Den politiska röstningskultens sociologi

RitFrivilligt utbyte av ekonomiska och moraliska värden för ömsesidig vinning – värden som växer genom en ständigt pågående, strategisk uppdelning av arbete och kunskap –  har endast i en blinkning av mänsklighetens historia utmärkt sig som den avgörande kuggen för social sammanhållning. Det som i regel har förbundit människan till sin granne har istället varit hennes spontana tillit till vissa traditioner, riter eller kollektiva vanor vars logiska rimlighet hon inte hade råd att ifrågasätta eftersom själva ifrågasättandet hade kostat henne livet. Under mer primitiva tidsåldrar var individen helt enkelt tvungen att ansluta sig till vissa trossystem, inte till följd av dessa systems rationella meriter, utan till följd av att de fungerade som inträdesbarriärer till grupptillhörighet och till gruppens beskydd mot vilddjur och barbari från andra grupper. De riter, traditioner och vanor som utgör kulturens fundament får därmed sin mening och kan endast dekonstrueras utifrån hur de (1) tjänar kulturens sociala sammanhållning samt (2) bevarar dess inneboende maktförhållanden och hierarkier.

Få kulturella institutioner inger genomsnittsmänniskan en sådan känsla av stolthet och tillhörighet som de politiska spelregler som går under namnet demokrati. Eftersom vi nu inleder upploppet på ännu en valrörelse har det blivit dags att analysera – steg för steg – de sociologiska och kulturella mekanismer som utmärker demokratins mest centrala rit – det politiska valet:

Tillbedjan av en osynlig, immateriell auktoritet som tillskrivs helt andra egenskaper än människans, trots att auktoritetens vilja alltid uttolkas av människor. Genom att rösta uttrycker medlemmen sin djupa önskan att förstå och göras sig förstådd av en högre makt med förmodat övermänskliga, magiska krafter. Staten finns som ett begrepp i människans medvetande men inte i den empiriska världen. Den enskilde accepterar att statens upplevda överlägsenhet i visdom medför extra moraliska befogenheter, som rätten att förklara krig, rätten att beskatta, rätten att skuldsätta andra människor och mycket annat. Precis som inom andra trossystem praktiseras de övermänskliga befogenheterna av den högre maktens ”ställföreträdare” på jorden. Den röstande individens acceptans för statens ställföreträdare och deras befogenheter saknar rationell innebörd då politiker – precis som präster, rabbiner, imamer etc. – objektivt sett är människor som alla andra med samma rättigheter och skyldigheter. Medborgarens tolerans av denna hierarki är en psykologisk motsvarighet till barnets instinktiva tolerans och blindhet inför föräldrarnas brister – idealiseringen av auktoriteter till följd av rädsla för bestraffning, sanktioner och stigmatisering, en idealisering som en gång var nödvändig för individens överlevnad (men som inte längre är det).

Röstningsritualen genomförs med vissa jämna mellanrum i tiden. Återkommande cykler binder samman olika tidsepoker inom politiken på samma sätt som att bön och andra riter och traditioner förkunnar tidens gång genom association till olika epoker i livet. Detta repetitiva skeende är i sig en maktdemonstration som förkunnar statens roll som allestädes närvarande och människans egen oförmåga att bryta med den nedärvda vidskepelsen i sitt förgångna. Medan vetenskap och rationellt prövade idéer kan stå på egna ben så kräver kulturella dogmer att de troende upprepat samlas för att normalisera, stänga ute allt tvivel och bekräfta varandras i sina övertygelser.

Riten förläggs till platser och inrättningar som stärker intrycket av symbolhandlingens legitimitet. Kultens ledare gör allt i sin makt för att skapa en miljö för ritens utförande som får deltagarna att känna sig accepterade och hemmahörande i den rituella process som sägs göra dem till ”goda medborgare”. Särskilda lokaler upprättas och utsmyckas på ett sätt som inger trygghet för deltagaren. I fallet med röstningsriten utgör bibliotek och skolor populära kultplatser eftersom ritens önskade association till bildning och intellektuell kraft förstärks genom den symboliskt laddade miljön. Miljöns symboliska anknytning till värden som visdom, bildning och utveckling skapar därmed en känsla av intellektuellt oberoende som maskerar röstningshandlingens konformistiska karaktär och gör att individen för sig själv kan rättfärdiga sitt deltagande och sin dyrkan.

Kulten förlitar sig på pseudovetenskap kring hur man ska blidka den högre makten. Varje dyrkan av det omöjliga kräver att alla krav på vetenskaplig metodik och systematiskt sökande efter lagbundenhet släpps till förmån för övertygelsen om arbiträra, övernaturliga orsakssamband. Den som röstar vill känna att han genom att sätta ett kryss på ett papper och lägga pappret i en stor låda (”valurnan”) kan förändra världen, på samma sätt som att primitiva stamfolk betraktade väderleksförhållanden som påverkbara av regndans eller stammens offerbenägenhet. De arbiträra eller övernaturliga sambanden fyller funktionen av att fylla i kunskapsluckor om hur världen är beskaffad och förskonar individen från besväret att själv behöva arbeta för förändring till det bättre eftersom riten innebär att det mål som gruppen söker uppnå görs avhängigt den högre maktens vilja. Skensambanden utformas så att de intalar kultmedlemmarna om att de är utvalda att etablera kontakt och ”bli ett med” den högre makten genom riten. Medlemmarnas tro på en möjlig koppling mellan rit och respons från den högre makten är så pass grundläggande för kultens överlevnad att den måste förutsättas, varför en slags intern immunitet utvecklas mot empirisk återkoppling eller utvärdering. Avsaknaden av – och ointresset inför – objektiva mått och metoder för att utvärdera sambanden ifråga får i sin tur konsekvensen att alla meningsskiljaktigheter urartar till pseudodebatter där olika läger med sina respektive ledare predikar för den egna kören i en ständig maktkamp om tolkningsföreträde. Konflikter inom kulturen tenderar därför att eskalera eftersom de i grunden är olösbara. Meningsskiljaktigheterna mellan olika falanger inom kulten har även en distraherande funktion i att den hindrar en djupare förståelse för och ifrågasättande av själva trossystemet.

Löften om frälsning. Den röstande medborgaren ger upp sin frihet och erkänner auktoriteten sin moraliska underkastelse i utbyte mot löften om frälsning och utopier. Då vallöften aldrig är bindande så räcker det inte för den röstande medborgaren att ställa de olika alternativens annonserade politik mot varandra utan han tvingas istället tolka de olika företrädarnas motiv och intentioner. Den grundläggande maktassymetrin mellan medborgare och stat – en assymetri som innebär att medborgaren aldrig kan ställa sina ledare till svars – gör vidare att det vore outhärdligt för medborgaren att se sina ledare som onda och felbara. I sin föreställningsvärld måste han därför omtolka allt som sagts och gjorts från ledarnas sida blir förenligt med en högre plan om slutgiltig frälsning eller utopi.

Ingen enskild röst har någon materiell påverkan, men förfarandet skänker symboliskt legitimitet inom kulten genom individens underkastelse inför auktoriteten. Precis som den som ber eller offrar till traditionella gudomligheter så kan individen inte nödvändigtvis förvänta sig att hans individuella bön eller offer kommer att hörsammas. Det doktrinala budskap från alla håll som uppmanar den enskilde till att gå och rösta för att ”påverka” är således inte en hänvisning till något kausalt samband mellan individens röst och slutresultatet, utan identifieringen av att påverkan sker genom själva deltagandet i en kulturell process med mål att legitimera vissa institutioner och makthierarkier. Röstningen har följaktligen inget materiellt syfte, utan den röstande individen kan med gott samvete lägga sin röst på samma politiska budskap val efter val utan att behöva utvärdera de praktiska resultaten av sina handlingar. När den röstande medborgaren tror sig ha hörsammats och fått positiv respons så lägger han stor energi och möda på att uppmärksamma detta så att den grundläggande övertygelsen psykologiskt sett kan stärkas. Utfall som innebär negativ eller ingen respons alls vägs emellertid inte in i bedömningen. Den kognitiva dissonans som alltid utvecklas inom ramen för kulturstyrning av mänskligt beteende gör följaktligen att den högre maktens förmodat goda verk lovprisas och betonas medan negativa resultat, frånvaro eller inaktivitet bortförklaras med hänvisning till tillfälligheter eller att riten borde ha utförts på ett något annorlunda sätt – detta trots att reell koppling saknas mellan ritens utförande och de resultat som riten sägs kunna åstadkomma.

Kommunikationen mellan högre makt och människa genom röstningsförfarandet kännetecknas av sekretess. Medan medlemmen ovillkorligen uppmuntras i sin tilltro till trossystemet i allmänhet betraktas det partikulära innehållet i den hans bekännelse – likt en bikt – endast vara föremål för den högre maktens kännedom, den s.k. ”valhemligheten”. Eftersom det väsentliga med röstningskulten i regel inte betraktas vara innehållet i den enskildes röst utan ”att han går och röstar” så är systemet riggat så att deltagaren alltid ska få positiv förstärkning utan att nödvändigtvis behöva försvara eller rättfärdiga sina åsikter. Så länge deltagaren har beslutat sig för att ta sig till vallokalen så kommer den yttersta domen från en högre instans och inte från andra människor.

Röstningkulten upprätthålls genom en omfattande propagandaapparat som riktas mot den yngre generationen. Alla kulturstyrda gruppers fortlevnad bygger på att gruppen strategiskt riktar sina missionerande resurser mot de mest intellektuellt och emotionellt påverkbara. Plikten att gå till vallokalen med jämna mellanrum – precis som plikten att gå till kyrkan, moskén eller synagogan – har störst möjligheter att slå rot i den kognitivt ofärdiga och ännu formbara hjärnan hos barn och unga; ju tidigare, desto bättre. Genom tvingande statlig skolundervisning och licensierade medier programmeras nya samhällsmedborgare att gå och rösta. En viktig dimension av detta informationsflöde sker genom legender, myter och sagor. Dessa berättelser kan utformas som rena fiktioner (hit hör alla skapelsemyter, som myten om ”samhällsfördraget”) alternativt ha en historisk anknytning där det historiska innehållet emellertid förvrängts eller förvanskats för att passa in i kultens världsbild (ett vanligt exempel på detta är helgonmyter, såsom myten om president Rooseveldt och hans ”New Deal”-politik under den stora depressionen.)

Omedelbara angrepp mot oliktänkande: Den som inte röstar hotar självbilden hos den som röstar och måste därför betraktas som en patologisk avvikelse från ”den sanna vägen” och följaktligen attackeras och stötas bort. En gemensam och nästintill mekanisk standardjargong utvecklas bland de troende som svar på skeptikerns tvivel eller kritik mot auktoriteten: ”den som inte röstar är en lat soffliggare”, ”den som inte röstar spelar mörka krafter i händerna”, ”den som inte röstar är ett hot mot demokratin”, ”den som inte röstar har inte rätt att framföra kritik vid missnöje”. Genom utvecklingen av en gemensam begreppsapparat som kan tas fram vid behov så säkerställs en likformighet i bemötandet av kritik, ett bemötande som röstningsbeivraren för sig själv tillskriver sin övertygelses självklarhet och logiska riktighet.

Den som röstar lättar sin ångest och blir socialt accepterad. Sist men inte minst: till följd av att individen ger upp sin individualitet till förmån för systemet så infinner sig oundvikligen en känsla av existentiell tomhet. Den förlorade vitalitet som denna identitetsförlust innebär ersätts av en ständigt pågående jakt efter social acceptans. Den som engagerar sig i den politiska diskursen och går och röstar betraktar därigenom valdagen som ”årets största dag”, en dag då han, uppslukad av politikens bubbla, åtnjuter fullständig bekräftelse från andra och kan döva sin inre önskan om frihet och en äkta identitet.

Vi måste dra slutsatsen att de element i den politiska valprocessen som vi just har redogjort för påvisar hur politiken, likt religionen och många fall konsten, försöker hantera problemet med ondska i världen, inte genom att angripa  det onda i sig, utan genom manipulation av sinnena, eller via det som Nietzsche kallar för medvetandeförändring:

När man drabbas av något ont kan man angripa det endera genom att undanröja orsaken eller så att man förändrar dess verkan på ens upplevelse: alltså genom att omtolka det onda till något gott, vars nytta kanske visar sig först senare. (Samlade skrifter. Mänskligt alltförmänskligt. En bok för fria andar. s. 81. Brutus Östlunds Bokförlag Symposium)

Alla varaktiga framsteg bygger emellertid på att vi vågar göra det föregående snarare än det senare: att se de faror och hot mot mänskligheten för vad de är utan att omtolka eller legitimera. Visserligen gör det inte sällan ont att göra upp med sina illusioner, men den alternativa vägen slutar alltid i tragedi och förödelse.

24 kommentarer till ”Den politiska röstningskultens sociologi

  • ”…varför en slags intern immunitet utvecklas mot empirisk återkoppling eller utvärdering…”
    Bodil Jönsson, professor i fysik,Lund:
    ”… Jag känner inget av människa byggt system som fungerar utan återkoppling. Samhällsutvecklingen är förbluffande lite inriktad på att skapa återkopplingssystem…”

    • Det har väl mindre med djurarten och mer med samhället.
      I dagens samhälle kan man överleva som individ utan att idealisera auktoriteter.
      Förr blev man helt enkelt dödad om man var oliktänkande.

    • Varför skulle det behövas någon fysisk ”rasförändring” på dna-nivå, för att fler och fler skall ändra åsikter. Exempelvis har det mentala hedersbegreppet ”öga för öga, och tand för tand” sedan länge ersatts med förhandling och skiljedom i de allra flesta människors medvetande. Om åsikter och hatkänslor redan har förändrats hos de flesta, så behövs ju inte längre något hot från polis och myndigheter för undvika att olika grupper, klaner och släkter utplånar varandra. De oerhört kostnadskrävande myndighetssystemen, kan rimligtvis ersättas med marknadsmässig skiljedom i de flesta fall… osv…

      • Jag upplever att både artikelförfattaren och jag talar om allmänmänskliga egenskaper, även om vi nog inte är överrens om vad dessa är. Varför du då börjar prata om ”raser” övergår mitt förstånd.

        Men tänk på att samhälleliga ”framsteg” är beroende på en ständig påverkan på samhällets medlemmar. Om denna påverkan upphör så återgår människan till sitt naturtillstånd och livet blir, med James Burkes ord, ”Nasty, brutish, and short ”.

        ”Exempelvis har det mentala hedersbegreppet ”öga för öga, och tand för tand” sedan länge ersatts med förhandling och skiljedom i de allra flesta människors medvetande.”
        Det är väl en kulturell fråga. Jag skulle tro att öga för öga lever och frodas i de flesta klansamhällen. Det talas ju om högtillitskulturer och lågtillitskulturer. Min tro är att ditt perspektiv endast är relevant i högtillitskulturer. Om ens där. Till syvende och sist är vi alla oss själva närmast. Och få av oss höjer blicken över vår kortsiktiga snöda vinning.

      • KLas,
        mycket enkelt, antas vi vara en annan djurart, som lite, lite har evolutionerat till annan genuppsättning, så bör väl resultatet bli en annan s.k. ”ras”… jag har förstås ingen som helst aaaning om hur annan djurart ”(= annan ras) definieras när det gäller människor!?!
        Jag vet inte vem JB är och inte vad utrikiskan betyder! Mitt perspektiv gäller kristnade kulturer, några andra kulturer har jag inte personligen konfronterats med. Jag hyser tillit till vissa människor, men olika kulturer är jag inte särskilt intresserade av, utan möjligen har sporadiskt läst något och sett något om dem på film.

      • Min fråga om art var retorisk. Jag menade att vi är precis samma sorts varelser som behövde de strukturer som arikeln undgör sig över. Följaktligen, om vi rev bort de strukturer och de traditioner vi har idag så skulle vi blottlägga vårt våldsamma och skräckinjagande väsen som nödvändiggjorde traditionerna och strukturerna till att börja med.

      • ”Om ens där.”
        Ja,jag är lite intresserad av språkspel och Wittgensteins iakttagelser. Du också… eller?

  • @Klas,

    Jag tror att den textpassage som du hänvisar till blev lite otydlig, så låt mig förtydliga.

    Villkorslös idealisering av auktoritetsfigurer var tidigare i historien en helt nödvändig psykologisk mekanism för människan ur överlevnadssynpunkt (”anslut dig till oss i stammen och anamma vår kultur eller dö”). Men denna typ av dilemman har sakta men säkert vittrat bort i takt med civilisationens och marknadsprocessens utbredning och mognad. På samma sätt är en människa helt utlämnad och i total beroendeställning till sina föräldrar (eller vårdnadshavare) under sina första levnadsår. Hon måste göra allt som står i hennes makt för att anknyta till dem, vilket psykologiskt framdriver en stark idealisering av deras karaktärer. Relevansen av denna överlevnadsstrategi minskar dock i takt med att barnet utvecklas till en självständig individ, då beroendeförhållandet till de primära auktoritetsfigurerna – till föräldrarna – avtar.

    Besvarar det din fråga?

    • Hm, jag tror att du menar att en gång i tiden var ekonomi ett nollsummespel. Och att då var våld ett rationell strategi och därmed krävdes att individen underkastade sig gruppen för att kunna skydda sig mot våld? Medan vi idag agerar i en win-win ekonomisk miljö och detta gör våld till en icke rationell strategi?

      Alltså, jag tror att vi har ett fundamentalt annorlunda perspektiv på människan, du och jag. Du lägger mycket stor vikt på miljö. Och jag lägger mycket stor vikt på arv? Jag har en genuint mörk syn på människans natur och du har en mer positiv? Jag tror att om du river ner de institutioner som finns och inte sätter någonting annat istället så blir vi människor grymmare, våldsammare, ”sämre” helt enkelt. Medan du tror att det är traditioner och institutioner som gör människan ”ond” och att om det bara gick att riva bort dem så skulle människans inneboende godhet träda fram? Det här är den klassiska skillnaden i perspektiv mellan den konservative och den progressive. Mellan höger och vänster. Mellan reaktionär och revolutionär. Men jag kanske har missförstått dig? Jag ber om ursäkt om jag lagt ord i din mun, det har inte varit min avsikt. Jag försöker bara pröva om jag har förstått?

      • Om jag skall svara så tror jag på änglarna som sa ” … till människorna ett gott behag” och Jesus bekräftelse om sitt uppdrag för att åstadkomma detta…” Det är fullbordat” … och på den vägen är det… för att genomsyra hela degen…

    • Tillägg om barn och föräldrar. Min tro är att barn växte upp utan föräldrar skulle det raskt bli ”flugornas herre” av det hela.

      • Tilläggas bör att staten har företagarna som stöd. Inte för att staten ska styra företagen i detalj men för att den ska stå för uppgifter inom ett visst område som är förstora för företagarna.

        Vi kan också konstatera att företagarsammanslutningar som Hansan inte alltid varit varma anhängare av principen om fri konkurrens. Vi kan alltså inte a priori säga att vi får ett samhälle av det och det slaget bara för att vi inte har en stat. Det beror helt på vad som besjälar folk i samhället. Om de stora företagarna inte vill ha fri konkurrens kommer den inte att finnas och deras handlande kommer få karaktären av en stats agerande.

        En stat som besjälas av att ta tillvara den fria konkurrensens fördelar kommer att verka för ett sådant tillstånd och det kommer företagarna att få rätta sig efter.

      • Hansan var en sammanslutning för köpmän som visst väl stred för sin sak men våldsmonopol, knappast. Vem skulle gett dem det? Påven? Kejsaren?

  • Dan,
    ett visst område kan förstås delas i mindre delar om så krävs… eller?
    Alternativa verksamheter kan naturligtvis konkurrera ut de stora företagen, om de alternativa inte hindras av staten (inkl. via korporativism, arbetarfack mm.), eller om de stora inte subventioneras av staten (inkl. att staten äger mark och naturresurser, som hindrar andras inmutningsförsök, aktiviteter mm.).
    Hur kan en stat ”ta tillvara den fria konkurrensens fördelar” genom att ”besjälas” och verka för något som företag kommer att få (tvingas) rätta sig efter?!?

    • Adam Smith hävdade att företagare har en tendens att ingå karteller för att skydda sina marknadsandelar. Detta är en del av sanningen. Så då vi tänker oss företag som konkurrerar på en marknad, att detta gagnar allmänheten genom att inget enskilt företag kan bestämma priset, så ska vi ha i minnet att många företagare kan tänkas vilja ingå karteller för att skydda sin ställning.

      En stat som besjälas av den fria konkurrensens principer är en stat som inte vill ha oligopol eller monopol. Man vill att marknaden ska sätta priset, inte enskilda företag.

      En sådan stat är på sin vakt mot oönskade karteller. Observera: oönskade! ibland kan det vara önskvärt att hålla priset uppe på en resurs och då kan man göra avsteg ifrån principen om fri konkurrens och kartellförbud.

      Ett samhälle utan stat skulle tvinga företagare att ägna tid åt mer än vad de har kompetens för. Eller: de skulle behöva köpa kompetens inom andra områden för att bevaka sin ställning. Microsoft får tänka på mer allmänna frågor om infrastruktur m m.

      Om uppgifter som ändå måste ombesörjas ombesörjes av en offentlig sektor kan företagen ägna sig åt vad de är duktiga på. Detta är den riktiga företags- och marknadsvänliga linjen.

      Företagare är människor. De vill göra gott. Då bör inte incitamentsstrukturen se ut sådan att det är det ur miljö- och hälsosynpunkt sämsta alternativet som vinner. Företagare med kompetens är välkomna in i politiken för att där få förtroende och gripa sig an de frågor som ”ändå måste skötas”.

    • Om karteller uppstår på fria marknaden så imploderar de snabbt. Incitamenten är för stora för deltagarna att gå bakom ryggen på de andra och lämna kartellen.

      Om Microsoft klarar att hyra in städfirmor osv klarar de av att anlita vägbyggare.

      • Utan en stat som ser till att värna den fria konkurrensen kommer olika grupper att med våld strida mot varandra. Det kommer inte bli ett konsument- eller miljövänligt samhälle. Det är en stat som besjälas av att värna den fria konkurrensen och miljön som ger oss det du önskar, inte kaos och företagares våld mot företagare.

  • ” uppgifter inom ett visst område som är för stora för företagarna.”
    ”allomfattande” infrastrukturella och sociotekniska system, metoder och logistik är väl oftast nätstrukturerade med ”leder” och ”noder” som rimligen med avtal, kontrakt mm. kan samordnas – och uppdelas – av samverkande företag och organisationer.

    • Tänk dig ett stort företag som Microsoft. Och tänk dig The United States of America, USA! Blir inte bilden klar att i vissa fall kan även stora företag te sig små och att begära att företagen ska ta hand om allt innebär att man säger: Låt de företag som är störst bestämma allt! Istället för att de servar folket genom att svara på efterfrågesignaler på en marknad ska de frestas till att också vara statsbildare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *