Ojämlikhet och orättvisa

Orättvist arbete?

Orättvist arbete?

Inledning

I och med publiceringen av Thomas Pikettys “Capital in the 21st century” har det blivit på modet att tala om inkomst-skillnader. Igen. Den stora frågan är vad resonemanget egentligen går ut på. De flesta är överens om att det knappast skulle vara rättvist eller ens görbart att fördela alla tillgångar jämnt över befolkningen. Kommunism har aldrig fungerat, och kommer aldrig att fungera, och tron på att det på något vis skulle innebära “rättvisa” är såpass simplistisk att det knappast är värt att bemöta [1].

Ett något mildare argument än ren kommunism är att inkomst- och välståndsskillnader är en ofrånkomlig del av ett mänskligt samhälle, men att det måste hållas “inom rimlighetens gränser”. Det är i denna kategori som de flesta argument i dagens debatt faller. Men även dessa argument bygger på en fundamental missuppfattning om var välstånd kommer ifrån, och sambanden mellan kapital och löneutveckling. Det är i denna soppa vi finner Thomas Pikettys bok, och vad som sannolikt kommer bli en lång rad av dokumentärer, artiklar, och politisk propaganda.

Inkomst-skillnader och klyftor

Ett av de senaste argumenten utgår från statistik [2] som säger att trots att befolkningen i stort har fått det väsentligt mycket bättre de senaste 20 åren, så har de fattigaste 10 procenten inte fått det bättre alls. Det intressanta är att detta argument är mycket talande för debatten. De fattigaste har inte fått det sämre, utan tycks ha det precis likadant som de hade det för 20 år sedan. Men på grund av detta missunnar man de övriga 90% av befolkningen att få det bättre, då det inte anses rättvist. Detta argument är förvisso inte nytt, redan 1928 proklamerade Ernst Wigforss :

”Fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla. Den blir outhärdlig, då den dagligen kan jämföras med andras överflöd.”

Det stora problemet med denna argumentation är att oavsett vad som har gällt de senaste 20 åren så har de fattiga konsekvent fått det bättre i mer än 150 år. Låt oss göra ett tanke-experiment. Låt oss säga att om 50 år så har den fattigaste tiondelen av befolkningen fått 50% högre inkomster, och den rikaste tiondelen 500% högre inkomster. Alternativet till detta är att ingen får det bättre, eller att allas välståndsökning blir mindre. Vad är mest “rättvist”? Att alla får lägre välstånd, men skillnaden blir mindre? Vi kan även tänka oss ett scenario där den fattigaste tiondelens inkomster minskar med 10% och den rikaste tiondelen med 50%. Då blir det mycket mer jämlikt. Är det detta vi skall hoppas på?

Det hävdas ofta att det nyliberala konceptet “trickle down economics” – teorin om att de fattigare får det bättre om de rika får det bättre – är motbevisad. Huruvida detta stämmer eller inte kan jag inte avgöra, men jag anser att det är irrelevant, för det är en fullständigt imbecill teori som endast kan läggas fram av någon som inte kan något om ekonomi. Vad som däremot ALLTID är sant är att skatter och omfördelning sänker det totala välståndet, medan den generella tendensen i en fri ekonomi är att det totala välståndet ökar.

Thomas Piketty och andra hävdar att denna trend (att de fattigaste fått det bättre) inte är det som spelar roll, det som spelar roll är att “klyftorna växer”, d.v.s. att de rikastes välstånd ökar mycket fortare än de fattigastes. Som bevis för detta hävdar Piketty att i ett kapitalistiskt system kommer avkastningen på kapital alltid vara högre än den “generella tillväxten”. För de som följt debatten sedan Piketty’s bok lanserades är det ingen nyhet att såväl dataunderlag som framställningen av detta har visat sig vara bristfälligt på mer än en punkt.

Vad är rättvisa?

Låt oss för sakens skull ignorera den ideologiska debatten, och argumentera utifrån den ena delen av Rawls rättvise-teorem : Att ett samhälles rättvisa kan mätas i hur bra de som har det sämst ställt har det [3]. Låt oss försöka att i sokratisk anda undersöka vad det är som gör att de som har det sämst ställt i samhället får det bättre ställt, och huruvida detta har något att göra med “klyftor“ och skillnader i välstånd.

För det första måste vi se lite på vilka de fattigaste 10 procenten faktiskt är. När dylika begrepp används i debatten så talar man ofta om dem som om det vore en homogen, oföränderlig grupp. I själva verket vet vi att människors välstånd rör sig både upp och ned. Något kan vi dock säga om vilka människor som ingår i denna grupp. T.ex. kan vi anta att den innehåller unga, outbildade, nyanlända i Sverige, sjukpensionärer, deltids-sjukskrivna, heltids-sjukskrivna och andra som av olika anledningar har nackdelar på arbetsmarknaden eller inte kan förvärvsarbeta lika mycket som andra.

Är det på något sätt konstigt att dessa gruppers välstånd inte ökar i lika snabb takt som andras? Det beror helt på hur man ser på det. Vägen ut ur de fattigaste 10 procenten är mycket enkel att förstå. För sjuka är det att bli friska, för arbetslösa är det att få arbete, och för de som inte kommer kunna arbeta överhuvudtaget så finns enbart fortsatt beroende av omvärldens välvilja. Den sista gruppen, d.v.s. de som är permanent oförmögna att arbeta, är dock en mycket liten grupp. Om vi bortser från dessa så visar empiriskt data på en enda slutsats – det som notoriskt har misslyckats varenda gång är omfördelning av tillgångar. De fattigaste 10 procenten kan i teorin leva för evigt på allmosor från staten, men det huvudsakliga resultatet när arbetsföra människor får bidrag är att de förr eller senare slutar vara arbetsföra.

Välfärdsstatens notoriska dumsnällhet har många gånger om bevisat vad den leder till; redan under 1800-talet debatterades det livligt i Storbritannien kring problemet med att bidrag till de fattiga tycktes leda till att det uppstod fler fattiga. Därmed inte sagt att man inte skall hjälpa de fattiga, men närhelst system skapas för att garantera en viss levnadsstandard för de fattiga så leder det på sikt till att allt fler hamnar i dessa system. “Lösningen” blir en evig serie med reformer av sagda system, där man ömsom ställer högre krav för att minska antalet välfärdsberoende, och sedan p.g.a. politiskt motstånd sänker kraven och är tillbaka där man började. Under 90- och början på 2000-talet var det i Sverige populärt att skyffla in människor i permanenta sjukskrivningar för att få bort dem ur arbetslöshets-statistiken. Frågan är värd att ställa : fick majoriteten av dessa människor det bättre ställt eller sämre ställt på lång sikt, jämfört med hur de skulle fått det annars?

Hur ökar välstånd?

För att kunna tala om klyftor och välstånds-skillnader så är man tvungen att tala om mänskliga drivkrafter. För att öka sitt välstånd så måste man antingen arbeta, eller äga kapital som ger avkastning. För majoriteten av befolkningen har det alltid varit arbete som gäller, även om pensions- och försäkringssystem lett till att stora delar av befolkningen är kapitalägare, dolt bakom en ridå av statliga regleringar. För de som arbetar finns ett fåtal faktorer som ökar deras välstånd, varav alla utom en är välkända. Antingen jobbar man mer, eller så ökar man sin produktivitet. Produktivitet kan ökas med utbildning, förutsatt att man utbildar sig till ett yrke som det är högre efterfrågan på än det man jobbade inom tidigare. Den absolut viktigaste faktorn, den som har lett till 150 år av generella inkomstökningar, är det dock få som är medvetna om. Det är ökad kapital-ackumulation hos kapitalisterna. Tvärtemot vad Piketty och hans likar hävdar så leder ökad kapital-ackumulation till högre löner. Och hur kunde det vara på något annat sätt? Desto mer verktyg, fabriker, logistik-system, transporter, energi-resurser och råvaror som görs tillgängliga, desto mer kan en enskild arbetare producera. Om det verkligen vore så att kapital var något som kapitalister lade på hög, för att kunna “ta en större del av kakan”, då skulle arbetskraften fått det konsekvent sämre i 150 år. Avkastningen på kapital skulle närma sig 100% och den arbetande befolkningen skulle vara på svältgränsen – precis som Marx förutspådde men som aldrig inträffade.

Det inträffade aldrig för att teorin är helt felaktig, vilket sunt förnuft visar om vi bara bemödar oss med att använda det [4]. Kapitalägarens mål är att öka sin vinst genom att producera mer, och detta gör han i konkurrens med andra kapitalägare. Tvärtemot vad vi får lära oss är arbetskraft en begränsad resurs, och arbetare kommer alltid, på sikt, uppsöka den arbetsgivare som ger högst lön. Följaktligen kan inte en kapital-ägare mer än högst tillfälligt sänka lönerna under vad andra arbetsgivare betalar, för då kommer konkurrenterna att stjäla hans arbetskraft. Så fort en konkurrent uppfinner ett mer effektivt produktions-sätt kommer denne kunna locka över de arbetande med högre löner. Drivkraften mot högre välstånd gäller för såväl arbetande som kapitalägare. Arbetande konkurrerar med sin produktivitet, och kapitalägare konkurrerar med sitt kapitals produktivitet.

Ökad produktivitet

Åter till de fattigaste 10 procenten. Dessa är människor som av ena eller andra anledningen har mycket låg produktivitet. Vägen ut ur detta är ökad produktivitet, något som vanligtvis ges av arbetslivs-erfarenhet. Ju längre man jobbat inom ett visst yrke, desto bättre blir man på det och man tenderar samtidigt att skaffa sig kunskap och erfarenhet om kringliggande sysslor som administration, arbetsledning, o.s.v. Det största hindret som hindrar de fattigaste 10 procenten från att öka sitt välstånd är och förblir arbetslöshet. Då det är av yttersta vikt att få ett arbete så är därmed det största hindret minimilöner och kollektiv-avtal, som gör arbetssökandet till en lång och svår process. Människor som börjar med väldigt lite att konkurrera med på arbetsmarknaden är dödligt beroende av att få konkurrera med just det de kan, och att kunna börja till en såpass låg lön att de får ett jobb. Förutsatt att dessa människor är skapta som de flesta andra (d.v.s. vi undantar den lilla grupp som har permanenta handikapp som gör dem oförmögna att öka sin produktivitet) så kommer de därefter öka sin lön med erfarenhet och ökad kunskap [5].

Ofta hävdas att denna syn på människor är inhuman, att man skall börja jobba till “slavlön” [6]. Låt oss då se vad alternativet är. Alternativet är att vi lagstiftar om högre lön, eller låter facket ta ut de arbetsgivare som vill anställa de minst kompetenta i blockad, så att det inte blir några jobb. Då måste dessa människor leva på bidrag. Eftersom de inte kan skaffa sig någon arbetslivs-erfarenhet blir bidragsberoendet sannolikt permanent, ty ingen mängd av CV-skrivarkurser eller imaginära FAS III-jobb kommer skapa den erfarenhet som behövs. Är detta mer rättvist? Med tanke på att dessa människor då kommer leva ett helt liv utan egentlig möjlighet till att öka sin inkomst innebär det att de blir konsekventa förlorare i det långa loppet ; för de får aldrig några löneökningar, och kommer därtill fastna i den misär som det innebär att vara i beroendeställning till staten.

Men, hävdar Pikettys trogna efterföljare då : låt oss höja bidragen till en “skälig” nivå. Låt oss garantera en tillräckligt hög bidragsnivå så att dessa människor inte förlorar på sitt bidragstagande. Och i ett nafs har du dubblat eller tredubblat arbetslösheten (ty de som nu blir arbetslösa, och kan få bidrag som är likvärdigt med deras tidigare lön, kommer i stor utsträckning inte att söka de jobb som faktiskt finns kvar), och därtill behövt öka skattebördan på kapital och arbetande så att ytterligare drivkrafter för produktion går förlorade. Produktiviteten minskar, och alla blir fattigare. Vi är tillbaka på ruta ett, men nu med fler arbetslösa och mindre kapital.

En annan viktig, men ofta förbisedd faktor vad gäller löneutveckling, som slår särskilt hårt mot de fattigaste 10% procenten då de har mycket små marginaler, är inflation. Det sägs att en ekonomi behöver “lämplig inflation”. Oavsett om detta är sant eller ej så slår inflationen hårdast mot de som har minst [7]. Skulle inte priserna konstant stiga så skulle de längst ned på inkomstskalan klara sig lika väl imorgon som igår utan löneförhöjningar. Det är de som har kapital-tillgångar som har möjlighet att skydda sig från inflationen. Oavsett hur mycket fackförbund argumenterar för “rättvisa löner” sitter de fast i fällan : krav på löner som överstiger värdet av den arbetandes ekonomiska produktion höjer arbetslösheten. Enbart effektiviseringar och ökad kapitalisering kan höja lönerna. Det går därmed inte att automatiskt “kompensera” inflationen med höjda löner, något som försöktes med förödande konsekvenser på 70-talet.

Sammanfattning

Konsekvensen av allt detta är att det enda som leder till ett generellt ökat välstånd är ökad kapitalisering. Denna skapas genom att ta bort alla artificiella hinder för produktivitet, som minimilöner, arbetsgivaravgifter, kapital-beskattning etc. Kapitalägarna kommer öka sin vinst inom de ramar som ges av tillgängligt kapital och arbetskraft ; likaledes kommer arbetskraften att söka den högsta lön de kan nå under rådande förhållanden. Ökar kapitaliseringen så kommer avkastningen på kapital att sjunka och lönerna stiga, och vice versa. Vill man göra något för de fattigaste 10 procenten så skall man ge dem fritt tillträde till arbetsmarknaden, och hoppas att de finner drivkrafter för att utvecklas i arbetslivet. Sedan den industriella revolutionen har detta lett till en positiv spiral, trots välfärdsstatens idoga försök att sabotera det hela, där högre inkomster leder till högre sparande som investeras och ger högre kapitalisering.

Slutligen, för att vara logiskt konsekvent är det rent krasst så att omfördelnings-debatten lider av en påträngande inkonsistens. De flesta som talar om omfördelning talar om det i nationell bemärkelse, men om vi förutsätter att vi inte värderar människor olika på grund av var de kommer ifrån så bör den som argumenterar för ekonomisk omfördelning göra det på en internationell nivå. Den direkta konsekvensen av detta är att såväl den översta percentilen som den lägsta percentilen av den svenska befolkningen bör betala majoriteten av sin lön i skatt, och detta skall sedan omfördelas till människor i andra länder. Gissningsvis skulle det innebära att den översta percentilen blir av med kanske 90% av sina inkomster, medan den nedersta percentilen kommer undan med att offra kanske 50% av sina inkomster [8]. Låt mig påpeka att detta även skulle göra “ojämlikheten” i Sverige ett väsentligt mycket mindre problem, då huvuddelen av inkomsterna inte skulle tillfalla någon svensk överhuvudtaget. GINI-koefficienter och annat skulle vittna om att Sverige har blivit mycket mer jämlikt. Tycker man detta låter hemskt och orättvist, och vill hitta ett sätt att argumentera för omfördelning utan att behöva göra de fattiga i Sverige ännu fattigare så finns det ett parti i Sveriges riksdag som är uttalat för en ekonomisk omfördelningspolitik som är enbart nationell. Om man vill vara konsekvent, det vill säga.


[1] Det har dessutom bemötts åtskilliga gånger de senaste 150 åren

[2] Statistik gällande Sverige, se http://www.svtplay.se/video/2040485/avsnitt-16

[3] Detta är en teori som författaren av denna artikel inte håller med om, men då många av läsarna sannolikt finner den tilltalande väljer jag att argumentera utifrån den fast jag inte anser den korrekt själv

[4] Jag väljer att referera till min tidigare artikel “Kapital, arbetare och konflikt” för en mer ingånde analys. https://www.mises.se/2013/11/19/kapital-arbetare-och-konflikt/

[5] Eller skall vi anse att de fattigaste 10 procenten är inkompetenta, halvt debila kretin som är oförmögna att lära sig något överhuvudtaget?

[6] En helt felaktig begreppsanvändning, då slavar inte har någon lön.

[7] Utan att gå in i en långrandig debatt om österrikisk ekonomi så kan vi nöja oss med att konstatera att det inte stämmer. Det finns ingen ekonomisk lag som säger att vi behöver inflation, och inte ens de som argumenterar för det kan påvisa en sådan lag, utöver det bisarra argumentet att vi skulle sluta köpa saker om priserna går ned.

[8] Sveriges utlandsstöd uppgår idag till runt 2% av BNP. Det finns ingen anledning att vi inte skulle kunna höja detta till 90 eller 95% för att försöka uppnå mer rättvisa rent globalt. Förvisso skulle detta sannolikt kräva militära åtgärder för att få befolkningen att gå med på det, men alla som argumenterar för omfördelning bör ju rimligen vara medvetna om att tvångsmedel är exakt det som används för att omfördela resurser mellan människor, så det blir huvudsaken en fråga om vilken grad av tvång som blir nödvändigt.


11 kommentarer till ”Ojämlikhet och orättvisa

  • Tack Hans! Bra skrivet och jobbat som vanligt!
    Blir dock tokig på ditt överanvändande av bindestreck; dina skrivelser borde publiceras ut till en bredare publik och då måste de rensas bort.
    Tack än en gång.
    Trevligt med din referens till P Buchanans ”…Unnecessary war…” med!

    • Hej och tack 🙂 Bindestreck har blivit en omedveten ovana från min sida, som jag måste lägga av med. Skall snygga till det asap.

  • Beträffande valet av begreppet ”nationell”, och påståendet att om man önskar en:

    ”omfördelning utan att behöva göra de fattiga i Sverige ännu fattigare så finns det ett parti i Sveriges riksdag som är uttalat för en ekonomisk omfördelningspolitik som är enbart nationell. Om man vill vara konsekvent, det vill säga.”

    Vore inte begreppen ”riks-” eller ”stats-” lämpligare?

    Och är inte de flesta av rikets ursprungliga länder (landskap) matarregioner till Mälardalen?

  • Jag erkänner att ”riks-” eller ”stats-” vore bättre, men i kontextet kändes det mer lämpligt att utpeka den som nationell, eftersom det är ordet de flesta väljer att associera med just den debatten.

    Det var huvudsakligen skrivet för att välfärdskramarna skulle få lite funderingar. Jag kan på ett personligt plan tycka att nationell omfördelning är något mindre illa än en internationell, då någon bråkdel av den nationella ändå faller åter till den som betalat. Det har dock inte att göra med att jag värderar svenskar högre än andra, utan helt enkelt att jag (precis som resten av världen) står mig själv närmast.

    Och jag misstänker att du har helt rätt i att övriga delar av riket huvudsakligen var intressant för att förse centralmakten med resurser. Det är så det brukar vara.

    • Men är det inte att sanktionera folkhemskramarna och statspropagandan om att staten och nationen är identisk, d.v.s. statens innevånare är i huvudsak av samma nation?

      Det var genom franska revolutionen som staten kom att kalla sig ”nation”. Ursprungsnationerna förvandlades till provinser. I Sverige – och ingen annanstans – fann man på att kalla ursprungsländema för ”landskap”, en engelsk term för ett naturområde. Begreppet land övertogs av staten, som började driva tesen ”ett land, ett folk, ett språk, en historia”.

      Men en kvarleva av det korrekta ursprunget är t.ex. begrepp som landshövding och studentnation (vid universitetet).

      En sak få tänker på är att Sverige är till ytan Europas tredje största stat och har längst avstånd inom sig i hela EU.

      Varför skall jag vara glad för att mina surt förvärvade slantar omfördelas ihop med svenskar vid Polcirkeln i Lappland och inte lombarder i Norditalien? Från mina bopålar vid gränsen i Öresund är de på samma geografiska avstånd.

  • På inrådan av förste kommentator har jag rensat upp i bindestrecks-träsket. Jag var tvungen att introducera tre semi-kolon istället, vilket det är fullt möjligt att jag fel-använt också. Nå, en vacker dag skall väl även jag få till grammatiken; det är knepigt när man gång efter gång känner sig tvungen att skriva meningar som inte går att säga i ett andetag.

  • Haha; stort tack!
    Jag älskar semikolon! Kanske fel- och/eller överanvänder dem, but it’s so beautiful!
    Stor tillgång i svenskan är ju möjligheten att sammansätta ord (eller ”sätta samman”); en ynnest!
    Vi kan ”överanvända”, ”felanvända” m m men däremot behöver vi ju skriva ”CV-skrivkurs” resp. ”FAS III-jobb” pga de specifika begreppen ”CV” resp. ”FAS III” för tydlighet.

    Tack för ordet och att det uppskattas.
    Hoppas dina skrivelser når en vidare publik alltså.

  • Slavar kan mycket väl få lön, det finns gott om exempel på slavar som köpt sin frihet med egna pengar. Ottomanska rikets slaveri är kanske det bästa exemplet, där mäktiga män som vicekungen av Egypten formellt ägdes av sultanen.

  • Vi är väl så illa tvungna att ta upp den tror jag, eftersom den hamnar på årets efterblivet-top-10…..

    Men det börjar ju bli lite tröttsamt. Samtidigt kommer väl F! in i Riksdagen i höst eller senaste 2018, och då kommer det bli så mycket ofrivillig humor att vi helt enkelt bara kan spela upp klipp från riksdagen istället.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *