Fiende nummer ett

The Most Dangerous SuperstitionHur många miljoner människor har inte, när de konfronterats med historiens styggelser, dess oräkneliga exempel på den omänsklighet med vilken människor behandlat sina medmänniskor, högt undrat hur sådana saker kunnat ske? Sanningen är att de flesta inte vill veta hur det kan ske, eftersom de själva är religiöst förbunda med just den övertygelse som gör det möjligt. Huvudelen av allt lidande och orättvisa i världen, idag och sedan tusentals år, kan härledas till en enda idé. Det är inte girighet eller hat, eller någon av de känslor och idéer som vanligtvis beskylls för ondskan i samhället. Istället är det mesta av allt våld, stöld, övergrepp och mord i världen ett resultat av en simpel vidskepelse — en övertygelse som, även om den är allmänt delad, går på tvärs med alla bevis och allt förnuft (självklart ser inte de som delar denna övertygelse saken på detta sätt). Denna insikt är lätt att uttrycka, även om den är svår för de flesta människor att acceptera eller ens att förnuftigt begrunda med bibehållet lugn.

Tron på ”överhet”, vilket inbergiper tron på staten, är irrationell och självemotsägande. Den är motsatsen till civilization och moral och utgör den farligaste, mest destruktiva, vidskepelsen som någonsin existerat. I stället för att vara en kraft för ordning och rättvisa är tron på ”överhet” mänsklighetens fiende nummer ett.

Självklart är nästan alla uppfostrade att tro det precis motsatta, att det är en dygd att lyda ”överheten” (åtminstone som regel), att det är vår respekt och underkastelse under statens ”lagar” som gör oss civilicerade samt att vägen till kaos och våld går via respektlöshet mot ”överheten”. Faktum är att folk har blivit så minutiöst tränade i att förknippa lydnad med att ”vara snäll” att en attack på idén med ”överhet” för de flesta kommer låta som om man påstått att det inte finns något sådant som gott eller ont, inget behov att rätta sig efter normer för godkänt beteende, inget behov av någon sorts moral över huvud taget. Detta är inte vad som förespråkas här — snarare tvärtom.

I själva verket är skälet till att myten om ”överheten” måste krossas just att det finns något som rätt och fel, det spelar roll hur människor behandlar varandra och människor skall alltid sträva efter att leva moraliska liv. Trots den ständiga auktoritära propagandan som hävdar motsatsen är respekt för ”överheten” och respekt för mänskligheten såväl ömsesidigt uteslutande som varandras diametrala motsats. Vi behöver sluta respektera myten om ”överhet” för att vi skall kunna visa respekt för mänsklighet och rättvisa.

Det råder en skarp kontrast mellan det vi fått lära oss om syftet med ”överhet” (att skapa ett fredligt, civiliserat samhälle) och ”överhetens” resultat i verkligheten. Bläddra igenom vilken historeiebok som helst och du kommer finna att det mesta av förestörelsen och orätterna som skett runt om i världen inte är ett resultat av att folk ”bryter mot lagen”, utan snarare ett resultat av att människor lyder och upprätthåller ”lagarna” från diverse regeringar. Den ondska som utförts i trots mot ”överheten” är obetydlig i jämförelse med den ondska som utförts i ”överhetens” namn.

Ändå lär sig barnen fortfarande att fred och rättvisa kommer från auktoritär kontroll och att de, trots den uppenbara ondska som auktoritära regimer stått för runt om i världen genom hela historien, är moraliskt bundna att respektera och lyda den nuvarande ”regeringen” i det egna landet. Barnen får lära sig att ”göra som du blivit tillsagd” är synonymt med att vara en god människa och att ”lyda spelreglerna” är synonymt med att göra rätt. Tvärtom, att vara en moralisk person kräver att man tar personligt ansvar att skilja rätt från fel och att man följer sitt eget samvete, det motsatta till att respektera och lyda ”överheten”.

Anledningen till att det är så viktigt att människor förstår detta är att den huvudsakliga faran med myten om ”överhet” inte återfinns i tankegångarna bland dem som kontrollerar staten utan bland dem som kontrolleras. En otäck individ som gillar att härska över andra är ett obetydligt hot mot mänskligheten om det inte följs av att en massa andra människor ser detta härskarskap som legitimt eftersom det uppstått via statens ”lagar”. Adolf Hitlers sjuka idéer utgjorde, i sig själva, ett litet eller obefintligt hot mot mänskligheten. Det var de miljoner människor som betraktade Hitler som ”överhet”, och därmed kände sig förpliktigade att lyda hans befallningar och utföra hans order, som orsakade den verkliga skadan från det Tredje riket. Problemet är, med andra ord, inte att onda människor tror på ”överhet”. I grunden är problemet att goda människor tror på ”överhet” och, följdaktligen, börjar förespråka och till och med utföra handlingar inbegripande aggression, orättvisa, förtryck och till och med mord.

Den typiske etatisten (någon som tror på staten) kommer, samtidigt som denne svär över hur ”överheten” har används som ondskans verktyg, till och med i det egna landet, insistera på att det är möjligt för staten att vara en kraft för det goda, och fortsätta föreställa sig att ”överheten” kan och måste förse oss med vägen till fred och rättvisa.

Människor antar felaktigt att många av de användbara och legitima saker som är till gagn för det samhället kräver att staten finns. Det är, till exempel, bra att människor organiserar sig för gemensamt försvar, att de arbetar tillsammans för att nå gemensamma mål, att de hittar fredliga sätt att samarbeta och komma överens, att ta fram avtal och planer som tillåter människor att utan våld, civiliserat, existera och frodas i ett tillstånd av ömsesidig nytta. Men detta är inte vad staten är. Trots att stater alltid hävdar att de agerar å folkets vägnar och för det allmänna bästa, är sanningen den att staten, till sitt väsen, befinner sig i direkt opposition till mänsklighetens intressen. ”Överhet” är inte en vacker idé som ibland går snett. Inte heller är det ett i grunden giltigt koncept som ibland blir korrumperat. Uppifrån och ner, från start till mål, är själva idén ”överhet” antimänsklig och fruktansvärt förödande.

De flesta kommer naturligtvis finna detta påstående svårt att svälja. Är inte staten en nödvändig del av det mänskliga samhället? Är den inte själva mekanismen som gör civilisationen möjlig, eftersom den tvingar oss ofullkomliga människor att bete oss välordnat och fredligt? Är inte statuerandet av gemensama regler och lagar vad som får oss att komma överens, civiliserat lösa tvister, handla med varandra och även i övrigt samverka på ett juste och fredligt sätt? Har vi inte fått lära oss att om det inte vore för ”lagens ordning” och en gemensam respekt för ”överheten” skulle vi inte vara stort bättre än en hop dumma och våldsamma djur, som lever i ett tillstånd av evig konflikt och kaos?

Jo, det är precis vad vi fått lära oss. Och nej, inget av det är sant. Men att försöka lösgöra våra tankar från urgamla lögner, destillera sanningen ur en jungel av djupt rotade osanningar, kan vara ytterst knepigt, och naturligtvis även mycket obekvämt.


Ovanstående är ur inledningen till Larken Roses ”The Most Dangerous Superstition”, översatt av Peter Strömberg, som just påbörjat översättningen av just den boken. Möjligen kan fler kapitel komma att hamna som artiklar här på mises.se. Den som lever får se!

1 kommentarer till ”Fiende nummer ett

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *