Vad har staten gjort med våra pengar? Del 14: Den klassiska guldmyntfoten

I denna artikelserie publicerar vi hela den svenska översättningen av Murray Rothbards klassiker ”What Has Government Done to Our Money?” Den som är otålig och vill läsa boken direkt kan ladda ner den gratis från vårt bibliotek. Missa inte heller Per Bylunds introduktion till den svenska utgåvan.

IV. Västvärldens monetära sammanbrott

cover-229x300
Sedan den första upplagan av den här boken skrevs har effekterna av de monetära ingreppen blivit alltför kännbara. Den globala valutakrisen mellan februari och mars 1973, följt av dollarfallet i juli, var bara den senaste i en allt tätare serie av kriser som utgör skolboksexempel på vår analys av de konsekvenser som statliga ingrepp i det monetära systemet oundvikligen har.

Efter att varje kris dämpats tillfälligt med en “plåsterlösning” utropar staterna i väst att det globala monetära systemet nu satts på fast mark, och att samtliga monetära kriser har lösts.

President Nixon gick till och med så långt som att kalla The Smithsonian Agreement, den 18 december 1971, för “världshistoriens bästa monetära avtal”, bara för att se detta storslagna avtal kollapsa lite mer än ett år senare. Varje “lösning” har kollapsat snabbare än sin föregångare.

För att förstå dagens monetära kaos måste man gå igenom 1900-talets internationella monetära utveckling översiktligt, och se hur varje uppsättning av osunda inflationistiska ingrepp kollapsade av sina egna inneboende problem, bara för att lägga grunden för en ny vända av interventioner. Den monetära världsordningens nittonhundratalshistoria kan delas in i nio faser. Låt oss undersöka var och en i taget.

1. Fas 1: Den klassiska guldmyntfoten, 1815-1914

Vi kan se tillbaka på den “klassiska” guldmyntfoten i västvärlden under 1800- och tidigt 1900-tal som en guldålder i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. Med undantag för det besvärande problemet med silver hade världen guldmyntfot, vilket innebar att varje nationell valuta (dollar, pund, franc, etc) endast var ett namn för en specifik vikt guld. “Dollarn” definierades till exempel som 1/20 gulduns, sterlingpundet som lite mindre än 1/4 gulduns, och så vidare. Detta betydde att “växelkurserna” mellan olika nationella valutor var fasta, inte för att de godtyckligt reglerades av staten, utan på samma sätt som ett viktpund definieras som lika med sexton uns.

Den internationella guldmyntfoten innebar att fördelarna med att bara ha ett enda penningmedel spreds till hela världen. En av orsakerna till USA:s tillväxt och välstånd har varit det faktum att vi har haft en enda sorts pengar över hela det stora område som landet utgör. Vi har haft guldmyntfot över hela landet, eller åtminstone bara en sorts pengar, och behövde inte genomlida kaoset med olika städer och kommuner som gav ut sina egna pengar som varierade i värde mot andra städer och kommuners pengar. 1800-talet fick uppleva fördelarna med att ha en enda sorts pengar över hela den civiliserade världen. Att bara ha en sorts pengar främjade handel, investeringar och resande inom detta handels- och penningområde, med ökad specialisering och internationell arbetsdelning som följd.

Det måste särskilt framhållas att guld inte valdes godtyckligt av stater till penningstandard. Guld hade under många århundraden växt fram på den fria marknaden som de bästa pengarna; som den vara som utgjorde det mest stabila och efterfrågade penningmedlet. Framförallt följde tillgången och tillhandahållandet av guld enbart marknadskrafterna, och inte statens godtyckliga tryckpress.

Den internationella guldmyntfoten utgjorde en automatisk marknadsmekanism för begränsning av staternas möjligheter att inflatera. Den innebar också en automatisk mekanism för att hålla alla länders betalningsbalanser i jämvikt. Som filosofen och ekonomen David Hume poängterade vid mitten av 1700-talet så stiger priserna om ett land, låt säga Frankrike, ökar sitt utbud av pappers-franc; de stigande inkomsterna i pappers-francs stimulerar import av utländska varor, vilket också drivs på av det faktum att importpriserna nu blir billigare i förhållande till hemmapriserna. Samtidigt motverkar de högre hemmapriserna utländsk export; resultatet blir ett underskott i betalningsbalansen, som måste betalas genom att andra länder byter in sina francs mot guld. Utflödet av guld betyder att Frankrike förr eller senare måste minska antalet inflaterade pappers-franc för att undvika att förlora allt sitt guld. Om inflationen tog sig form av insättningar måste de franska bankerna dra tillbaka sina lån och insättningar för att undvika konkurs när utlänningar löser in sina insättningar mot guld. Kontraktionen sänker priserna i landet och genererar ett exportöverskott, vilket vänder på guldutflödet tills prisnivåerna jämnats ut både i Frankrikeoch andra länder.

Det är sant att de interventioner som regeringar före 1800-talet utförde bromsade denna marknadsmekanism, och medgav en konjunkturcykel av inflation och recession inom det ramverk som guldmyntfoten utgjorde. Dessa interventioner var i synnerhet: statens monopolisering av myntningen, lagar om giltiga betalningsmedel, skapandet av papperspengar, och den utveckling mot ett inflationistiskt bankväsende som alla stater drev på. Men även om dessa interventioner bromsade marknadens anpassning hade dessa anpassningar fortfarande avgörande kontroll över situationen.

Så även om 1800-talets klassiska guldmyntfot inte var perfekt, och medgav vissa mindre konjunktursvängningar, gav den oss ändå den klart bästa monetära ordning som världen någonsin har skådat, en ordning som fungerade, som hindrade konjunkturcykeln från att skena iväg, och som gjorde det möjligt för internationell frihandel, utbyte och investering att utvecklas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *