Rysk socialism

soviet_union_by_impurepaladin-d47vf8mTidigare har vi definierat socialism som en institutionaliserad policy för omfördelning av ägande. Mer exakt en överföring av ägande från människor som förvärvat det, antingen genom att bruka knappa resurser eller genom avtal med personer som gjort det tidigare, till personer som varken har uppoffrat knappa resurser eller förvärvat det genom avtal. För en orealistisk värld – Edens lustgård – poängterade jag därefter de socioekonomiska konsekvenserna av att omfördela ägande: sjunkande investeringar i humankapital samt utveckling av icke-produktiva karaktärsdrag.

Jag ska nu både förstora och konkretisera denna analys av socialismen och dess socioekonomiska effekter genom att titta på olika sorters, lika typiska versioner av socialism. I detta kapitel kommer jag att koncentrera mig på vad de flesta människor har kommit att betrakta som ”socialism par excellence” (kanske den enda typen av socialism), eftersom detta troligen är den lämpligaste utgångspunkten för alla diskussioner angående socialism. Denna ”socialism par excellence” är ett system där produktionsmedlen, det vill säga, de knappa resurser som används för att producera konsumtionsvaror, är ”nationaliserade” eller ”socialiserade .”

Karl Marx, likt de flesta av vår samtida intellektuella vänster, sysslade i själva verket nästan uteslutande med att analysera de ekonomiska och sociala defekterna av kapitalismen. Genom hans skrifter ges dock, enbart några få, allmänna och vaga kommentarer om de konstruktiva problem som uppkommer vid produktionsprocessens organisation under socialismen, kapitalismens påstått överlägsna alternativ. Det kan inte råda några tvivel om att detta är vad Marx ansåg en hörnsten av socialistisk politik och nyckeln till ett bättre och mer välmående samhälle. Således har socialisering av produktionsmedlen förespråkats av alla socialister i både ortodox och Marxistisk tappning sedan dess.

Officiellt är det inte det enda kommunistpartier i väst har i beredskap för oss, även om de blir allt mer angelägna att undanhålla detta faktum för att gripa makten. Inom alla socialistiska och social – demokratiska partier i väst finns en mer eller mindre frispråkig och vältalig skara av något inflytande som helhjärtat stödjer och förespråkar socialisering, om inte av alla produktionsmedel, så åtminstone av de stora industrierna och storföretagen. Uppmärksammas bör att mer eller mindre nationaliserade industrier har blivit en del av den sociala verkligheten även i de så kallade ”mest kapitalistiska” länderna. En nästan fullständig socialisering av produktionsmedlen har prövats i Sovjetunionen och senare i alla sovjetdominerade länder i Östeuropa, liksom i ett antal andra länder. Följande analys bör därför göra det möjligt för oss att förstå de ekonomiska och sociala problemen i samhället i den mån de kännetecknas av nationaliserade produktionsmedel, och bör i synnerhet hjälpa oss förstå de centrala problemen som plågar Ryssland och dess vasallstater, eftersom dessa länder har en politik för socialisering så långtgående att det med rätta kan sägas vara deras dominerande strukturella särdrag. Det är också på grund av detta faktum typen av socialism under utredning kallas ”rysk socialism”.

Incitamenten för socialisering av systemen är ovedersägligen relaterade till jämlikhet, men närhelst du tillåter privat ägande av produktionsmedlen, tillåter du skillnader. Om jag äger en resurs A, då äger du den inte, och vårt förhållande till denna resurs är alltså annorlunda. Genom att avskaffa privat ägande torde allas ställning i förhållande till produktionsmedlen utjämnas med ett enda slag. Alla skulle då bli delägare i allt, vilket återspeglar allas lika ställning som människor. För ett sådant system är det ekonomiska grundresonemanget att det förmodligen är effektivare. Det skulle en otränad observatör, obekant med den samordnande funktionen av priser på den fria marknaden, åtminstone ledas att tro. För honom verkar kapitalismen som bygger på privat ägande av produktionsmedlen kaotisk. Det tycks vara ett slösaktigt system vars främsta kännetecken är dubblering av arbetare, ruinerande av konkurrens och avsaknad av såväl samordnad som samordnande handling. Marxister hävdar respektlöst att det är en ”produktionsanarki”. Först när kollektivt ägande ersatt det privata har det till synes blivit möjligt att eliminera detta slöseri. Genom att införa en enda, omfattande, samordnad produktionsplan.

Viktigare än drivkrafter och löften är dock vad en socialisering av produktionsmedlen verkligen innebär.[1] Fastighetslagstiftning i länder som Ryssland, som antagits i enlighet med en socialiseringspolicy som fastslår de grundläggande rättsliga principerna, kännetecknas av två kompletterande funktioner. För det första att ingen äger de socialiserade produktionsmedlen, dessa ägs ”kollektivt”, vilket innebär att ingen person, grupp av personer eller alla tillsammans varken får köpa eller sälja dem och erhålla inkomst från deras försäljning privat. Deras användning bestäms därför inte av ägare utan av förvaltare.

För det andra får ingen person eller grupp av personer, eller alla tillsammans, idka privata investeringar för att skapa nya privata produktionsmedel. De får varken investera för att omvandla befintlig, improduktiv resursanvändning till produktiv, genom att spara enskilt eller gemensamt, eller genom en blandning av dessa. Investeringar får endast genomföras av förvaltare och aldrig för privat vinning, alltid på uppdrag av en minoritet som också tar del av de möjliga vinsterna från investeringarna. [2] Vad innebär då denna förvaltning för en ekonomi?

Vad i synnerhet krävs för ett skifte från en ekonomi byggd på naturlig privategendom, till en socialiserad?

Två observationer kommer att kasta ljus över de ovan nämnda socialistiska löftena om jämlikhet och effektivitet. Utplåning av privat ägande löser endast problemet med egendomsskillnader nominellt. Det löser inte det verkliga problemet, det vill säga, skillnad i makt att dominera andra. I en ekonomi som bygger på privat ägande, bestämmer ägaren vad som bör ske med produktionsmedlen. I en socialiserad ekonomi gäller inte detta eftersom det inte finns någon ägare i den bemärkelsen. Icke desto mindre existerar problemet med att bestämma hur resurser bäst bör allokeras. Detta måste lösas på något sätt eftersom det inte finns någon universell och förutbestämd harmoni av intressen. Då vore problemet redan löst. Snarare råder en viss oenighet. Endast en uppfattning om vad som bör göras kan faktiskt segra och alla andra uppfattningar måste därför uteslutas. Därmed kommer ojämlikhet oundvikligen existera mellan människor eftersom någons eller vissa gruppers uppfattning måste segra över andras. Skillnaden mellan en ekonomi som bygger på privat egendom och en socialiserad är helt enkelt i vilken grad var och ens vilja råder när situationer av oenighet skall bestämmas. Inom kapitalismen måste det finnas ägare, och andra som inte äger, och därmed finns det ojämlikheter mellan individer, men meningsskiljaktigheter löses genom anslag och kontrakt. Även under socialism finns det skillnader men under socialism avgörs situationen inte genom avtal eller kontrakt utan genom politisk makt och tvång. [3] Denna skillnad är mycket viktig och vår diskussion återkommer till den senare.

Den andra observationen är intimt förknippad med den första och ifrågasätter socialismens påstått överlägsna samordningsfunktioner. Återigen visar en närmare granskning att skillnaden bara är illusorisk, semantiskt skapad: att påstå att en ekonomi av många privata ägare har ersatts med en av nationaliserat ägande skapar intrycket att det i stället för en mängd olika beslutsenheter, plötsligt bara finns en sådan enhet.  I själva verket har inget alls förändrats, det finns lika många människor med lika många olika intressen som tidigare. Socialismen hyser därför i lika hög grad som kapitalismen problemet att samordna användande av de olika produktionsmedlen på grund utav meningsskiljaktigheter bland människor om hur detta bör ske. Skillnaden mellan kapitalism och socialism består i hur samordning eftersträvas och därmed inte mellan kaos och ordning, som socialistiska semantiker antyder. Istället för att låta individer göra vad de vill samordnar kapitalismen åtgärder genom att begränsa människor till att respektera andras ägande. Socialismen tvingar, istället för att låta folk göra vad dom vill, till koordinerade planer. Då måste en persons-, eller grupps individuella plan avfärdas  som en avvikande uppfattning oavsett tidigare ägare och avtal. [4]

Det behöver nästan inte påpekas att denna skillnad är av yttersta vikt. Men det är inte, som den marxistiska socialismen vill att vi ska tro, en skillnad mellan social planering och anarki, snarare tvärtom, så snart socialismens och kapitalismens samordningsmekanismer förs in i ljuset och rekonstrueras kommer socialismens anspråk på större effektivitet genast att förlora mycket av sin trovärdighet, och det motsatta systemet förefaller då vara mer övertygande.

Hur välgrundad denna tes faktiskt är, och exakt varför det är kapitalismens och inte socialismens samordningsmekanism som visar sig vara ekonomiskt överlägsen blir tydligt när man vänder sig bort från uppenbara skillnader och koncentrerar sig på de underliggande. Omfördelning av ägande och därmed inkomster, vilket antyds som syfte att ge upp kapitalismen till förmån för en förvaltarekonomi som karaktäriseras ovan. Ur den naturliga teorigrunden för kapitalismen, teorin om naturlig privat egendom – blir konsekvenserna av att införliva de grundläggande principerna av en förvaltarekonomi att ägande omfördelas bort från verkliga producenter och användare av produktionsmedlen och bort från dem som har förvärvat dessa medel genom ömsesidigt samtycke från tidigare ägare, till en gemenskap av förvaltare där, i bästa fall, varje person förblir förvaltare över saker han tidigare ägt. Men även i det fallet skulle tidigare ägare och varje entreprenör lida förluster eftersom han inte längre skulle kunna sälja produktionsmedlen och erhålla inkomst från försäljningen privat, inte heller re-allokera privat vinst från något användningsområde till ett annat. Därmed skulle värdet av produktionsmedlen för honom sjunka. Mutatis mutandis skulle varje icke-ägare och icke-brukare av dessa produktionsmedel gynnas av att befordras till förvaltare över dem och därigenom erhålla, om än begränsat, inflytande över resurser som han tidigare varken brukat eller ägt och dennes inkomster skulle därmed öka. Förutom detta omfördelande system finns det även ett annat som följer av förbudet mot nybildande av privat kapital eller i vilken grad det hämmas (beroende på storleken av den socialiserade sektorn i ekonomin).

En omfördelning från personer som har avstått möjlig konsumtion idag och istället sparat ihop medel för att investera produktivt, det vill säga, i syfte att producera ett större utbud av framtida konsumtionsvaror men som nu inte längre kan göra det eller som nu har färre alternativ. För icke-sparare, som aldrig avstått konsumtion, blir effekten av detta omfördelande system att de får inflytande över andras sparade medel. De huvudsakliga samhällsekonomiska konsekvenserna av en politik för socialisering har antytts i dessa formuleringar. Men innan vi närmare undersöker dem, kan det vara lönsamt att se över och klargöra de centrala effekterna av ett omfördelningssystem i den verkliga världen. Det bör påpekas att vi lever i en föränderlig värld och att det man kan lära sig om världen idag inte nödvändigtvis stämmer överens med vad man vet vid en senare tidpunkt. På grund av att det råder brist på en mängd varor och att människan samtidigt pressas av sina många behov, av vilka alla inte kan tillfredsställas samtidigt och/eller utan att offra tillfredsställelsen av andra behov måste hon välja och rangordna sina behov efter en skala av preferenser beroende på hur nödgad hon är att tillfredsställa dem. Det är viktigt att uppehålla att varken bruk av resurser vilka uppfattas som knappa, förfarandet att bevara gamla produktionssätt och medel och inte heller frivilligt överförande av ägande, är kostnadsfritt. Alla dessa aktiviteter kostar åtminstone tid, som kunde användas på annat sätt, t.ex. för fritidsaktiviteter. Dessutom får man inte glömma att vi lever i en värld som präglas av arbetsdelning, alltså inte en värld av självförsörjande producenter, en där produktionen sker för en marknad av oberoende konsumenter. Med allt detta i åtanke, vad blir då effekterna av att fördela produktionsmedlen?

Till att börja med, vad är de ”ekonomiska” konsekvenserna, i vardaglig bemärkelse?
Det finns tre intimt förbundna effekter. [5]

För det första är de omedelbara allmänna effekterna av alla typer av socialism en relativ minskning i investeringstakt och graden av kapitalbildning. Eftersom ”socialisering” gynnar icke-ägare och icke-brukare av produktionsmedlen ökar, mutatis mutandis, kostnaderna för användare, producenter och entreprenörer och dessa aktörer kommer därför att minska i antal. Produktion kommer att minska och knapphet realiseras, det kommer att förekomma mindre produktion av nya- och mindre underhåll av gamla produktionsfaktorer och mindre entreprenöriell verksamhet. För alla dessa aktiviteter blir konsekvenserna ökade kostnader för att utföra dem. På samma gång har dock fritids – och konsumtionsaktiviteter blivit relativt mindre kostsamma, och därmed mer öppna och tillgängliga för fler aktörer. Eftersom investeringsmöjligheterna har förtvinat då det inte längre är tillåtet att omvandla privat sparande i privata investeringar, eller för att utloppen har begränsats i förhållande till storleken av den socialiserade sektorn i ekonomin, kommer det därför att finnas mindre besparingar och mer konsumtion, mindre arbete och mer fritid. Eftersom det inte längre går att bli kapitalist, eller för att möjligheten att bli en har begränsats än mer, hämmas incitamenten för sparande! Resultatet av detta kommer att bli en minskad produktion av utbytbara varor och en sänkt levnadsstandard i form av sådana varor. Eftersom människor påtvingats denna lägre levnadsstandard då den inte har sitt ursprung i ett naturligt val av konsumenter som medvetet förändrat sina relativa utvärderingar av fritid och utbytbara varor till följd av arbete kommer det att uppfattas som en oönskad utarmning och en tendens kommer att utvecklas för att kompensera för dessa förluster. Människor kommer att lämna den formella marknaden och engagera sig i ”extraknäck” och uppbringandet utav svarta marknader.

För det andra, en politik för socialisering av produktionsmedlen kommer att resultera i en slösaktig användning av sådana medel, det vill säga, genom användning som i bästa fall tillfredsställer sekundära behov och i värsta fall inte uppfyller några behov alls men som onekligen ökar kostnader. [6] Anledningen till detta är att konsument-efterfrågan ständigt förändras. När det medges att det förekommer förändringar i konsumenternas efterfrågan, förändringar i teknisk kunskap, och förändringar i den naturliga produktionsmiljön och att allt detta sker ständigt måste det också finnas ett konstant och aldrig sinande behov av att rekonstruera och omstrukturera den samhälleliga produktionsstrukturen. Det finns alltså ett aldrig upphörande behov att omplacera investerade medel inom särskilda produktionskedjor, till andra. Vilket gör att vissa produktiva anläggningar, vissa branscher, eller till och med vissa sektorer av ekonomin krymper medan andra expanderar.  Låt oss anta, vilket dessutom är just vad som sker i ett socialiserat system, att det antingen är fullständigt olagligt eller extremt svårt att sälja kollektivt ägda produktionsmedel till privata aktörer. Processen att omorganisera produktionsstrukturen kommer då – även om den inte abrupt upphör, åtminstone allvarligt att hämmas! Skälet är i grunden simpelt, men fortfarande av yttersta vikt. Eftersom produktionsmedlen antingen inte kan säljas, eller för att det är mycket svårt för en förvaltare att sälja dem och för en privat köpare att köpa dem eller båda, kan inget adekvat marknadspris för produktionsmedlen existera, alternativt hindras bildandet av sådana priser och gör det mer kostsamt. Men då förvaltaren eller producenten av de socialiserade produktionsmedlen inte längre korrekt kan fastställa de faktiska kostnaderna för att använda produktionsmedlen, eller förändra produktionssättet, så kan han inte heller jämföra dessa kostnader med sina förväntade monetära inkomster från försäljning. Eftersom han inte tillåts ta några erbjudanden från andra privatpersoner som kanske ser ett alternativt sätt att använda givna produktionsmedel, eller begränsas från att ta sådana erbjudanden, vet förvaltaren aldrig vad som går förlorat, de uteblivna möjligheterna, och kan inte adekvat bedöma de monetära kostnaderna för att undanhålla resurser. Han kan inte upptäcka om hans sätt att använda dem, eller om en ändring av deras användning, är värt resultatet i termer av avkastning eller om kostnaderna är högre än avkastningen och därmed orsakar en nedgång i värdet av producerade konsumtionsvaror. Han kan inte heller fastställa om hans sätt att producera för konsumenternas efterfrågan verkligen är det mest effektiva sättet (jämfört med tänkbara alternativ) att tillfredsställa de mest nödgade konsumenternas behov, eller om mindre brådskande behov uppfylls genom att försumma mer akuta vilket åtminstone orsakar en relativ nedgång i värdet av de varor som produceras. Utan möjligheten att tillgripa ekonomisk kalkyl, finns det helt enkelt inget sätt att veta. Naturligtvis kan man gå vidare och försöka göra sitt bästa. Ibland kanske det till och med lyckas, men det skulle trots detta inte finnas någon möjlighet att försäkra sig om det. I vilket fall som helst, ju större marknaden är som man måste tjäna och ju mer kunskap om olika konsumentgruppers preferenser, särskilda omständigheter i tid och geografisk plats och teknikspridning mellan olika individer, desto mer sannolikt är det att misslyckas. En missallokering av produktionsmedlen, med utarmning och brist som två sidor av samma mynt blir onekligen resultatet. Genom att hämma och naturligtvis ännu mer genom att göra det direkt olagligt för privata entreprenörer att bjuda ut produktionsmedel från förvaltare uppstår ett system som förhindrar möjligheter för förbättringar av den samhälleliga produktionen från att tas upp i deras rättmätiga utsträckning. Återigen behövs det knappast påpekas att detta bidrar till försämringen. [7]

För det tredje, socialiseringen av produktionsmedlen orsakar en relativ försämring av den allmänna levnadsstandarden och leder till ett överutnyttjande av produktionsfaktorerna. Anledningen till detta finns återigen att finna i förvaltarens säregna position jämfört med den privata ägaren. En privat ägare som har rätt att sälja produktionsfaktorerna och erhålla pengar samt inkomst privat kommer på grund av detta att försöka undvika en ökning av produktionen om det måste ske på bekostnad av värdet hos det aktiva kapitalet. Hans mål är att maximera värdet av de produkter som produceras och de resurser som används vid framställning av dem eftersom han äger båda. Han kommer alltså att sluta producera när värdet av marginalprodukten som produceras är lägre än värdeminskningen av det kapital som används för produktion. Följaktligen kommer han till exempel minimera avskrivningskostnaderna som ingår i produktionen och i stället engagera sig i värdebevarande om han förutser framtida prisökningar på de produkter som tillverkas och vice versa.  I detta avseende möts förvaltare av en helt annan incitamentsstruktur. Eftersom förvaltaren inte kan sälja produktionsmedlen kommer hans incitament att inte producera och därmed utnyttja det aktiva kapitalet på bekostnad av en alltför stor minskning av kapitalvärdet att minska relativt, om det inte helt upphör. Eftersom en förvaltare i en socialiserad ekonomi inte får erhålla inkomst eller intäkter från försäljning av produkter privat utan måste överlämna dem till en gemenskap av förvaltare för användning efter deras gottfinnande kommer hans incitament att producera eller sälja produkter överhuvudtaget att relativt försvagas. Detta faktum förklarar den lägre kapitalbildningen. Så länge som den enskilde förvaltaren arbetar och producerar alls, hyser han dock bevisligen intresse av inkomst även om det inte kan användas i syfte att bilda privat kapital utan endast för privat konsumtion och/eller skapandet av privata improduktiva tillgångar. Förvaltarens oförmåga att sälja produktionsmedlen innebär alltså att incitamenten att öka sin egen inkomst på bekostnad av kapitalvärdet ökar. I den utsträckning han ser sin inkomst beroende enbart från avkastningen på produkter som produceras (den lön som betalas till honom genom den förvaltande gemenskapen kan vara beroende av det!) stärks följaktligen hans incitament att öka denna produktion på bekostnad av kapitalvärdet. Eftersom den verkliga förvaltaren i den mån han inte är identisk med gemenskapen av förvaltare aldrig helt och permanent kan övervakas och kan erhålla inkomst genom att använda produktionsmedlen i privat syfte (dvs produktion för privat bruk , icke – eller svarta marknadsvaror) kommer han att uppmuntras att öka denna produktion på bekostnad av kapitalets värde i den utsträckning han ser sin inkomst beroende av en sådan privat produktion. Hursomhelst kommer kapitalförslitning och överanvändning av det befintliga kapitalet att inträffa och en ökad kapitalförslitning innebär en ökad relativ fattigdom eftersom produktionen av framtida varor som en följd av detta minskar.

Samtidigt antyds i denna analys de trefaldiga ekonomiska konsekvenserna av en socialisering av produktionsmedlen: reducerade investeringar, snedvriden fördelning och överutnyttjande. Alla dessa leder till en lägre levnadsstandard. I syfte att nå en full förståelse för socialistiska samhällen är det intressant och synnerligen viktigt att påpeka att analysen ovan gäller även för produktionsfaktorn arbetskraft. Med avseende på arbetskraft innebär socialisering också mindre investeringar, snedvriden fördelning, och överutnyttjande. För det första, eftersom ägarna av produktionsfaktorn arbete inte längre kan bilda egna företag. Då möjligheterna att göra detta är begränsa de kommer det att investeras mindre i humankapital. För det andra, eftersom ägarna inte längre kan sälja sin arbetskraft eller tjänster till högstbjudande (beroende på storleken av den socialiserade sektorn i ekonomin har separata budgivare oberoende kontroll över specifika kompletterande produktionsfaktorer, bl.a pengar som behövs för att betala arbetskraft. Därmed kommer utvecklande av  möjligheter och risktagande för egen räkning att förbjudas.) blir den monetära kostnaden för att använda någon specifik arbetskraft, eller att kombinera den med kompletterande faktorer inte längre möjlig att fastställa och därmed kommer alla möjliga typer av missallokering uppstå. För det tredje, eftersom ägarna av arbetskraft i en socialiserad ekonomi i bästa fall erhåller endast en del av intäkterna från sitt arbete medan resten tillhör gemenskapen av förvaltare föreligger ökade incitament för dessa förvaltare att komplettera sina privata inkomster på bekostnad av en nedgång i kapitalvärdet och ett överutnyttjande av arbetskraft blir resultatet. [8] Sist, men absolut inte minst, påverkar en politik för socialiseringen av produktionsmedlen samhällsstrukturens karaktär, ett faktum som knappast kan överskattas. Som påpekats flera gånger, att anta socialism istället för kapitalism som bygger på naturlig privategendom innebär att ge en relativ fördel till de som varken är ägare, användare eller entreprenörer, vad beträffar ägande av produktionsmedlen och den inkomst som kan härledas från användandet av dessa medel. Om människor har ett intresse av att stabilisera och om möjligt öka sin inkomst och de kan förflytta sig relativt lätt mellan rollen som användare, producent eller entreprenör till det motsatta, icke-användare, -entreprenör eller -producent – ett antagande vars giltighet knappast kan ifrågasättas – som svar på den förskjutning i incitamentsstrukturen som uppkommer genom socialisering, kommer människor i allt högre grad att engagera sig i icke-produktiv, icke-entreprenöriell verksamhet och tids nog kommer deras personligheter påverkas. En tidigare förmåga att uppfatta och att förutse situationer där verklig knapphet råder, se möjlig produktion, vara uppmärksam på de tekniska möjligheterna, förutse förändringar i efterfrågan, utveckla marknadsföringsstrategier och upptäcka möjligheter för ömsesidigt fördelaktiga utbyten kommer att stagnera. Kort sagt: Förmågan att initiera, arbeta och att bemöta andra människors behov kommer att minska, om inte helt upphöra. Människans karaktär har förändrats med nya färdigheter som följd och även om politiken plötsligt förändras och kapitalismen återinfördes skulle det inte omedelbart skapa en återgång till deras forna jag, och återuppväcka deras tidigare produktiva anda, även om de ville det. De kommer helt enkelt att ha glömt bort hur man gör och kommer att behöva lära sig, långsamt, med höga psykiska kostnader, precis som det involverade höga kostnader för dem att förtrycka sina produktiva färdigheter i första hand. Men detta är bara halva bilden av de sociala konsekvenserna av socialisering. Framställningen kan kompletteras genom att påminna om ovanstående iakttagelser beträffande kapitalismens och socialismens uppenbara skillnader. Detta kommer att föra fram den andra sidan av den personlighetsförändring som orsakas av socialisering och komplettera den nyss nämnda förlusten i produktionskapacitet.
Man måste minnas det faktum att socialismen även måste lösa problemet med vem som står i begrepp att styra och samordna de olika produktionssätten. I motsats till kapitalismens lösning på detta problem måste man inom socialismen tilldela olika positioner i produktionsstrukturen till olika människor vilket blir en politisk fråga, det vill säga, genom att förbise överväganden om tidigare användare, ägare och förekomsten av avtalsmässigt ömsesidigt frivilligt utbyte och istället tvinga någon persons vilja på andra (avvikande meningar). Uppenbarligen har en persons ställning i produktionsstrukturen en omedelbar effekt på hans inkomster, oavsett om det är i form av utbytbara varor, psykisk inkomst, status och liknande. Följaktligen vill människor förbättra sin inkomst och flytta till högre värderade positioner i förvaltarhiearkin och måste i allt högre grad utveckla sina politiska talanger. Det blir irrelevant eller åtminstone av reducerad vikt att vara en mer effektiv producent eller entreprenör för att därigenom klättra i hierarkin av inkomsttagare. Istället blir det allt viktigare att ha politikerns udda förmåga, det vill säga, förmågan att genom övertalning, demagogi och intriger, genom löften, mutor och hot, vinna allmänhetens stöd för sin egen position.

Beroende på intensiteten i önskan om högre inkomster, kommer människor att spendera mindre tid på att utveckla sina produktiva färdigheter och mer tid att odla politiska talanger och eftersom olika människor har olika grader av produktiva och politiska talanger, kommer olika människor stiga till toppen så att man finner allt fler politiker vid varje steg i förvaltarhierarkin.  Hela vägen till den absoluta toppen kommer det att finnas människor som är inkompetenta att utföra det jobb de annars skulle ha gjort. Det är inget hinder för en förvaltare att vara dum, lat, ineffektiv, och likgiltig, så länge han har goda politiska färdigheter, och följaktligen kommer människor som dessa att förvalta alla produktionsmedel, överallt. [9]

En titt på Ryssland och övriga öststater där en policy för socialisering av produktionsmedlen har genomförts kan i hög grad bidra till att illustrera sanningshalten i ovanstående slutsatser. Även en ytlig bekantskap med dessa länder räcker för att se giltigheten av den första och viktigaste slutsatsen. Den allmänna levnadsstandarden i öststaterna, som förvisso är olika från land till land (en skillnad som i sig skulle förklaras genom graden av rigiditet som socialiseringen av systemet har och för närvarande sker på), är helt klart mycket lägre än i de så kallade kapitalistiska länderna i väst. Detta stämmer trots att den grad till vilken västländer socialiserats, som skiljer sig från land till land, i sig är ganska hög och normalt väldigt mycket underskattad vilket kommer att framgå i senare kapitel. Även om teorin inte gör, och inte heller kan göra en exakt prognos för hur drastiska de utarmande effekterna av en socialiseringspolicy kommer att vara, med undantaget av att det kommer att vara märkbart, är det värt att nämna att när närapå fullständig socialisering först togs i kraft i Ryssland, omedelbart efter världskriget, kostade denna erfarenhet bokstavligen miljontals liv, och det krävdes en tydlig förändring i politiken. Genom den nya ekonomiska politiken (NEP) återinfördes bara ett par år senare, 1921, element av privat ägande för att reducera de katastrofala effekterna till nivåer som var tolerabla. [10] Upprepade förändringar av politiken tvingade Ryssland att gå igenom liknande upplevelser mer än en gång. Liknande, men något mindre drastiska, resultat från socialiseringspolitiken upplevdes av alla de östeuropeiska länderna efter det första världskriget. Även där tilläts så småningom måttlig privatisering av små jordbruk, hantverk eller små företag för att förhindra ekonomisk katastrof. [11] Sådana reformer till trots, som för övrigt visar att det i bjärt kontrast till socialistisk propaganda är privat och inte kollektivt ägande som förbättrar den ekonomiska utvecklingen, och trots det faktum att ”extraknäck”, olagliga produktiva verksamheter, byteshandel, och svarta handelsmarknaden är allmänt förekommande fenomen i alla dessa länder, vilket man i enlighet med teori bör vänta och trots att denna underjordiska ekonomin tar upp en del av den slappa verksamheten och hjälper till att förbättra saker, är levnadsstandarden i öststatsländer beklagligt låg och alla typer av basvaror är bristvaror eller av extremt dålig kvalitet. [12]

Fallet med Väst -och Östtyskland är särskilt upplysande. Här ger historien oss ett exempel som kommer så nära ett kontrollerat socialt experiment som man möjligen kunde önska. En ganska homogen befolkning, med samma historia, kultur, karaktärsstruktur, arbetsetik, uppdelade efter Hitler-Tysklands nederlag i andra världskriget.

I Västtyskland, mer på grund av lyckliga omständigheter än trycket från det allmänna, har en anmärkningsvärt fri marknadsekonomi antagits, det tidigare systemet för allomfattande priskontroller avskaffades i ett slag, och nästan fullständig rörelsefrihet, handel och sysselsättning uppstod. [13]

I Östtyskland under Rysk-Sovjetisk dominans praktiserades å andra sidan socialisering av produktionsmedlen, det vill säga, tvångsinlösen från de tidigare ägarna.

Således har två olika institutionella ramar, två olika incitamentsstrukturer använts för samma population. Resultatskillnaderna är ovedersägliga. [14] Även om båda länderna klarar sig bra i sina respektive block, har Västtyskland högst levnadsstandard bland de stora västeuropeiska nationerna och i jämförelse med Östtyskland, stolt över att vara det mest välbärgade landet i östblocket, är levnadsstandarden i väst så mycket högre och har blivit relativt än mer med tiden. Trots överföring av stora summor pengar från väst till öst via staten samt privata medborgare, och trots en allt mer socialistisk politik i väst, kommer besökaren som reser från väst till öst att chockeras när han träder in i en nästan främmande, utarmad värld. Medan alla de öst -europeiska länderna plågas av emigrationsproblemet med människor som vill flytta till mer välmående kapitalistiska västländer med större möjligheter, och medan de alla har etablerat successivt skärpta gränskontroller och förvandlat dessa länder till i det närmsta gigantiska fångläger i syfte att förhindra detta utflöde, är fallet Tyskland i själva verket det mest slående. Med nästan obefintliga språkskillnader, traditionellt den mest allvarliga naturliga barriären för emigranter, var skillnaden i levnadsstandard mellan de två så stor och utvandringen från öst till väst av sådana proportioner, att den socialistiska regimen i Östtyskland år 1961 i ett sista desperat steg till sist var tvunget att stänga sina gränser till väst helt. För att behålla befolkningen konstruerades ett bygge av murar, taggtråd, elektrifierade stängsel, minfält, automatiska fotograferingsenheter, vakttorn, etc. nästan 15.5 mil långt, vars like världen aldrig tidigare hade skådat, med syftet att hindra sitt folk från att undfly socialismens konsekvenser. För att illustrera de teoretiskt härledda slutsatserna måste man titta på jämförbara sociala situationer då är fallet Tyskland särskilt instruktivt. I Västtyskland kommer man inte att finna personer som arbetar så lite, så långsamt, eller så oaktsamt (arbetstiden är förvisso längre i öst och naturligtvis reglerad!) som sina östtyska grannar. Säkerligen inte på grund av eventuella påstådda skillnader i mentalitet eller arbetsetik, eftersom de varit väldigt lika historiskt, men eftersom incitamentet till arbete stagnerat avsevärt genom en politik som effektivt hindrar alla, eller de flesta utlopp för privata investeringar. Effektivt arbete stod man i Östtyskland mest sannolikt att finna i ekonomins svarta sektorer, som svar på olika regleringar,i synnerhet förekommande i den formella ekonomin. Det fanns även en tendens bland östtyskar att dra sig tillbaka från det offentliga livet och att betona vikten av integritet, familj, släktingar och personliga vänner och kontakter, i en grad som betydligt överstiger vad som förekommer i Väst. [15]

Det finns också gott om bevis för snedvriden fördelning, precis som vi förväntar oss från teori. Fenomenet med produktionsfaktorer som inte används (åtminstone inte hela tiden) men som helt enkelt är inaktiva eftersom kompletterande faktorer saknas kan naturligtvis observeras även i Västtyskland men i Östtyskland (absolut inte på grund av skillnader i organisatoriska förmåga) observeras det överallt som ett permanent inslag i livet. Medan det normalt är ganska svårt i Västtyskland, och förstås kräver speciell entreprenöriell förmåga att åstadkomma förändringar i användning av vissa produktionsmedel som skulle resultera i en total förbättring av produktionen av konsumtionsvaror, är detta relativt lätt i öststatsländer. Nästan alla som arbetar i Östtyskland vet många sätt att använda produktionsmedlen för mer angelägna ändamål än för närvarande där de uppenbarligen är bortkastade och orsakar brist på andra mer efterfrågade varor. Men eftersom de inte kan sälja dem till högst bjudande och istället måste gå igenom tråkiga politiska förfaranden för att initiera ändringar är det inte mycket som görs eller kan göras.

Erfarenheten bekräftar också vad som sagts om den andra sidan av myntet, överutnyttjande av offentliga medel för produktion. I Västtyskland finns också sådana kollektiva nyttigheter och som väntat är de i relativt dåligt skick. Men i Östtyskland är det inte bättre, kanske till och med värre, än i vissa sovjetdominerade länder där alla produktionsfaktorer är kollektivt ägda, otillräckligt underhållna, förtvinande, oreparerade och rostiga. Bland dessa vandaliserade produktionsfaktorer ingår både maskiner och byggnader. Ekologikrisen är dessutom mycket mer dramatisk i Östtyskland trots den relativt underutvecklade ekonomin i jämförelse med Västtyskland. Detta kan omöjligen bero på skillnader i människors ”naturliga” benägenhet att vårda och att ta hänsyn.

Slutligen, vad gäller de teoretiskt förutspådda förändringarna i sociala-och personlighetsstrukturer. Klagomål om överordnade är naturligtvis ett ganska vanligt fenomen överallt men i socialistiska länder i rysk tappning där tilldelningen av positioner i förvaltarhiearkin är och måste vara en helt och hållet politisk angelägenhet, är sådana klagomål om rent inkompetenta, okvalificerade, och löjliga överordnade, även om de inte är mer högljutt uttryckta, de mest allvarliga och bäst underbyggda och de driver ofta anständiga människor till förtvivlan eller cynism. Eftersom få människor från Östtyskland flyttar till Västtyskland i en ålder där de fortfarande ingår i arbetskraften undkommer en del men då oftast eftersom ett slags lösen har betalats för dem. Det finns tillräckligt med material för att illustrera slutsatsen att en socialiserad ekonomi på lång sikt kommer att minska människors produktionskapacitet. Bland de som kommer till väst är en betydande andel människor som levde ganska normala produktiva liv i öst men som trots avsaknad av språkliga och kulturella hinder visat sig helt oförmögna, eller ha stora svårigheter, att anpassa sig till det västerländska samhället med dess ökade efterfrågan på produktivitet, konkurrensförmåga och kämparglöd.


[1] Följande jfr. särskilt L. v. Mises, Socialism, Indianapolis, 1981.

[2] Naturligtvis gäller detta fullständiga förbud mot privata investeringar, som anges under (2) endast för en helt socialiserad ekonomi. Om det bredvid en socialiserad del av ekonomin existerar en privat skulle privata investeringar endast inskränkas och hindras till den grad ekonomin är socialiserad

[3] Den avgörande skillnaden mellan kapitalism och socialism är, att under det förstnämnda bestämmer konsumenterna i slutändan genom frivilliga insatser strukturen och produktionsprocessen, medan det är produktionsförvaltare som gör det under socialism. Jfr. särskilt kapitel 9 nedan.

[4] Mises skriver, ”Socialismens kännetecken är att bara en plan kommer att genomföras. Det är immateriellt vems plan det handlar om. Direktören kan utpekas som kung eller diktator och styra med hjälp av sin karisma, han kan vara en Führer över en styrelse av Führerns utsedda genom omröstning av folket. Huvudsaken är att användningen av alla produktionsfaktorer styrs av en enda myndighet”(L. v. Mises, Human Action, Chicago, 1966, p.695).

[5] Jfr. L. v. Mises, Socialism, Indianapolis, 1981, esp. del 2; även Human Action, Chicago, 1966, esp. kapitel 25, 26.

[6] Om den följande jfr. även F. A. Hayek (red.), Collectivist Economic Planning, London, 1935; Journal of Libertarian Studies 5, 1, 1981 (An Economic Critique of Socialism).

[7] Om den fria marknaden som en nödvändig förutsättning för ekonomisk beräkning och rationell resursfördelning jfr. även kapitel 9, 10 nedan.

[8] För övrigt bevisar detta att en socialiserad ekonomi kommer att bli ännu mindre produktiv än en slav-ekonomi. I en slav-ekonomi som naturligtvis också lider av relativt lägre incitament att arbeta kan slavdrivaren sälja slaven och erhålla hans marknadsvärde privat och skulle därmed inte ha ett lika stort intresse av att utvinna en sådan mängd arbete att det driver slavens värde under värdet för dennes marginalprodukt. För en arbetskraftsförvaltare existerar inga sådana avskräckande konsekvenser. Jfr. också G. Reisman, Government Against the Economy, 1979.

[9] Jfr. HH Hoppe, Eigentum, Anarchie und Staat, Opladen 1987, sp. kapitel 5, 3.2.

[10] Det är sant att Ryssland var ett fattigt land till att börja med, med lite ackumulerat kapital att klara sig på och konsumera vid ”nödsituationer”. Om Sovjetrysslands socio-ekonomisk historia cf. B. Brutzkus, Economic Planning in Soviet Russia, London, 1935; Se även, A. Nove, Economic History in the USSR, Harmondsworth, 1969; även S. Wellisz, The economies of the Soviet Bloc, New York, 1964.

[11] Om det ekonomiska systemet i Sovjetdominerade östblocket jfr. T. Rakowska- Harmstone (ed), Communism in East Europe, Bloomington, 1984.; H.H. Hohmann, M. Kaser, och K. Thalheim (red.), The New Economic Systems of Eastern Europe, London, 1975; CM Cipolla (red.), Economic History of Europe. Contemporary Economies, vol 2, Glasgow, 1976

[12] Om vardagslivet i Ryssland jfr t.ex. H Smith, The Russians, New York, 1983.; D.K. Willis, Klass. How Russians Really Live, New York, 1985; S. Pejovich, Life in the Soviet Union, Dallas, 1979; M. Miller, Rise of the Russian Consumer, London, 1965.

[13] Jfr. L. Erhard, initiativtagare och stor politiska exponent av efterkrigstidens ekonomiska politik, Prosperity through Competition, New York, 1958; och The Economics of Success, London, 1968. För teoretiker i den tyska ”soziale Marktwirtschaft” – skolan jfr. W. Eucken, Grundsaetze der Wirtschaftspolitik, Hamburg, 1967; W. Roepke, A Humane Economy, Chicago, 1960; även, Economics of a Free Society, Chicago, 1963. Till kritik av den västtyska ekonomiska politiken som otillräckligt kapitalistisk och fylld med inkonsekvenser som så småningom skulle leda till allt mer socialistiska interventioner jfr. profetiska observationer av L. v. Mises, Human Action, Chicago, 1966, p.723.

[14] För jämförande studier av två Tyskland jfr. E. Jesse (ed.), BRD und DDR, Berlin, 1982; H. v. Hamel (red.), BRD-DDR. Die Wirtschaftssysteme, München, 1983; även K. Thalheim, Die Wirtschaftliche Entwicklung der beiden Staaten i Deutschland, Opladen, 1978. En ärlig men naiv empiriskt sinnad jämförande studie som visar att ekonomisk statistik, i bästa fall, har mycket lite att göra med verkligheten som uppfattad av agerande människor. P. R. Gregory och R. C. Stuart, Comparative Economic Systems, Boston, 1985, kapitel 13 (East and West Germany). En värdefull kritik av den ekonomiska statistiken jfr. O. Morgenstern, National Income Statistic: A Critique of Macro Economic Aggregation, San Francisco, 1979. För en ännu mer grundläggande kritik jfr. L. v. Mises, Theory of Money and Credit, Irvington, 1971, del II, kapitel 5.

[15] Om livet i Östtyskland  cf. E. Windmoeller och T. Hoepker, Leben in der DDR, Hamburg, 1976.


Översatt av Jesper Söderström.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *