Staten i sitt esse

6831”Nu släcks lamporna över hela Europa, vi skall inte se dem tändas åter under vår livstid” sade Sir Edward Grey aftonen det första världskriget bröt ut.

För några veckor sedan var det 100 år sedan Österike-Ungern förklarade Serbien krig. Det första steget på den onämnbara förstörelsen som på sin tid kallades för ”det stora kriget”. Konservativa uppskattningar talar om 10 miljoner dödsoffer, vissa långt fler.

Inga siffror, ens av dessa oförståeliga proportioner, kan förklara hur bred och genomträngande den oerhörda förstörelsen var. Kriget var en oavlåtlig slakt av förödande proportioner. Tiotusentals dog i framryckningar som slutade med några meters landvinning. I länderna som deltog uppstod nya ord för att beskriva hemskheterna däribland engelskans ”basket case,” vilket refererade till en människa som fått alla 4 extremiteterna amputerade. Här såg också för tiden nya vapen så som maskingevär, stridsvagnar och stridsgas dagens ljus i strid för första gången. Sällan har statens vidriga förstörelselusta fått bre ut sig så öppet.

Historieskrivarna har åter svängt, och lutar nu åt att Tyskland begick övergrepp mot den belgiska civilbefolkningen. Om än inte så groteska som den obscena krigspropagandan om småbarn som skickas från en bajonett till en annan, som spreds bland amerikaner i krigets tidiga skede. Det dog också ett enormt antal tyskar, enligt vissa så många som 750 000, i den svält som orsakades av brittiska försäljningsblockader på mat som vida överskred dåtidens internationella konfliktnormer, även under brinnande krig.

Statens propagandamaskineri nådde oanade höjder under kriget. Hela folkgrupper blev systematiskt demoniserade för att tjäna krigshetsarna. Sunda pengar övergavs, för att under mellankrigstiden återkomma enbart en kort tid och enbart som en blek kopia.

Givetvis fanns det socialister som var emot kriget, då det ställde ländernas arbetarklasser emot varandra. Andra som hade berusats på den nationella andan, övergav socialismen (i vart fall dess internationella delar) och dök ned i kriget med behag. Däribland: Benito Mussolini.

Trots detta finns det närmast inget övergrepp som staten orsakar, som inte en annan stat, under fredens tecken, kan göra etter värre.

Woodrow Wilsons intervention, som gick tvärtemot vad den genomsnittlige amerikanen önskade – för hade folket velat det hade varken värnplikt eller ändlös propaganda behövts för att få folk till armén – var ett av de mest katastrofala beslut som överhuvudtaget fattats av någon, någonsin. Det startade en kedja av händelser vilkas konsekvenser skulle komma att eka genom 1900-talet.

Det är i efterhand inte svårt att argumentera för att en utebliven amerikansk intervention hade resulterat i att närmast inget av 1900-talets hemskheter hade kommit att ske. Utan den bestraffande freden, som varit otänkbar utan Wilsons stöd, hade nazisterna aldrig haft sitt folkliga stöd och hade aldrig kommit till makten. Bolsjevikernas revolution, endast framgångsrik på grund av det impopulära kriget, hade kanske aldrig skett om löftet om amerikanskt stöd inte förlängt kriget.

Även George Kennan, framstående bland etablissemangets stöttepelare, medgav i efterhand: ”Hade jag idag haft möjligheten att få tillbaka det Tyskland som existerade 1913 – som styrdes av konservativa men moderata krafter – utan kommunism eller nazism – ett livligt Tyskland sprudlande av energi och självförtroende med kraft att väga av mot ryskt inflytande i Europa, då hade det inte låtit så illa”

Den turkiska kollapsen å sin sida, fick enligt Philip Jenkins, grupper av muslimer att söka sig samman på andra grunder vilket ledde till de mest oliberala tolkningarna av islam.

Men, alla är väl emot krig, eller hur?

Visst, närmast alla erkänner krigets tragedier, och framhäver att det enbart är en sista utväg, att de djupt ångrar att åter behöva kriga.

Men krig har trots detta utgjort kärnan i många av de moderna ideologierna. I åratal förhärligade Theodore Roosevelt det kommande kriget. Fred var för de svaga och de utan mod. Krigets lidande var en skola för disciplin och mannamod, förutan vilka folket förslöades. Fascisterna, å sin sida, förespråkade krigets mönster som mall för det dagliga livet. Fördelning, begränsande av rätten att uttryckta missnöje med styret, den gemensamma strävan efter ett samlat mål, beundran av den store ledaren, krav på lojalitet mot staten framför allt, och framhävande av ”allmänintresset” som överordnad individens egna intressen.

Om fascisterna korrekt associerats med militarism, är det inte för att den revolutionära vänstern på något sätt varit mindre hängivna det organiserade våldet. Robert Nisbet skrev,

”Napoleon var den perfekta studien i revolution så väl som i krig, inte enbart i Frankrike utan genom hela Europa och även längre bort. Både Marx och Engels studerade ivrigt kriget, och hade mycket gott att säga om dess förmåga att frambringa stora samhällsförändringar. Från Trotsky och hans Röda armé i Sivjet via Maos Chou En-lai i Kina, har soldatuniformen även varit revolutionärens uniform.”

De som associerades med den progressiva rörelsen i USA stödde, med ett fåtal undantag, överväldigande interventionen i första världskriget. För dem handlade det inte enbart om tanken om den amerikanska rättfärdigheten som funnits sedan urminnes tider och som delas över hela det politiska spektrat, utan även för att visste att kriget innebar en större och mer inkräktande stat. De visste gott och väl att kriget kunde brukas för att vänja amerikanerna vid tanken att staten ägde rätten att inkalla dem, och beordra dem att lyda dess vilja, vad helst den vara må.

Murray N. Rothbard pekade ett tydligt finger mot denna del av den progressiva agendan. Han visade tydligt hur den gängse historieskrivningen som framställt kriget som slutet på progressivismen var felaktig, och att det i själva verket inneburit den direkta motsatsen: Kriget förde med sig planekonomi, uppblåsta statsbudgetar och ett förakt mot medelklasslivets vardagliga bekymmer. Precis det som de progressiva hela tiden kämpat för.

För att klargöra så står krig i direkt negation till hela den libertarianska idén. Kriget bryter den internationella arbetsdelningen vi söker igenom frihandel, och tillåter staten att behandla människor som värdelös kanonmat i sina internationella konflikter. Det undergräver handel, sunda pengar och privat egendom, resultatet är en direkt ökning av statens makt. I krig kräver staten att vi människor vänder vår uppmärksamhet ifrån våra privata göromål för att stödja statens mål. Att vi slutar sympatisera med andra människor på jorden, för att istället sympatisera med de som befinner sig i en ledande position i den stat vi råkar vara indelade i. Vi förväntas vifta flaggor och sjunga vår utsugares lov, allt medan de på andra sidan förväntas göra samma sak.

I marknadens och handelns händer, höjer den kapitalistiska civilisationens frukter levnadsstandarden, och lyfter fattiga folk ur sitt armod. Men när politikerna lägger labbarna på det goda blir marknadsekonomins enorma framsteg och dess flöde av resurser snabbt avledda för att göda krigsherrarna. Som Ludgwig von Mises skrev i Nation, State, and Economy (1919)

”Kriget har blivit mer skrämmande och destruktivt än någonsin därför att det nu kan föras med all den moderna teknik som den fria marknaden frambringat. Den kapitalistiska civilisationen har byggt järnvägar och elverk, har uppfunnit sprängämnen och flygplan, för att skapa välstånd. Imperialismen har tagit dessa fredens verktyg och brukar dem nu för att sprida död och förödelse. Med moderna medel är mänsklighetens utplånande i ett enda slag en smal sak. I sitt vansinne önskade Caligula att det romerska folket haft enbart ett huvud, så att han kunnat hugga av det. Nittonhundratalets civilisation har möjliggjort för de raljerande dårar som utgör de moderna imperialisterna att göra såna blodiga drömmar till verklighet. Genom en enkel knapptryckning kan de utsätta tusentals för förödelse. Det är civilisationens öde att den misslyckas att hålla de externa medel som den skapat ur händerna på de som ej förstått andan bakom deras skapande. Moderna tyranner har det mycket enklare än deras föregångare…”

Inget är enklare än att vara emot ett krig som tog slut för länge sedan. Det krävs idag inget mod att vara emot Vietnamkriget. Det som kräver riktigt mod är att vara emot krigen när de utspelar sig, när propagandavågorna och krigshetsen står som högst, eller innan kriget över huvud taget bryter ut. Med första världskrigets moraliska och materialistiska förödelse i minne, låt oss svära att aldrig mer bli lurade och utnyttjade av staten i dess våldsamma tidsfördriv.


Originalartikeln har översatts från engelska av en anonym bidragsgivare. Stort tack!

1 kommentarer till ”Staten i sitt esse

  • På ett sätt blir perspektivet kanske ännu tydligare för oss i Skandinavien lokalt:

    När den klassiska liberalismen var en massrörelse på 1800-talet och förvandlade Sverige från ett u-land till en västlig industrination, motsatte sig rentav militären i Sverige militarism och statsnationalism.

    http://library.mises.org/books/Murray%20N%20Rothbard/Austrian%20Perspective%20on%20the%20History%20of%20Economic%20Thought_Vol_2.pdf

    När t.ex. centralmakten i Stockholm år 1860 ville fira 150-årsminnet av erövringen och försvenskningen av Östdanmark, totalvägrade de höga officerarna, som var färgade av tidens liberalism, regionalism och skandinavism.

    Men i slutet av seklet uppstod en motreaktion; de frihetliga kärnvärdena, fick ge vika för nya idéer, såsom nationalism, socialism, censur och protektionism.

    Militära erövringar och till och med folkmord firades genom att uppföra stora monument, hålla militära parader och tacksägelsegudstjänster etc.

    Och när första världskriget bröt ut, var folk i norra Europa så hjärntvättade av statspropaganda och krigsromantik, att det hälsades med stor glädje och entusiasm. 🙁

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *