Näringsfrihet och marknadshygien

keep-calm-and-laissez-fairePolitiker drömmer om världsherravälde. Företagare drömmer om hundra procent marknadsandel och monopol. En monopolist kan ta hutlöst betalt för undermåliga varor och tjänster och sälja dem med stor vinstmarginal. Att monopolsituationer brukar leda till onödigt höga priser och undermåliga produkter är därför inte förvånande. Staten och dess tjänster är kanske den bästa illustrationen av detta förhållande men i det följande ska vi fokusera på den produktiva, icke-våldsbaserade, sektorn.

Hur skyddar man bäst konsumenter och förhindrar att monopolsituationer uppstår i produktionen? Det finns två huvudskolor som har var sitt svar på den frågan. Den mest populära går ut på att med våldsmonopolet hindra företag att växa sig för stora. Rent praktiskt görs det med lagar, regleringar, tillståndsplikt, licensiering, priskontroller, allsköns konkurrensmyndigheter och deras moster. Den intellektuella underbyggnaden till denna idé är att folket genom demokratiska val, sin kollektiva klokskap och via omtänksamma, osjälviska, politiska representanter gemensamt sätter upp regler som hindrar företag att nå monopolställning.

Denna metod visar sig fungera utmärkt på pappret och i somliga akademiska avhandlingar, men desto sämre i verkligheten. Den överskattar kollektivets visdom, men framför allt överskattar den representanternas lojalitet med sina uppdragsgivare samt representanternas personliga karaktär och motståndskraft mot mutor och lobbyister.

Ett företag som är litet, med en ny produkt, eller som är uppstickare i en befintlig bransch, vill ha en totalt fri marknad för att kunna sälja sina produkter. Det lilla företaget kan växa sig större genom innovation och marknadsföring, vilket kostar resurser. När företaget blivit tillräckligt stort upptäcker det att det är jobbigt att ständigt utveckla nya produkter och marknadsföra sig mot krävande kunder, och att det istället blir billigare att vända sig till våldsmonopolets representanter och köpa konkurrensskydd och subventioner av dem. Företaget börjar skaffa sig patent och skydda immateriella rättigheter. Det börjar dra konkurrenter inför rätta. Det slår sig ihop med likasinnade stora företag i branschföreningar. Dessa föreningar börjar författa och föreslå lagar för att ”skydda konsumenterna”, reglementen som sedan lobbas in till den lagstiftande församlingen via välsmorda kontakter. Bank- och finansbranschen, sjukvårdsbranschen, undervisningsindustrin, jordbruket, etc. är lysande exempel på områden som framgångsrikt byggt upp skyddsmurar kring storproducenter mot konkurrens från uppstickare med omfattande komplex av lagar och regler. Vid närmare eftertanke inser man att det faktiskt enbart är våldsmonopolet som möjliggör oligopol och monopolsituationer. Den som inte tror på det kan försöka att starta en ny bank. När han stångat huvudet blodigt mot reglementet börjar han snart förstå cui bono, samt vem som skrivit reglementet och varför.

Detta leder oss till den andra skolans idé om hur man motverkar monopol och konsumentmisshandel: laissez-faire, det vill säga genom att låta företagen utsättas för den fria marknadens obarmhärtiga och osentimentala krafter. Som vi diskuterat ovan gynnar en fri marknad snabbrörliga företag, uppstickare och nykomlingar som är framgångsrika i att tillgodose kunders behov; samtidigt straffar den långsamma trötta företagskolosser som inte längre orkar innovera och betjäna sina kunder. Små energiska entreprenörer gnager på kolossernas marginaler och kundlistor som ettriga myror äter en trött elefant. Nya företag startas ständigt av visionärer, personal hoppar av och konkurrerar med tidigare arbetsgivare, och så vidare. På en fri marknad är det i långa loppet omöjligt att göra övervinster eftersom nya entreprenörer ständigt söker sig till högsta möjliga avkastning. Monopol som ju tenderar att göra övervinster, eller sälja sämre produkter än nödvändigt, är därför starkt lysande måltavlor.

På en fri marknad behövs alltså ingen politisk inblandning för att motverka monopolbildning eftersom skadliga monopol är nästintill omöjliga att upprätthålla någon längre tid. På en fri marknad behövs inte heller lagar för att skydda konsumenter eftersom företag som misshandlar sina kunder kommer tvingas skärpa sig eller stänga butiken. I ett fritt samhälle kan dåliga producenter inte söka skydd bakom läkarlegitimationer, banktillstånd, lärarlicenser, skoltillstånd, godkända innehållsförteckningar, etc.

Laissez-faire är ingen garanti för att osunda situationer aldrig kommer uppstå, eller för att konsumenter aldrig kommer till skada. Men till skillnad från det politiska ”skyddet” är entreprenörers sug efter vinst en sådan stark drivkraft att dåliga situationer snart rättas till. Om det infördes näringsfrihet i Sverige skulle de fyra storbankerna antagligen snabbt kollapsa och ersättas av ett stort antal mindre banker. De stora sovjet-inspirerade sjukhusen skulle få lägga ner och komma att ersättas av små humana enheter anpassade för människor. Likaså skulle de flesta skolningsfabrikerna snabbt konkurreras ut av mindre, varierade läroplatser anpassade till barn.

Laissez-faire anses i vår upplysta tid vara kontra-intuitiv galenskap eftersom det strider mot de reflexer som nogsamt övats in av skolsystemet och andra godkända informationskanaler. Om ett företag misshandlar sina kunder är det därför få i vår samtid som med hög röst kräver att marknadens fulla kraft ska släppas lös på detsamma och slita det i stycken. Istället reagerar de som de blivit lärda, de smyger in bakom gröna tygbås och röstar allt vad de orkar på nya representanter som de tror ska läxa upp de skyldiga.

Den som inte har något emot höga priser, undermåliga produkter och dålig service han bör stödja den nuvarande ordningen. Den som vill göra slut på oskäliga vinster, arroganta bank-kolosser, farlig vård, dyr medicin, en skola som ständigt besviker, etc. han bör förespråka näringsfrihet.

6 kommentarer till ”Näringsfrihet och marknadshygien

  • Mycket välskriven och bra artikel!

    En sak jag undrar över är hur man undviker oligopol/monopol i branscher där det är väldigt dyrt att starta nytt som t.ex. flyg och olja? Samt i branscher där någon var smart nog och köpte upp allt innan någon annan som t.ex. De Beers inom diamantindustrin.

    Blir dessa fall endast problem idag på grund av att staten på något sätt skyddar dessa branscher eller är det en risk man får räkna med på en fri marknad?

    • Det finns branscher som kräver stora investeringar, som inom flyg och (viss typ av) olja. Trots detta ser vi att det poppar upp nya flygbolag hela tiden, som Norwegian, en gång i tiden Ryan Air, och en drös lokala små flygbolag som genom smart affärsverskamhet ibland lyckas växa sig stora. Att något kräver stora investeringar är i allmänhet inte ett hinder om lönsamheten är god. Man sätter bara upp ett aktiebolag och delar investeringarna och den framtida vinsten med hugade investerare.

      Om däremot lönsamheten är ”normal” brukar intresset vara svalt för att bryta ett monopol, men då tar företaget oftast inte heller ut ”överpriser”. Göteborgskex är i praktiken monopolister på Ballerinakex. Att det inte dyker upp nya företag som tillverkar dem beror inte på att de inte kan, eller får, utan för att den förväntade avkastningen inte gör investeringen värt det.

      Att tillfälliga, kortlivade, monopol uppstår är något man får räkna med på en fri marknad. Jag kan inte tänka på ett enda fall där det varaktigt orsakat någon skada. Du kanske kan komma på något?

      Följande länk visar just hur omöjligt det var för De Beers, enligt ovan beskrivna principer, att upprätthålla sin dominans och sin kartell över tid i en konkurrensutsatt miljö. http://www.kitco.com/ind/Zimnisky/2013-06-06-A-Diamond-Market-No-Longer-Controlled-By-De-Beers.html

    • Att det bara finns ett företag i en bransch betyder inte heller att de kan bete sig hur som helst på en fri marknad.

      Blir monopolistiska ballerinakex för dyra köper konsumenterna kanske cookies istället, som är nästan lika goda. Om kex blir för dyra bakar man en kaka själv istället.

      Även monopolisten måste konkurera om konsumenternas pengar och få denne att spendera något alls på de egna produkterna. Blir det för dyrt kommer ingen köpa och helt enkelt strunta i den nyttigheten, därför att det skulle innebära en för stor kostnad att avstå från så många andra behov för att uppfylla just detta.

    • I CPU-världen har folk visat lite oro över att Intel vinner marknadsandelar över AMD i x86-segmentet, vilket är möjligt då Intel har en mycket större FoU-budget än AMD. Oron är att vi snart kanske bara har Intel kvar i PCs och servrar. När Intel väl har monopol så kan de då sluta innovera är skräcken.

      Dock ser jag inte problemet med denna typen av goda monopol. Intel tillverkar så bra CPU:er så att alla vill vara deras kunder hellre än AMD:s. Jag tror det är skolan som lyckats tuta i oss att monopol alltid är dåliga, vilket legitimiserar staten då staten kan stoppa dem.

      Samtidigt finns det de som börjar snegla på alternativ till x86. ARM är stort i mobila, strömsnåla enheter men nu börjar även vissa servertillverkare titta på ARM som ett alternativ till x86. Så trots att Intel dominerar ett segment finns det ändå spelare på marknaden som tar fram alternativa lösningar på samma problem.

      Kanske inte ett klockrent exempel. Men jag tycker mig se tillräckligt med marknadsdynamik för att inte oroa mig över att Intel kanske temporärt har monopol på det övre segmentet av CPU:er.

      • Precis. Och läser du texten ovan noga så kommer du märka att den inte kategoriskt dömer ut monopol som alltid dåliga. Så länge som ingen potentiell konkurrent kan träda in och göra kunderna nöjdare genom bättre produkter eller lägre priser kommer monopolet bestå och kunderna ändå känna sig nöjda. (Se Göteborgskex.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *