslösa politiker, som enbart ville bibehålla status quo.

[5] I frågan huruvida det är en moralisk skyldighet att ställa upp med skydd och hjälp till människor i nöd, så är så definitivt fallet för någon med en kristen värdegrund, därav att kyrkliga organisationer är mycket engagerade i dessa frågor. Vad den sekulära moralen säger i frågan är oftast tvetydigt då den enda fasta hållpunkten i sekulär moral tycks vara egalitism. Å ena sidan torde ett helhjärtat engagemang för en egalitär världsordning innebära en frivillig rörelse mot global kommunism; dess förespråkare kunde mycket väl leda vägen genom att ge bort majoriteten av sina ägodelar för att hjälpa de i nöd, något som dock sällan sker. Å andra sidan finns det aldrig någon gräns för hur stor del av det “kollektiva” välståndet som sekulära moralister tycker skall gå till bättre behövande. Om hjälp till behövande är en sekulär dygd tycks det gälla huvudsakligen på det kollektiva planet, och sällan på det individuella.


8 kommentarer till ”Flyktinghjälpen

  • Precis så!!!

    Du formulerar hur jag tänker:

    ”Det vanliga argumentet mot detta är att ingen då kommer att betala, vilket om det är sant innebär att alla som är för flyktingmottagning är en skara hycklare. Då jag har högre tankar om mina medmänniskor än så tänker jag inte bevärdiga ett sådant argument med en replik. Vissa människor, de som inte är intresserade av flyktingmottagning, kommer självklart inte att betala. Som libertarian och troende på människors rätt till självbestämmande ser jag inte vari det goda ligger i att tvinga dem. Självklart går det alldeles utmärkt att vägra umgås med dem som inte vill betala för att man tycker att det är ett moraliskt ansvar att hjälpa människor, och att de är osympatiska eller till och med förkastliga. Det går dock inte att tvinga dem till att vilja betala för flyktingmottagning. Det finns dock all anledning att tro att många människor frivilligt skulle bidra till flyktingmottagning, särskilt som det i dagsläget inte skulle innebära en merkostnad då de redan finansierar nuvarande högst ineffektiva flyktingmottagning via skattesedeln.”

    Många på vänsterkanten kritiserar frimarknadsvänner för att vara egoister som inte tänker på sina med medmänniskor. Och om man hör på många vissa förespråkare för en fri marknad så måste man nästan ge dem rätt; när man hyllar egoism, överdriven individualism, och förkastar altruism, då vill jag helst inte vara delaktig! För mig är det viktigt att hjälpa svaga och utsatta människor. De idéerna som uttrycks i citatet ovan, om att altruism ska vara frivillig och inte påtvingad är en av de anledningarna som gjorde att jag landande i mitt politiska sökande i (den rothbardska) libertarianismen. I ett fritt samhälle skulle dessutom behovet av att hjälpa svagare människor förmodligen minska, då människor skulle kunna klara sig själva på ett ”skitjobb”.

    • Att hylla egoisten är för att denne i sin egoistiska strävan skapar välstånd för även andra. En del människor är altruistiska av egoistiska skäl. Altruism är riktad åt åtgärder för stunden och inte långsiktiga som egoisten skapar. Enligt min definition på solidaritet är det när din egoism sammanfaller med min.

      Min generositet ökar med min plånboks tjocklek. Hade vi bara privata försäkringar för att få sjukvård i Sverige skulle jag definitivt betala en särskild avgift vars uppgift skulle vara att stötta mindre bemedlade. Samma sak gör jag idag. Jag stöttar ibland folk som behöver pengar till vård som statens sjukvård vägrar att ge dem.

      Jag äcklas av folk som jobbar i välgörenhetsorganisationer och tar ut höga löner när de redan har en privat förmögenhet som gör att de skulle kunna jobba helt gratis åt välgörenhetsorganisationerna.

      • Det är just det där språkbruket jag inte gillar. Om altruism är egoism då har orden förlorat sin innebörd. Tror att det är bra och nyttigt att sluta tänka på sig själv och försöka tänka mer på andra och att vara generös med sin tid och egendom, för sin egen skull, men främst för andras skull. Men det är naturligtvis frivilligt, om man ensam vill sitta i sin egen pengabinge så ska ingen få hindra en. Godhet är naturligtvis inget man ska visa upp inför andra utan något man bara gör, utan att förvänta sig någon tillbaka.

        Tror att behovet av filantropi skulle vara mycket litet om det fanns fler möjligheter till privata sjukförsäkringar.

        Jag håller med dig om det du säger om välgörenhetsorganisationer.

  • Detta får mig att tänka på den nyligen publicerade artikeln/intervjun med Bryan Caplan i VOX, som nog kan vara av intresse för flera läsare på mises.se: The Case for Open Borders. Caplan har en del intressanta tankar om allt möjligt, men detta är i mitt tycke den fråga där han är som bäst.

    • @Per : Jag har egentligen bara en kritik mot ”öppna gränser” och den är pragmatisk och inte ideologisk – skulle vi öppna gränserna idag riskerar konsekvenserna av politiska skäl bli ganska katastrofala, då befolkningen garanterat inte kommer bli särskilt lycklig över utraderad statlig välfärd. Vi vill knappast gissa vad folk kommer vara villiga att rösta på eller göra mot inflyttad befolkning i ett sådant läge.

      Däremot anser jag det helt rätt och riktigt att argumentera för välfärdsstatens nedmonterande, och en del av detta innebär också att statens upprätthållande av nationella gränser försvinner. ”Gränser” är egentligen bara intressanta om man är rädd att någon skall invadera. Så länge folk lever i fred är gränser, utöver privat ägande, irrelevanta. Skulle yttre hot finnas får man självklart komma fram till om vilka områden som skall försvaras gemensamt.

      • Visst är det så – det kan mycket väl bli en hel del konflikt om de som migrerar till ett land av dess ”ursprungliga” befolkning anses vara snyltare och friridare. Men av just den anledningen föreslår ju Caplan att man t ex betalar inträdesavgift eller inte får del av [offentlig] välfärd i X år efter att ha flyttat till ett land (som Sverige). Att stänga gränserna är ett mycket konstigt svar på eventuella välfärdsproblem a la Göran Perssons sociala turism..

      • Det kan tyvärr vara så att medborgarna i EU inte är mogna tanken på fri rörlighet. Vi ser ett tiggeri på gator och torg som vittnar om att folk åker från ett land för att tigga i ett annat. Personligen menar jag att detta synliggör problem inom EU och kan vara något gott, om åtgärder görs för att komma till rätta med underliggande marknadsobalanser.

        Samtidigt kan jag förstå folks frustration. De har inte tillgångar i överflöd, många har det knapert. Blir våld frihetens tack kommer friheten att inskränkas. It´s as simple as that!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *