Scientismens utmaning: Kollektivismens dogmer

Följande artikel är ett utdrag ur ”Theory and History” och har översatts till svenska av Robert Sundström. 

Theory-and-History1Modern kollektivistisk filosofi är en grov utgrening från den gamla doktrinen om konceptuell realism. Den har skurit av sig själv från den generella filosofiska antagonismen mellan realism och nominalism och bryr sig knappt om den fortsatta konflikten mellan de båda skolorna. Det är en politisk doktrin och som sådan använder den en terminologi som till synes skiljer sig från den som används i skolastiska debatter gällande universalier såväl som de i samtida nyrealism. Men kärnan i dess lära skiljer sig inte från de medeltida realisternas. Den tillskriver universalier reell objektiv existens, till och med en existens som är överordnad individers, och ibland till och med förnekande förekomsten av autonoma individer, den enda verkliga existensen.

Det som särskiljer kollektivismen från konceptuell realism såsom den lärs ut av filosofer är inte tillvägagångssättet utan de underförstådda politiska tendenserna. Kollektivismen förvandlar den epistemologiska doktrinen till ett etiskt påstående. Den berättar för människor vad de borde göra. Den skiljer mellan den sanna kollektivistiska entiteten som människor är skyldiga lojalitet och falska pseudo-entiteter som de inte ska bry sig om överhuvudtaget. Det finns ingen enad kollektivistisk ideologi utan många kollektivistiska doktriner. Varenda en av dem lovprisar en särskild kollektivistisk entitet och begär att alla goda människor skall underkasta sig den. Varje sekt dyrkar sin egen idol och är intolerant mot alla rivaliserande idoler. Alla förordar individens totala underkastelse, alla är totalitära.

Det partikularistiska karaktärsdraget hos de olika kollektivistiska doktrinerna kan lätt förbises för att de regelbundet startar med oppositionen mellan samhället i stort och individen. I denna antites synes endast ett kollektiv omfattande alla individer. Det kan därför inte uppkomma någon rivalitet mellan en mångfald av kollektiva entiteter. Men längre fram i analysen ersätter ett särskilt kollektiv obemärkt den omfattande bilden av det unikt storslagna samhället.

Låt oss först undersöka samhället som allmänt begrepp. Människor samarbetar med varandra.

Summan av mellanmänskliga relationer som alstras av sådant samarbete kallas ”samhället”. Samhället är inte en entitet i sig självt. Det är en aspekt av mänsklig handling. Det existerar inte och lever inte utanför människors uppträdande. Det är en inriktning av mänsklig handling. Samhället varken tänker eller agerar. Individer utgör genom att tänka och agera ett komplex av relationer och fakta som kallas sociala relationer och fakta.

Saken har förvirrats av en aritmetisk metafor. Är samhället, frågade människor, enbart summan av individer eller är det mer än detta och således en entitet försedd med en oberoende verklighet? Frågan är meningslös. Samhället är varken summan av individer eller mer eller mindre. Aritmetiska begrepp kan inte tillämpas i ämnet.

En annan förvirring uppkommer från den minst lika tomma frågan om huruvida samhället föregår individerna i logik och tid eller inte. Samhällets och civilisationens utveckling var inte två skilda processer utan en och samma process. Den biologiska övergången av en art primater bortom en enbart djurisk existens och dess transformering till primitiva människor antydde redan utvecklingen av de första anlagen till socialt samarbete. Homo sapiens uppenbarade sig inte på scenen för jordiska händelser vare sig som ensam födosökare eller som medlem av en social flock, utan som en varelse som medvetet samarbetade med andra varelser utav sin egen sort. Endast i samarbete med sina medmänniskor kunde han utveckla språk, det oumbärliga verktyget för tänkande. Vi kan inte ens föreställa oss en resonabel varelse som lever i fullständig isolering och inte samarbetar åtminstone med medlemmar i sin familj, klan, eller stam. Människan är som människa  nödvändigtvis ett socialt djur. Någon typ av samarbete är ett nödvändigt drag i hennes natur. Men medvetenhet om detta faktum rättfärdigar inte behandlingen av sociala relationer som om de var någon annat är relationer eller samhället som om det vore en självständig varelse utanför och ovanför individuella människors handlingar.

Slutligen finns det missuppfattningar som orsakats av den organismiska metaforen. Vi kan jämföra samhället med en biologisk organism. Tertium comparationis är det faktum att arbetsdelning och samarbete existerar bland olika delar i den biologiska kroppen likt bland olika medlemmar i samhället. Men den biologiska evolution som resulterade i uppkomsten av de struktur-funktionella system i växter och djurs kroppar var en uteslutande fysiologisk process i vilken inga spår av medveten aktivitet kan upptäckas på cellerna sida. Å andra sidan är det mänskliga samhället ett intellektuellt och spirituellt fenomen. Genom att samarbeta med sina medmänniskor frånsäger  individer sig inte sin individualitet. De bibehåller makten att agera anti-socialt, och använder den ofta. Varje cell har en plats i kroppens struktur som undantagslöst är tillägnad den. Men individer väljer spontant sättet på vilket de integrerar sig själva i socialt samarbete. Människor har idéer och söker utvalda mål medan kroppens celler och organ saknar sådan autonomi.

Gestaltpsykologi avfärdar passionerat den psykologiska doktrinen om associationism. Den  förlöjligar uppfattningen om ”en sensorisk mosaik som ingen annan någonsin har observerat” och undervisar att ”analysen måste, om den vill avslöja universum i dess helhet, stanna upp vid  de helheter, oavsett deras storlek, som innehar funktionell verklighet.” [1] Vad någon nu än kan tycka om gestaltpsykologin så är det uppenbart att den inte har någon hänvisning alls till samhällsproblem. Det är tydligt att ingen någonsin har observerat samhället som en helhet. Det som kan observeras är alltid individers handlingar. Genom att tolka de olika aspekterna av individers handlingar utvecklar teoretikerna konceptet samhälle. Det kan inte finnas någon fråga om att förstå ”egenskaperna hos delar från egenskaperna hos helheterna”. [2] Samhället har inga egenskaper som inte kan upptäckas i dess medlemmars agerande .

Genom att kontrastera samhället och individerna och genom att förneka de sistnämnda en ”sann” verklighet så ser de kollektivistiska doktrinerna på individen som enbart en trotsig rebel. Detta syndfulla kräk har fräckheten att uttrycka sina obetydliga själviska intressen som går emot den store guden samhällets storslagna intressen. Självklart så tillskriver kollektivisten denna höghet endast till den rättmätiga samhällsidolen, inte till någon av pretendenterna.

But who pretender is, and who is king,
God bless us all-that’s quite another thing.

När kollektivisten prisar staten menar han inte varje stat utan bara den regim som han godkänner, oavsett om denna legitima stat redan existerar eller måste skapas. För tjeckiske irredentister i det gamla Österrike och de irländske irredentisterna i Storbrittanien så var staterna vars regeringar  befann sig i Wien och i London inkräktare; deras rättmätiga stater existerade ännu inte. Särskilt märkvärdig är marxisternas terminologi. Marx var bittert fientlig mot den Preussiska Hohenzoller-staten. För att klargöra att staten han ville se allsmäktig och totalitär inte var staten vars härskare  befann sig i Berlin så kallade han sitt programs framtida stat inte för stat utan för samhälle. Nyskapelsen var enbart verbal.

För det som Marx strävade efter var att avskaffa varenda sfär för individuellt initiativ och handling genom att överföra makt över alla ekonomiska aktiviteter till en samhällsapparat för tvång och förtryck som vanligtvis kallas stat eller regering. Lurendrejeriet undgick inte att attrahera massvis med människor. Än idag finns det  bedragna människor som tror att det är skillnad på statssocialism och andra typer av socialism.

Förvirringen av begreppen samhälle och stat har sitt ursprung hos Hegel och Schelling. Det är sedvanligt att skilja mellan två Hegelianska skolor: den vänstra och den högra. Distinktionen hänvisar endast till dessa författares attityder till det Preussiska kungadömet och den preussiska unionskyrkans doktriner. De politiska övertygelserna hos de båda sidorna var desamma. Båda förespråkade en allsmäktig regering. Det var en vänster-Hegelian, Ferdinand Lassalle, som  tydligast uttryckte Hegelianismens grundläggande tes: ”Staten är Gud.” [3] Hegel hade själv varit lite försiktigare. Han förkunnade att det är ”Guds väg genom världen som utgör Staten” och att när man behandlar Staten då måste man begrunda ”idén, Gud som närvarande på jorden”. [4]

De kollektivistiska filosoferna insåg inte att det som utgör staten är individers handlingar. Lagstiftarna, de som verkställer lagarna med väpnat tvång, och de som underkastar sig lagarnas diktat och polisen utgör staten genom sitt beteende. Enbart i denna bemärkelse är staten verklig. Det finns ingen stat oberoende av sådana handlingar hos enskilda människor.


[1]. K. Koffka, ”Gestalt”, Encyclopaedia of the Social Sciences, 6, 644.

[2]. Ibid., s. 645.

[3]. Gustav Mayer, Lassalleana, Archiv fur Geschichte der Sozialismus, 1, 196.

[4]. Hegel, Philosophy of Right, sec. 258.


Läs det föregående kapitlet här.

3 kommentarer till ”Scientismens utmaning: Kollektivismens dogmer

  • Det vore faktiskt bra med något som indikerar vilken del av totalt antal delar. Länkar till de olika delarna känns också som nödvändiga. Kanske en lista precis innan och ovanför texten.

    Detta kan vara till stor hjälp för de som läser artiklarna. Kanske hittar till sista delen först.

  • Jag (född 1932 – pensionerad kvällskurs-ingenjör (1960-talet), konstruktör, innovatör… – med sjuårig folkskola) har visserligen hört och läst namnet Hegel (m.fl.) ; men aldrig ens kunnat föreställa mig att massor av människor på allvar har kunnat uppfatta begreppen religion, kollektivism, socialism…, annat än som metaforer för ideologisk gruppsamverkan!!!

    Verkar vara helt obegripligt och helt onödigt trams…!… efter att ha läst lite om Hegel på Wikipedia…

  • Kommer ihåg att jag läste om att mängdläran fanns med på skolschemat, för några år sedan… men det försvann visst igen… varför?
    Jag läste lite grand om mängdlära och tyckte att mängdläran var ett alldeles utmärkt, enkelt och tillräckligt sätt, för att beskriva vad som menas med samhälle och gruppgemenskap osv…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *