Nationalekonomi på svenska

kmk_platmynt-arrI språkvårdande syfte bjuder vi idag på lite användbara ord för ekonomiska diskussioner på ärans och hjältarnas språk. Som regelbunden läsare på mises.se bör du vinnlägga dig om att uttrycka dig bildat på ditt eget tungomål istället för att använda anglicismer och onödiga utrikiska ord.

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord, och jorden var öde och tom. På den sjätte dagen skapade Han man och kvinna. Mannen tog den oägda jorden i besittning genom ockupation (eng. homesteading). Människorna blev självförsörjande jordbrukare och tillämpade naturahushållning. Det innebär att när man behövde något man inte kunde eller ville tillverka själv så omsatte (bytte) man sina egna varor mot andras varor. Sålunda omsatte man till exempel säd mot kött, pälsar mot fisk mot potatis mot skor mot äpplen, päron och andra varor och nyttigheter (eng. commodities). Genom att producera i enlighet med sina absoluta och komparativa fördelar kunde det materiella välståndet successivt ökas för alla deltagare.

Vid medeltidens början hade arbetsdelningen och specialiseringen ökat till den grad att naturahushållning började bli opraktiskt. Det tillverkades allt fler varor, och det blev till exempel osannolikt att en skomakare skulle vilja sälja skor mot just den vara en tilltänkt kund var specialiserad på att tillverka, kanske kopparkittlar. Somliga nyttigheter med lämpliga egenskaper började då användas som omsättningsmedel (bytesmedel). Den som ville köpa skor kunde då först byta sina varor mot ett lämpligt omsättningsmedel, kanske vete, vilket skomakaren förhoppningsvis accepterade som betalning. Med tiden blev ett (eller ett fåtal) omsättningsmedel på grund av sina egenskaper och kulturella faktorer så omtyckta och de kunde sägas vara allmänt accepterade omsättningsmedel, eller med andra ord pengar (jfr. Mises Theorie des Geldes und der Umlaufsmittel). Ett samhälle som utvecklat pengar sägs tillämpa penninghushållning. Pengar som anses bära sitt värde i sitt material kallas värdepengar och sådana värderas oftast efter sin vikt. Pengar som huvudsakligen utgörs av ädelmetall värderas efter sin finvikt, det vill säga den mängd ädelmetall de innehåller. De vanligaste metallerna i värdepengar är guld och silver.

När människor tröttnade på att väga och utföra kemisk analys på metallklumpar som används som pengar kom någon på idén att slå mynt av dem. Ett mynt är en metallklump av bestämd vikt som av en smed och myntslagare präglats till en plåtbit och försetts med kvalitetsstämpel. För besväret att tillverka sådana värdemynt tog myntslagaren en avgift kallad seignorage.

I ett obevakat ögonblick kan det hända att någon upphöjer sig själv till härskare över sina medmänniskor. I många länder har härskaren låtit det vara fullt lagligt för vem som helst att platta till klumpar av en bestämd vikt ädelmetall och sätta sin stämpel på dem. I Sverige har kungarna alltid reserverat denna syssla och seignoraget som inkomstkälla som kungligt privilegium, så kallat myntregale.

En kung som vill dra i härnad, och det ville han ju ofta, behöver köpa kulor och krut. En beprövad metod för att finansiera detta är att ta in tio mynt till smedjan, smälta dem, späda ut med någon basmetall och slå elva nya mynt med lägre finvikt. Detta kallas myntförsämring. Det innebär att mängden pengar i omlopp ökar, vilket kallas inflation. Förr i världen, när människor inte var så lättlurade, gjorde människor sig av med sådana dåliga mynt genom att handla med dem. De gamla goda mynten behöll man och smälte ner eller exporterade. Alternativt sparade man dem i sin skattkista i väntan på bättre tider. Detta fenomen, att konstgjort övervärderade (dåliga) mynt cirkulerar medan goda mynt försvinner ur omlopp kallas Greshams lag. Att samla skatter i sin kista kallas att tesaurera (eng. hoard) — extrapoäng om du lyckas återuppliva användningen av detta förnämliga ord, och ännu ett poäng om du lyckas förklara för en medmänniska att tesaurering inte är skadligt för samhället.

Med kunglig makt öppnade sig nya möjligheter. Man kunde frångå pengars kulturella koppling och kommendera fram en ny typ av pengar, en ny myntfot. Så gjorde man till exempel i Sverige på 1600-talet då landet hade en enorm kopparproduktion. För att inte förstöra exportpriset på koppar införde man ett kopparmonopol, samt kommenderade fram innovationen kopparmyntfot. Man började slå mynt av koppar i förhoppningen att mindre koppar skulle nå metallbörsen i Amsterdam. Det blev naturligtvis inte som man hade tänkt sig. I kopparmyntfoten hade man fixerat kopparns pris mot silver. När mängden koppar fortsatte att flöda in sjönk värdet på kopparen, och för att värdet av nya kopparmynt skulle motsvara en fix mängd silver var man tvungen att göra kopparmynten större, och större, och större. Till slut fick man de välkända 20 kilo tunga kopparplåtarna.

Ett sätt att tvinga på folk en ny myntfot är att göra den till lagligt betalningsmedel (eng. legal tender). Det innebär att en gäldenär (låntagare) alltid har statens tillåtelse att betala tillbaka sina skulder i lagligt betalningsmedel. Detta gäller även när staten själv har tagit upp lån. Den kan till exempel låna i silver men i efterhand betala tillbaka i koppar i enlighet med en växelkurs den själv har fastställt.

De otympliga kopparplåtarna bidrog till att Karl X Gustav gav oktroj (statligt tillstånd) till Johan Palmstruch för att grunda Stockholms Banco, föregångaren till Sveriges Riksbank. Man kunde därmed lämna in plåtar i banken i utbyte mot ett insättningskvitto. Detta kvitto kunde användas till betalningar istället för att släpa omkring på själva värdemyntet. Kvittot var en form av sedel, ett penningsubstitut, en representation av värdepengar i förvaring.

Med tiden upptäckte man att kunderna handlade med penningsubstituten medan själva mynten mest låg och samlade damm i banken. Man beslutade då att sätta igång med lånerörelse och låna ut kundernas dammiga pengar utan deras medgivande. I och med detta förvandlades penningsubstituten delvis till kreditpengar eftersom en del av deras värde inte längre backades upp av värdepengar utan av krediter, löften om återbetalning. Detta ledde i vanlig ordning till bankrusning och att banken inom några år gick omkull. Staten tog över rikets enda bank och åtnjöt bankmonopol.

Med tiden övergavs bankmonopolet och andra banker uppstod som började konkurrera med staten. De förvarade också värdepengar åt sina kunder och utfärdade egna penningsubstitut, det vill säga egna sedlar. Innan 1873 var värdepengarna silvermynt, men 1873 drev staten igen om guldmyntfoten och skapade guldvikten krona. Även privatbankerna började låna ut kundernas depositioner och skapa kreditpengar. Statens bank besvärades av konkurrensen och 1897 togs beslut om en ny banklag efter engelsk modell, i vilken statens bank fick sedelmonopol. Privatbankernas sedlar drogs in, värdepengarna flyttades från privatbankernas bankvalv till statens Riksbanks valv. Folket fick nu hålla tillgodo med statens monopolsedlar som penningsubstitut. Redan från början gav sig staten tillstånd att ge ut mer penningsubstitut än man hade guld i valvet, vilket innebär att Riksbankens sedlar var till viss del var kreditpengar.

År 1914 utbröt första världskriget och staten behövde folkets guld för kulor och krut. Då upphävde man inlösenrätten och Riksbanken upphörde att lämna ut guld vid uppvisande (avista) och inlämning av sedlar. De cirkulerande penningsubstituten förvandlandes då till kommandovaluta (fiat, lat. dekret, påbud) , det vill säga pengar som får sitt värde av statlig förordning. Efter krigen gjordes några tafatta, inkompetenta, försök att återinföra inlösenrätten, men med tiden tröttnade staten eftersom fiatpengar är till statens fördel.

De sedlar och mynt vi har idag är fiatpengar, deras papper- och metallvärde är mycket lägre än det påstämplade värdet. De är inte värdepengar utan kreditmynt och kreditsedlar.

Men hav tröst, kära läsare. Om historien är någon vägledning, och det brukar den vara, så är nuvarande ordning högst tillfällig. Vi kommer antagligen få se värdemynten komma åter. Ny teknik, som Bitcoin, kan också ha en roll att spela i framtiden, men jag sätter mina kreditpengar på hårdvaluta.

8 kommentarer till ”Nationalekonomi på svenska

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *