Vad har staten gjort med våra pengar? Del 8: Inflation och statens inkomster

I denna artikelserie publicerar vi hela den svenska översättningen av Murray Rothbards klassiker ”What Has Government Done to Our Money?” Den som är otålig och vill läsa boken direkt kan ladda ner den gratis från vårt bibliotek. Missa inte heller Per Bylunds introduktion till den svenska utgåvan.

III. Statens trixande med pengar

1. Statens inkomster

cover-229x300Till skillnad från alla andra organisationer får staten inte sin inkomst som betalning för utförda tjänster. Staten ställs därför inför ett annat ekonomiskt problem än alla andra. Privatpersoner som vill ha fler varor och tjänster från andra måste producera och sälja mer av sådant som andra vill ha. Staten behöver bara hitta något sätt att beslagta fler varor utan ägarens tillstånd.

I en bytesekonomi kan statens tjänstemän endast lägga beslag på resurser på ett sätt: genom att beslagta själva varorna. I en penningekonomi är det lättare att beslagta monetära tillgångar, och sedan använda pengarna till att införskaffa varor och tjänster åt staten, eller betala ut pengarna som subventioner till favoriserade grupper. Sådana beslag kallas beskattning.

Beskattning är dock ofta impopulärt, och i mer hetlevrade tider utlöste det inte sällan revolutioner. Uppkomsten av pengar var till välsignelse för människosläktet, men gav också staten ett mer subtilt sätt att beslagta resurser på. På den fria marknaden kan pengar införskaffas genom produktion och försäljning av varor och tjänster som folk vill ha, eller genom gruvdrift (en affärsverksamhet som i det långa loppet varken är mer eller mindre lönsam än andra). Men om staten kan hitta sätt att förfalska — skapa nya pengar ur tomma intet – så kan de snabbt tillverka sina egna pengar, utan att behöva besvära sig med försäljning av tjänster eller brytning av guld. De kan då lömskt och nästan omärkbart tillägna sig resurser utan att förorsaka sådan fientlighet som beskattning skulle ha lett till. Förfalskning kan rent av måla upp en salig drömbild av välstånd utan dess like även för dess offer.

Förfalskning är emellertid blott ett annat namn för inflation — båda skapar nya “pengar” som varken är guld eller silver, och de fungerar på samma sätt. Och nu kan vi se varför stater är inflationistiska till sin natur: eftersom inflation är ett kraftfullt och subtilt sätt för staten att tillägna sig allmänhetens resurser på, en smärtfri och ännu farligare form av beskattning.

2. Inflationens ekonomiska effekter

Låt oss bilda oss en uppfattning om inflationens ekonomiska effekter genom att se vad som händer när en grupp förfalskare skrider till verket. Anta att mängden guld i ekonomin är 10 000 gram, och att förfalskarna är så förslagna att de lyckas trycka in 2 000 “gram” mer utan att det kan upptäckas. Vad blir konsekvenserna av detta? Först och främst kommer förfalskarna att göra en klar vinst. De tar de nyskapade pengarna och använder dem till att köpa varor och tjänster. Som den välkända serieteckningen i New Yorker med en grupp förfalskare som stilla beundrar sitt arbete uttrycker det: “Detaljhandeln kommer att få sig en välbehövlig injektion”. Exakt. Den lokala omsättningen får sig sannerligen en injektion. De nya pengarna arbetar sig steg för steg hela vägen genom det ekonomiska systemet. Allt eftersom de nya pengarna sprids ser de till att höja priserna — och som vi har sett kan de nya pengarna bara späda ut effekten av varje enskild dollar. Men utspädningen tar tid och är därför ojämn; under tiden gynnas vissa och andra förlorar. Kort sagt har inkomsterna för förfalskarna och deras lokala detaljhandel ökat innan priserna på de saker de själva köper hunnit öka. Men för folk i avlägsna delar av ekonomin som ännu inte har fått de nya pengarna stiger å andra sidan inköpspriserna före inkomsterna. Detaljhandeln i den andra delen av landet kommer att lida förluster. De som får de nya pengarna först tjänar mest, och det på bekostnad av dem som får pengarna sist.

Inflation innebär därmed inte någon vinst för samhället i stort; Istället omfördelar det välstånd till dem som får pengarna först, på bekostnad av de senfärdiga i kapplöpningen. Inflation är faktiskt i praktiken en kapplöpning — om vem som kan komma över de nya pengarna först. De som kommer senare — de som får ta förlusten — är de grupper som har “fast inkomst”. Präster, lärare, löntagare, hamnar som bekant efter andra grupper i förvärvet av de nya pengarna. Särskilt hårt får de som är beroende av avtal om fasta utbetalningar lida — avtal som ingåtts före den inflationistiska prisstegringen. Förmånstagare till livförsäkringar och annuiteter, pensionärer, hyresvärdar med långtidskontrakt, obligationsinnehavare och andra fordringsägare, de som sitter på kontanter, kommer alla att få bära lejonparten av inflationens börda. Det kommer att vara de som “beskattas”.

Inflation har fler förödande effekter. Den snedvrider det som är hörnstenen för vår ekonomi: affärskalkyler. Att alla priser inte ändras likformigt eller med samma hastighet gör det väldigt svårt för affärsmän att skilja det beständiga från det övergående, och att bilda sig en sann uppfattning om konsumentefterfrågan och omkostnader. Till exempel är rådande redovisningspraxis att använda inköpspriset som en tillgångs “kostnad”. Men om inflationen blandar sig i kommer ersättningskostnaden för en utsliten tillgång att vara långt högre än vad som står i böckerna. Som resultat kommer företagens bokföring att kraftigt överdriva vinsterna under inflation — de kan till och med konsumera kapital i tron att de ökar sina investeringar. På samma sätt kommer aktieägare och fastighetsägare att göra kapitalvinster under inflation, som egentligen inte alls är riktiga “vinster”. Istället kan det hända att de spenderar delar av dessa vinster utan att inse att de därigenom konsumerar sitt ursprungliga kapital.

Genom att skapa skenbara vinster och snedvrida de ekonomiska kalkylerna kommer inflationen att åsidosätta den fria marknadens bestraffning av ineffektiva företag och belöning av effektiva. Nästan alla företag kommer se ut att blomstra. Det allmänna intrycket att det är en “säljarnas marknad” leder till att kvaliteten för varor och tjänster riktade till konsumenter sjunker, eftersom konsumenter ofta skyr prisökningar mindre om de tar sig uttryck i form av sänkt kvalitet. Av mer subtila skäl sjunker kvaliteten på arbete under inflation: folk förälskar sig i olika sätt att bli rika snabbt, till synes inom räckhåll i en tid av ständigt stigande priser, och ser ofta ner på vanligt arbete. Inflation straffar också sparsamhet och uppmuntrar till skuldsättning, eftersom alla lånade penningsummor betalas tillbaka i dollar med lägre köpkraft än vad som ursprungligen mottogs. Incitamentet är då att låna och betala tillbaka senare, snarare än att spara och låna ut. Inflation sänker därmed den allmänna levnadsstandarden samtidigt som den ger sken av ett falskt “välstånd”.

Inflationen kan som tur är inte fortgå för evigt för till slut upptäcker folk den här sortens beskattning; de upptäcker att deras pengar kontinuerligt tappar köpkraft.

Till en början, medan priserna ännu stiger, säger folk: “Det här är onormalt och beror nog på en nödsituation av något slag. Jag senarelägger mina inköp och väntar tills priserna sjunker tillbaka”.” Det är gängse attityd under den inledande fasen av en inflation.

Den här uppfattningen håller tillbaka själva prisstegringen och döljer inflationen ytterligare, eftersom efterfrågan på pengar ökar. Men när inflationen fortsätter börjar folk inse att priserna stiger för alltid, på grund av permanent inflation. Nu säger folk istället: “Jag köper nu, trots att priserna är “‘höga”‘, eftersom de kommer att stiga ännu mer om jag väntar”. Som resultat faller nu efterfrågan på pengar och priserna går upp mer än proportionerligt med ökningen av penningmängden. I det läget åläggs ofta staten uppgiften att “lindra penningbristen”, som skapats av de accelererande prisökningarna, varpå den inflaterar ännu fortare. Snart når landet bristningsgränsen, då folk säger: “Jag måste köpa vad som helst nu — vad som helst för att bli av med pengarna som bara minskar i värde.” Tillgången på pengar skjuter i höjden, efterfrågan störtdyker, och priserna stiger astronomiskt. Produktionen faller kraftigt eftersom folk lägger mer och mer av sin tid på att försöka hitta sätt att bli av med sina pengar på. Det monetära systemet har i praktiken fullständigt brutit samman, och ekonomin går över till att använda andra pengar, om de finns tillgängliga — andra metaller, utländska valutor om inflationen är begränsad till bara ett land, eller återgår till och med till byteshandel. Det monetära systemet har brutit samman under inflationstrycket.

Detta tillstånd av hyperinflation är välkänt i historien, från den franska revolutionens assignats, den amerikanska revolutionens continentals, den tyska krisen 1923 i synnerhet, samt kinesiska och andra valutor efter andra världskriget.

En sista anklagelse mot inflationen är att den närhelst de nyskapade pengarna först används som lån till företag orsakar den fruktade “konjunkturcykeln”. Denna tysta men dödliga process som gått oupptäckt i generationer fungerar som följer: nya pengar ges, med statens stöd, ut av banksystemet och lånas ut till företag. För affärsmännen förefaller kapitaltillskotten vara genuina investeringar, men detta kapital uppstår till skillnad från investeringar på den fria marknaden inte genom frivilliga besparingar. De nya pengarna investeras av affärsmän i olika projekt, och betalas ut till arbetare och andra faktorer i form av högre löner och priser. Allt eftersom de nya pengarna sprider sig ut till hela ekonomin brukar folket återställa sin forna frivilliga fördelning mellan konsumtion och sparande. Om folk vill spara och investera ungefär 20 procent av sin inkomst, och konsumera resten, kommer de nya pengarna som lånats ut till företag kort sagt att få sparkvoten att se större ut till en början. När de nya pengarna sipprar ner till allmänheten återställer den sin forna 20-80-fördelning, varpå många investeringar visar sig vara slöseri. Likvideringen av oekonomiska investeringar från den inflationistiska boomen utgör depressionsfasen i konjunkturcykeln.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *