Välgörenhet och fattigdom

Ur ”Power and Market” av Murray N. Rothbard.

downloadEtt vanligt klagomål är att den fria marknaden inte skulle utrota fattigdomen, att den skulle ”låta människor svälta”, och att det är bättre att vara ”godhjärtad” och ge ”välgörenhet” fria tyglar genom att beskatta resten av befolkningen för att subventionera de fattiga och de mindre bemedlade.

För det första, ”friheten-att-svälta”-argumentet blandar ihop ”kriget mot naturen”, som vi alla för, med problemet gällande frihet från konflikter med andra människor. Vi är alltid ”fria att svälta” om vi inte fullföljer vår erövring av naturen, för det är vårt naturliga tillstånd. Men ”frihet” syftar på frånvaron av ofredande utav andra människor: Det är uteslutande ett mellanmänskligt problem.

För det andra bör det också vara uppenbart att det är just frivilligt utbyte och fri kapitalism som har lett till en enorm förbättring av levnadsstandarden. Kapitalistisk produktion är det enda sättet som fattigdom kan utplånas på. Som vi betonade ovan*, måste produktionen komma först, och det är enbart frihet som tillåter människor att producera på det bästa och mest effektiva sättet. Makt och våld kan ”omfördela”, men det kan inte skapa något. Ingripande hämmar produktion, och socialism kan inte beräkna. Då kunders belåtenhet maximeras av produktion på en fri marknad så är den fria marknaden det enda sättet att avskaffa fattigdom. Påbud och lagstiftning kan inte göra så, i själva verket kan de bara göra saker värre.

Vädjan till ”välgörenhet” är verkligen en ironisk sådan. För det första, det är knappast ”välgörenhet” att ta förmögenhet från någon med våld och lämna över det till någon annan. Det är i sanning det motsatta till välgörenhet, som bara kan vara en icke-köpt, frivillig handling utav välvilja. Tvångskonfiskering kan bara dämpa lusten till välgörenhet helt och hållet, då de rikare klagar på att det är lönlöst att ge välgörenhet när staten redan har tagit på sig uppgiften. Detta är ännu en illustration av sanningen att människor kan bli mer moraliska endast genom rationell övertalning, inte genom våld, som, i själva verket, kommer att ha den motsatta effekten.

Dessutom, då staten alltid är ineffektiv kommer mängden och förvaltningen av givna medel bli mycket annorlunda jämfört med vad det skulle vara om människor blev lämnade att agera fritt på egen hand. Om staten bestämmer från vilka man ska ta och till vilka man ska ge så är makten som vilar i statens händer enorm. Det är uppenbart att de som saknar politikernas gunst kommer att vara de som får sin egendom konfiskerad, och politikernas favoriter de som subventioneras. Och emellertid så upprättar staten en byråkrati vars livsuppehälle införskaffas genom att leva på det som har konfiskerats från en grupp och genom det uppmuntrade tiggeriet från en annan.

Andra konsekvenser följer av en regim med tvångsmässig ”välgörenhet”. För det första, ”de fattiga” – eller de fattiga “som förtjänar mer” – har blivit upphöjda som ett privilegierat kast, med ett gendrivbart anspråk till det som produceras av de mer dugliga. Detta är väldigt långt från en önskan om välgörenhet. Istället så straffas och förslavas de dugliga, och de odugliga placeras på en moralisk piedestal. Säkerligen så är detta en märklig typ av moraliskt program. Konsekvensen som följer är att hindra de dugliga, att reducera produktionen och sparandet i hela samhället, och bortom detta, subventionera inrättandet av ett kast för fattiga. Inte bara kommer de fattiga att subventioneras med rätt, utan deras samhällsklass kommer att främjas till att flerfaldiga, både genom reproduktion och genom deras moraliska glorifiering och subventionering. De dugliga kommer på motsvarande sätt bli hindrade och förtryckta.

Eftersom möjligheten till frivilligt välgörande tjänar som ett incitament till produktion hos de mer dugliga, så tjänar påtvingad välgörenhet som ett avlopp och en börda för produktion. I själva verket, i längden, så är inte den största ”välgörenheten” inte exakt vad vi känner till vid namn, utan ganska enkelt, ”självisk” kapitalinvestering och sökandet efter teknologisk innovation. Fattigdom har tämjts av våra föregångares företagsamhet och investeringar i kapital, av vilka de flesta gjordes för otvivelaktigt ”själviska” anledningar. Detta är den grundläggande illustrationen av sanningen, som förkunnades av Adam Smith, att vi generellt sett hjälper andra mer i just de aktiviteter i vilka vi hjälper oss själva.

Etatister är i praktiken, egentligen mot välgörenhet. De hävdar att välgörenhet är förödmjukande och förnedrande för mottagaren, och att han därför borde lära sig att pengarna med rätta är hans, att ges till honom utav regeringen som hans andel. Men detta ofta kända förnedrande härrör, som Isabel Paterson påpekade, från faktum att välgörenhetsmottagaren inte är självförsörjande på marknaden och att han är utanför produktionskretsen och inte längre bidrar med en tjänst i utbyte mot den han tar emot. Hur som helst, att bevilja honom moralisk och laglig rätt att råna sina medmänniskor ökar hans moraliska förnedring istället för att avsluta den, för att förmånstagaren är nu längre bort från produktionslinjen än någonsin. En välgörande handling är, när den ges frivilligt, generellt sett temporär och erbjuden med målet att hjälpa en människa att hjälpa sig själv. Men när utdelningarna väller fram från staten så blir det permanent och ständigt förnedrande att hålla mottagarna i ett tillstånd av underkastelse; vi hävdar helt enkelt att vi logiskt måste dra slutsatsen att statlig välgörenhet är mycket mer så. Mises påpekade, dessutom, att fritt utbyte på en fri marknad – vilket alltid fördöms av etatister för att vara opersonligt och ”känslokallt” – precis är relationen som undviker förnedring och underkastelse.


* Hänvisar till verket ”Power and Market”.

Översatt av Robert Sundström.

Tack till Benjamin Juhlin för att ha läst igenom och bidragit med ändringar.

Texten kan läsas i sitt original här. Ursprungligen publicerad på Praxeologen.

29 kommentarer till ”Välgörenhet och fattigdom

  • Välgörenhet behöver inte bedrivas av staten. Vi kallar väl det inte heller välgörenhet när så sker.

    På marknaden är den tjänst och gentjänst som gäller. Ska man få något ger man något tillbaka. Detta är tämligen basic. Något har emellertid gått fel. Antingen har staten själv sett till att vissa ”inte ska få tjäna en krona på marknaden” och även på annat sätt grovt förtryckt deras mänskliga fri- och rättigheter bara för att de inte lovsjungit Stålverk-80 eller statliga prisstopp och devalveringar. Eller så är det en grupp med ett sinnelag så besmittat av avundsjukans gift att de mest måste kolla in andra istället för att sköta sitt och sedan låta var och en sköta sitt efter behag.

    Det är det förtryck med steriliseringar och intagningar på mentalsjukhus som kommer, i framtida historikers ögon, ge termen ”folkhemmet” en ton av ironi, en ilning kommer att fara längs ryggraden. Det fanns några där som gärna ville förtrycka och bestämma över andras tänkande. Som inte tillät alla att blomma upp utan tidigt skulle förtrycka och förslava (på ett sätt som får en att tänka på den tecknade serien ”The League of Extraordinary gentlemen”, en titel som kan användas för den som vill söka).

    Man hade makt över tänkandet genom att det ytterst var regeringen som tillsatte professorerna. Så var det alltså inte Bertil Ohlins eminenta tänkande som fick avgöra vem som skulle bli professor eller ej utan Erlander och Palme och då kanske det blev trevliga historier och hipphipp-häpphäpp och inte tvunget den mest sakliga analysen.

    Folk gör stor sak av om det är statligt och privat. Risken för skada är naturligtvis större om staten ska sköta mycket. Vissa personers envisa lögner om att jag skulle önska det ena mer statskramande efter det andra har tidvis gjort mig bedrövad. Att se värdet i en centralbank är att värna penningen, något som Mises önskade. Något som Buchanan skrivit om.

    Det gäller att förstå ekonomin och därför är en öppen debatt bra. Den kan inte pågå hur länge som helst i ett och samma forum. Det blir till slut inte överblickbart. Jag avslutar därför mitt skrivande på denna sida med detta inlägg, såvida det inte får ett svar som pockar på genmäle.

    Vi ser i sikhernas gratisrestaurang hur avgörande sinnelaget är för om välgörenhet bedrivs och hur den bedrivs. Folk deltar ideellt i att laga och servera mat. Alla som vill äta får lov därtill. De som äter hjälper till att diska och utföra andra sysslor. Det är värdigt och visar att det är inte bara huvud och tänkande, det är huvud och tänkande som har hjärtat med sig. Att se de minsta och göra något för dem utan att kräva pengar för det är sådant som visar att vi är människor, inte pengaautomater.

    I ett radioprogram idag har jag hört hur en socialbidragstagare drivits till självmordets rand av illvilliga handläggare som hela tiden såg felaktigheter och som avvisar och avvisar en nödställd människas ansökan om bistånd för att klara sig. Har lönerna blivit för höga? Har materialismen drivits så långt att det inte går att dela på sysslorna, ge människor utan arbete i behov av medel för livsuppehället något att göra, om en generell peng åt alla inte kan ges, så att de inte trycks ner utan kan kämpa sig upp?

    Några döms att stå utanför, personer som kan förklarats arvslösa och som nekas inträde på marknaden av stalkare.

    Varför kom jag nu att tänka på orden ”De ser grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget”?

      • @ Klaus Bernpaintner

        Du ber mig förklara en gång till?!

        Du har i ett annat inlägg menat att vi idag har problem med inflation.Det är ju inte sant i en allmän mening, men jag förstår att det är fastighetspriserna du tänker på. Dessa stiger och trissas upp av att det är lätt att låna och få anstånd med amorteringarna.

        Centralbanken höjer styrräntan för att höja priset på det främmande kapitalet. Enligt de ekonomiska lagar staten inte kan fly undan, vilket ju Mises lärt oss, kommer efterfrägan i ekonomin att minska om det blir dyrare att låna.

        Det är ett sätt att hantera risken för en inflation betingad av ökade skulder. Om skulderna får penningmängden att öka mer än produktionen av varor och tjänster så stiger priserna.

        Men ett annat sätt är att adressera problemet i den reala ekonomin. Om det blir dyrare att låna minskar antalet kronor och ören tillgängliga för fastighetsköp och priserna sjunker. Vi får en dämpning. Men om utbudet ökar kommer ju också priset att sjunka. Sambandet mellan utbud och efterfrågan gör att vi långsiktigt bör tänka på den rätta vägen att adressera exempelvis höga bostadspriser i Stockholm.

        Mer makt åt regionerna kommer att fördela expansionen till andra orter än Stockholm. Det finns ju en svans av service och kultur runt byråkratin.

        Kan regelverket kring byggandet förändras utan att åsidosätta säkerheten så att det byggs mer så kommer vi få fler bostäder och det blir omöjligt att trissa upp priserna mer.

        Beskattningen av byggsektorn och av hyresfastigheterna bör reformeras för att stimulera marknaden till att producera vad som efterfrågas.

        Du ser att staten har en roll här: att förändra!

        Jag tackar för mig nu då jag knappast tror att du kommer att svara mig på annat sätt än att åter be mig förklara hur centralbanken fungerar. Har du glömt kursen i ekonomi eller du har kanske aldrig gått en? Då borde du läsa på!

        (Och du Klaus, varför inte byta ut slipsen mot en fluga?)

      • Det du inte tycks förstå Dan är att det är centralbankerna som skapar inflation. Ingen annan. Det är lite naivt att tro att den institution som skapar inflation samtidigt ska vara penningvärdets försvarare.

      • @ Klaus Bernpaintner

        Det är inte centralbankerna som skapar inflation. Det är då efterfrågan ökar relativt utbudet som vi får inflation.

        Visst vi ser ett skuldberg som man måste ta på allvar. Men det är också klart att skulderna använts för något: för att producera varor och tjänster.

        Skulden för A är en tillgång för B, skulden för B är en tillgång för A.

        Alltså: Ser vi att skulderna ökar kan vi sluta oss till att vi i samhället fått ekonomisk tillväxt.

        Det är en moralisk sak för banker och privatpersoner att inte försätta personer i ett tillstånd sådant att de inte kan betala tillbaka vad de lånat. Men en risktagare är medveten om detta.

      • Nej Dan, priser fluktuerar visserligen ständigt upp och ner på grund av variationer i utbud/efterfrågan, men den ständiga, allmänna, systematiska prisinflationen är det centralbankerna som bär skulden för. Eller menar du på allvar att efterfrågan under de senaste hundra åren ständigt överstigit efterfrågan på ALLA varor samtidigt?

        Om du ändå tror att den ständiga prisinflationen orsakas av en kronisk obalans i utbud/efterfrågan, så förklara gärna för mig exakt vad centralbankerna gör för slags magi för att hålla tillbaka inflationen.

      • @ Klaus Bernpaintner

        Du menar att jag ska förklara vad centralbanken gör för magi och jag har gjort det flera gånger.

        Alla priser har inte stigit. Priset på datorer har visat sig minska med hälften efter några år. vi märker det inte i butiken eftersom priset på datorer inte sjunkit. Men prestandan har mer än fördubblats under den tiden!!!

        Olika varor har olika prisutveckling. Men att priset på datorer sjunkit beror på att utbudet ökat och att det finns en ständig efterfrågan på nya datorer.

        Du som påstår att centralbanken skapar inflation är väl snarare den som ska argumentera för sin sak. Ni tar de argument Mises och Rothbard framfört under en tid då det fanns inflation och tillämpar dem nu då vi inte lider av inflationsspökets härjningar.

        Att det under en så lång period som hundra år förekommer inflation är naturligt då det ju visat sig att ekonomin gagnas av en viss inflation. Det är därför Riksbankens inflationsmål är två procent. Om inflationen understiger det målet riskerar vi att hamna i en deflation som är mycket svår att ta sig ur.

      • @ Klaus Bernpaintner

        Menar du att det är bankerna i allmänhet och centralbanken i synnerhet som är kredittagare? Att det inte är en efterfrågedriven kreditgivning?

        Menar du att bankerna inte ska låna ut till projekt som har kreditvärdiga intressenter och som skulle betyda något positivt för hela samhällsekonomin (jobb, skatter, varor, service), projekt som är sådana att de beräknas kunna betala tillbaka lån och generera överskott?

      • Jag tror det kan vara värt att påminna om Say’s lag här. Produktion är det som skapar efterfrågan, eftersom det är med saker som producerats som vi betalar det vi konsumerar. Följaktligen kan efterfrågan överstiga tillgången på en viss vara – och då kommer priset att öka, men det enda sättet det kan ske på samtliga varor är om antingen

        1 ) Den totala produktionen har minskat (inte sant senaste 100 åren)
        2 ) Mängden pengar cirkulation har ökat

        Tvärtom är det så att under konstanta produktionsökningar som vi har sett sedan den industriella revolutionens början så bör vi se konstant, svag deflation. Vilket man tenderar att se på de ställen där det under någon tid inte finns någon centralbank.

        Den konstant ökade produktionen innebär att fler varor och tjänster produceras med samma penningmängd, vilket gör att penningvärdet konstant ökar svagt. Det tycks inte ha förhindrat produktionsökningar som var flera procentenheter större årligen än nu, om vi ser till sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.

        Alltså – det generella penningvärdet kommer förstärkas om

        a ) Total produktion ökar
        b ) Mängd betalningsmedel i cirkulation minskar

        det generella penningvärdet kommer försvagas om

        c ) Total produktion minskar
        d ) Mängd betalningsmedel i cirkulation ökar

        1900-talet har inneburit en kombination av (a) och (d).

      • @ Hans

        Helt naturligt att vi får kombinationen av (a) och (d)! Mängden varor och tjänster som bjudes ut på marknaden har ökat dramatiskt. Inte konstigt att penningmängden också ökat.

        Att vi får se varor som faller i pris behöver naturligtvis inte vara ett problem. Det är förändrade produktionsmetoder som gjort styckpriset lägre varför den sålda varan kan bjudas ut till ett lägre pris utan att producenten förlorar på detta. Tvärtom vinner producenten då det lägre priset gör att försäljningen ökar. Detta betyder också att fler varor och tjänster kan omsättas utan att penningmängden ökar. En ökning av penningmängden betyder att man lägger ribban än högre.

        En fråga: När vill ni att miljöskulden ska amorteras av eller ska det här vara fråga om en ständig ackumulation tills systemet brister? Krav på amortering skapar en marknad för aktörer som har kunskaper på detta område och intresse av att göra sig en hacka, vilket vi inte missunnar dem.

      • @ Hans

        Vad menar du med ”det allmännas bästa”? Jag vet vad som är bra för mig och vill att du ska förklara vad du menar vara bäst för dig.

        Jag kan tänka mig privata vägar med elektronisk betalning för passage så att de som brukar vägarna också betalar dem.

        Visst lånas väl pengar ut. Det är ett naturligt agerande, inget konstigt med det. Ska räntan på insättningar bli högre måste det ske för att bankerna frivilligt betalar mer. Allt annat vore socialism och en förkastlig statlig inblandning.

        Man måste vara realist och utgå ifrån verkligheten sådan den är. En inflation på ca två procent är en sådan som ”vetenskap och beprövad erfarenhet” funnit vara klok. Du som menar att valutor ska konkurrera behöver inte bekymra dig för denna valuta som du inte behöver välja. Du kan handla med euron, norska kronor, dollars eller med den valuta som ett kollektiv skapat för att fungera som valuta i deras lokala loppis.

        Visa och Mastercard är kort som kommit till efter en organisk process. De har vuxit fram då intressenter velat vara med. Det har inte varit fördelaktigt att ha ett eget kort vid sidan av dessa.Likadant är det med centralbanker. Det finns banker knutna till dem men alla kreditinstitut är det inte. All valuta är något av människor skapat. Det är lämplighetsskäl som ligger bakom regleringen. Utan regler: ingen valuta.

      • Dan, anta att

        (1) den fysiska penningmängden (sedlar och mynt) hålls konstant, och
        (2) den kreditbaserade penningmängden hålls konstant, dvs. bankerna kan bara låna UT det som faktiskt satts IN på sparkonto och kan inte själva SKAPA krediter.

        Vad händer då med priserna? Menar du att vi då skulle få en ”efterfrågedriven” inflation på mer än två procent om det inte vore för att centralbankerna medelst magi håller tillbaka inflationen?

      • Dan, du skriver att bostadsmarknaden bör reformeras för att skapa mer byggande och att politiker här fyller en funktion. Detta är en logiskt kullerbytta då det är politikerna som har skapat problemet på bostadsmarknaden med just reformer.

        Sedan. Om man påstår att inflation är bra, som du gör, och anger 2% inflation skulle jag mycket gärna vilja veta hur det kommer sig att just 2% inflation är bra. Kan den inte lika bra vara 3% eller 1%? Hur anges och bestäms just en nivå på 2%?

        Det skulle även vara kul att få en förklaring rent moraliskt hur det går att motivera en inflation på 2% och samtidigt motivera en insättningsränta på sparade pengar med t.ex. 1,5% eftersom detta innebär att sparade pengar förlorar i värde.

        Läser man lite artiklar på mises.se borde det framgå ganska klart att en ekonomi inte är konsumtionsdriven utan produktionsdriven. Att förstå det är ganska enkelt.

        Om jag har 100 kr och blir ”lurad” att spendera dem idag, vem är då intresserad av att producera något som det är tänkt att jag ska köpa när jag inte lägre har några pengar?

      • @ Göran

        Ser man ett statslöst samhälle som ett gränsvärde man bör sträva efter men som man kanske inte helt kan uppnå har man i sitt tänkande insatt en begränsning för hur verklighetsfrämmande man kan bli. Du bemöter mitt argument för reformer med att dessa inte hade behövts om det inte hade funnits några normer. Jag antar att du menar att utan stat, inge regler. Detta resonemang är ju rent befängt! För alldeles oavsett det önskvärda eller icke önskvärda i existensen av en stat och statliga regler så är det ett faktum att en stat finns och att statliga regler finns.

        Håller vi oss till verkligheten borde en libertarian, som är värd att tas på allvar, resonera: Låt oss då reformera det existerande tillståndet så att det närmar sig gränsvärdet, alltså ett statslös tillstånd.

        Nu har vi en stat och vi har regler för bostadsmarknaden, skatter m m. Då bör vi se till att det som är gagneligt för hela samhället, att bygga bostäder och att hyra ut, inte bestraffas skattemässigt så som idag. Istället bör intressenter lockas att producera i branschen. Får de lov att tjäna en hacka kommer de att sätta igång! Då är inte det rätta argumentet att säga ”Detta problem hade vi inte haft förutan regler”. Det gäller, så att säga, att avveckla de regler som hindrar med förnuft och därefter se till att spelplanen är lika för alla så att vissa inte får konkurrensfördelar, nämligen de som inte tänker på människors önskemål om goda bostsadsförhållanden.

        Det säger sig självt att vi inte skulle fått ens ett litet bubbelgum producerat om det inte fanns en efterfrågan på ett bubbelgum. Vi ser hur producenter och finansiärer anstränger sig för att vara efterfrågesidan till lags. Börjar denna, till följd av ökade insikter, kräva kvalitet på produktionen, ja, då införs märkningar och annat av de aktörer som vill visa att de omfattar dessa insikter. Klart att man bör rulla ut den röda mattan för dessa insiktsfulla! Det är de som bör tjäna den största hackan! De bör visa vägen för de andra då de visat att de är dugliga och förmögna att ta till sig vad konsumenter önskar. De är samhällsnyttiga.

        Jag har aldrig sagt att inflation är bra. Den bör hållas låg. Ett stabilt penningvärde gagnar alla.

        Att bara ha pengar insatta på banken är inte produktivt. Det kan vi lära oss av evangelierna redan. Det är bättre att låta penningen arbeta, men hellre pengar på bank än nedgrävda eller i madrassen.

        Nivån 2 % kommer av sig att den är tillräckligt låg för att garantera att inflationen inte blir något problem och tillräckligt hög för att motverka risken för deflation.

      • @Dan, ett par kommentarer.

        1 ) Pengar på ett bankkonto är inte ”stillasittande”. De lånas ut. I ett system som skiljer på ”deposit banking” och ”loan banking” kommer det sannolikt finnas en avgift för ”deposits” men ränta på lån. Detta torde vara ett högst tillräckligt incitament för att uppmuntra till utlåning i enlighet med befolkningens tidspreferenser.

        2 ) Penningmängden ökar inte naturligt p.g.a. ökad produktion. Den ökar antingen p.g.a. kredit-expansion eller skapande av mer riksbanksfiater. Det finns inget naturligt med det, det är medveten reglerpolitik.

        3 ) Vad är ”korrekt” inflation? Vilken värdemässig bedömning säger att 2% är bättre än 0.2% eller 0.002%. Vad är problemet med att marknadskrafter får låta penningvärdet fluktuera i samspel med produktionen?

        4 ) Anser du att det ”allmänna bästa” från en politisk synvinkel är samstämmigt med Misesiansk klassisk liberalism, eller är det som han kritiserar bl.a. i Socialism m.fl. böcker? Var går gränsen för det ”allmänna bästa”?

  • ”I ett radioprogram idag har jag hört hur en socialbidragstagare drivits till självmordets rand av illvilliga handläggare som hela tiden såg felaktigheter och som avvisar och avvisar en nödställd människas ansökan om bistånd för att klara sig. Har lönerna blivit för höga? Har materialismen drivits så långt att det inte går att dela på sysslorna, ge människor utan arbete i behov av medel för livsuppehället något att göra, om en generell peng åt alla inte kan ges, så att de inte trycks ner utan kan kämpa sig upp?”

    Detta beror på två saker:

    1. Välgörenheten har byråkratiserats och förlorat sin personliga och på empati baserade karaktär. Den som arbetar som handläggare på Socialtjänstens försörjningsstödsenhet kan omöjligt engagera sig i och vara empatisk i förhållande till den som söker biståndet. Då skulle dessa handläggare vara nervvrak. Försörjningsstödsenheterna styrs också av ett regelverk där det understöd som de får bevilja endast täcker de mest omedelbart nödvändiga utgifterna för understödstagaren.

    2. Ett effektivt bistånd bör vara förenat med en uppmaning till den hjälpsökande att vidta åtgärder syftade till att långsiktigt göra sig oberoende av understöd. Det sociala stöd, personliga engagemang och ekonomiska resurser som krävs för att göra den långsiktiga nytta som bidrar till att hjälpa någon ur en desperat situation av beroende till ett tillstånd av självförsörjning erbjuds inte av välfärdsstaten.

    Välfärdsstaten klienteliserar sålunda vissa människor i socialt utsatta lägen samtidigt som den förhärdar socialarbetare så att deras själ skrumpnar. Socialarbetarna blir p.g.a. sin arbetssituation hjärtlösa byråkrater. Detta är hur saker och ting ska vara och fungera i en välfärdsstat som den svenska.

    • Ja, materialismen i betydelsen total gudlöshet och frånvaro av tro på något bortom det rent sinnliga/materiella (underligt nog även innefattande idéer, moral, tanke/vilja/känsla) är totalt förhärskande och ingen undkommer. Intet nytt under solen dock och väg finns ur Ahrimans våld.

  • Dan! Jag resonerar inte att mindre reformer från politikerna innebär ett statslöst samhälle som gränsvärde att sträva mot.

    Den helt naturliga processen som sker i politiska sammanhang är att reglera. Om regleringen slår fel så reglerar man lite till och slår det ännu fel så reglerar man ännu mer osv.

    Vad gäller regleringar för att hålla konkurrensen på lika villkor så är regleringar det sämsta sättet att reglera konkurrensen på. Konkurrens kan inte ens vara reglerad eftersom den som kan bemästra regleringarna bäst vinner konkurrensfördelar. I praktiken kan vi säga att det inte handlar om att göra den bästa varan och konkurrera med det utan genom att klia politiker på ryggen. Dessutom klarar ett stort företag av att ha en mängd jurister som håller reda på regleringarna medan den som är ny inte ens kan kliva in på marknaden med sin konkurrerande vara, dvs. har inte råd att uppfylla regleringarna.

    Det är grundläggande att förstå att produktion kommer före konsumtion. Att inte förstå det ligger bakom alla korkade politiska idéer om att försöka stimulera och subventionera och dagens ekonomiska kris i världen (som egentligen är en politisk kris).

    Sedan kan vi fråga oss om regleringar görs för allas vårat bästa? Jag säger nej, eftersom regleringar tillkommer via några få personers tyckande och högst egna egoistiska idéer som de tvingar på andra med våld eller hot om våld.

    Det talas om hur banksektorn måste vara reglerad. De behöver bara en enda reglering. Gör de bort sig så får de gå i konkurs.

    • @ Göran

      Produktion och konsumtion är två sidor av utbud och efterfrågesambandet.Båda påverkar varandra. Ett större utbud ger ett lägre pris. Ett lägre pris ökar efterfrågan. Ökad efterfrågan höjer priset. Utan efterfrågan, ingen produktion. Utan produktion, ingen efterfrågan.

      Självklart måste intressenter som producerar något känna att det finns en efterfrågan, efter gjord marknadsundersökning e dyl, annars hade de inte investerat i produktion.

      Man kan önska att det är produktionen som bestämmer. Finns varor kan man alltid försöka skapa en efterfrågan för dem. Vi ser i sådant som muséer ett sätt att försöka skapa eller vidmakthålla ett intresse för konst. Sådana satsningar, på muséer, kan få folk att köpa mer konst.

      Både offentligt och privat behövs för att ge oss den konst vi behöver.

      Ser du det statslösa samhället som ett gränsvärde kan du som politiker avreglera för att närma dig detta mål. Istället för att beklaga dig över att vi har en stat.

      Jag är pragmatiskt sinnad och vill se förhållandena som de är, inte drömma för mycket. Det tycker jag man gör i sandlådan och därefter kom det ju också en massa sand i ögonen då väl sandlådekriget brutit ut bland ungarna.

      Regleringen är ett sorts standardavtal. Det gäller att kolla reglera och se om de är justa eller inte.

      Jag tror det är livsviktigt att undvika monopol. Privata monopol innebär en fara för priset. Ibland kan vi gilla oligopolen. Som inom oljebranschen där vi alla kan långsiktigt vinna på höga priser och där tekniken medför risker för stora skador på naturen. Vi vill helt enkelt bara att riktigt dugliga intressenter sysslar med utvinningen. Andra bör hålla sig borta.

      Visst bör banker och företag som inte sköter sig väl slussas bort från marknaden, men jag tror att det på kreditsektorns område kan vara klokt med skyddsmekanismer som bankgaranti m m.Men du har helt rätt i att banker inte bör gagnas av att ta stora risker. Vinner de behåller de vinsten. Förlorar de ska skattebetalarna gå in och rädda aktieägarnas bank. Nej, det där är inte rätt sätt att hushålla med kapitalet.

      Jag ger dig också rätt i att det finns en risk att de som ska värna konkurrensen blir korrupta. Att det regleringen ska förhindra uppstår i den kontrollerande instansen. I vissa fall kanske vi gagnas av att låt oss säga en mjukvara får så allmän spridning att alla har den. Det är en fråga där båda alternativen har fördelar och nackdelar att det inte är lätt att sätta ner foten. Jag förstår att det kan kännas som en nagel i ögat för låt oss säga Microsoft om staten ska förhindra, bestraffa dem, för att de är duktiga. Komplicerade frågor som visar att vi här verkligen har en världsmarknad.

      • Dan,
        Det roliga är att ekonomerna har ett egenuppfunnet språkbruk! Efterfrågan på ”ekonomiska” inte att konsumenterna på ”konsumentspråk” går omkring och frågar i affärerna: ”Varför produceras det aldrig mer av den här produkten??? Fanns det att köpa så skulle jag gärna vilja köpa det!”
        Vad som jag har förstått så så menar ekonomerna med ordet ”efterfrågan” de produkter som konsumenterna verkligen köper, och inte det som konsumenterna gärna skulle vilja köpa om det bara fanns någon som verkligen ville vara så snäll att börja producera det!
        Min tolkning – och troligen de flestas icke-ekonomers – av ordet ”efterfrågan” är sådant som många människor frågar efter, men som sällan finns att köpa någonstans!!! En helt självklar tolkning har jag alltid tyckt!

      • Om nu ”efterfrågan” på lurendrejerifikonspråket ”ekonomiska” betyder det som konsumenterna redan har köpt (och som har levererats?) så går det ju faktiskt inte att köpa något i någon affär som inte redan har producerats! Hade ekonomerna bara använt sig av ett begripligt språk så hade det ja varit ganska så självklart!

      • Men i och med att Crowdfunding mm. blir mer och mer vanligt så kommer det kanske så småningom verkligen bli så att det är en ren efterfrågan som verkligen styr produktionen på marknaden. Svinn och spekulation bör kanske på så sätt – så småningom – kunna reduceras till försumbar nivå.

      • @ Uno Hansson

        Om det som bjuds ut i butikerna inte efterfrågas köps det inte. Det är dock klart att man köper sådant som man egentligen inte behöver. Lika klart är, som du så riktigt påpekar, att mycket av det vi efterfrågar inte säljs. Det är bara en del av det vi efterfrågar som säljs och en del av det vi köper har vi lurat oss själva att vi behöver eller vi efterfrågar det i en så svag mening att det nästan liknar likgiltighet.

        Men om vi både efterfrågar något och har köpkraft, dvs förmåga att köpa det, så kommer det också att produceras. I annat fall finns det en brist i kommunikationen (vilket inte är osannolikt då marknaden inte fungerar fullkomligt alltid).

      • Du kan inte köpa något som inte producerats? Nej, vanligtvis inte men man kan beställa något innan det är tillverkat. Man kan få saker specialtillverkade. Som en skräddarsydd kostym. Då man talar om ekonomin som efterfrågestyrd så är det för att marknadsaktörerna låter producera och sälja det som de antar att konsumenterna vill ha, dvs vad de efterfrågar.

        Tänk efter: Vill du slösa miljoner på att producera något utan att veta om det finns potentiella köpare?

        Ju mer informerade våra val blir desto tydligare kommer principen om Arete att slå igenom, dvs att det är duglighet som föder framgång. Företag som investerar och tar reda på vad folk vill ha och hur de vill ha det kommer att få marknadsandelar och därför kunna tjäna pengar. Folk som uppvisar arete, alltså duglighet, kommer att anställas av företagen. Den offentliga sektorn bör också följa principen om arete, anställa dugliga personer till att utöva miljö- och hälsokontroll m m så att vi kan få en natur i morgon också. Detta är ju något vi efterfrågar, Uno Hansson, men som inte finns att köpa i butiken. Du ska alltså inte tro att jag inte förstår vad du menar. Det finns insikter i det du skriver.

      • @ Uno Hansson

        Det ligger något i det du säger, jag menar skriver! Vi efterfrågar skrivare till våra datorer och visst vi kan köpa sådana! Men de konstrueras så att de inte ska hålla så länge. Det är ju att göra en billig produkt billig i mer än en mening. Synd att det ska behöva vara så.Det kansk upphör om producenterna känner att bluffen genomskådats. Den fria konkurrensen kommer då göra att de antingen ändrar så att varan håller längre utan att göra något annat eller satsar på att utveckla prestandan. I båda fallen lär vi få betala ett högre pris.

  • Dan! Roligt att du skriver ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Vetenskap och beprövad erfarenhet går inte att kombinera samtidigt. Antingen är det vetenskap eller beprövad erfarenhet.

    Det kan konstateras direkt att ett inflationsmål inte är vetenskap. Inflationsmål kan vara beprövad erfarenhet. Läs vad Per Bylund skriver i sina artiklar om skottpengar på nationalekonomer. Det finns inga konstanter som går att utnyttja över tid. Ett inflationsmål på 2% är bara en gissning som inte ens Riksbanken kan motivera enligt vetenskap eller beprövad erfarenhet utan är säkert bara ett medelvärde som Riksbankens styrelsen har kunnat enats runt utan att alla känner sig alltför kränkta eller sura över.

    Eller, kan var och en fundera över vad som händer när inte staten kan stjäla mer pengar av oss genom att priser och löner inte ökar.

    • @ Göran

      Varför skulle inte en vetenskaplig insikt kunna tillämpas och därför också bli beprövad erfarenhet?

      Men visst, språkligt bör det heta ”enligt vetenskap eller beprövad erfarenhet” för det fall då något anses vara beprövad erfarenhet men inte vara vetenskapligt behandlat. Inom sjukvården menar man väl att det som utgör beprövad erfarenhet sanktioneras av vetenskapen, åtminstone hypotetiskt.

      Jag håller inte med dig om att tvåprocentsmålet skulle vara en gissning. Jag har både hört ekonomer redogöra för skälen muntligt och läst om saken, dock för många år sedan. Det fanns skäl varför inte högre eller lägre procentsats valdes, men vi ska vara klara över att ekonomin lite har metereologins karakteristika och i viss utsträckning har inslag av konst. Precis som sjömannen behöver kunskaper i navigering behöver en bank i allmänhet och en centralbank i synnerhet kunna navigera på ekonomins hav. Det kan finnas olika uppfattningar om det bästa färdssättet. Ekonomi är ju inte en exakt vetenskap.

      Observera att vi har fri räntesättning och konkurrens! Bara för att Riksbanken höjer styrräntan måste inte alla institut agera likadant, med en höjning. Vi vet också att några inte sänkt trots att styrräntan sänkts. Detta skapar incitament för kreditinstitut som inte är banker eller banker av annan typ än de som har konton hos Riksbanken. Marknaden anpassar sig och handelns kreditgivning kan vara bra för konsumenterna då den ligger närmare då vi ska handla. Mindre summor är ej sällan räntefria. Där ser vi fri konkurrens förutan statlig inblandning.

      Statens oberoende Riksbsank gör att det egna kapitalet kan förräntas mer, dvs att du, om du sköter dina kort väl, kan tjäna mer pengar, åstadkomma mer i ekonomin. Det är inte dummerjönsarnas sammanslutning som skapat centralbankerna. Det är insiktsfulla män och kvinnor som utnyttjat vad teorin sagt och vad praktiken lärt ut utan att bry sig om det ska stå ”och” eller ”eller”.

  • @ Göran

    Uttrycket ”vetenskap och beprövad erfarenhet” är ett uttryck hämtat ifrån hälso-och miljörätten. Det innebär att en praxis ska hålla den standard som är förenlig med vad man inom vetenskapen lär ut, vid forskningscentra, eller (dvs och/eller) med hur man behandlar folk på sjukhusen.

    Jag hoppas att den behandling vi får då vi blivit sjuka eller skadats i många fall finns omtalad i den litteratur som utgör innehållet av den medicinska vetenskapen!

    Det där inflationsmålet är satt för att sättas någonstans och då där det tros vara bäst. Valet har betingats av utbildat praxis och vad den ekonomiska litteraturen kommit fram till. De böcker jag läst i ämnet har innehållit information om just nivån på styrräntan. Den kan diskuteras.Och man diskuterar även andra sätt att hantera problem inom ekonomin.

    Jag känner större tilltro till en sådan attityd än den som säger att ”Vi har inga problem! Hur det än går så går det alltid åt det bästa hållet!”

    Tänk om det ändå vore så!

    Men fullt så enkelt är det tyvärr inte.

    • Begreppet ”Vetenskap och beprövad erfarenhet” är felskrivet inom vården. Det får gärna kallas en felaktig översättning, men faktiskt är det så att de två inte går att förena. Detta ställer till problem inom vården eftersom ingen kan göra en behandling som bygger på beprövad erfarenhet om det inte samtidigt är veteskapligt.

      Som tur är så är patientsäkerhetslagen sådan att det är läkaren som ansvaret för patienten och inte vården som sådan. I princip kan läkaren göra vad denne vill om det inte skadar patienten. Läkaren kan endast ställas till ansvar om denne skadar patienten. Det innebär att alla läkare kan be t.ex. Socialstyrelsen dra åt helvete om Socialstyrelsen vill läkaren något annat än att anklaga läkaren för att ha skadat en patient.

      Styrräntan är ett problem som sätter hela svenska folket i skuld mer eller mindre. Räntan ska sättas på marknaden och inte centralt. Frågan är vad ränta är för något egentligen. Räntan är ett pris för när i tiden en vara konsumeras. Desto tidigare konsumtion desto högre ränta får betalas för konsumtionen.

      Ett problem med att stimulera ekonomin genom låg ränta och inflation för att få fart på konsumtionen är att folk inte beter sig som politikerna och ekonomerna tror att de ska göra. Konstanten som spökar igen. Folk konsumerar inte utan ökar på sina kreditskulder i stället. Nu har problemet ökat i stället. Lite mer sänkningar av räntan och lite mer inflation och oj konstanten spökade igen. Skaffade sig folk ännu mer skulder? Lustigt att de inte vill konsumera! Är detta en beprövad erfarenhet? Det borde kanske vara det.

      Annars får vi väl göra som tokekonomen Paul Krugman föreslår: ”An Alien Invasion Could Fix the Economy”. Vi kan skratta åt det, men är vi inte på gång att starta lite krig mellan NATO och Ryssland för närvarande? Sanktioner är faktiskt en krigsförklaring.

      Inga politiker kan rädda USA:s och EU:s ekonomi. Ett lämpligt krig kan vara bra att flytta fokus från hur politikerna har ställt till det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *