Vad har staten gjort med våra pengar? Del 12: Inflation och guldmyntfot under centralbanker

I denna artikelserie publicerar vi hela den svenska översättningen av Murray Rothbards klassiker ”What Has Government Done to Our Money?” Den som är otålig och vill läsa boken direkt kan ladda ner den gratis från vårt bibliotek. Missa inte heller Per Bylunds introduktion till den svenska utgåvan.

9. Centralbanksväsende: Inflationsstyrning

cover-229x300

Exakt hur utför centralbanken sitt uppdrag att reglera de privata bankerna? Genom att kontrollera bankernas “kassareserver” — deras insättningar hos centralbanken.

Bankerna tenderar att hålla en viss kvot mellan sina kassareserver och totala betalningsskyldigheter för insättningar, och i USA förenklas den statliga kontrollen genom att bankerna påtvingas en lagstadgad minstakvot. Centralbanken kan då stimulera inflation genom att fylla banksystemet med kassareserver, samt genom att sänka reservkvoten, vilket möjliggör en landsomfattande expansion av bankkredit. Om bankerna håller en kassakvot på 1:10 så kommer “överskottsreserver” (över den andel som krävs) på tio miljoner dollar att tillåta och uppmuntra till en landsomfattande bankinflation på 100 miljoner. Eftersom banker tjänar på kreditexpansion, och eftersom staten har gjort det näst intill omöjligt för dem att fallera, kommer de för det mesta att försöka vara “utlånade” till gränsen för vad som tillåts.

Centralbanken ökar bankernas kassareserver genom att köpa tillgångar på marknaden. Vad händer till exempel om banken köper en tillgång (vilken som helst) från Jones, värderad till 1000 dollar? Centralbanken skriver ut en check till Jones på 1000 dollar som betalning för tillgången. Eftersom centralbanken inte tillhandahåller personkonton tar Jones checken och sätter in på sin bank. Jones bank ökar hans saldo med 1000 dollar och ger checken till centralbanken, som måste öka bankens saldo med 1000 dollar i kassareserver. Dessa 1000 dollar i kassa möjliggör en mångdubbel expansion av bankkredit, särskilt om många banker landet över fylls på med nya kassareserver på det här viset.

Om centralbanken köper en tillgång direkt från en bank blir resultatet ännu tydligare; banken ökar sina reserver, och grunden läggs för multipel kreditexpansion.

Den tillgång som centalbanker helst köper in har utan tvekan varit statsobligationer. På så vis försäkrar sig staten om en marknad för de egna obligationerna. Staten kan enkelt öka penningmängden genom att ge ut nya obligationer, och sedan kräva att centralbanken köper dem. Ofta åtar sig centralbanken att hålla marknadspriset för statsobligationerna vid en viss nivå, vilket skapar ett inflöde av obligationer till centralbanken, och permanent inflation som konsekvens.

Förutom att köpa in tillgångar har centralbanken ytterligare ett sätt att skapa nya bankreserver: att låna ut dem. Den ränta som centralbanken tar ut av bankerna för denna tjänst kallas “styrränta”. Lånade reserver är självklart inte lika tillfredställande för bankerna som reserver som är deras helt och hållet, på grund av återbetalningskraven. Förändringar i styrräntan får stor uppmärksamhet, men de är mindre viktiga i jämförelse med förändringar av bankernas reserver och kassakvot.

När centralbanken säljer tillgångar till banker eller allmänhet minskar den bankreserverna, och skapar ett tryck om kreditkontraktion och deflation — minskning — av penningmängden. Vi har dock sett att staten är inflationistisk till sin natur; historiskt sett har staten bara handlat deflaterande i försumbara och övergående fall. En sak glöms ofta bort: deflation kan bara inträffa efter en tidigare inflation; endast pseudokvitton kan dras tillbaka och avvecklas, inte guldmynt.

10. Guldmyntfoten överges

Införandet av en centralbank tar bort spärrarna för bankernas kreditexpansion och sätter igång det inflationistiska maskineriet. Den tar dock inte bort alla tyglar. Problemet med centralbanken själv finns kvar. Befolkningen kan potentiellt sett fortfarande göra en rusning mot centralbanken, även om det är högst osannolikt. Förlust av guld till utlandet utgör ett mer formidabelt hot. För på samma sätt som en enskild banks expansion gör att den förlorar guld till andra icke-expanderande bankers kunder, så leder monetär expansion i ett enskilt land till förlust av guld till andra länders medborgare. Länder som expanderar snabbare riskerar guldförluster och krav på deras banksystem om inlösen av guld.

Detta var 1800-talets typiskt cykliska mönster; ett lands centralbank genererade en expansion av bankkredit; priserna steg; och i takt med att de nya pengarna spred sig från inhemska till utländska kunder försökte utlänningarna i allt större omfattning lösa in valutan mot guld. Till slut tvingades centralbanken sätta stop och framtvinga en kreditkontraktion för att rädda myntfoten.

Det finns ett sätt att undvika utländsk inlösen: samarbete centralbanker emellan. Om alla centralbanker kom överens om att inflatera i ungefär samma takt skulle inget land förlora guld till något annat, och hela världen skulle kunna inflatera nästan gränslöst. Men eftersom varje stat svartsjukt skyddar sin egen makt, och är mottaglig för olika påtryckningar, har det än så länge visat sig vara näst intill omöjligt att marschera i samma takt. Ett av de bästa försöken var The American Federal Reserve Agreement som förespråkade inhemsk inflation under 1920-talet för att hjälpa Storbritannien att undvika guldförlust till USA.

Under 1900-talet har stater fördragit att lämna guldmyntfoten när de ställts inför stor guldefterfrågan, istället för att deflatera eller begränsa den egna inflationen. Detta säkerställer givetvis att centralbanken inte kan gå under, eftersom dess sedlar nu blir monetär bas. Kort sagt har staten slutligen vägrat att betala sina skulder, och i stort sett frikänt banksystemet från denna betungande skyldighet.

Pseudokvitton för guld gavs först ut utan täckning, och när sanningens minut närmade sig fullbordades skamlöst konkursen genom att man helt enkelt tog bort möjligheten till inlösen i guld. Frikopplingen av de olika nationella valutanamnen (dollar, pund, mark) från guld och silver var därmed fullbordad.

Till en början vägrade staterna erkänna att åtgärden var permanent. De hänvisade till “betalningsuppskovet” och lät hela tiden förstå att till slut, när kriget eller något annat “nödläge” hade passerat, skulle staten återigen stå för sina åtaganden. När Bank of England övergav guld mot slutet av 1700-talet fortsatte den så i tjugo år, men det var alltid underförstått att guldbetalningarna skulle återupptas efter att de franska krigen avslutats.

Tillfälliga “uppskov” är dock bara rosenskimrande vägar mot att skulden helt avskrivs. Guldmyntfoten är trots allt ingen kran som kan slås av eller på när statens infall så befaller. Antingen är ett guldkvitto inlösbart eller så är det inte det; när inlösen väl har åsidosatts är guldmyntfoten själv ett hån.

Ett annat steg i den långsamma utrotningen av guldpengar var etablerandet av ”guldtackestandarden” (eng. gold bullion standard). Under detta system är valutan inte längre inlösbar i mynt; den kan bara lösas in mot stora och väldigt dyrbara guldtackor. Detta begränsar i praktiken inlösen av guld till en handfull specialister på utrikeshandel. Det finns inte längre en sann guldmyntfot, men staterna kan fortfarande hävda att de håller fast vid guld. De europeiska “guldmyntfötterna” under 1920-talet var pseudo-standarder av detta slag.

Till slut övergav staterna guld officiellt och fullständigt, i en storm av hätska angrepp mot utlänningar och “opatriotiska guldhamstrare”. Statspapper blev nu monetär bas genom dekret (eng. fiat). Statspapper har tidvis utgjort fiatpengar istället för centralbankens sedlar, speciellt innan centralbanksväsendet växte fram.

Den amerikanska valutan continentals, greenbacks, samt sydstatssedlarna under inbördeskriget och franska assignats, var alla fiatvalutor utgivna av regeringar. Men oavsett om det görs av regeringen eller centralbanken så är effekten av fiatutgivning alltid densamma: penningstandarden befinner sig därefter i statens våld, och bankinsättningar kan bara lösas in mot statliga sedlar.

1 kommentarer till ”Vad har staten gjort med våra pengar? Del 12: Inflation och guldmyntfot under centralbanker

  • Eftersom det går dåligt för EU-länderna just nu och flera av dem inte kan betala sina skulder, så har EU:s centralbank bestämt att euron ska inflateras i sådan omfattning att värdet sänks så pass mycket att det ska bli attraktivt att handla med EU-länder.

    Tror ni att det kommer att lyckas med det? Jag tror inte det. Värdet kommer minska, men inte kommer det gå bättre för EU för det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *