Måste Österrikare anamma likgiltighet?

I sin hyllade artikel ”Toward a Reconstruction of Utility and Welfare Economics”, skrev Murray Rothbard:

Likgiltighet kan aldrig demonstreras av en handling. Tvärtom. Varje handling innebär nödvändigtvis ett val, och varje val innebär en definitiv preferens. Handling implicerar specifikt raka motsatsen till likgiltighet… Om en person verkligen vore likgiltig mellan två alternativ kan och kommer han inte att välja mellan dem. Likgiltighet är därför aldrig relevant för handling och kan inte visas i en handling.

Detta verkar vara obestridligt, och alla försök att förklara varför man väljer att göra X snarare än Y med hänvisning till likgiltighet snarare än preferens verkar vara en logisk absurditet, ett ”kategoriskt misstag”. Faktum är att det verkar vara en sanning liknande sanningen att ingen ”konstant” någonsin kan användas för att förklara en ”variabel”, och varför alla försök att förklara ett variabelt utfall med referens till några konstanta förutsättningar är lika absurt.

Trots detta har Rothbard och Mises blivit kritiserade av både Nozick (1977) och Caplan (1999) för att vara inkonsekventa då de trots detta för in likgiltighet i den ekonomiska analysen, även om det sker indirekt. Denna kritik har besvarats av Block (1980, 1999) och Hülsmann (1999). Men deras svar, även om de i stort sett är korrekta, redar inte ut frågan helt och hållet. Med början i Nozicks kritik hoppas jag här att råda bot på denna ofullkomlighet.

Som Block korrekt påpekar (1980, s 423-25) har Nozick, om vi bortser från vissa tämligen förvirrade och enkelt avfärdade anmärkningar, en enda värdig kritik av Rothbards och Mises dom gällande likgiltighet. Han argumenterar att deras synsätt är inkompatibelt med deras egna formuleringar gällande lagen om marginalnytta. ”Faktum är att”, skriver Nozick,

de Österrikiska teoretikerna behöver begreppet likgiltighet för att förklara och avgränsa begreppet varor och varuenhet… Utan likgiltighetsbegreppet, och således utan en ekvivalensklass av saker, kan vi inte föreställa oss varor eller varuenheter; utan begreppet varuenhet (”en likvärdig enhet”) har vi ingen möjlighet att uttrycka lagen om (den minskande) marginalnyttan.

För att vidare underbygga sitt påstående tillhandahåller Nozick i en tillhörande fotnot ett citat från Mises ”Human Action” (1966) och Rothbards ”Man, Economy and State” (1962). Han skriver,

på s. 122 [i Human Action] säger Mises, ”Alla delar – enheter – av det tillgängliga förrådet anses vara likvärdigt användbara och värdefulla om problemet uppstår att man måste avstå en av dem”. Här har vi således likgiltighet. Men ändå kommer ett val att göras, kanske slumpmässigt. Ett specifikt objekt kommer att avstås ifrån. Men personen föredrar inte att avstå den ena över att avstå den andra… På samma sätt skriver Rothbard [i Man, Economy and State s 18-19], ”i dessa exempel har enheterna av varorna varit likbetydande från aktörens synvinkel. Således ansågs alla specifika gram-enheter smör i detta fall exakt likvärdiga alla andra gram-enheter smör.” (Nozick 1977, s. 390)

Blocks svar på denna utmaning är detta:

Jag tror att detta problem kan lösas som följer. Före frågan uppstod att man måste ge upp ett gram smör, var de alla likvärdiga varuenheter, smör. De var alla likvärdigt användbara och värdefulla för aktören. Men så bestämde han sig för att ge upp ett gram smör. Han hade inte längre, eller kan antas att ha haft, en homogen vara som består av gram-enheter av smör. Nu är det i själva verket två stycken varor. Smör A, å ena sidan, som består av 99 stycken engramsenheter, var och en (av de 99) värderas likvärdiga från aktörens synvinkel, med alla de andra i 99-gramsgruppen; å andra sidan, smör B, som består av ett gram smör (den sjuttioandra enheten av de ursprungliga 100 smörenheterna, den som han, som det ter sig, väljer att ge upp när han önskar sälja ett gram av sitt smör). I detta fall skulle smör A vara att föredra framför smör B, vilket visas i det faktum att när det kommer till kritan var det smör B som avstods ifrån och smör A som behölls. Alternativt kan vi säga att personen var ”likgiltig” mellan alla de 100 enheterna smör före och utan att någon fråga om ett val kom in i bilden. Men ”likgiltighet”, i denna tolkning, existerar enbart i avsaknad av en mänsklig handling, och kan således inte anses vara en praxeologisk, eller ekonomisk, kategori, utan istället en vag psykologisk kategori… Vi kan således se att med denna tolkning blir det inga problem beträffande lagen om den minskande marginalnyttan. För vi kan å ena sidan ha vår homogenitet (fristående från mänskliga handlingar) på samma sätt som vi kan förneka den (när ett val sker). Således är det inte några problem, i den omfattning de homogena enheterna av en vara krävs eller användandet eller applikationen av denna lag. (Block 1980, s. 424-25; och även Block 1999, s. 22-24)

Mitt missnöje med Blocks lösning på utmaningen som gavs av Nozick är tvåfaldig.

För det första verkar hans tolkning av likgiltighet som en ”vag psykologisk kategori” felaktig. Istället, i överensstämmelse med Mises, måste den anses som en väldigt specifik epistemologisk kategori implicerad i konceptet av en objektklass och involverade i alla klassificeringsoperationer. ”Kvantitet och kvalitet”, förklarar Mises,

är den externa världens kategorier. Endast indirekt uppnår de betydelse och mening för handling. Eftersom varje sak endast kan producera en begränsad effekt anses vissa saker som knappa och används som medel. Eftersom de effekter som saker kan producera är olika, skiljer den handlande människan på olika klasser av saker. Eftersom medel av samma kvantitet och kvalitet är lämpliga att alltid producera samma kvantitet av en effekt av samma kvalitet gör handlande inte skillnad på konkreta definitiva kvantiteter av homogena medel (Mises 1966 s. 119)

Men om skapandet av klasser av objekt har en realistisk och objektiv grund, som Mises framhäver, då är Blocks flyktväg osannolik och ad hoc: innan valet tillhörde smörenheterna en klass (de var homogena), men då valet görs blir de plötsligt medlemmar av olika klasser (de är heterogena). Faktum är att de förblir vad de var då och vad de är nu: enheter av smör.

Block väljer denna väg eftersom han tror att det skulle innebära att påståendet att alla handlingar måste förklaras med hänvisning till preferens kan ifrågasättas. Men denna rädsla är omotiverad. Vi kan ha kvar vår homogenitet (objektklasser) och fortfarande insistera att endast preferenser kan förklara och visas i konkreta val.

För att förklara detta är det användbart att påminna om några elementära insikter gällande handlingars natur – insikter som ”Österrikare” speciellt borde vara familjära med. Handlingar, i egenskap av avsiktligt beteende, har en extern-beteende och en intern-mental aspekt. För att ge en full och tillräcklig förklaring måste man ta hänsyn till båda aspekterna. Ett citat från John Searl (1984, s. 57-58) borde göra detta tydligt:

Om vi tänker på mänskliga handlingar… är det frestande att tro att typer av handlingar eller beteende kan identifieras med typer av kroppsliga rörelser. Men detta är uppenbart fel. Till exempel kan en och samma uppsättning mänskliga kroppsrörelser utgöra en dans, eller signalerande, eller motion, eller ett test av musklerna, eller inget av det ovanstående. Vidare, precis som en och samma uppsättning fysiska rörelser kan utgöra helt olika handlingar, kan en handling utföras med oerhörd mängd olika fysiska rörelser… Vidare, ett annat konstigt drag gällande handlingar som generellt gör dem annorlunda från händelser är att handlingar verkar ha en föredragen beskrivning. Om jag går på en promenad till Kungsträdgården finns det många andra saker som sker under min promenad, men deras beskrivning beskriver inte min avsiktliga handling, eftersom det jag gör i min handling till stor del beror på vad jag tror att jag gör. Till exempel rör jag mig också generellt i riktningen mot Patagonien, skakar håret på mitt huvud, sliter ut mina skor, och flyttar på en massa luftmolekyler. Men ingen av dessa alternativa beskrivningar verkar komma åt vad som är väsentligt för just denna handling, som den handling den faktiskt är. [†]

Med hjälp av Searles observation gällande en handlings föredragna beskrivning kan vi nu fortsätta att föreslå en enkel men ändå elegant lösning på Nozicks utmaning. Ha i åtanke att, i det ovanstående exemplet, är att ”ta en promenad till Kungsträdgården” och ”röra sig generellt i riktning mot Patagonien” beteendemässigt identiska fenomen, men det senare är inte en del av den föredragna beskrivningen även om det hade kunnat vara det under andra omständigheter. I sitt svar till Nozick misslyckas Block med att bidra med den föredragna beskrivningen.

Om de 100 gram-enheterna smör verkligen är homogena, och jag ger upp ett gram (oavsett om det är för pengar, som en present, eller vilken orsak det kan tänkas vara), då är det helt enkelt inte en del av mitt handlande att det är enhet 72 som jag ger upp (även om det är den beteendemässigt korrekta beskrivningen av vad jag gör), precis som det i det ovanstående exemplet inte är en del av min handling att jag generellt rör mig mot Patagonien. Istället är den korrekta (föredragna) beskrivningen att jag ger upp en enhet smör, vilket således visar att jag föredrar denna krona – eller snarare en krona – eller kanske ett ”tack” från min granne, över en enhet smör. Å andra sidan, om det är en del av den korrekta beskrivningen av min handling att det är den sjuttioandra enheten smör som jag avstår (snarare än någon annan), då och endast då har vi att göra med heterogena gram-enheter smör (och min handling visar då att jag föredrar en krona, den där enheten smör, eller ett ”tack” före den här enheten smör).

Andra liknande pussel gällande glass, tröjor, drunknande barn, och Buridians åsna kan lösas på samma sätt.

Att säga att jag är likgiltig mellan en jordgubbsglass och en vaniljglass är som att säga att, till exempel, en korrekt beskrivning av min handling enbart borde röra glass eller något kallt och krämigt. Att köpa en jordgubbsglass i utbyte mot en tiokrona beskriver således inte mitt val på ett korrekt sätt. Istället demonstrerar mitt val att jag föredrar glass eller något kallt och krämigt över en tiokrona. Å andra sidan, om att köpa en jordgubbsglass är en del av den korrekta beskrivningen av min handling är det absurt att säga att jag är likgiltig mellan jordgubbsglass och vaniljglass.

På samma sätt, om jag är likgiltig gällande blåa eller gröna tröjor, då rör mitt val helt enkelt en tröja, eller en, mörk, färgad tröja; och att köpa en grön (eller blå) är inte en del av en korrekt beskrivning av min handling. Istället visar mitt val att min preferens är en tröja över en (eller denna) tröja(n) eller något annat.

På samma sätt demonstrerar inte en mamma som ser sina båda lika älskade söner Peter och Paul drunkna, och som bara kan rädda en av dem, att hon älskar Peter mer än Paul om hon räddar den ena men inte den andra. Istället visar hon att hon föredrar att ett barn räddas över att inget barn räddas. Å andra sidan, om den korrekta (föredragna) beskrivningen är att hon räddade Peter, då var hon inte likgiltig gällande sina söner.

Och slutligen, ta Buridians åsna som står mellan två identiska och lika långt bort placerade höbalar. Nozick menar att åsnan är likgiltig mellan de olika höbalarna men väljer ändå den ena över den andra. Den korrekta beskrivningen är dock snarare att åsnan föredrar en bal hö (om det är den vänstra eller den högra är helt enkelt inte en del av den föredragna beskrivningen), och således visar den sin generella preferens att äta över att dö.


Denna artikel är hämtad från The Quarterly Journal of Austrian Economic 8, nummer 4 (vinter 2005):87-91
REFERENSER

Block, Walter. 1999. ”Austrian Theorizing: Recalling the Foundations.” Quarterly Journal of Austrian Economics 2 (4): 21–39.
—. 1980. ”On Robert Nozick’s ‘On Austrian Methodology.'” Inquiry 23: 397–444.
Caplan, Bryan. 1999. ”The Austrian Search for Realistic Foundations.” Southern Economic Journal 65 (4): 823–38.
Hoppe, Hans-Hermann. 1995. Economic Science and the Austrian Method. Auburn, Ala.: Ludwig von Mises Institute.
Hülsmann, Jörg Guido. 1999. ”Economic Science and Neoclassicism.” Quarterly Journal of Austrian Economics 2 (4): 3–20.
Mises, Ludwig von. 1966. Human Action: A Treatise on Economics. Chicago: Henry Regnery.
Nozick, Robert. 1977. ”On Austrian Methodology.” Synthese 36: 353–92.
Rothbard, Murray N. 1997. ”Toward a Reconstruction of Utility and Welfare Economics.” In The Logic of Action, Vol. 1. Cheltenham, U.K.: Edward Elgar.
—. 1962. Man, Economy, and State. Los Angeles: Nash.
Searle, John. 1984. Minds, Brains and Science. Cambridge, Mass.: Harvard University
Press.


[†] Se också (Hoppe 1995, s. 40–4).

7 kommentarer till ”Måste Österrikare anamma likgiltighet?

  • Underlåtenheten att bistå en nödställd kan i rätten ses som en handling konstituerande likgiltighetsuppsåt.

  • Det må så vara. Artikeln i fråga är dock inte juridisk, utan ekonomisk. I ekonomisk mening är underlåtenheten att bistå en nödställd en handling som ger uttryck för en preferens. Dvs. personen i fråga föredrog att göra något annat (ointressant vad eller varför) istället för att bistå den nödställde. Poängen är att likgiltighet i ekonomisk mening inte kan ta sig uttryck i handling.

    • @ Joakim Kämpe

      Då bör termen ändras!

      Du är likgilitg för varor du inte vill ha och som du inte känner ovilja inför. Du intresserar dig inte för dem. Du tillhör inte den potentiella kundkretsen. Du är inte likgiltig inför tobak. Du kan vara likgiltig inför ett nytt medel för invändig rengöring av plaströr.

  • Då är kanske frågan om något kan anses vara en altruistisk subjektiv handling i ekonomisk mening. Att någon bistår någon annan kan ju bero på tanken på juridiska eller sociala konsekvenser om en inte gör det – även om det för de flesta andra kanske bara ser ut som det är ett altruistiskt valt beteende.

    • @ Uno Hansson

      Det finns de som argumenterar trovärdigt och framgångsrikt för att djupt religiösa som Moder Teresa handlat utilitaristiskt. Hon avstår vissa lyckoyttringar på jorden för att kunna få andra dels på jorden (sinnesfrid, gemenskap med likasinnade), dels i ett evigt liv efter detta.

      Tror man på ett evigt liv efter detta i ett paradis, ja, då tror man också att mängden lycka som en handling eller serie av handlingar kan ge är störst om den eller de leder till paradiset.

      Visst, företag kanske inte bryr sig om miljön eller andra människor men de kanske ändå utför altruistiska handlingar. Dessa handlingar är altruistiska då de görs utan krav på ekonomisk motprestation. Samtidigt höjs värdet av företagets good will. Denna kan bokföras som ett tillgångsvärde i balansräkningen.

      • Nej goodwill i balansräkningen uppstår när ett företag A förvärvar bolag B till ett pris som är högre än det bokförda egna kapitalet i B. Det brukar inte accepteras som ”god redovisningssed” att biffa upp balansräkningen genom att plantera träd i Afrika eller hjälpa gamla damer över gatan.

      • @ Klaus Bernpaintner

        Jag ska inte säga emot om du är en ekonom av facket då det var mycket längesedan nu, under en kurs i företagsekonomi, som jag fick lära mig att ett företag som arbetade upp ett good will KUNDE bokföra detta värde, men att så inte behövde ske. Det är, om jag minns, ett bokföringsbart värde. Därmed inte sagt att det är ett tvång.

        Det lär inte räcka med att plantera träd. Namnet måste förknippas med något positivt, allmänt känt osv. Men som sagt, vet du mer om detta rent tekniskt böjer jag mig för sakkunskapen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *