Vad har staten gjort med våra pengar? Del 10: Greshams lag och statens bankallians

I denna artikelserie publicerar vi hela den svenska översättningen av Murray Rothbards klassiker ”What Has Government Done to Our Money?” Den som är otålig och vill läsa boken direkt kan ladda ner den gratis från vårt bibliotek. Missa inte heller Per Bylunds introduktion till den svenska utgåvan.

5. Greshams lag och myntprägling

cover-229x300

A. Bimetallism

Staten inför prisregleringar i stor utsträckning för att leda bort allmänhetens uppmärksamhet från statlig inflation till allt det onda som tillskrivs den fria marknaden. Som vi har sett är “Greshams lag” — att artificiellt övervärderade pengar tenderar att driva ut artificiellt undervärderade pengar — ett exempel på helt normala konsekvenser av prisregleringar. Staten sätter i praktiken ett maxpris för en typ av pengar i termer av en annan. Maxpriser skapar brist — hamstring eller export — på valutan som lider av maxpris (artificiell undervärdering), och leder till att den ersätts i omlopp av de övervärderade pengarna.

Vi har sett hur detta går till i fallet med nya och utslitna mynt, ett av de allra tidigaste exemplen på Greshams lag. Staten ändrade betydelsen av pengar från vikt till namn, och standardiserade valörerna för sin egen snarare än för allmänhetens bekvämlighet, samt kallade nya och utslitna mynt vid samma namn även om de var av olika vikt. Som resultat hamstrade eller exporterade folk de nya fullvikts-mynten och cirkulerade de utslitna mynten, medan staten förbannade “spekulanter”, utlänningar, eller den fria marknaden i allmänhet, för ett tillstånd staten själv hade åstadkommit.

Ett särskilt viktigt fall av Greshams lag var det eviga “standardiseringsproblemet”. Vi såg att den fria marknaden etablerade “parallella standarder” baserade på guld och silver, fritt fluktuerande sinsemellan i enlighet med tillgång och efterfrågan på marknaden. Men staten bestämde sig för att hjälpa marknaden på traven genom att kliva in och “förenkla” saker och ting. Hur mycket tydligare skulle det inte vara, tyckte de, om en definitiv växelkurs för guld och silver slogs fast, låt säga tjugo uns silver mot ett uns guld! Då kunde båda pengarna cirkulera till fast växelkurs — och ännu viktigare, staten skulle äntligen bli kvitt bördan att hantera pengar efter vikt istället för namn.

Föreställ dig en enhet, “rur”, definierad av ruritanierna som 1/20 uns guld. Vi har sett hur viktigt det är för staten att få allmänheten att se på “ruren” som en abstrakt enhet i sin egen rätt, endast löst kopplad till guld. Hur skulle detta bättre kunna åstadkommas än genom att sätta en fast guld/silver-kurs? Då blir “ruren” inte bara 1/20 uns guld, utan dessutom ett uns silver. Den exakta betydelsen av “rur” — ett namn för en guldvikt — har nu förlorats, och folk börjar tänka på “ruren” som någonting eget och konkret, som staten av goda och effektiva skäl på något sätt har bestämt ska vara likvärdig med vissa vikter av både guld och silver.

Nu ser vi hur viktigt det är att avstå från patriotiska och nationella namn för vikter av guld. När sådana etiketter väl ersätter de erkända internationella viktenheterna blir det mycket enklare för staten att manipulera penningenheten och ge den ett skenbart eget liv. Den fasta guld-silver-kursen, kallad bimetallism, åstadkom detta på ett väldigt smidigt sätt. Den åstadkom dock inte sin andra uppgift, att förenkla nationens valuta. För återigen blev resultatet enligt Greshams lag. Staten satte vanligtvis den bimetalliska kursen (låt säga 20/1) först till den kurs som gällde på den fria marknaden. Men marknadskursen ändrar sig med tiden, precis som alla andra marknadspriser, allt eftersom tillgång och efterfrågan förändras. Den fasta bimetalliska kursen blir oundvikligen föråldrad i takt med att förändringar sker. Förändringar gör att antingen guld eller silver blir övervärderat. Guld försvinner in på konton, den svarta marknaden eller i export, allt eftersom silver flödar in från utlandet och ut från konton för att bli ensam valuta i omlopp i Ruritanien. I århundraden kämpade alla länder med de ödesdigra konsekvenserna av plötsligt alternerande metalliska valutor. Först flödade silver in och guld försvann; när förhållandet mellan deras marknadsvärden sedan ändrades flödade guld in och silver försvann.

Efter århundranden av nedbrytande bimetalliska störningar valde staterna slutligen ut någon av metallerna till standard, vanligtvis guld. Silver förpassades till status som “pollettmynt”, för små valörer, men inte till sin fulla vikt. (Även prägling av pollettmynt monopoliserades av staten, och eftersom de inte hade 100 procents täckning i guld var detta ett sätt att öka penningmängden). Utplånandet av silver som pengar skadade utan tvekan många människor som föredrog att använda silver för vissa transaktioner. Det var, som i bimetallisternas stridsrop, sant att ett “brott mot silver” hade begåtts; men brottet var egentligen det ursprungliga införandet av bimetallism istället för parallella standarder. Bimetallism skapade en omöjlig situation, som staten antingen kunde möta genom att återgå till total monetär frihet (parallella standarder) eller genom att välja ut en av metallerna till pengar (guld- eller silvermyntfot). Total monetär frihet sågs vid det här laget som absurt och idealistiskt; och så antogs för det mesta guldmyntfoten istället.

B. Lagligt betalningsmedel

Hur lyckades staten upprätthålla sina prisregleringar på monetära växelkurser? Genom att bestämma vad som utgör lagligt betalningsmedel. Pengar används för betalning av tidigare skulder såväl som för nutida “kontantöverföringar”. När namnet på landets valuta väl tagit de faktiska vikternas plats i bokföringen började avtalen stadga betalning i givna summor av “pengar”. Bestämmelserna om lagliga betalningsmedel dikterade vad dessa “pengar” kunde vara. Så länge som bara de ursprungliga pengarna guld och silver betecknades som “lagliga betalningsmedel” såg folk det som harmlöst, men de borde ha insett att detta skapade ett farligt prejudikat för statlig penningkontroll. Om staten håller sig till de ursprungliga pengarna är bestämmelser om lagliga betalningsmedel överflödiga och onödiga. Å andra sidan kan staten utropa en valuta av lägre kvalitet till lagligt betalningsmedel, sida vid sida med de ursprungliga betalningsmedlen. På så vis kan staten bestämma att slitna mynt duger precis lika bra som nya att betala av skulder med, eller göra silver och guld ekvivalenta i fast växelkurs. Bestämmelser om lagliga betalningsmedel väcker då Greshams lag till liv.

När bestämmelser om lagliga betalningsmedel fastställer och bibehåller övervärderade pengar har de ytterligare en effekt; de gynnar låntagare på bekostnad av långivare. För då tillåts låntagare att betala tillbaka sina skulder med mycket sämre pengar än vad de lånade, och långivare svindlas på pengar som är rättmätigen deras. Denna konfiskering av långivares egendom gynnar dock enbart existerande låntagare; framtida låntagare kommer att få bära bördan av den brist på kredit som minnet av statens plundring av långivare föranleder.

6. Sammanfattning: Staten och myntprägling

Staternas ansträngningar för att ta kontrollen över ländernas pengar kulminerade i tvingande myntningsmonopol och lagstiftning om lagliga betalningsmedel. Som förstärkning till dessa åtgärder försökte alla stater förbjuda användningen av rivaliserande staters mynt. Inom varje enskilt land kunde nu endast landets suveräna mynt användas; mellan länder användes opräglade guld- och silvertackor för utbyten. Det löste upp banden mellan världsmarknadens olika delar ytterligare, splittrade länderna från varandra ännu mer, och störde den internationella arbetsdelningen. Men helt och hållet hårda pengar lämnade ändå inte särskilt mycket utrymme för statlig inflation. Det fanns gränser för statens myntförsämring, och det faktum att alla länder använde guld och silver satte definitiva gränser för vilken kontroll varje stat hade över sitt eget territorium. Härskarna hölls fortfarande i schack av den disciplin som en internationell metallvaluta innebar.

Det var inte förrän penningsubstitut fick en framträdande roll under de senaste århundradena som statens kontroll över pengar kunde bli absolut, och dess förfalskande obestritt. Uppkomsten av papperspengar och bankkonton, en ekonomisk välsignelse förutsatt fullständig täckning i guld eller silver, gav staten det magiska lösenord som öppnade vägen till makten över pengar, och därmed över hela det ekonomiska systemet.

7. Banker tillåts vägra utbetalning

Den moderna ekonomin, med sin utbredda användning av banker och penningsubstitut, ger staten en gyllene möjlighet att befästa sin kontroll över penningmängden och tillåta inflation efter eget behag. Vi har i avsnitt 12 i förra kapitlet sett att det finns tre viktiga begränsningar för enskilda bankers möjlighet att skapa inflation under ett “fribankssystem”: (1) omfattningen av kundkretsen för var och en av bankerna; (2) omfattningen av kundkretsen för banksystemet som helhet, det vill säga, den utsträckning i vilken folk använder penningsubstitut; och (3) kundernas förtroende för bankerna. Ju mer begränsad varje enskild banks kundkrets är, ju mer begränsad kundkrets banksystemet som helhet har, eller ju skakigare förtroendet för bankerna är, desto strängare kommer gränserna för inflation i ekonomin att vara. Statens privilegierande och kontrollerande av banksystemet har verkat för att upphäva dessa gränser.

Samtliga begränsningar stödjer sig givetvis på en enda grundläggande skyldighet: bankernas plikt att fullfölja sina betalningsskyldigheter på begäran. Vi har sett att inga banker med bråkdelsreserver kan infria alla sina betalningsskyldigheter; och vi har också sett att detta är en chansning som varje bank tar. Men det är givetvis nödvändigt för alla system baserade på privat egendom att avtalsförpliktelser uppfylls. Det enklaste sättet för staten att skapa inflation på är således att ge bankerna det särskilda privilegiet att tillåtas vägra betala sina förpliktelser, men ändå fortsätta sin verksamhet. Medan alla andra antingen måste betala sina skulder eller gå i konkurs tillåts bankerna att vägra inlösen av sina kvitton, samtidigt som de kan tvinga sina egna låntagare att betala när deras lån förfaller. Det vanliga namnet för detta är ”uppskov för utbetalning av ädelmetall“ (eng. suspension of specie payments). Ett mer passande namn skulle vara “stöldlicens”; för vad ska man annars kalla ett statligt tillstånd att fortsätta verksamheten utan att hålla sina avtal?

I USA blev massiva betalningsuppskov under tider av bankkriser nästan tradition. Det började med kriget 1812. De flesta av landets banker fanns i New England, ett område som inte sympatiserade med USA:s inträde i kriget. Dessa banker vägrade att låna ut för krigsändamål, så staten lånade från nya banker i andra delstater istället. Dessa banker gav ut nya papperspengar för att möjliggöra lånen. Inflationen blev så omfattande att krav på inlösen vällde in i de nya bankerna, speciellt från de konservativa icke-expanderande bankerna i New England, där staten spenderade det mesta av sina pengar på krigsvaror. Som konsekvens beslutades det om ett omfattande “betalningsuppskov” 1814, som varade i mer än två år (långt efter att kriget hade tagit slut); under denna period dök nya banker upp som gav ut sedlar utan att behöva återbetala dem i guld eller silver.

Detta uppskov satte tonen för efterföljande ekonomiska kriser; 1819, 1837, 1857, och så vidare. Som resultat av denna tradition insåg bankerna att de inte behövde oroa sig för konkurs efter en inflation, och detta stimulerade givetvis inflation och “vildkattsbanker”. De skribenter som pekar på 1800-talets USA som ett fasansfullt exempel på “fribanksystem” inser inte vikten av detta uppenbara tjänstefel av delstaterna i varje finanskris.

Staterna och bankerna övertalade allmänheten att deras agerande var rättvist. Faktum är att alla som försökte få tillbaka sina pengar under en kris sågs som “opatriotiska”, och som plundrare av sina medmänniskor, medan bankerna ofta berömdes för att patriotiskt hjälpa samhället i kristider. Många människor var dock missnöjda med hela förfarandet, och ur denna känsla växte den berömda Jacksonska rörelsen för “hårdvaluta” fram, vilken frodades innan inbördeskriget.

Trots dess användning i USA blev sådana periodiska privilegier inte allmän policy i den moderna världen. Som verktyg var det klumpigt och alltför sporadiskt (det kunde inte göras permanent eftersom få människor vill bli kunder till banker som aldrig fullföljer sina betalningsskyldigheter) – och dessutom gav det inte staten några medel för kontroll över banksystemet. Det stater vill ha är trots allt inte inflation rätt och slätt, utan inflation som helt och hållet kontrolleras och styrs av staten själv. Det får inte föreligga någon risk att bankerna sätter sig i förarsätet. Därför uppfanns en långt mer subtil, smidig och permanent metod, som såldes till allmänheten som kännetecknande för civilisationen själv — ett centralbanksväsende.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *