Vad har staten gjort med våra pengar? Del 11: Hur centralbanker blir till

I denna artikelserie publicerar vi hela den svenska översättningen av Murray Rothbards klassiker ”What Has Government Done to Our Money?” Den som är otålig och vill läsa boken direkt kan ladda ner den gratis från vårt bibliotek. Missa inte heller Per Bylunds introduktion till den svenska utgåvan.

8. Centralbanksväsende: Inflationens tyglar tas bort

cover-229x300 Centralbanksväsendet sätts numera i samma kategori som modern VVS-teknik och bra vägar: alla ekonomier som saknar det kallas “underutvecklade”, “primitiva”“ eller hopplöst efterblivna. USA:s införande av Federal Reserve System — den amerikanska centralbanken — välkomnades med påståendet att det äntligen placerade USA bland “avancerade” länder.

Centralbanker ägs ofta nominellt sett av privatpersoner, eller som i USA tillsammans med privata banker; men de styrs alltid av statligt utnämnda tjänstemän, och agerar som statens förlängda arm. Där de ägs privat, som Bank of England från början, eller Second Bank of the United States, ökar de potentiella vinsterna statens sedvanliga aptit på inflation.

En centralbank får sin maktposition från ett statligt utfärdat monopol på sedelutgivning. Däri ligger den ofta förbisedda nyckeln till dess makt. Privata banker förbjuds alltid från att ge ut sedlar, och privilegiet förbehålls centralbanken. De privata bankerna kan endast bevilja insättningar. Om deras kunder någonsin vill växla från insättningar till sedlar måste bankerna således skaffa dem från centralbanken. Därav centralbankens upphöjda position som bankernas bank. Den är bankernas bank för att bankerna är tvungna att göra affärer med den. Som resultat går bankinsättningar inte bara att lösa in mot guld, utan också mot centralbankssedlar. Och dessa nya sedlar var inte bara vanliga banksedlar. De var centralbankens betalningsskyldigheter, en institution med samma majestätiska aura som staten själv. Staten utser trots allt bankens tjänstemän och samordnar dess policy med övrig statlig policy. Den tar emot sedlarna i skatt och ger dem status som lagligt betalningsmedel.

Som resultat av dessa åtgärder blev alla landets banker kunder till centralbanken. Guld från privatbankerna flödade in till centralbanken, och allmänheten fick tillbaka centralbankssedlar. Det blev slutet för användandet av guldmynt. Guldmynt hånades av den “officiella” opinionen som besvärliga, gammaldags, ineffektiva — en antik “fetisch” måhända användbar som gåva i barnens strumpor till jul, men det var också allt. Hur mycket säkrare, hur mycket bekvämare, hur mycket effektivare, var inte guldet när det vilade i centralbankens mäktiga valv i form av tackor! Översköljda av denna propaganda, samt påverkade av bekvämligheten och sedlarnas statliga uppbackning, slutade allmänheten allt mer att använda guldmynt i vardagslivet. Guldet flödade ofrånkomligen in i centralbanken där det, mer “centraliserat”, tillät en klart högre grad av inflation och penningsubstitut.

I USA ålägger lagen Federal Reserve Act bankerna att hålla sig med en minimikvot mellan kassareserver och insättningar, och efter 1917 fick dessa reserver endast bestå av insättningar hos den amerikanska centralbanken (eng. Federal Reserve Bank). Guld tilläts inte längre utgöra delar av en banks lagstadgade kassareserver; det var tvunget att sättas in på den amerikanska centralbanken.

Hela processen avvände allmänheten från guld och placerade folkets guld i statens inte alltför ömma vård — där det nästan smärtfritt kunde konfiskeras. Internationella köpmän använde fortfarande guldtackor för storskaliga transaktioner, men de utgjorde en försumbar del av valmanskåren.

En av orsakerna till att allmänheten kunde lockas ifrån guld till banksedlar var det stora förtroende alla hade för centralbanken. Inte kunde väl centralbanken, som satt på nästan allt guld i riket, med statens makt och prestige i ryggen, gå under och bli bankrutt! Och det är visserligen sant att ingen centralbank någonsin har gått under. Men varför inte? På grund av den ibland oskrivna men väldigt tydliga regeln att den inte kunde tillåtas gå under!

Om stater ibland gav privata banker betalningsuppskov, hur mycket villigare var de då inte att ge centralbanken — deras eget organ — uppskov vid problem!

Prejudikatet i centralbankernas historia sattes när England gav Bank of England uppskov mot slutet av 1700-talet, och lät det pågå i över tjugo år.

Centralbanken förfogade således över ett nästan obegränsat förtroende från allmänheten. Vid den här tidpunkten kunde inte allmänheten se att centralbanken tilläts förfalska efter behag, men ändå förbli immun mot alla betalningsskyldigheter om dess ärlighet skulle ifrågasättas. Centralbanken kom att ses som helt enkelt en stor landsomfattande bank, som utförde en samhälltjänst och skyddades från fallissemang genom att i praktiken vara en del av staten.

Centralbankens nästa steg var att ingjuta allmänhetens förtroende i privatbankerna. Den uppgiften var svårare. Centralbanken lät det bli känt att den alltid skulle agera som “sista långivare” (eng. lender of last resort) åt bankerna — det vill säga, att centralbanken skulle stå redo att låna ut pengar till alla banker som hade problem, speciellt när många banker behövde betala sina skulder.

Staten fortsatte även att stötta bankerna genom att motverka “bankrusningar” (dvs när många kunder misstänker att något är fel och begär ut sin egendom). Ibland gavs bankerna betalningsuppskov, som i fallet med de obligatoriska “bankfridagarna” 1933. Lagar stiftades som förbjöd allmänheten att uppmuntra till bankrusningar, och precis som under den amerikanska depressionen 1929 förde staten kampanj mot “själviska” och “opatriotiska” “guldhamstrare”. USA “löste” till slut sitt irriterande problem med bankhaverier när den nationella insättningsgarantin (eng. Federal Deposit Insurance) instiftades 1933. Insättningsgarantin hade endast en försumbar “täckning” för de “försäkrade” insättningarna. Men allmänheten hade getts intrycket (och det kan mycket väl ha stämt) att staten stod redo att trycka tillräckligt med pengar för att lösa ut alla försäkrade insättningar. Som resultat lyckades staten överföra det massiva förtroende den uppbar hos allmänheten till banksystemet som helhet, såväl som till centralbanken.

Vi har sett att stater genom upprättandet av en centralbank lossade ordentligt på två av de tre viktigaste spärrarna för expansionen av bankkredit, dock utan att eliminera dem. Men hur är det med den tredje spärren — problemet med varje enskild banks begränsade kundkrets?

Bortagandet av denna spärr är en av de främsta orsakerna till centralbankens existens. I ett fritt banksystem skulle en enskild banks inflation snabbt leda till krav på inlösen från andra banker, eftersom varje enskild bank har en högst begränsad kundkrets. Men genom att pumpa in reserver i samtliga banker kan centralbanken försäkra sig om att alla kan expandera tillsammans och i samma takt. Om alla banker expanderar är inlösen bankerna emellan inte något problem, och varje bank finner att deras kundkrets egentligen består av hela landet. Kort sagt lossas spärrarna för bankexpansion omätbart, från en enskild banks kundkrets till hela banksystemets. Det innebär såklart att ingen bank kan expandera mer än centralbanken önskar. Staten har alltså till slut lyckats uppnå förmågan att kontrollera och styra banksystemets inflation.

Förutom att ta bort spärrarna för inflation har beslutet att inrätta en centralbank en direkt inflaterande
verkan. Innan centralbanken fanns höll bankerna kassareserver i guld; nu flödar guld in i centralbanken i utbyte mot insättningar hos banken, som nu utgör de kommersiella bankernas kassareserver. Men centralbanken själv håller endast en bråkdel guld som kassareserv för sina egna betalningsskyldigheter! Därför multiplicerar beslutet att inrätta en centralbank i hög grad landets potential för inflation.

4 kommentarer till ”Vad har staten gjort med våra pengar? Del 11: Hur centralbanker blir till

  • Hur skulle transaktioner fungera i ett samhälle med fria pengar(guldmyntfot)? om jag köper en vara med mitt betalkort så måste väll guldet fraktas till säljaren eller? Eller om jag beställer nåt från t;ex USA, ska guldet fraktas dit med båt då? Det skulle väll också leda till högre kostnader pga att man ska frakta runt allt guld.

  • Det krävs inga transporter av fysiskt guld om inte bankernas nettobalanser förändras.

    Om kunder till bank A betalar kunder till bank B med kort, och kunder till bank B köper saker av kunder till bank A i samma utsträckning, så behöver inget fysiskt guld överföras utan altt kan kvittas vid periodens slut.

  • I ett samhälle med varupengar skulle man mycket riktigt flytta runt pengar fysiskt mellan banker vid handel med ditt kort. Det kan hända att hanteringen skulle kosta lite mer, men å andra sidan skulle man slippa den inflation som idag gör allt ständigt dyrare. Dessutom går det nog att göra rätt effektivt.

    Obs 1. För att slippa inflationen räcker det inte med varupengar, man behöver se till att det inte finns centralbank också.

    Obs 2. Guldmyntfot är inte fria pengar. Myntfot innebär att en högre makt bestämmer vad som ska användas som pengar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *