Vad har staten gjort med våra pengar? Del 9: Monopol och myntförsämring

I denna artikelserie publicerar vi hela den svenska översättningen av Murray Rothbards klassiker ”What Has Government Done to Our Money?” Den som är otålig och vill läsa boken direkt kan ladda ner den gratis från vårt bibliotek. Missa inte heller Per Bylunds introduktion till den svenska utgåvan.

3. Framtvingat monopol på pengautgivning

cover-229x300
För att staten ska kunna öka sina inkomster med hjälp av förfalskning måste många och långa steg först tas på vägen bort från den fria marknaden. Staten kan inte bara helt sonika invadera en välfungerade fri marknad och börja trycka egna papperslappar. Genomfört så plötsligt skulle få människor acceptera statens pengar. Till och med i moderna tider har många människor i “underutvecklade länder” helt enkelt vägrat att acceptera papperspengar, och insisterar på att endast handla i guld. Statliga intrång måste således vara långt mer subtila och gradvisa.

Fram till för bara några århundraden sedan fanns det inga banker, och staten kunde inte använda bankmaskineriet för massiv inflation som den kan idag. Vad kunde den göra när endast guld och silver var i omlopp?

Det första steget, som varje någorlunda stor stat tagit utan att tveka, var att ta sig absolut monopol på pengautgivning eller myntning. Det var ett nödvändigt verktyg för att ta kontroll över utbudet av mynt. Kungens eller härskarens bild sattes på mynten, och myten spreds att myntning är ett nödvändigt förbehåll för kungars och baroners “suveränitet”. Myntningsmonopolet lät staten tillhandahålla de myntvalörer som passade dem, och inte allmänheten. Som resultat tvingades en minskning av myntmarknadens mångfald fram. Dessutom kunde myntverket nu antingen ta ut ett högt pris, högre än kostnaderna (“seigniorage”), ett pris som precis täckte kostnaderna (eng. “brassage”), eller tillhandahålla mynt gratis. Seigniorage-priset var ett monopolpris, och innebar en särskild börda för omvandlingen av opräglad metall till mynt; kostnadsfri prägling överstimulerade å andra sidan tillverkning av mynt från metall och tvingade gemene skattebetalare att betala för präglingstjänster som nyttjades av andra.

När de väl tagit sig monopol på myntning började staterna främja användningen av den monetära enhetens namn, och gjorde sitt bästa för att skilja namnet från dess egentliga koppling till underliggande myntvikt. Även detta var ett väldigt viktigt steg, för det frigjorde staterna från kravet att foga sig efter världsmarknadens gemensamma pengar. Istället för användning av korn eller gram av guld eller silver, främjade varje stat sitt eget nationella namn av förmodat penningpatriotiska skäl: dollar, mark, franc och liknande. Skiftet möjliggjorde staternas främsta myntförfalskningsmetod: att minska andelen ädelmetall i pengarna (eng. debasement).

4. Myntförsämring

Att minska halten ädelmetall var statens sätt att förfalska samma mynt de hade förbjudit privata företag att tillverka, under förevändning av att med kraft kunna skydda den monetära standarden.

Ibland begick staten vanligt bedrägeri, genom att i hemlighet späda ut guldet med en oädel legering så att mynten blev för lätta. Men vanligtvis smältes och ompräglades alla rikets mynt, för att sedan återlämnas till undersåtarna som samma antal “pund” eller “mark”, men med lättare vikt. Resterande gram guld stoppades i kungens ficka och användes för att täcka hans utgifter. På så sätt jonglerade staten med och omdefinierade ständigt just den standard den hade svurit att skydda. Vinsterna från sänkningen av ädelmetallhalten gjorde härskarna högdraget anspråk på som “seigniorage”.

Medeltiden kännetecknades i nästan alla Europas länder av en snabb och drastisk minskning av ädelmetallhalten. Således definierades den franska livre tournois som nittioåtta gram finsilver 1200 e. Kr; år 1600 e.Kr. motsvarade den endast elva gram. Ett slående exempel är dinaren, ett mynt som användes av saracenerna i Spanien. Dinaren bestod ursprungligen av sextiofem guldkorn, när den först präglades mot slutet av 600-talet. Saracenerna var anmärkningsvärt förståndiga i penningfrågor, och vid mitten av 1100-talet bestod dinaren fortfarande av sextio korn. Då erövrade de kristna kungarna Spanien, och vid tidigt 1200-tal hade dinaren (som nu kallades maravedi) reducerats till fjorton korn. Snart vägde guldmyntet för lite för att cirkulera, och omvandlades till ett silvermynt som vägde tjugosex korn silver. Halten ädelmetall sänktes även i dessa, och vid mitten av 1400-talet var maravedin bara värd 1,5 korn silver, och var återigen för liten för att cirkulera.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *