Vad har staten gjort med våra pengar? Del 13: Fiatpengar, guld och Greshams lag

I denna artikelserie publicerar vi hela den svenska översättningen av Murray Rothbards klassiker ”What Has Government Done to Our Money?” Den som är otålig och vill läsa boken direkt kan ladda ner den gratis från vårt bibliotek. Missa inte heller Per Bylunds introduktion till den svenska utgåvan.

11. Fiatpengar och problemet med guld

cover-229x300

När ett land lämnar guldmyntfoten för en fiatstandard så ökar antalet olika “pengar” i världen. Utöver varupengarna guld och silver frodas nu oberoende pengar som varje enskild stat kontrollerar genom fiat. Och precis som guld och silver har en växelkurs på den fria marknaden kommer marknaden att etablera växelkurser för alla olika pengar.

I en värld av fiatpengar kommer varje valuta att svänga fritt i förhållande till övriga, om det tillåts. Vi har sett att för två godtyckligt valda pengar kommer växelkursen att sättas i enlighet med deras proportionella köpkraftspariteter, och att dessa i sin tur bestäms av tillgång och efterfrågan på respektive valuta. När en valuta ändrar karaktär från guldkvitto till fiatpapper rubbas förtroendet för dess stabilitet och kvalitet, och efterfrågan minskar. Vidare blir den större kvantiteten i förhållande till tidigare guldbackning tydlig efter att valutan skilts från guld. Med större tillgång än på guld samt lägre efterfrågan sjunker dess köpkraft, och därmed även växelkurs, i förhållande till guld. Och eftersom staten är inflationistisk av naturen kommer den att fortsätta minska i värde med tiden.

Dylik värdeminskning är högst genant för staten — och skadar de medborgare som försöker importera varor. Förekomsten av guld i ekonomin utgör en ständig påminnelse om det statliga papprets låga kvalitet, och hotar hela tiden att ersätta pappret som landets pengar.

Även om staten backar upp sin fiatvaluta med allt sitt anseende och alla sina lagar om giltiga betalningsmedel, kommer guldmynt i allmänhetens händer ändå alltid att utgöra en ständig minnesbeta och ett hot mot statens makt över landets pengar.

I Amerikas första depression, 1819-1821, inrättade fyra västliga delstater (Tennessee, Kentucky, Illinois och Missouri) delstatligt ägda banker som gav ut fiatpengar. De backades upp av bestämmelser om lagliga betalningsmedel, och ibland av rättsliga förbud mot nedskrivning av sedlarnas värde.

Men förhoppningarna på alla dessa experiment kom ändå på skam eftersom det nya pappret snart skrevs ned till ett försumbart värde. Projekten övergavs raskt.

Greenback-sedlarna cirkulerade som fiatpengar i nordstaterna både under och efter inbördeskriget. Men i Kalifornien vägrade folk att acceptera sedlarna och fortsatte att använda guld som pengar. Som en framstående ekonom poängterade:

I Kalifornien, såväl som i andra delstater, var pappret lagligt betalningsmedel och godtagbart för offentliga avgifter; det fanns heller ingen misstro eller fientlighet mot den federala staten. Men det fanns en stark känsla… för guld och emot papper… Varje låntagare hade laglig rätt att betala av sina skulder med nedskrivet papper. Men om han gjorde det blev han märkt för livet (långivaren skulle sannolikt publicera detta i tidningarna) och han skulle i princip ha bojkottats. Över hela denna period användes inte papper alls i Kalifornien. Människorna i delstaten skötte sina överföringar i guld, medan resten av USA använde konvertibelt papper.

Det blev tydligt för staterna att de inte hade råd att låta folk äga och förvara sitt eget guld. Staten kunde aldrig cementera sin makt över en nations valuta om folket vid behov kunde förkasta pappret och vända sig till guld som pengar. Staterna har följaktligen förbjudit sina medborgare att äga guld. Guldet har i allmänhet nationaliserats, förutom en försumbar del som tilläts för industriella och dekorativa ändamål. Att begära att den egendom som konfiskerats från allmänheten ska lämnas tillbaka anses numera hopplöst bakåtsträvande och gammaldags.

12. Fiatpengar och Greshams lag

Med fiatvaluta etablerad och guld förbjudet ligger vägen öppen för fullskalig och statligt styrd inflation. Endast en väldigt lös tygel återstår: det slutgiltiga hotet om hyperinflation, att valutan kollapsar. Hyperinflation inträffar när allmänheten inser att staten har ställt in sig på inflation, och bestämmer sig för att undvika inflationsskatten på sina tillgångar genom att spendera pengarna så snabbt som möjligt, medan de fortfarande har kvar en del av sitt värde. Nu kan dock staten styra valutan och inflationen ostört fram tills det att hyperinflationen sätter igång. Men nya problem dyker emellertid upp. Som alltid leder statliga ingrepp för att lösa ett visst problem till att en uppsjö av nya och oförutsedda problem uppstår. I en värld av fiatvalutor har varje land sin egen valuta. Den internationella arbetsdelningen baserad på en internationell valuta har brutits, och länderna tenderar att dela upp sig i självförsörjande enheter. Avsaknaden av monetär säkerhet stör handeln ytterligare. Varje lands levnadsstandard sjunker därmed. Varje land har en rörlig växelkurs mot varje annan valuta. Ett land som inflaterar mer än andra riskerar inte längre att förlora guld; men det riskerar andra obehagliga konsekvenser. Valutans växelkurs faller i förhållande till utländska valutor. Detta är inte bara genant utan även oroväckande för invånare som räds ytterligare värdeminskning. Det ökar också kraftigt kostnaden för importerade varor, vilket betyder mycket för länder med hög grad av internationell handel.

Under senare år har därför staterna försökt avskaffa rörliga växelkurser. Istället slog de fast godtyckliga växelkurser mot andra valutor. Greshams lag förklarar exakt vad resultatet av sådana godtyckliga priskontroller blir. Den kurs som sätts kommer inte vara den som hade satts på den fria marknaden, eftersom den endast kan avgöras på daglig basis av marknaden. Därför kommer en av valutorna alltid att vara artificiellt övervärderad, och den andra undervärderad. Stater har i allmänhet avsiktligen övervärderat sina valutor — av prestigeskäl, men också på grund av de konsekvenser som följer. När en valuta är övervärderad skyndar sig folk att byta bort den mot undervärderade valutor till fyndpris; detta skapar överskott på den övervärderade valutan, och underskott av den undervärderade. Kursen hindras kort sagt från att röra sig så att bytesmarknaden rensas. I dagens värld har utländska valutor i allmänhet övervärderats gentemot dollarn. Resultatet har blivit det välkända fenomenet “dollarbrist” — ytterligare ett vittnesbörd om verkan av Greshams lag.

När andra länder klagar på “dollarbrist” har de således sin egen politik att skylla. Det är möjligt att dessa stater faktiskt välkomnade detta tillstånd eftersom det (a) gav dem en ursäkt för att ropa efter amerikanskt dollarstöd för att “lindra den fria världens dollarbrist”, och (b) det gav dem en ursäkt för att ransonera importer från USA. Att undervärdera dollarn gör importer från USA artificiellt billiga och exporter till USA artificiellt dyra. Resultatet är ett handelsunderskott och en oro för att dollar ska flöda ut ur landet. Den utländska staten träder då in och meddelar sina medborgare att den tyvärr måste ransonera importen: utfärda importlicenser och avgöra vad som importeras “enligt behov”. För att ransonera importen konfiskerar många stater sina medborgares innehav av utländsk valuta, och stödjer på så vis en artificiellt hög värdering av inhemsk valuta genom att tvinga dessa medborgare att acceptera betydligt mindre inhemska pengar än de skulle ha fått på den fria marknaden. Således har valutahandeln förstatligats, precis som guld, och exportörer straffats. I länder där utrikeshandeln är livsviktig leder denna statliga “valutareglering” till att ekonomin i det närmaste förstatligas. En artificiell växelkurs ger därmed länder en ursäkt för att kräva utländskt bistånd och för att införa socialistiska handelsregleringar.

I skrivande stund är världen insnärjd i ett kaotiskt virrvarr av valutaregleringar, valutablockeringar, konvertibilitetsbegränsningar och multipla kurssystem. I vissa länder uppmuntras en svart marknad för valutahandel på laglig väg i ett försök att hitta den rätta nivån, och multipla diskriminerande priser fastställs för olika typer av transaktioner. Nästan alla länder har fiatstandard, men de har inte haft modet att erkänna det öppet, och säger att de har något så fiktivt som en “begränsad guldtackestandard”. Faktum är att guld inte används som en egentlig valutadefinition, utan för staternas bekvämlighet; eftersom (a) att fixera en valutakurs mot guld gör det enkelt att räkna på varje transaktion uttryckt i någon annan valuta; och (b) guld fortfarande används av de olika staterna. Eftersom växelkurserna är fasta, måste någonting balansera varje lands betalningar, och guld är den ideala kandidaten. Guld är kort sagt inte längre världens pengar; det är numera staternas pengar, för användning endast dem emellan.

Inflationisternas dröm är tydligen en global pappersvaluta av något slag, som en världsstat och centralbank manipulerar och inflaterar i samma takt överallt. Den drömmen ligger dock alltjämt i en avlägsen framtid; vi har fortfarande långt kvar till en världsstat, och olika nationers valutaproblem har än så länge varit för skiftande och motstridiga för att tillåta sammanfogning till en enda enhet. Men världen har ändå rört sig stadigt i den riktningen. Till exempel är den Internationella valutafonden (IMF) i princip en institution för främjandet av nationella valutaregleringar i allmänhet, och utländsk undervärdering av dollarn i synnerhet. Fonden kräver av varje medlemsstat att den binder sin växelkurs, samt att den bidrar till ett gemensamt förråd av guld och dollar för utlåning till stater med ont om hårdvaluta.

13. Stat och pengar

Många människor betraktar den fria marknaden, trots vissa erkända fördelar, som oordning och kaos. Ingenting är “planerat”, allting är slumpartat. Statens befallningar verkar å andra sidan enkla och ordningssamma; dekret utfärdas och åtlyds. Det finns inget annat område inom ekonomin där denna myt är mer utbredd än inom penningområdet. Pengar måste väl i alla fall stå under hård statlig kontroll. Men pengar är ekonomins livgivande blod; det är medlet för alla transaktioner.

Om staten bestämmer över pengar har den redan erövrat en livsviktig postering för kontroll över ekonomin, och säkrat en språngbräda mot fullskalig socialism. Vi har sett att en fri marknad för pengar inte skulle vara kaotisk, tvärt emot vad som vanligtvis antas; faktum är att den skulle vara föredömligt ordningsam och effektiv.

Vad har vi då lärt oss om staten och pengar? Vi har sett att staten genom århundradena steg för steg har invaderat den fria marknaden och tagit sig total kontroll över det monetära systemet. Vi har sett att varje ny reglering, ibland skenbart harmlös, har frambringat nya och utökade regleringar. Vi har sett att staten är inflationistisk till sin natur, eftersom inflation är ett frestande medel för staten och dess favoriserade grupper att tillskansa sig intäkter med. Det långsamma men stadiga övertagandet av de monetära tyglarna har sedan använts för att (a) inflatera ekonomin i en takt satt av staten; och (b) för att uppnå socialistisk styrning av hela ekonomin.

Vidare har statens trixande med penningsystemet inte bara fört oerhörd tyranni till världen; det har också fört med sig kaos istället för ordning. Det har fragmenterat den fredliga och produktiva världsmarknaden och krossat den i tusen bitar, samt stympat och hämmat handel och investeringar med en uppsjö av restriktioner, regleringar, artificiella kurser, valutasammanbrott mm. Den har bidragit till krigsutbrott genom att förvandla en värld av fredligt samarbete till en djungel av krigförande valutablock. Kort sagt finner vi att tvång, i penningfrågor som med allt annat, medför konflikt och kaos istället för ordning.

4 kommentarer till ”Vad har staten gjort med våra pengar? Del 13: Fiatpengar, guld och Greshams lag

  • Mer pengar innebär att det nu är lättare att finansiera verksamheter. Ska penningen vara ett abstraherat bytesvärde är det fullständigt orimligt att knyta dess värde till metaller hur ädla dessa än är.

    • Finansiering ska ske med tillåtelse från de som äger kapitalet. Lättare finansiering av verksamheter är inte per automatik något gott.

      All form av reglering och kontroll från en stat över ett betalningsmedel är fel, hur ädel den staten än må vara.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *