Messiansk kommunism under den protestantiska reformationen

Denna artikel, som är den första av två, är ett utdrag ur Murray Rothbards An Austrian Perspective on the History of Economic Thought, vol. 1, Economic Thought Before Adam Smith. Det kanske inte är alldeles uppenbart varför den översatts och publiceras här, annat än att den har skrivits av Rothbard och att den bidrar till folks allmänbildning.

Orsaken till att den har översatts är att jag i dagarna delvis varit med, och delvis bevittnat, diskussioner med folk som av en eller annan anledning propagerar för diverse utopiska samhällskonstruktioner. När man väl börjar gräva i deras teorier och ställa frågor lyser svaren och logiken med sin frånvaro, och man inser att de enbart vill byta ut ett totalitärt styre med sitt eget totalitära styrelseskick. De stämmer med andra ord mer än väl in på Mises uttryck att ”varje socialist är en förklädd diktator”. Till skillnad från det Hayek kallade och fördömde som ”rationell konstruktivism” kanske vi kan tillåtas kalla och fördöma detta som ”irrationell konstruktivism”. Grunden för dessa utopiska samhällsbyggen finns helt enkelt inte där.

Hursomhelst fick dessa debatter mig att tänka på just den här artikeln om den messianska kommunismen i Tyskland under 1500-talet, främst i Münster (vilket kommer att beskrivas i mer detalj i artikel nummer två), där Rothbard på ett underhållande sätt beskriver några historiska försök att skapa himmelriket på jorden, givetvis utan någon som helst förståelse för ”verklighetens lagar”. Det är ingen slump att alla sådana här försök historiskt sett har misslyckats och slutat i svält, kannibalism och massmord. Det har inget med vare sig otur eller väder att göra, utan det följer med nödvändighet av en ekonomisk okunnighet samt en vägran att göra avkall på våld som medel. Dagens artikel beskriver bakgrunden, och artikel två, som publiceras nästa vecka, beskriver ett historiskt exempel i staden Münster. – Redaktören

Kommunistiska fanatiker: anabaptisterna

Ibland måste Martin Luther ha upplevt det som att han släppt lös en storm, eller till och med som om han öppnat helvetets portar. Strax efter att Luther satte igång Reformationen framträdde ett antal olika anabaptiska sekter som spred sig över Tyskland. Anabaptisterna trodde på predestinationsläran, men i motsats till Luther trodde de också att de med säkerhet visste vilka de utvalda var: det vill säga, de själva. Tecknet för att det var så stod att finna i en känslomässig och mystisk konverteringsprocess, ”att födas åter”, döpt i den helige andens namn. Ett sådant dop måste genomföras som vuxen och inte som spädbarn. Mer specifikt innebar det att endast de utvalda fick vara sektmedlemmar och ha privilegiet att lyda kyrkans mångskiftande regler och trossatser. Idén med sekten var inte, till skillnad från katolicismen, lutheranismen och kalvinismen, ett omfattande kyrkomedlemskap för hela samhället, utan det var meningen att sekten skulle vara separat och enbart för de utvalda.

Givet detta fanns det enbart två vägar som anabaptismen kunde ta, och som den faktiskt tog. De flesta anabaptister, som Mennoniterna och Amish, blev i princip anarkister. De försökte i största möjliga mån separera sig själva så mycket som möjligt från den syndiga staten och det syndiga samhället, och de sysslade med icke-våldsamt motstånd mot statens påbud.

Den andra vägen som togs av den andra delen av anabaptiserna var att försöka överta statens makt för att omvända majoriteten genom en extrem våldsutövning: kort sagt, skapandet av en ultrateokrati. Som Monsignor Knox så träffande poängterade, till och med då Calvin etablerade en teokrati i Genève måste den ha bleknat i jämförelse med den teokrati som skulle kunna upprättas av en profet som hade kontinuerliga, nya, mystiska uppenbarelser.

Som Knox skriver,

I Calvins Genève … och i de puritanska kolonierna i Amerika visade reformationens vänstra flygel sitt herravälde genom att genomdriva sin morals rigorism med alla tillgängliga disciplinära metoder: genom uteslutning, och om det misslyckades, sekulär bestraffning. Under sådana förhållanden blev synden ett brott som de utvalda bestraffade med en outhärdlig självrättfärdighet…

Jag har kallat denna rigorösa attityd en blek skugga av den teokratiska principen, eftersom fullskalig teokrati kräver att det finns en gudomligt inspirerad ledare bland ledare, vars plats som statens överhuvud tillhör honom baserat på mystisk upplysning. De stora reformatorerna var inte, och det tål att upprepas, människor av denna kaliber; de var förståsigpåare, den nya lärans människor… [1]

Med andra ord var en av de viktigaste skillnaderna mellan anabaptisterna och de mer konservativa reformatorerna att anabapisterna hävdade att de själva kontinuerligt hade mystiska uppenbarelser, vilket tvingade människor som Luther och Calvin att falla tillbaka på Bibeln som den första och den sista uppenbarelsen.

Den första ledaren för anabaptismens ultrateokratiska flygel var Thomas Müntzer (1489 – 1525). Müntzer föddes i Stolberg, i Thüringen, och studerade på Leipzigs och Frankfurts universitet. Han blev mycket lärd i de heliga skrifterna, klassikerna, teologi, och de tyska mystikernas skrifter. Han blev nästan omedelbart en av Luthers följeslagare när reformationen började 1520, och Luther rekommenderade honom till en prästtjänst i staden Zwickau. Zwickau låg nära gränsen till Böhmen, och det var där som den rastlösa Müntzer konverterades av vävaren Niklas Storch till den gamla taboritiska tro som hade blomstrat i Böhmen ett sekel tidigare. Doktrinen bestod uteslutande av en kontinuerlig mystisk uppenbarelse och av kravet på att de utvalda tog makten och med vapenmakt tvingade alla att leva i ett samhälle av teokratisk kommunism. Dessutom skulle giftermål förbjudas och alla män skulle tillåtas ha alla de kvinnor som de ville ha.

Anabaptisernas passiva flygel var frivilliga anarkokommunister som endast önskade leva i fred för sig själva; men Müntzer anammade Storchs blodiga och våldsamma vision. Efter hans hastiga avhopp från Luthers lära började Müntzer mer och mer känna sig som den kommande profeten och hans läror började poängtera vikten av ett blodigt utrotningskrig mellan de utvalda och syndarna. Müntzer hävdade att den ”levande Kristus” hade tagit hans själ i besittning; eftersom han nu hade perfekt insikt i Guds vilja hävdade Müntzer att han var unikt kvalificerad att uppfylla det gudomliga uppdraget. Han talade till och med om att han skulle ”bli Gud”. Müntzer övergav kunskapens värld och gjorde sig redo för handling.

Ett år efter hans ankomst 1521 skrämde dessa allt mer populära yranden slag på Zwickaus stadsfullmäktige och de beordrade att Müntzer skulle kastas ut ur staden. I protest mot detta reste sig en stor mängd av befolkningen, särskilt vävarna som leddes av Niklas Storch, i en revolt men upproret slogs ned. Müntzer skyndade sig hastigt iväg till Prag där han letade efter taboritiska kvarlevor i Böhmens huvudstad. Han hävdade, med hjälp av en bondemetafor, att skördetiden nu var kommen och att ”Gud själv har valt ut mig för sin skörd. Jag har slipat min lie, för mina tankar är högst fixerade på sanningen, och mina läppar, händer, hud, själ, kropp och liv förbannar de otrogna”. Müntzer hittade dock inga taboritiska kvarlevor, och det hjälpte knappast att han inte kunde prata tjeckiska och att han var tvungen att predika med hjälp av en tolk. Till slut kastades han ut även från Prag.

Efter att i fattigdom vandrat runt i Tyskland under flera år och presenterat sig själv som ”Kristus budbärare” erhöll Müntzer år 1523 en prästtjänst i den lilla staden Allstedt i Thüringen. Där etablerade han ett stort anseende som folkets predikant och började dra till sig ett stort följe bestående av outbildade gruvarbetare, med vilka han bildade en revolutionär organisation som kallade sig ”De utvaldas förbund”.

En vändpunkt i Müntzers stormiga karriär kom ett år senare då hertig John, en prins av Sachsen och en lutheran, kom till den lilla staden Allstedt eftersom han hade hört alarmerande rykten, och bad Müntzer att predika för honom. Detta var Müntzers stora chans, och han tog den. Han satsade allt och uppmanade de sachsiska prinsarna att göra sitt val och ta ställning, antingen som Guds tjänare, eller som djävulens. Om de sachsiska prinsarna tog ställning för Gud måste de ”leda med svärdet”. ”Låt dem inte leva längre”, rådde vår profet, ”de onda människor som vänder oss bort från Gud. För en gudlös människa har ingen rätt att leva om han hindrar det gudomliga”. Müntzers definition av det ”gudomliga” var, så klart, allomfattande. ”Svärdet är nödvändigt för att utrota” präster, munkar och gudslösa härskare. Men Müntzer varnade att om de sachsiska prinsarna misslyckades med sitt uppdrag, om de vacklade, ”måste svärdet tas ifrån dem… om de gör motstånd ska de slaktas utan nåd…”. Müntzer återvände sedan till sin favoritmetafor: ”Vid skördetiden måste man göra sig av med det ogräs som växer i Guds vingård … för de ogudaktiga har ingen rätt att leva utöver det som de utvalda tillåter dem …”. På detta sätt skulle Guds tusenåriga rike inledas på jorden. Det fanns dock en förutsättning för att prinsarna skulle lyckas med sitt uppdrag; de måste ha en präst/profet vid sin sida (gissa vem!) för att inspirera och styra deras företag.

Trots att detta uspelade sig i en tid då det inte fanns något konstitutionellt tillägg med syfte att begränsa härskarnas reaktion på kätteri verkade hertig John inte bry sig särskilt mycket om Müntzers frenetiska ultimatum. Inte ens efter att Müntzer börjat predika om tyrannernas nära förestående fall och början på det messianska kungariket brydde sig hertigen det minsta. Det var endast på grund av Luthers enträgna tjatande om att Müntzer höll på att bli farlig som hertig John bad profeten att avstå från sin provokativa predikan tills dess att hans fall avgjorts av hans bror.

Denna milda reaktion från de sachsiska prinsarna räckte dock för att Thomas Müntzer skulle påbörja sin sista revolutionära väg. Prinsarna hade visat att de inte gick att lita på; istället var det de fattiga massorna som skulle utgöra revolutionen. De fattiga var de utvalda, och de skulle etablera ett egalitärt kommunistiskt tvångsstyre, en värld där alla saker skulle ägas gemensamt av alla, där alla skulle vara jämlika i allt och varje person skulle få efter behov. Men inte riktigt än, för även de fattiga måste först bryta med sina världsliga behov och sin lättsinnighet, och de måste erkänna en ny ”Guds tjänare” som sin ledare; en ledare som ”måste träda fram i Elias anda … och sätta saker och ting i rörelse”. (Återigen, gissa vem!)

Eftersom Müntzer inte kände sig välkommen i Sachsen flyttade han från Allstedt till staden Mühlhausen i Thüringen 1524. Eftersom Müntzer var en expert på att fiska i stormiga vatten fann han sig lätt hemma i Mühlhausen, som hade lidit av politiskt kaos i mer än ett år. Han predikade de ogudaktigas nära förestående utrotning genom att tåga genom staden framför en beväpnad grupp människor bärandes på ett rött krucifix och ett draget svärd. När han kastades ut ur Mühlhausen efter att en revolt som hans allierade hade startat misslyckades, flyttade han till Nürnberg, som i sin tur kastade ut honom efter att han publicerat några revolutionära pamfletter. Efter en tid på vandring genom sydvästra Tyskland tilläts Müntzer komma tillbaka till Mühlhausen 1525, där en revolutionär grupp nu hade tagit över.

Thomas Müntzer och hans allierade satte omedelbart igång att tvinga staden att lyda under en kommunistisk regim. Klostren beslagtogs, och det bestämdes att all egendom var gemensam egendom. Konsekvensen av detta var, vilket en samtida betraktare noterade, att detta ”påverkade folk så mycket att ingen ville arbeta”. Resultatet var att teorin om kommunism och kärlek snabbt förvandlades till ett alibi för systematisk stöld i praktiken:

… när någon behövde mat eller kläder gick de till en rik människa och krävde det av honom, i Kristus namn, eftersom Kristus hade befallit att alla skulle dela med sig med de behövande. Det som inte gavs frivilligt togs med våld. Många agerade på detta sätt … Müntzer orsakade detta rövarbeteendet, och det ökade för var dag som gick. [2]

Vid denna tidpunkt utbröt det Tyska bondekriget. Det var en revolt som bondeståndet startat i en kamp för lokalt självstyre och mot de tyska prinsarnas nya centraliserade och absolutistiska styre med höga skatter. Över hela Tyskland krossades de klent beväpnade bönderna brutalt av prinsarna. Ungefär 100 000 bönder massakerades. I Thüringen, den 15 maj, stred prinsarnas armé mot bönderna. Till sitt förfogande hade de artilleri och 2000 kavallerisoldater, en lyx som bönderna inte hade. Hessens landgreve och tillika befälhavare över prinsarnas armé erbjöd bönderna amnesti om de överlämnade Müntzer och hans närmaste följeslagare. Bönderna lockades av detta erbjudande men Müntzer höjde sitt svärd och gav ett sista inspirerande tal där han utropade att Gud själv hade lovat honom att de skulle segra; att han skulle fånga alla fiendens kanonkulor; att Gud skulle skydda dem alla. Precis vid den strategiska punkten i Müntzers tal framträdde en regnbåge på himlen, och Müntzer hade tidigare tagit regnbågen som sin symbol. För de lättlurade och förvirrade bönderna verkade detta som ett gudomligt tecken. Tyvärr var det inte sant och prinsarnas armé krossade bönderna. 5000 bönder dödades, samtidigt som prinsarna endast förlorade ett dussin män. Müntzer själv flydde och gömde sig men fångades ett par dagar senare. Han torterades tills han erkände och sedan avrättades han.

Thomas Müntzer och hans symboler må ha besegrats och hans kropp må ha ruttnat i graven, men hans anda levde vidare. Det var inte bara hans egna följeslagare som höll Müntzers anda vid liv, utan även Marxistiska historiker från Engels till idag såg denna förvirrade mystiker som en symbol för den sociala revolutionen och klasskampen, samt en föregångare till de kiliastiska profetiorna om den påstått oundvikliga ”kommunistiska era” som marxismen förutspådde.

Müntzers kamp togs snabbt upp av en tidigare följeslagare, bokbindaren Hans Hut. Hut hävdade att han var en gudasänd profet med uppdrag att föra ut budskapet att Kristus skulle återuppstå under pingsten 1528, och då ge Hut makten att upprätthålla rättvisa bland Hut och hans följe, som bestod av återdöpta helgon. Helgonen skulle sedan ”ta upp tveeggade svärd” och utgjuta Guds hämnd på prästerna, kungarna och adeln. Hut och hans följeslagare skulle ”instifta Hans Huts jordliga styre”, och Mühlhausen skulle vara dess huvudstad. Kristus skulle sedan etablera ett tusenårsrike som kännetecknades av gemensam och fri kärlek. Hut fångades 1527 (innan Jesus hade möjlighet att återuppstå). Han fängslades i Augsburg och dödades då han försökte fly. Under ett par år dök följeslagare till Hut upp lite här och där, i Augsburg, Nürnberg och Esslingen, i södra Tyskland, och de hotade med att använda vapenmakt för att skapa sina egna kommunistiska konungariken i Guds namn. Vid 1530 hade de dock slagits ned och undertryckts av oroliga myndigheter, och Müntzers anabaptistiska variant var nu tvungen att ta sin tillflykt till nordvästra Tyskland.

---

Fotnoter

[1] Ronald A. Knox, Enthusiasm: A Chapter in the History of Religion (1950, New York: Oxford University Press, 1961), s. 133.
[2] Citerade i Igor Shafarevich, The Socialist Phenomenon (New York: Harper & Row, 1980), s. 57.

---

Originalartikeln har översatts av Joakim Kämpe.